Sjuklingen rapporterar (Spraydag 2)

Julen har genomlidits återigen. Denna gång med slemhosta, dunkande huvudvärk och 39° feber i mammas soffhörn. Bortsett från de små detaljerna så var det riktigt trevligt.

Men usch, jag hatar att vara sjuk. Hatar att känna mig ynklig och inte ens orka gå ur sängen. Två dagar före julafton låg jag och huttrade som bäst under täcket med 39,7° och kände att Älsklingens uttalande "Men, du är ju nästan död", inte var helt fel.

Nu är jag äntligen feberfri men hostan och huvudvärken har inte tänkt ge med sig i första taget verkar det som, blöök...

Började alltså spraya igår, tredje gången gillt får vi hoppas. Känns som en halv evighet kvar till 12 januari då jag ska ta blodprov. Hade det inte varit för julen så hade jag kunnat ta det en vecka tidigare, men det är bara att bita ihop och spraya en vecka extra.

Nä, nu ska jag lägga in låtar på min nya Ipod som jag fått av Älsklingen! =) Tack!

Väntan

Idag har jag spenderat 3,5 h på SU. Först var jag hos Stina, psykologen, och trots att jag innan besöket grubblade över vad vi egentligen skulle prata om - det hade ju inte hänt ngt nytt sedan senast - så fyllde vi timmen utan problem. Det kändes skönt. Hon är verkligen kanon och kommer med många tänkvärda tankar och konkreta tips på hur jag kan handskas med olika situationer. Gick därifrån med samma positiva känsla som förra gången. I januari ska jag tillbaka igen, denna gång med Älsklingen, eftersom den mesta tiden hos Stina har gått åt till att prata om vår relation och vilka olika behov vi har, för att kunna tackla krisen vi går igenom. Det känns bra, jag tror det kan vara bra för oss båda att få prata om det med ngn utomstående närvarande, ngn som förstår.

Efter psykologbesöket var det dags för samtalsbesök hos dr Lars. Jag hade skrivit en lång lista med frågor och han tog sig tid att svara på alla. Nästa behandling planerades, vår tredje ivf/icsi. Pga det kassa befruktningsresultatet testar vi denna gång ett annat preparat, inte helt oväntat. Istället för 150 IE Gonal-F blir det denna gång 225 IE Menopur. Förhoppningsvis är detta vad mina ägg behöver och vi slipper höra en tredje gång att det inte blir ngr till frysen. Samtidigt oroar det mig att ändra i behandlingen. Läkarna kallade ju trots allt den förra stimuleringen för "perfekt" och hur stor är egentligen chansen att det då går ännu bättre denna gång? Tänk om Menopur inte alls funkar på mig och resultatet blir sämre! Jag kommer aldrig att kunna slappna av i detta och låta läkarna sköta sitt, så är det helt enkelt. Jag har blivit felbehandlad och inte tagen på allvar för många ggr för att jag ska kunna lita på läkarna helt och hållet. Jag kommer alltid att oroa mig. Det är nog bara att acceptera.

Det känns iaf skönt att äntligen vara på väg igen, att ha en plan. En tidsplan att luta sig emot:

Spraystart 25/12 (juldagen). Suprecur 2x4
Blodprov 12/1
Sprutstart?? Menopur 225 IE
Prel. ÄP v. 5

Vecka 5... 6,5 vecka kvar. Tid: gå fort!! Jag är trött på att vänta nu! Jag gör inte annat än väntar. Tålamodet börjar ta slut... Livet måste bestå av mer än väntan.

Jaha

You Are 36% Girly

You are a pretty hardcore tomboy, and a very free spirit. Gender roles be dammed, you like to do things your way.

How Girly Are You?

Ledig helg och dejt

Idag är jag ledig. Hela helgen faktiskt! Efter att ha jobbat 10-timmarsdagar hela veckan och dessutom börjat 7.15 (låt mig påminna om att jag alltså jobbar inom handels och vi öppnar kl 10.00) så känns det helt underbart att vara ledig två härliga dagar i rad!

Vi vaknade av oss själva runt halv 10 och har tvättat 4 maskiner tvätt som nu hänger på tork nere i tvättstugan. Älsklingen är i garaget och meckar med ena bilen tillsammans med en kompis och jag sitter här och uppdaterar mig om vad som hänt mina bloggvänner i veckan, och njuter av Titiyos nya album som jag lånat hem av en patient till mig. Det är en kanonskiva kan tilläggas, rekommenderas varmt!

Igår kom mensen, nästan exakt en månad efter att vul:et bekräftat att alla spår av vår älskade Lillgroda var borta. Kroppen har återställt sig. Det är som om det aldrig hade hänt. Att jag varit gravid känns som ett skämt, som en dröm. En jävligt kort dröm. Kanske inbillade jag mig alltihop? Ibland undrar jag nästan det, om jag är ett psykfall som inbillat mig alltihop. Det känns ju som att hela den här skiten är en dröm - en mardröm - och jag ska vakna upp och upptäcka att de senast 2,5 åren aldrig har hänt och vi kan bli med barn lätt som en plätt som "alla andra". Önsketänkande...

Dag 2 idag alltså, och dag 21 infaller med andra ord på juldagen. Spray hela jul och nyår alltså, men vad gör man inte? ÄP var satt till vecka 5, men nu blir det väl förmodligen vecka 4 istället. Förutsatt att SU öppnar labbet i tid för att jag ska kunna ta nedregleringsprov efter två veckor. Annars får jag spraya extra länge, ve och fasa! Ska till läkaren på tisdag och planera allt i detalj. Blir ett rejält projekt denna gång eftersom jag ska läggas in för ÄP och ev. sövas. Ser verkligen inte fram emot det, men det är enda alternativet om jag ska kunna ta mig igenom ett ÄP fler ggr. Vaken och borta eller sövd, annars gör jag det bara inte fler ggr, aldrig!

Ska även till Stina, klinikens psykolog, på tisdag, före läkarbesöket. Jag var hos henne för ett par veckor sedan och det kändes bra. Hon var vettig och verkade verkligen förstå hur det är. Lyssnade och kom med många bra idéer och fick mig faktiskt att må lite bättre, om än bara för stunden. Så nu ska jag alltså tillbaka på tisdag. Vet inte riktigt vad vi ska prata om egentligen, men det kommer nog naturligt när jag väl sitter där, som det gjorde förra gången. Det känns verkligen betydelsefullt att ha ngn som verkligen lyssnar och försöker förstå, ngn som bara finns där för att lyssna på mig. Just nu är det precis vad jag behöver, och ngn sådan person finns tyvärr inte i min omgivning. Ingen som faktiskt förstår, som vet vad det är vi går igenom. Det är väl också därför jag bloggar, för förståelsen och samhörigheten med andra som faktiskt vet hur det känns. Tack underbara bloggsystrar, för att ni finns där ute!

Ikväll ska jag på dejt med Älsklingen. Det är inte ofta nu för tiden som vi faktiskt går på dejt. Det är väl som för de flesta att vardagen tagit över och när helgen kommer så vill man helst ligga och slöa hemma framför en film. Inte för att det är ngt fel med det, det kan vara väldigt skönt att bara slappa, men romantiken får ju inte mkt utrymme direkt. Speciellt inte mitt i barnlösheten, sorgen och förtvivlan. Men ikväll ska vi alltså ut. Underbara svärmor bjuder oss på julbord (utan henne alltså) på sitt jobb (ett av stans finaste julbord kan tilläggas). Rara svärmor tyckte nog att vi behövde det, och hon har så rätt. Så kl 18.00 sätter vi oss till bords och mumsar julmat - vilket jag ju kan göra utan att oroa mig för vad det är jag äter nu när mensen kommit - och efter det ska vi gå på bio och se "Låt den rätte komma in". Och imorn får jag sova ut igen, underbart!

"Titiyo - If only your bed could cry"

share your files at box.net

Händelselöst

Mitt liv är händelselöst just nu. Det består, som så många ggr förr, bara av väntan, nedräkning. Denna gång är det mensen jag väntar på. Det är nu en månad sedan missfallet, sedan Lillgrodan dog. Det känns som en evighet sedan, det känns som igår.

Hursomhelst så borde mensen dyka upp snart. I min planering med SU har vi räknat på att den ska dyka upp i slutet av denna vecka. Jag hoppas verkligen att den gör det också. Det sista jag behöver nu är en krånglande kropp. Jag vill att mensen ska komma så att jag kan börja spraya efter jul som planerat.

Kommer den inom en vecka som väntat så innebär det bästa tänkbara senario med tanke på jul- och nyårsstängningen på SU. Då kommer jag få börja spraya så snart som möjligt utan att vara tvungen att spraya extra länge pga att mottagningen är stängd. 2 veckors spray och ca 10 dagars sprutor och ÄP v. 5. Enda nackdelen med den planen är att jag kommer spraya över nyår och hela vår semestervecka i Sälen. Men vad gör man inte?

Igår var jag på biblioteket och lånade böcker för första gången på ett par år. Kom hem med nio böcker. Under hela året som gått, med utredningen, IVF:erna och missfallet, har jag faktiskt varken köpt eller lånat en enda bok om ämnet. Jag har visserligen plöjt all information jag hittat på nätet och skaffat mig ett stort nätverk av kvinnor i samma sits, här på bloggen och på Familjeliv. Men alltså inte en enda bok... vilket är väldigt ovanligt för mig. Så, nu blev det alltså nio stycken, om barnlöshet, provrörsbefruktning och adoption.

Idag har jag börjat läsa den bok som jag faktiskt gick till biblioteket för att leta efter: "Den lilla sorgen - En bok om missfall" av Olle Bergman och Anna Normelli. I förordet står att läsa:

"Inget missfall är det andra likt. Det låter som en floskel, men så är det. Framför allt är det viktigt att känna till att de kvinnor som drabbas kan reagera helt olika. För några är det en obehaglig motgång, men ingenting som de upplever som en smärta på djupet eller ett angrepp på självtilliten. Det kan de inte klandras för. Vi tror knappast att de behöver en bok som denna för att ta sig vidare.
Nej, vi räknar med att de kvinnor som köper eller lånar den här boken hör till den andra gruppen: de som tar det hårdare. Vi hoppas att vi ska kunna förmedla en insikt till dig: att du har rätt att sörja det barn du aldrig fick. Det handlar inte om egoism, utan om att ingen annan kan mäta din sorg eller dina problem, ingen utom du själv. Upplever du en känsla av djup sorg, så är den störst i världen för dig."

Och redan efter att ha läst detta vet jag att boken är bra för mig att läsa.

Adoptionstankar

Idag slutade jag kl 12 och har massor av saker att göra. Men istället har jag ägnat den senaste timmen åt att surfa runt på AC:s hemsida och gråtit gråtit gråtit. Jag vill inte!

Jag vill vara gravid och känna mitt barn sprattla runt i min mage. Jag vill ha stor rund mage och känna mig otymplig. Jag vill gå igenom en förlossning - hur ont det än gör - och få mitt eget barn lagt på mitt bröst. Jag vill amma. Jag vill gå med barnvagn. Jag vill gå på babysim. Jag vill ha sömnlösa nätter och gå runt som en zombie - precis som nu, fast inte pga av ångest över framtiden och det jag saknar. Jag vill se mina och Älsklingens drag i mitt barns ansikte. Jag vill inte missa en minut av mitt barns uppväxt (okej, det kommer man ju göra oavsett, men inte månader, kanske år av barnets första tid). Jag vill helt enkelt ha ett (nåja, egentligen fler men den drömmen är för avlägsen för att jag ens ska våga tro på den längre) biologiskt barn!

Jag vill inte bli adoptivförälder. Jag vill inte! För mig är det fortfarande en plan C, en nödlösning. Jag har alltid sett det så. Jag önskar att jag såg annorlunda på det, men det är så jag känner. Adoption är inte för mig. Älsklingen är ännu mer negativ än jag. I präktiga Sverige mer eller mindre förbjudna åsikter, men man känner ju det man känner. Och när jag tänker adoption känner jag bara "NEJ!". Vill inte vill inte vill inte.

Och ändå, en del av mig, realisten, kan inte låta bli att tänka framåt, långt framåt. Tänka "om". Om vi misslyckas med våra två resterande försök på SU. Om vi misslyckas med det trepack vi planerar att köpa privat efter ev. misslyckade landstingsförsök. Tänk om. Då kanske vi känner helt annorlunda? Jag med min självanalytiska förmåga tror att iaf jag kommer att göra det. Om.

Vi har genomgått två hela IVF:er, har två kvar på SU (eftersom den första inte räknades pga felbehandlingen), och planerar alltså ett trepack privat efter det. Det blir sju IVF:er... SJU! Jag har hittills känt att jag kommer att utstå så många IVF:er som det bara behövs, men någonstans inom mig vet jag att även jag - den mest envisa människa du kan träffa på - har en gräns. När den gränsen är nådd är livet ett annat, förmodligen är också jag en annan eller iaf rejält förändrad. Om. Om om blir verklighet kommer förmodligen plan C se ljusare ut.

Och därför planerar jag framåt redan nu. Älsklingen vill inte ens veta av ngn planering, han lever till hundra procent på hoppet. Vi är olika, mkt olika, han och jag. Men jag planerar. Efter årsskiftet blir vi sökandemedlemmar hos AC - det är inte förhandlingsbart. Om om blir verklighet vill jag ligga steget före. Jag vill inte behöva börja från början i oändligt långa adoptionskön. Om vår otur vänder och vi slipper verkställa plan C så har vi förlorat ngr tusenlappar i sökandeavgift, men det är det värt. Då har ju iaf pengarna gått till en organisation som hjälper andra barnlösa att bli föräldrar, på ett sätt som de valt och är positiva till, och det känns helt ok att "kasta bort" pengar på.

Ngt annat som slog mig, och gjorde mig fruktansvärt rädd för en framtid med plan C är: vilka otroliga krav det ställs för att få bli adoptivföräldrar!! Det är ju så att man blir mörkrädd... och förmodligen innebär dessa krav dessutom att vi aldrig kommer att bli godkända iaf. Så nu har jag ytterligare en anledning att hoppas och be för allt vad jag är värd att vi slipper plan C.

Mitt liv kan inte vara mitt

Sitter i soffan iklädd mjukisar och raggsockar. 14 levande ljus brinner runt omkring i rummet, men mina fingrar är ändå iskalla och stela som pinnar. Nästippen är som en liten isbit. Hyresvärden lovar 20° men precis som alla tidigare vintrar sitter jag här och huttrar i 17°... brrrr, jag gillar inte vinter!

Livet rullar på utan mig. Jag går till jobbet på mornarna, jobbar och sliter dag efter dag. Säljer kaffebryggare, brödrostar, espressomaskiner, våffeljärn... ler och är trevlig mot kunderna, skämtar med kollegorna. Men jag är inte närvarande. Tankarna, känslorna är någon annanstans. Jag är någon annanstans. Tittar ner från ovan på personen som föreställer jag. "Hur blev hon så olycklig? När ska hon braka ihop?"

Alla går vidare med sina liv, utom jag. Jag står och trampar på samma ställe, halkar tillbaka. Ett steg framåt och två steg bakåt. Orkar ingenting, har ingen lust med någonting. Orkar inte umgås med folk, orkar inte hålla kontakten med mina vänner - tur att de flesta gör det åt mig. Vill bara ligga i sängen, sova, drömma, glömma...

Omkring mig lever alla andra det liv som borde vara mitt. Gravida vännens mage växer så det knakar, likaså tjejen på jobbets mage... och ett par kvinnor till på jobbet, kvinnor som jag inte känner alls - en av dem ser dessutom ut att vara i 40-årsåldern, men gravid är hon, sin biologiska klocka till trots. Droppen var när Älsklingens kompis ringde härom veckan och meddelade att de väntar barn till våren. Jag minns att jag för ngt år sedan sa att om de blir med barn före oss, då ska jag skjuta den jävlen. Han som sprutat sig full med anabola i över 15 års tid, han som är den hetsigaste person jag någonsin träffat, han som är öppet rasist och den värsta besserwisser man kan tänka sig. Om jag hade svårt att tåla honom innan, så är det ingenting mot vad jag känner nu. Det finns ingen rättvisa i världen när någon som bokstavligen sprutat kroppen full av infertilitet lyckas göra frugan på smällen utan problem, medan vi får kämpa och kämpa. Det kanske inte är rationellt och definitivt inte fint, men jag hatar honom för det. Jag har sedan Älsklingen och jag blev tillsammans lovat att ge kompisen en chans, för Älsklingens skull, men nu vill jag aldrig mer se honom och helst slippa höra hans namn.

Hur blev det så här? Det liv jag lever kan inte vara mitt! Det var ju inte så här det skulle vara. Det skulle ju bli annorlunda när jag och Älsklingen fann varandra, jag skulle bli lycklig för första gången i mitt liv. Naivt trodde jag att mitt liv äntligen skulle bli som jag drömt om. Men jag hade fel igen. Livet prövar mig som alltid och jag har tröttnat för längesedan. Jag vill byta.

...och tillbaka till vardagen

De senaste fyra dagarna har jag fått världens mest välbehövda flykt från vardagen och den överjävliga sorg som är min tillvaro. Nu är jag hemma i verkligheten igen och ångesten gnager återigen på mina inälvor.

Jag känner mig som en bräcklig glasfigur vingligt balanserande på hyllkanten, på vippen att trilla ner och gå i tusen bitar vid minsta knuff. Klumpen i halsen finns där hela tiden och det räcker med minsta lilla grej för att den ska klättra upp och ta sig ut genom tårkanalerna; en sång, en kommentar, en barnvagn... Jag är som en tickande bomb som när som helst kan explodera i tårar.

Vul:et förra tisdagen gick bra, så bra det kunde... slemhinnan var tunn och visade inga rester av ngn graviditet, inga spår efter Lillgrodan. Hormonerna är borta ur kroppen och sedan i förrgår har det inte heller kommit ngr bruna flytningar. Alla spår efter Lillgrodan är som bortblåsta. Det enda den korta graviditeten lämnade efter sig är ett stort hål i mitt hjärta, och en enorm rädsla inför framtiden. Tänk om detta var vår chans...

Vårt tredje försök står för dörren (nåja, först kommer ju den obligatoriska väntan förstås: ny mens och sedan julstängning på SU...) och jag är livrädd att det ska gå lika illa som denna gång eller rent av sämre. Av tio kanonägg blev det bara ett dugligt embryo... och uppenbarligen var det ngt fel på det trots allt. Oddsen talar inte direkt för oss inför detta tredje försök.

Läkaren sa att de skulle ta upp vårt fall i teamet och diskutera om de skulle ändra ngt inför nästa gång, de gör tydligen alltid så när ett par står inför sitt tredje försök. Men troligtvis blir det samma protokoll som förra gången, behandlingen av mig var ju enligt dem perfekt, det är inte det som är problemet... Problemet - befruktningen - går det ju inte att göra ngt åt. Och jag ser inte positivt alls på framtiden, jag har ingen tro på detta alls just nu.

Att det dessutom kommer att bli världens projekt kring ÄP denna gång gör ju inte saken bättre. Läggas in och förmodligen sövas är inget jag direkt ser fram emot. Men vad gör man inte?

Verklighetsflykt

I lördags lyfte planet mot Stansted och därefter brummade vi iväg i hyrbilen mot Cardiff, Wales. Vi installerade oss hos Syster Yster och hennes soon to be husband och deras två kissekatter. 2,5 dygn och ett bröllop senare satte vi oss återigen i hyrbilen för att bege oss hemåt.

Allt som allt en lyckad och välbehövd semester.

Farväl Lillgrodan!

Sitter här med tårarna forsande.

HCG:t hade sjunkit rejält över helgen, till 11,74 och Lillgrodan är definitivt död. Ska på vul imorn för att se om ngt sitter kvar - eller rent av i ngn av äggledarna.

Jävla elaka bebisgudar!! Varför skulle ni ge mig den här lyckan om ni ändå tänkte rycka bort den med en gång igen?!!

Dags att börja inse (5+0)

HCG-provet visade bara 81... det är "lite lågt" för att citera BM som jag pratade med, men vad jag har förstått är det faktiskt ordentlig lågt! Vid det här laget borde det ligga på minst 1000. Så det är nog dags att börja inse att allt inte står rätt till. Det blir nog ingen julibebis för oss nästa år. Det blir nog ett 2009 som börjar med vår tredje IVF istället.

Jag ska tillbaka till SU på måndag och ta nytt prov att jämföra dagens med, men jag vet redan att det inte kommer ha stigit som det borde. Jag känner att detta inte kommer att gå vägen.

Hur ska jag kunna ta farväl av Lillgrodan? Mitt livs första graviditet och jag hann knappt börja glädjas innan paniken tog över.

Idag tycker jag synd om mig själv.

Förvirrad över räkningen

Pratade med SU igen precis och de hade inte alls räknat som jag vad gäller graviditetsveckor. Jag utgick ifrån att man såg ÄP-dagen som ÄL, men BM sa att man räknar ET + 14. Alltså ET-dagen som ÄL då?

Gör jag det så får jag istället BF den 2 juli och 5+0 idag. Men BM sa att det stod i deras papper att jag hade BF den 4 juli... men det kan ju inte vara ET + 14? Eller? Usch så förvirrande det blev. Jag kommer iaf räkna ET som ÄL i mina uträkningar från och med nu, och skulle nu Lillgrodan leva där inne (jag ber, jag ber, jag ber) så blir jag säkert flyttad längre fram ändå så skit samma.

Nu ska jag iaf knalla upp till SU för att ta ett hCG-prov eftersom jag fortfarande är så fruktansvärt orolig och iaf vill ha ngt gjort innan vul:et på torsdag.

Blödningen börjar avta (5+1)

Äntligen verkar det som att blödningen börjar avta ngt.

Redan imorse kom det mindre än det gjort tisdag och onsdag morgon och under dagen har det avtagit ytterligare. Jag springer fortfarande på toa stup i kvarten och idag har faktiskt tre toabesök varit droppfria, inte helt blodfria, det har kommit lite på papperet, men iaf inte så mkt så att det droppat i toan. Det känns bra att det iaf går åt rätt håll.

Mensvärken har också minskat betydligt. Jag har egentligen bara haft lite ont imorse, knappt ngt alls sedan dess. Jag hoppas att även detta är ett gott tecken.

Jag hoppas.... Ja, jag gör ju faktiskt det. Jag surfar runt som en galning på FL och läser i olika trådar om blödningar som inte lett till missfall - och om de som gjort det. Jag slukar historia efter historia även om jag inser att det är helt meningslöst. Hälften av historierna är ju positiv och hälften negativa och det är omöjligt att gissa sig till vad som är fallet just med Lillgrodan. Hur jobbigt det än är så kan vi inte göra ntg annat än vänta och se... och det SUGER!!

Idag är det en vecka till vul:et på SU, en hel vecka... och inte är det säkert att det ens går att se ngt då heller. Fast ser de inget då så är det nog bara att inse att det är kört. Att man kanske inte ser hjärtslagen, det är jag inställd på, men vid det laget borde det verkligen synas hinnsäck och gulesäck och så iaf. Så även om vi kanske inte kommer att få ett klart besked, så kommer vi iaf få ngt att ställa in oss på, och det är det jag saknar mest just nu. En aning. En liten aning om hur det står till med Lillgrodan. Snälla vecka, gå fort!

Fin ordning på SU!!

Hur i helvete ska man känna sig trygg på SU i fortsättningen?!?!

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=454666

Lika osäkert som igår (5+0)

Min enda önskan just nu, att kroppen ska vara tydligare, har inte slagit in. Blödningen fortsätter som igår, varken mer eller mindre. Fortfarande mörkrött blod utan levrade klumpar, bara en enda som kom igår em. Ingen tydlighet här alltså.

Febern är så gott som borta också, 36,9 när jag vaknade och det är ju fortfarande lite högre än min vanliga temp, men jag känner mig inte det minsta febrig längre.

Med gravsymtomen är det precis som innan: yrseln hänger kvar och imorse kände jag ett lätt illamående, men det gör jag ofta när jag är hungrig så det har säkert inget med Lillgrodan att göra.

Jag vill bara veta! NU! Jag hatar den här ovissheten. Att ena stunden vara säker på att det är kört och planera för nästa IVF, bara för att nästa stund luras av den där lilla smulan hopp som grävt in sig i hjärtat. Jag vill bara veta...

Menssmärtan har helt klart avtagit. Redan igår kväll noterade jag att det inte gjort ont på ett tag. Så länge jag ligger ner så håller den sig borta men när jag är uppe och går molar det till litegrand ibland, men inte alls som i måndags. Den där lilla smulan dyker genast upp och försöker intala mig att det borde göra mer ont om det var missfall på gång... men så här tidigt i graviditeten kanske det inte gör det? Eller - hemska tanke - så kanske det faktiskt rör sig om ett ofullständigt missfall eller min största skräck: utomkveds!

Hur jag än vrider och vänder på det hela - i tanken, inte i hjärtat - så har jag hemskt svårt att tro att Lillgrodan kan ha överlevt där inne. Lillgrodan mindre än en myra som fightas med livmoderkramper och blod.... hur kan det sluta väl? Min lilla lilla Lillgroda...

Den 6:e, nästa torsdag fick vi vul-tid på SU. Vi åker utomlands den 8:e, till min systers bröllop och jag vill inget hellre än att få besked innan dess. Så även om jag bara kommer vara på dag 6+1 och det finns en risk att det fortfarande är för tidigt för att se ngt, så gav den snälla BM mig tiden för att jag iaf ska få en chans att slippa oroa mig hela resan. Men det är mer än en hel vecka kvar till den 6:e och jag vägrar tro att tillståndet ska vara oförändrat tills dess, det får det bara inte. Nu måste det snart ta fart ordentligt eller - snälla snälla bebis-Gud - avta och sluta blöda. Jag måste få veta!

Tvära kast mellan hopp och förtvivlan (4+6)

Hoppet är det sista som lämnar människan, sägs det. Och trots att jag försöker intala mig själv att det inte är ngn idé så finns det där långt långt inne i bakhuvudet, i hjärtat: en liten smula hopp. Jag vill inte att den ska finnas där. Jag vill - som läkaren igår sa - förbereda mig mentalt på missfall, men jag vet inte hur man gör.

Jag önskar att min kropp kunde vara tydlig. Ska jag få missfall så kan det väl sätta ordentlig fart nu? Jag har ju aldrig fått missfall så jag vet visserligen inte hur det "ska" vara, men det jag läst och hört (senast av BM på SU imorse) är att det ska märkas bra mkt mer än så här. Speciellt efter en IVF och all stimulering. Det borde komma mkt blod och klumpar, eller hur? Enligt BM som en kraftig mens. (Efter förra IVF:n hade jag verkligen det, mkt mer än vanligt) Inte lite småsipprande som nu. Det har varken avtagit eller ökat sedan igår och jag håller på att bli tokig!

De få gravsymtom jag haft vågar jag inte heller lita på längre. Eftersom jag har feber så kan yrseln ju lika gärna bero på det. 37,1 imorse så den har iaf sjunkit ganska fort, även om den fortfarande är långt ifrån min vanliga temp.

Dagen har jag spenderat i sängen. Jag har ingen matlust men lyckades iaf trycka i mig en skål yoghurt vid 11-tiden. Har legat och kollat på "Allt om min mamma" och precis som varje gång jag ser den filmen blivit påmind om varför den är en av mina absoluta favoriter. För första gången noterade jag dock att hela filmen handlar om barn och graviditet... eller är det bara jag som är IVF-skadad?

Försöker ställa in mig på att börja från början igen. Från början med spray, sprutor, biverkningar, undersökningar, oro, ÄGGPLOCK och all annan skit... Dessutom nu också en gigantisk oro över utebliven befruktning, med tanke på hur det gick denna gång! Hur fan ska jag orka? Hur ska vi orka?

Älsklingen, min älskade älskling... han är tapper och positiv och ägnar all sin energi åt att trösta och lugna mig. Jag har svårt att tro att han innerst inne är så positiv och så säker på att vi kommer att få bli föräldrar en dag, som han visar. Jag undrar vad han känner långt där inne under all tapperhet. Min fina älskade Groda, du är det bästa jag har!

Barnlöshet och IVF är inte enkelt för förhållandet, och många är de som går skilda vägar pga påfrestningen. Men om det kommer ngt positivt ur allt det här så är det att iaf jag känner att vi kommer varandra närmare och närmare för varje motgång. Varje gång du finns där och stöttar mig genom jobbiga äggplock, oro och undersökningar, så blir jag mer och mer säker på att det är dig jag vill dela resten av mitt liv med. Och all ömhet och omtanke jag får från dig visar mig bara återigen det jag redan vet - att du skulle bli världens bästa pappa! Jag önskar så att du ska få chansen att bli det!

Gynakuten (4+5)

Vid lunchtid idag hände det som inte får hända: det bruna förbyttes till rött, klarrött! Rött äckligt elakt blod som droppade ner i toaletten! Och jag frös till is...

Ngr timmar senare när jag dessutom fick huggsmärta i bröstkorgen i höjd med underdelen av bröstbenet, då åkte vi upp till gynakuten. Jag minns att ngn sagt att smärta just där förknippas med utomkveds så jag vågade inte chansa.

Väl där fick vi vänta i två timmar ungefär, och efter ca en timme fick jag svimningskänsla och blev tilldelad en bår - i korridoren, mysigt! Hade dessutom ordentlig frossa och låg med jacka och halsduk på och huttrade. En sköterska kom och tog tempen i örat på mig och mkt riktigt visade den feber, 38,2 till skillnad från mina vanliga ~36,5.

Strax efter fick vi komma in till läkaren. Blev nog upprioriterad en del, så Gud vet hur länge vi hade fått vänta annars...

Hursomhelst blev vi inte det minsta klokare av läkarbesöket. Precis som jag redan visste sa han att det var alldeles för tidigt att se ngt och han kunde varken säga bu eller bä. Undersökningen visade inte helt överraskande på en "mensliknande blödning från livmodern" men vul:et visade inte ett smack. Han klämde och kände också på livmodern och tack och lov var den iaf inte öm.

Men som väntat sa han att vi skulle förbereda oss mentalt på missfall (hur gör man det?!) och boka ett återbesök på IVF-mottagningen om två veckor och skulle det då visa ngt annat så vore ju det en positiv överraskning. Två veckor... hur ska jag överleva i två veckor?!! Det ingick tyvärr inte i informationen.

Nu ligger jag nedbäddad i min säng och svettas efter 2 Panodil och känner mig som att jag ska dö av sorg vilken sekund som helst!

Varför? Varför? Varför?

Lycka bytt till skräck (4+5)

Hade inte tänkt publicera de här inläggen riktigt än, men nu har allt tagit en annan vändning tyvärr, så här kommer inläggen under datumen jag skrev dem. Utgår givetvis ifrån att du som läser här och känner mig IRL, håller allt för dig själv!!

Min rädsla för missfall är nu tiodubblad!

Igår tilltog de bruna flytningarna ordentligt, från att i förrgår bara varit lite rostbrunt i trosorna till att igår komma komma större mängder på papperet när jag torkade mig. På em började jag dessutom få rejäla kramper i livmodertrakten, som rejäl mensvärk! Typiskt molande som höll i sig 5-15 sekunder för att sedan försvinna och återkomma efter ngn minut. Smärtan blev värre och värre och på kvällen var det så illa så jag fick andas mig igenom kramperna.

Tog ett nytt gravtest imorse kl 7 och det var ngr starkare än det förra, men det vet man ju att även om det skulle vara missfall på gång så sitter gravhormonerna kvar ändå, så inte blev jag tryggare för det.

En timme senare när jag gick på toa kom det mer brunt på papperet och denna gång lite "trådigt". Inga klumpar, men ändå...

Ringde SU och pratade med en BM, men hon kunde ju inte göra mig lugnare - precis som jag redan visste. Det kunde vara fullt normalt och ingen fara, men det kunde också vara början på ett missfall. Det enda jag kunde göra var att avvakta och hoppas på det bästa... Än så länge är det för tidigt att se ngt på varken vul eller blodprov.

Inga direkta symtom har jag heller. Inget illamående, inte minsta lilla ömhet i brösten. Det enda är yrsel.

Jag är så jävla rädd nu så jag vet inte vad jag ska ta mig till! Funderade starkt på att stanna hemma från jobbet idag, för om det börjar komma färskt blod när jag är på jobbet så vet jag inte vad jag ska göra! Men om jag stannar hemma så kommer jag bara kolla trosorna en gång var femte minut och vara ett vrak när Älsklingen kommer hem. Så det blir nog jobbet ändå...

Snälla, ni som läser: berätta hur det var för er!! Hade ni så här i början? Hade ni också ont om symtom i vecka 5? Hur gick det sedan? Om det så slutade i missfall så berätta ändå! Jag vill veta ALLT!!

Oro (4+3)

Hade inte tänkt publicera de här inläggen riktigt än, men nu har allt tagit en annan vändning tyvärr, så här kommer inläggen under datumen jag skrev dem. Utgår givetvis ifrån att du som läser här och känner mig IRL, håller allt för dig själv!!

Tog ett nytt test imorse, med morgonurin! Använde CB precis som vid första testet i förrgår och denna gång var det ett mkt tydligt plus, definitivt starkare än det första. Och min oro släppte taget för ett tag...

...bara för att återkomma under dagen då jag upptäckte brunt i trosorna. Fan vad man kastas mellan hopp och förtvivlan, ska det vara så här i 9 månader nu??

Försökte intala mig själv att det var fullt normalt och inget att nojja över och lyckades ganska bra faktiskt. Tills nu ikväll. Det har kommit mer brunt och jag har ont i magen, det sticker och har sig. Varför kan det inte vara tydligt vilken sorts ont som är bra och vilken sort som är dålig? Jag tycker kroppen är elak som inte ger en minsta lilla ledtråd...

Nu ska jag gå och lägga mig och sova så att jag slipper grubbla mer. Sänder en bön till Gudarna igen om att låta Lillgrodan stanna kvar!!

Jävla dr Idiot!!!

Alltså, nu får det räcka!! Jag trodde inte att jag kunde bli mer förbannad på den jävla dr Idiot, men tji fick jag!

Fick idag hem min journal som jag beställt från SU. Ville ha hem den först och främst för att vi ska anmäla just denne dr Idiot till patientnämnden pga hans felbehandling som jag skrivit om tidigare, men också för att jag vill ha koll på vad som skrivs om mig....

Och uppenbarligen skrivs det ofta sådant man inte får veta!!

I just samme dr Idiots anteckning finns att läsa:

"Båda ovarierna med PCO-utseende"

Say what?!! Varför, varför har jag aldrig fått höra detta?! Anser läkarkåren inte att det är av intresse för mig att veta att jag har PCO?! Eller är detta ytterligare en felbedömning av dr Idiot, eftersom jag aldrig fått höra det av ngn annan läkare och inte heller kan läsa det ngn annanstans i min journal?

Jag blir så jävla trött nu....

Hur kan man tycka att det inte är relevant för en ofrivilligt barnlös att veta att man har PCO och därmed kanske också PCO-S? Jag vet ju med mig att jag alltid haft en del av symtomen: manlig fettsammansättning (allt sätter sig mitt på magen, inget på rumpa och lår) framför allt.

Hur kan man skriva en sådan sak i journalen utan att så mkt som knysta om det för patienten?

Jag kokar!! Jävla idiot!!!

Tillägg 081028: Ser ingen anledning att skydda dr Idiot, utan desto större anledning att varna andra för honom så här kommer hans namn: Aliahkbar Dayani (Dayani i efternamn) och han arbetar alltså på SU Reproduktionsmedicin. Så var det sagt!

Blandade känslor (ET+14)

Hade inte tänkt publicera de här inläggen riktigt än, men nu har allt tagit en annan vändning tyvärr, så här kommer inläggen under datumen jag skrev dem. Utgår givetvis ifrån att du som läser här och känner mig IRL, håller allt för dig själv!!

Idag är det 14 dagar sedan ET, eller enligt det nya räknesätt som förhoppningsvis kommer att vara mitt för en lång tid framöver: 4 + 2. 5:e veckan. 2:a graviditetsmånaden. 249 dagar till BF... helt sjukt!

Igår kände jag stundom (nej jag är inte 85, ibland passar gamla rostiga ord bäst) bubblande glädje och förväntan, och stundom rädsla. Idag blev det lite mer rädsla, då jag fick för mig att testa igen - denna gång med sticka från läkarmottagning - och plusset (nåja, andrastrecket) först inte dök upp alls för att sedan svagt svagt visa sig. Inte alls i närheten av kontrollstrecket i styrka och mkt svagare än plusset på CB igår. Panik!!

Jag försöker intala mig själv att det inte är ngn idé att stressa upp sig. 1) Man bör inte jämföra olika slags tester. 2) Igår testade jag med morgonurin, idag på kvällen med bara ngn timme sedan senaste toabesök. 3) Inte så mkt som ett spår av mens, bara lite ljusrosa flytningar igår och i förrgår. 4) Jag har känt av yrsel i tre dagar nu. Men vem försöker jag lura? Hur kan jag inte vara nervös?!

Imorn blir det till att testa med morgonurin och med CB igen så att jag kan jämföra med styrkan på gårdagens plus. Och om det fortfarande är plus och iaf inte svagare än igår så ska jag ligga lågt med testandet till ordinarie testdag, dvs på måndag. Är det ett fint plus då så ska här inte testas ngt mer... alls!! Gud, vad man håller på...

Lilla älskade Lillgrodan... stanna hos oss!!

Jag tror knappt att det är sant (ET+13)

Hade inte tänkt publicera de här inläggen riktigt än, men nu har allt tagit en annan vändning tyvärr, så här kommer inläggen under datumen jag skrev dem. Utgår givetvis ifrån att du som läser här och känner mig IRL, håller allt för dig själv!!

Otålig som jag är kunde jag förstås inte hålla mig ända till testdag. Jag är faktiskt t o m lite stolt över mig själv att jag kunde hålla mig såpass länge som till idag. Men imorse åkte det alltså fram: CB-testet inköpt dagen till ära (annars testar jag alltid med de där tråkiga sjukvårdsstickorna) och döm om min förvåning när ett tydligt plus uppenbarade sig!!

Självklart blev jag lite småstressad över att det skulle röra sig om ett falskt plus eftersom jag testade så tidigt, så jag slängde mig på telefonen till SU. BM lät inte förvånad över mitt tjuvtestande och gratulerade glatt. Jag bad henne om en bedömning över risken att det är falskt och hon tänkte ett tag och svarade sedan: "10... nej 5%. Max."

Så jag antar att jag kan lita på plusset?

Det känns helt overkligt! BM sa att det var lika bra att boka in en ultraljudstid med en gång, den 19 november blir det... kan inte ens tänka mig att vi kan få höra Lillgrodans hjärtslag så snart! Det måste bli så! Ngt annat skulle jag inte orka. Det bara måste vara vår tur nu, på riktigt!

Jag ber till alla fertilitets- och bebisgudar som finns att Lillgrodan ska få växa och frodas och må bra här inne i min mage i många många månader! Jag ber att ett barn, mitt barn, ska läggas i mina armar kring den 30 juni nästa år! Snälla rara gudar, ge oss detta så ska jag vara snäll för all framtid!

Ingen mens i sikte (ET+13)

Lillgrodan hänger kvar.

Det känns inte bra (ET+10)

Jag började få känningar i magen igår. Tror mensen är på ingång...

Har kollat trosorna säkert 20 ggr under dagen och haft hjärtat i halsgropen varje gång. Än så länge inga blodspår, men magen molar vidare... och jag har tagit ut förlusten i förskott.

Känns som att vi aldrig kommer att få bli föräldrar.

Kort uppdatering (ET+9)

Har inte skrivit på länge nu och inte heller läst alla nya inlägg i era bloggar (många inlägg blir det på en dryg vecka!).

Jag har "roat" mig med följande sedan ET:

• Blivit ett år äldre (meningsfullt)
• Jobbat lååååånga och sena dagar (borde ju hjälpt tiden att gå fortare, men jag tycker den sniglar sig fram som alltid när man väntar)
• Fått massa finnar i ansiktet (progesteronet kanske?)
• Kletat, kletat och kletat lite till med vaggisarna...
• ...och gått över till "rumpisar" istället (mindre trevligt införande, men mkt mindre kladd och trosskyddsåtgång)
• Börjat sjunga i min kör igen (har inte orkat under behandlingen)
• Haft ontont i magen i en hel vecka efter ET, nu äntligen är det bra igen
• Kalasat x 2 (med mammas släkt förra helgen, med Älsklingens igår och dessutom bär det av till min pappas släkt om en halvtimme för firande nr 3, sedan har jag äntligen fyllt klart för i år)
• Känt ngr rejäla stick i livmodertrakten i tisdags (4 dagar efter ET, så vill gärna tro att det var Lillgrodan som fäste, men vågar som vanligt inte riktigt hoppas)
• Varit hos frissan och klippt tillbaka helluggen som jag övergav för 3-4 år sedan (mkt nöjd!)
• Väntat otåligt på att tiden ska gå
• Väntat lite till...
• ...och lite till!

Nu orkar jag inte mer!

Av 10 perfekta ägg (11 enligt personalen på ÄP, men det var visst fel) befruktades bara 4 och endast 1 delade sig som det skulle! ETT...

Precis som förra gången alltså.

Många fina ägg (till skillnad från bara 4 förra gången) och jag fick faktiskt upp hoppet litegrann, bara för att få det totalgrusat igen.

Jag orkar inte mer nu!

Inte hjälper det direkt att jag fortfarande har svinont. Sängläge är det enda som känns ok, även om det inte är smärtfritt det heller. Fick dessutom mer ont efter ET. Det minns jag inte alls att jag hade efter förra ET:t. Vad kan det bero på? Har ni andra - mina kära bloggsystrar - också fått det ngn gång?

Nu ska jag gå och dra ngt gammalt över mig och Lillgrodan (embryot i magen, som jag hoppas kunna glädjas åt om ngr dagar)...

ET om en timme

ET-dagen idag. Vi ska vara på SU 14.30. Supernervös imorse över att de skulle ringa, men telefonen höll sig tyst tack och lov!

Har fortfarande skitont i äggstockarna och känner mig helt invalid. Kan inte sitta utan att det känns som knivar i magen och böja sig till golvet är uteslutet. Tur att jag har en så tålmodig sambo som springer ärenden och passar upp.

Ska jobba i helgen och fattar just nu inte hur det ska gå faktiskt.

Mardröm i repris (ÄP-dagen)

Just nu är jag skitförbannad på SU och deras snåla och själviska inställning till smärtlindring! Äggplocket blev en mardrömsupplevelse igen och nu ligger jag här i sängen fullproppad med Panodil men har ändå skitont!

Tack och lov fick jag iaf lön för mödan denna gång. 11 ägg blev det.

Skriver mer imorn när jag inte har så ont...

Dan före dan

Pregnyl-meckandet gick problemfritt, fast det var lite nervöst. Bryta ampuller och fixa med olika nålar... men, nu kan man alltså det också! Hade blivit lite uppskrämd över själva sprutan, men den kändes inte mer än Gonal-F-pennan. Däremot känns det rejält idag. Det syns ingenting men känns som ett ordentligt blåmärke!

Idag har jag spenderat hela dagen i sängen precis som igår. Magen ömmar rejält och så fort jag flekterar bålen det minsta hugger det till, så jag försöker helt enkelt undvika det och hålla mig i horisontellt läge. Halvligga i sängen med datorn i knäet fungerar, men sitta i soffan är inte alls skönt just nu.

Jag måste erkänna att jag är lite småorolig för överstimulering denna gång. Så här svullen som jag är nu har jag nog aldrig varit och jag känner av äggstockarna hela tiden, även i liggande position. Missförstå mig inte nu, jag är supertacksam för att stimuleringen har fungerat bättre denna gång, men det vore ju också typiskt min otur att den t o m fungerat för bra. Mardrömscenariot är ju förstås att det blir totalfrys och jag inte kan få tillbaka ngt embryo på fredag. Men det vill jag inte ens tänka just nu.

Den som tror att jag överdriver, ta en titt:

Vilken månad?

Se där, nu fick t o m jag publicera en magbild på min blogg! (Kanske inte riktigt den sorts magbild jag skulle vilja, men men.)

Nu blir det säsongsstart av "Brothers and sisters"!

Håll tummarna för mig imorn runt 11-tiden, för då ska den här hönan plockas (ja, inte på fjädrar då alltså)...

I mitt innersta...

Sanningens ögonblick...

• Almanacka
• Plånbok
• Cerat
• Läppglans i en ljust beigerosa nyans
• Hårband och hårnålar
• Tandtråd
• Liten flaska med mintdroppar (in case of andedräktskris)
• Mobiler
• Rosa band (ja jag vet att man ska ha det på jackan och inte i väskan, men när jag köpte det hade jag skinnjacka på mig och den ville jag inte sticka i)
• Fickspegel
• Liten flaska med handkräm
• Etui med visitkort
• Tampongväska innehållande tamponger (duh!) och trosskydd (den med svampar på)
• Extra Drops
• Tårgas (olagligt, jag vet, men det är inte direkt det man tänker på när man är ute och går i mörkret)
• USB-minne
• Liten fickkniv (denna älskar jag, den har allt: nagelfil, skruvmejsel, pincett, sax och kniv förstås)
• Ask med värktabletter (Panodil, Ipren och Eeze. Även om de enda jag vågar använda nu under IVF:n är Panodil)
• Ask med plåster och Magnecyl - första hjälpen vid getingstick (den avlånga asken med gubben på, ursprungligen en tuggumiask från Star bucks)
• Två blyerts- och en bläckpenna
• Liten rosa påse med våtservetter, pappersnäsdukar och ask med tvålpapper (tvål i arkform, kanongrej från Designtorget)
• Nycklar (i detta fall bara en knippa, den med hem-, bil- och cykelnycklar samt nycklar till min mamma)

Puh, det var nog allt just nu... Jobbdagar innehåller den diverse nycklar och passerkort, beroende på vilket jobb som gäller just den dagen.

På vintern finns där garanterat en flaska låsolja och tändare!

Förmodligen den mest välutrustade väskan i bloggvärlden! Vänner och jobbarkompisar skrattar gärna gott åt alla grejer jag har i väskan, men det är praktiskt när de har ont i huvudet, har ngt fast mellan tänderna, behöver spegel, tampong eller dyl. =)

Tack Ting, för utmaningen, den här var riktigt rolig!

Nu har förmodligen ngn mer där ute listat ut vem jag är, men so what?

~15 äggblåsor! (Spraydag 26, ÄL-injektion)

Ultraljudet gick bra men gjorde ont så det märks att det är rejält svullet och ömt därinne, ser inte fram emot äggplocket direkt, men denna gång är jag ju lovad lustgas så förhoppningsvis ska det vara mindre plågsamt än förra gången.

Läkaren hittade ca 15 äggblåsor av varierande storlek, varav 6-7 st på 17 mm (hmm, det är väl mm va?), så jag är minst sagt nöjd. Det är ju en ordentlig skillnad från mina 5-6 blåsor förra gången (som ju resulterade i 4 ägg). Tänk att ämnesomsättningen påverkade min kropp så oerhört! Jag har ju fått samma preparat och samma dos denna gång som förra och ändå svarade jag så mkt bättre nu. Jävla dr Idiot, säger jag bara!! Nåja, nu gäller det iaf att se framåt och hoppas att denna IVF forstätter lika smidigt som den börjat.

ÄL-injektionen ikväll kl 23.30 och ÄP på onsdag. Äntligen ser vi slutet på behandlingen. Är lite lagom nervös för Pregnyl-fixandet ikväll. Förra gången fick jag Ovitrelle och det var ju en färdig spruta som bara var att ta upp ur asken och injicera. Men denna gång ska det brytas ampuller och blandas vätskor med pulver och fixas och donas med olika nålar... gulp... Men det ska jag väl fixa det också.

Kl 9.00 på onsdag ska vi infinna oss på SU för ÄP nr 2 (och förhoppningsvis sista). Fina landstingskläder och roliga knästrumpor iklädes och sedan in och lägga upp sig för det som förra gången bara kan beskrivas som mardrömsupplevelsen. Gissa om man är nervös...?

Nu har jag bäddat ner mig och min ömma och svullna mage i sängen och ska slänga på en av mina gamla favoriter "High Fidelity" och njuta av bra film med bra musik...

Ultraljud idag (Spraydag 26)

Senaste blodprovet var uppenbarligen bättre, för vi fick behålla tidsplanen denna gång. Så 10.45 idag är det vul som gäller. Hoppas hoppas att allt ser bra ut och att det är många fina mogna ägg!

Jag har oroat mig rejält de senaste dagarna. För 2-3 dagar sedan satte det igång att göra riktigt ont i äggstockarna, så fort jag rör mig hugger det till. Dessutom har jag fått ordentliga ÄL-flytningar och bröstvårtorna är så ömma så de inte ens går att torka med handduken. Man har ju läst om de som fått ÄL av sig själva i förtid och eftersom jag inte känner igen de här symtomen alls från förra gången så har jag gått runt som ett nojjigt vrak de senaste dagarna! Det fattas ju bara att denna IVF också går åt skogen pga andra orsaker än "de vanliga" (dålig befruktningsgrad, att embryot inte fäster). Det vore ju typsikt vår vanliga otur!

Igår berättade Älsklingen äntligen om vår situation för sin mamma (som jag utgår ifrån i sin tur berättade för pappan). Vi var där på middag och hade planerat att berätta men Älsklingen vågade inte utan det blev istället över msn när vi väl var hemma igen. Jag förstår att det inte är lätt för honom, så msn får väl duga, huvudsaken är ju att de vet nu! Hon blev nog ganska chockad för hon reagerade inte riktigt så som vi hade väntat oss av henne. Jag antar att det kommer att komma hundra frågor framöver när hon har smält det lite. Igår frågade hon knappt ngt alls, och vi båda utgick ifrån att hon skulle vilja veta allt om behandlingar, utredning och allt annat, för det är sådan hon är.

Däremot fick vi bekräftat just det jag anat hela tiden: det var inte planerat att det skulle vara 5 år mellan Älsklingen och hans lillebror, det tog mkt längre tid än de hade hoppats på. Så jag antar att det betyder att Dr Lars Nilssons spekulationer om att Älsklingens försämrade spermakvalitet och -mängd är ärftligt stämmer. När Älsklingen blev till var hans pappa bara 21 år och precis som för Älsklingen (som ju har 2 aborter bakom sig: en som 15-åring och en som 20-åring) var simmarna uppenbarligen i form då! Enligt Lars finns det ett kromosomfel (hmm, tror jag att det var iaf) som gör att simmarna är i god form i ung ålder men sedan kraftigt försämras. Och det verkar ju inte bättre än att Älsklingen ärvt detta fel från sin far. Tyvärr innebär ju detta att även vår ev. framtida son kan ärva samma fel. Likaså Älsklingens bror. Så det är väl dags att berätta även för honom så att han vet vad som kanske väntar honom i framtiden...

Hursomhelst så känns det väldigt skönt att de äntligen vet! Jag har mått väldigt dåligt det senaste året av att dölja sorgen för Älsklingens del av familjen. Det har ju bara gjort känslan ännu värre. Speciellt som det är uppenbart att hans mamma längtar ihjäl sig efter barnbarn, det finns inte ett enda tillfälle som vi ses som hon inte nämner bebisar. Alltid är det ngn i bekantskapskretsen som fått barn, blivit med barn, döpt sitt barn, varit och hälsat på med sitt barn osv osv. Även om hon är finkänslig nog att inte fråga oss eller "tigga" om barnbarn (nej, det skulle hon aldrig göra), så svider det ju varje gång hon drar igång med bebissnacket. Igår sa Älsklingen äntligen till henne att inte prata bebissnack när vi är i närheten. Skönt! Nu ser jag faktiskt fram emot att kunna berätta vår historia för henne och att kunna hålla dem uppdaterade om hur det går. Tidigare har Älsklingen inte alls velat berätta för dem, han har velat vänta tills vi kan komma med goda nyheter och göra dem glada, men nu märks det att även han oroar sig mer och börjar känna ett behov av stöd under processen. Och även om han säger att han inte besväras av hennes ständiga bebissnack så tror jag att det stressar honom.

Nu måste jag klä på mig och traska iväg till SU. Håll tummarna för mig nu!

Utmaning

Min vana trogen är jag sen med att besvara även denna utmaning. Men nu gör jag slag i saken och besvarar både Lilla Knyttet och Ragetti:

Reglerna:
Svara på alla frågor
Välj ut 4 personer som du vill ska svara och utmana dem i deras bloggar. Be dem läsa din.
Låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen.

1. Vilken mat äter du ofta?
Hmmm, det har slarvats mkt med maten på sistone, och dessutom jobbar jag mkt kvällar och då blir det sällan ordentlig mat när jag kommer hem. Men i "vanliga" fall är det väl lax som är det som slinker ner oftast. Har alltid frysen laddad med sådana där 4-pack med laxfiléer.

2. När du är på kalas, är du den som sitter eller hjälper du till att duka av?
Det beror helt på vem jag är hos och vilken sorts kalas det är. Vi har släktkalas stup i kvarten i min släkt och hyfsat ofta även med Älsklingens släkt, därför blir det väldigt avslappnat och "hemma" och alla hjälps åt.

3. Var sitter du helst när du bloggar?
Nästan alltid i soffan med datorn i knäet.

4. Köper du ofta Triss.
Nej, nästan aldrig nu för tiden.

5. Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
Hmmm, vet ärligt talat inte. Har varit mängder av ggr i Storbritannien och bara älskar det, men roligaste semestern däremot var egentligen ingen semester alls utan en 2-veckorskurs på Cypern 2006. Vi hade bara ett par lediga dagar och em, men kursen i sig var så rolig och givande så jag skulle lätt gå den igen om den inte kostade så mkt!

6. Vilken TV-kanal tittar du mest på?
5:an nu på hösten med alla TV-serier. Men en hel del på 3:an och 4:an också.

Jag är lite trotsig och bryter mot regeln att utmana vidare, men med tanke på att jag är så sen med att besvara så är ändå alla andra redan utmanade.

Update (Injektionsdag 6, spraydag 20)

Östradiolprov imorse på SU, och förstås blev tidsplanen ändrad:

Blodprov 30/9 (idag) Oförändrad dos.
Nytt blodprov 3/10
Prel. vul 6/10
Prel. ÄP mitten/slutet v. 41

Äggstockarna ömmar ordentligt till och från, varenda gång jag går på toa känner jag det t ex. Minns inte alls att jag kände av det så här förra gången, så jag hoppas att det är ett tecken på att jag svarar bättre på stimuleringen denna gång. Men det oroar mig lite att vul:et blev uppskjutet, fast jag inte fick höjd dos! Ngn av er som varit med om det?

Förra gången fick jag höja dosen efter blodprovet, vul:et blev av som planerat men fick spruta 2 dagar extra efter vul:et. Sen blev det ju iof ett dåligt resultat förra gången så jag borde väl inte jämföra med den gången iaf...

Jag är bara så himla orolig att det ska sluta som det gjorde då. Det vet jag inte hur jag skulle orka.

Bokmässan (Injektionsdag 2, spraydag 16)

En av årets höjdpunkter går av stapeln här i Gbg just nu: bokmässan! Och idag har jag varit och gjort mässan osäker i 5,5 timme och shoppat x antal böcker. Härligt!

Jag älskar böcker och jag tycker mässor är grymt roliga, men det hela har ju också en baksida: fullt med svettigt och knöigt folk ÖVERALLT! Dessutom väger ju böcker bly och efter att sakta men säkert ha fyllt två stora kassar med böcker och broschyrer gav jag upp och traskade hem med värkande axlar. Som på beställning vandrade värken rätt upp i huvudet och när jag kom hem var jag fullkomligt slutkörd och nu har jag spenderat kvällen i sängen framför tv:n.

Men jag är mkt nöjd med mina bokkap! =)

Tjohooo!! (Injektionsdag 1, spraydag 15)

Yes! Jag är nedreglerad! Det kom faktiskt som lite av en chock. Jag har visserligen börjat känna av sprayen de senaste dagarna, men trodde ändå inte att jag var nedreglerad eftersom jag mådde tusen ggr sämre förra gången. Men, värdet var kanonfint och jag fick sätta igång med sprutorna redan ikväll! Jag har precis tagit kvällens injektion, lite småläskigt - man har ju hunnit bli lite ringrostig sen sist.

För övrigt har jag bara en sak att säga om den här IVF:n så här långt: heja Suprecur!! Aldrig mer att jag sprayar så mkt som en droppe Synarela upp i min näsa... Jag var ju vid spraystarten nästan övertygad om att Suprecuren inte var så bra, men tack och lov så hade jag fel! Och Synarelan förlorar sin poäng:

Suprecur - Synarela: 3-0

Däremot måste jag säga att Synarelan hade en fördel, och det är att man inte behövde hålla på och spraya så mkt. Suprecuren däremot är ju ett evighetsprojekt med sina 2 puffar 4 ggr om dagen. Nu under sprutperioden är det visserligen bara 1 puff per gång som gäller, men ändå 4 ggr per dag... 4 ggr som man behöver stå ut med smaken. Så Synarelan får nog tillbaka sin poäng ändå:

Suprecur - Synarela: 3-1

Suprecuren förtjänar däremot minst 1 poäng till för uteblivna biverkningar, jag är fortfarande chockad över att jag är nedreglerad men mår såpass bra som jag gör! De få biverkningar som jag fått har alla varit mildare än förra gången. Till och med värmevallningarna är lindrigare denna gång och kommer inte riktigt lika ofta. Heja heja:

Suprecur - Synarela: 4-1

Planen ser nu ut som följer:

Sprutstart 25/9 (idag): 150 IE
Blodprov 30/9
Prel. vul 3/10
Prel. ÄP i början av v. 41

Hoppas vi håller schemat och att det går bättre denna gång än förra. Förra IVF:n var jag ju inte frisk och svarade urdåligt på stimuleringen. I vanliga fall hade jag ju fått höjd dos på Gonal-F:n eller t o m ett annat preparat men just eftersom min kropp inte var i form första gången så kör vi på standardprotokollet igen, fast med start på lite högre dos: 150 IE, som jag ju fick höja till efter blodprovet förra gången.

Jag vill så gärna tro att det var hypotyreosen som spökade förra gången och att jag kommer att svara bra på stimuleringen denna gång, men jag har tyvärr svårt för det. Jag känner på mig att det inte bara hade med sjukdomen att göra, jag är rädd att jag inte kommer att svara speciellt bra denna gång heller. Gode Gud (om du nu finns), låt mig ha fel!

Blodprov (Spraydag 15)

Så där, då var det avklarat. Blodprov på SU kl 8.00 imorse och nu gäller det bara att hålla tummarna för att jag är nedreglerad! Jag har verkligen ingen lust att spraya en vecka till. Visserligen fortsätter man ju med sprayen även under sprutperioden, men i reducerad dos, men det är ju inte sprayen i sig jag vill slippa: jag vill att det ska gå framåt! Mellan 13.30 och 15.00 i em ska de ringa och meddela mig resultatet. Hoppas hoppas hoppas...

En runda på stan igår resulterade bl a i nya fina stövlar från In wear. Hade spanat in dem redan för ngr veckor sedan och nu när jag hade en kupong som gav 20% på valfri vara så slog jag till! Med min personalrabatt fick jag ju dessutom ytterligare 20% avdrag... Nu ska jag snart sticka iväg till jobbet och inviga mina nya älsklingar! =)

Snygga, eller hur?

Hot hot hot (Spraydag 14)

2 veckors sprayande bakom mig och nu börjar det bli hett - vallningshett! Sov urdåligt i natt pga konstanta svettningar, och det är inte likt mig! Här har ni tjejen (har fortfarande svårt för att kalla mig för kvinna, men det kanske är dags när man börjar närma sig 30?) som är ständigt frusen (speciellt sen jag fick hypotyreos) och så sent som förra veckan sov med yllefilt ovanpå täcket. Men i natt vaknade jag alltså flera ggr av otroliga svettningar. Precis som förra gången känns det mer som att det hettar på insidan på ngt konstigt sätt, och inte som vanlig "värmesvettning". Mer som feberhetta! Det här är verkligen inte min favoritbiverkning och jag ser fram emot att bli av med den när jag kommit igång med sprutorna.

För övrigt njuter jag av ledig dag idag (utan huvudvärk och feber). Tog en välbehövd sovmorgon och efter en sen frukost har jag läst ikapp på mina favoritbloggar. Snart bär det av till stan för ngr ärenden och sedan ska jag planera middagsmat och handla hem så att vi slipper göra det när vi är hungriga - för min erfarenhet säger mig att det inte brukar gå så där värst bra! Fick hem nya "Laga lätt" häromdagen och där fanns en del intressanta recept som jag gärna vill testa. Jag är sååå trött på samma mat hela tiden, men tyvärr är det ju så det blir utan planering!

Stan (och nya snygga svarta stövlar!) nästa...

Sprayen gör susen? (Spraydag 13)

Nu är jag inne på spraydag 13 och i takt med att biverkningarna har ökat känner jag mig mer och mer positiv till att jag kommer att vara nedreglerad i tid! På torsdag morgon ska jag till SU och ta blodprov, på spraydag 15. Förra IVF:n tog jag blodprov först på spraydag 19 men då var jag också nedreglerad utan problem så jag hoppas hoppas att det ska räcka med dag 15 denna gång.

I helgen ungefär började jag känna av sprayen mer och mer. Följande biverkningar kan läggas till listan:

• Tyngdkänsla i huvudet - Till och från nu börjar jag känna av en lätt värk i huvudet men framförallt en tyngdkänsla strax efter sprayningen.
• Trötthet - Kanske beror det på att jag jobbat mycket på sistone, men jag tror också att sprayen gör sitt till. Jag är inte på långa vägar lika trött som förra gången då jag sprayade med Synarela, men jag börjar känna mig mer och mer groggy för varje dag.

Återigen plockar Suprecuren poäng. Biverkningarna är inte alls lika kraftiga som förra gången och dessutom dök de ju upp först nu, i slutet av sprayperioden, och inte i början som med äckelpäckel-Synarelan:

Suprecur - Synarela: 3-1

Går nu allt vägen så får jag sätta igång med sprutorna på fredag eller måndag. Det går framåt... =)

Spraydag 11

Söndag. Jobb. Puff puff. Mensvärk. Seg.

Småsjuk och celebert besök (Spraydag 8)

Idag är jag ledig och hade tänkt ägna dagen åt allt som väntar på att bli gjort: pappersarbete som lagts på hög, disk, städning, hämta ut nya glasögonen m.m. Unnade mig lite sovmorgon och satte klockan på 9, men vaknade - i ordning med lagen om allts jävlighet - med dunkande huvudvärk! Stängde av klockan och tänkte att lite extra sömn skulle göra susen, men kl 11 när jag vaknade igen dunkade det bara värre och dessutom visade tempen på feber - låg, men ändå feber.

Så min uträttar-dag blev istället en ligga-i-sängen-och-titta-på-inspelade-Top Model-och-läsa-bloggar-dag och allt som är outrättat förblir outrättat. Typiskt!

Hursomhelst så rullar sprayandet på som det ska, dag 8 idag. Biverkningarna håller sig fortfarande undan och jag är hemskt tacksam. Det enda som jag noterat och funderar lite över är att äggstockarna värker. Det känns ungefär som vid ÄL och har nog faktiskt hängt med sedan spraystart ungefär. Kommer inte ihåg att det var så förra gången, och har inte skrivit ngt om det heller så det var det förmodligen inte. Behöver jag oroa mig? Noterade biverkningen "äggstockscystor" i bipacksedeln och det lät ju sådär kul. Vad händer om man får det? Måste man avbryta behandlingen då? Hemska tanke

Min meningslösa dag har nu på kvällen iaf förgyllts med ett celebert besök: Pipperonis underbara lilla Elsa har varit här i ngr timmar och piffat upp vår kväll. Man blir bra sugen på att skaffa sig ett eget litet pälsliv när man sitter där med det varma lilla knytet i knäet och myser. Men vem försöker jag lura egentligen? Det finns varken tid eller plats i vårt liv för ett litet knyte av den sorten just nu... för det finns väl inget som heter valpledig va? Synd, så synd...

Heja Suprecur! (Spraydag 6)

Jag sprayar på och det går jättebra. Jag är nästan chockad över att det gått så smärtfritt hittills, vilken skillnad från Synarelan!

Jag kan bara nämna en enda biverkning än så länge:

• Irriterade slemhinnor i näsan - Precis som förra gången började det på spraydag 2: blod ur näsan när jag snyter mig. Så här på dag 6 har det börjat avta.

Annars... nada! Och jag som hade väntat mig samma oändliga lista biverkningar som förra gången. Ibland är det skönt att ha fel!

Gravida vännen

Det visade sig att jag stressade upp mig helt i onödan över gravida vännens uteblivna sms-svar häromdan. Hon hade inte haft pengar på sitt kontantkort, men hörde av sig morgonen efter!

Däremot har hon fortfarande inte fått ngt svar från SU, så det gäller fortfarande att hålla tummar och tår för det bästa!

Puff puff

Starten har gått!!

Så var första puffarna avklarade, äntligen! Nu är det jag och min nya bästis Suprecur, som ska pola i ett par veckor. Första mötet gick över förväntan. Förra ICSI:n använde jag Synarela och den kom jag inte speciellt bra överens med: den gav mig ju huvudvärk redan från första puffen! Men nu med Suprecur... nada.

Suprecur - Synarela: 1-0

Faktum är att min nya bästis plockar ytterligare en poäng redan denna första dag: ngt jag aldrig lär glömma är den vedervärdiga smak som Synarela hade, rent fruktansvärt äcklig faktiskt! Suprecuren smakade väl inte mumma heller, men inte på långa vägar så illa som Synarela.

Suprecur - Synarela: 2-0

Hmmm, skeptiker som man är så börjar man förstås (över)analysera. Om jag nu fick biverkningar redan från första puffen med Synarela, kan då inte detta innebära att det är ett starkare och bättre preparat? Och hur kommer det sig att man ska ta 2 puffar 4 ggr om dagen med Suprecur men bara behövde 1 puff 3 ggr om dagen med Synarela? Synarelan måste ju helt enkelt vara bättre och effektivare?? Nej, sånt gillar vi inte:

Suprecur - Synarela: 2-1

Det återstår ju att se om jag har rätt eller om jag får plocka bort Synarelans poäng längre fram, man kan ju alltid hoppas...

Ordning och reda

Äntligen börjar det bli lite ordning på min kropp och min eländiga sjukdom!

Jag var och tog nya prover igår och det visade sig att mitt TSH äntligen är i schack: 0,14! Precis lagom till spraystart! Jag börjar äntligen känna av medicinen också. Jag känner inte samma förlamande trötthet dygnet runt längre (mornarna är fortfarande hemska, men det kommer väl), och jag har börjat få lusten tillbaka, lusten till livet! Nu känner jag mig motiverad till en väldig massa olika saker som jag knappt orkat ägna en tanke på sistone: träning, socialt liv, bättre kostvanor, fräscha upp hemmet m.m.

Jag förstår inte för allt i världen hur jag har orkat gå så här länge på sparlåga - för det är ju precis det som händer vid hypotyreos: hela kroppen går på sparlåga, inte bara ämnesomsättningen. Depression är också ett mkt vanligt symtom och nog har jag varit på gränsen allt. Visst har jag alltid varit känslosam av mig, men under de senaste åren har det varit lättare än vanligt att se allt i svart. Jag hoppas verkligen att jag slipper känna så framöver! Att jag sen blir minst sagt labil av sprayen, det är en annan femma och gäller ju bara ngr veckor. Skulle det sedan lyckas denna gång så har jag väl i och för sig gravhormoner i massor att se fram emot, men det kommer nog vara värre för Älsklingen än för mig, he he.

Hursomhelst är det alltså spraystart i övermorgon och det är sannerligen inte en dag för tidigt! Det känns verkligen att hösten är på gång och sprayande och sprutande känns som ett bra projekt för att hålla hösttristessen borta! Jag har också planer på att skaffa mig en svampbok och dra ut Älsklingen i skog och mark för att leta efter smaskiga svampar... kanske blir det en ny hobby? =) Oavsett vad den här behandlingen har tänkt erbjuda så har jag bestämt mig för att inte låta den uppta all min energi (och tid) som sist! Jag tänker försöka leva så normalt som möjligt och ta vara på min nyvunna hälsa - nåja, gällande hypotyreosen iaf, formen har ju minst sagt lite mer att önska men det kan jag ju ta tag i nu också - och inte ligga inne och tycka synd om mig själv hela hösten! SÅ DET SÅ! (Påminn mig om detta längre fram om jag vill gräva ner mig igen...)

Tyvärr grusas glädjen över TSH:t en aning av att jag oroar mig mkt för gravida vännen. Hon bör ha fått besked om sina biopsier vid det här laget, men än har jag inte hört av henne. Jag skickade ett par sms idag men fick inga svar och det oroar mig då det är mkt olikt vännen. Jag hoppas för allt vad jag är värd att min oro inte är befogad och att det finns ngn naturlig förklaring. Allt annat är för hemskt för att kunna föreställa sig...

Tick tack tick tack

Tiden tickar sakta men säkert framåt, spraystarten nästa vecka närmar sig. 8 dagar kvar...

Jag sysselsätter mig för fulla muggar. Har undervisat hela dagen idag och detsamma gäller imorn och på fredag. Jobb på Åhléns i helgen och sedan är det bara 3 dagar kvar att avverka.

Det känns som att den här sommaren har varit evighetslång, en enda lång väntan på ny IVF-start. (Kanske hade den inte känts lika evighetslång om det faktiskt hade varit ngn sommar) För en gångs skull ser jag faktiskt fram emot hösten. Jag tycker att det ska bli riktigt mysigt med regn på rutan (ok, det har vi visserligen haft halva sommaren), mysiga tjocka tröjor (modet svämmar ju över av härliga stickade långkoftor och dyl. just nu), filmkvällar (och Idol-fredagar, ni missade väl inte starten idag?) och att krypa upp i soffhörnet med en stor kopp varmt te. Får vi sedan en vacker höst med härliga färger också så vore det pricken över i:t! Och så ska det ju fyllas år också... 27.... vad nu det ska vara bra för. En ny barnlös siffra att lägga till min livshistoria...

11 dagar kvar...

Nedräkning

Suck, snigel snigel...

15 dagar kvar...

Gå tid, GÅÅÅÅÅ!!!

Idag har iaf mina recept anlänt Apoteket, ska gå dit och hämta ut medicinen imorn så jag kan klämma och känna lite på askarna medan jag räknar ner! =) Kan det inte hända ngt otroligt roligt i mitt liv så de här två veckorna svischar förbi i ett huj? Hmmm, vad skulle det vara...?

En mindre rolig grej är att gravida vännen har fått ett jobbigt besked. De hittade cellförändringar vid hennes senaste cytologprov och eftersom hon nu är gravid fick hon komma till SU för vidare undersökning igår och det såg tydligen allvarligt ut. De tog två biopsier för undersökning och nu gäller det bara att hålla tummarna för att det är falskt alarm! Usch, jag lider verkligen med min vän, hon borde få njuta av sin graviditet istället för att gå runt och oroa sig för cancer! =( Livet är verkligen inte rättvist ibland!

Spikat

Efter samtal med SU imorse är behandlingen spikad och klar! Det känns så otroligt skönt att äntligen vara på väg igen. Det har ju faktiskt gått nästan 3,5 månad sedan vi avslutade vår första IVF. Jag är riktigt stolt över mig själv att jag klarat av denna väntan utan att gå i bitar!

Anyway... behandlingsschema IVF nr 2:

Spraystart 11/9. Suprecur 2x4
Blodprov 25/9
Sprutstart ?? Gonal-F 150 IE
Prel. ÄP v. 41

Nu gäller det att fylla de kommande två veckorna med så mkt sysselsättning som möjligt så att de går fort. Jag har ju en hel del att göra både här hemma och på jobbfronten så det ska väl inte bli speciellt svårt. Ska hålla en kurs nästa vecka och det var ett år sedan jag höll denna kurs sist så lite uppfriskning av minnet kan jag ju alltid ägna mig åt. Sedan är vi i stort behov av städning här hemma igen. Det finns ju alltid saker som behöver göras, men sällan ngr roliga saker... baksidan av vuxenlivet?

Well, 16 dagar till spraystart...

Yes!

Min mens kom igår (fredag)! Så nu blir det spraystart 11 september (hmmm, turdatum??) på dag 21. Ska bara ringa SU på måndag och se till att få recepten och sedan är allt klappat och klart för IVF-start.

Värdelös bloggare

Jag är en värdelös bloggare, jag uppdaterar alldeles för sällan.

Men just nu finns det inte så mkt att skriva om, det händer precis ingenting i mitt liv. Inget roligt iaf... Det går inte så mkt som ett snigelsteg framåt i mitt liv.

Jag går här och - ironiskt nog - väntar på min mens. Den borde ha kommit för 4 dagar sedan och den är liksom en förutsättning för vår nästa IVF. Jag ska ju börja spraya på dag 21 och för att nå ditt krävs ju en dag 1 till att börja med...

En normal kvinna hade kanske tänkt tanken att hon var gravid när mensen var 4 dagar sen, men i mitt fall är det ju näst intill omöjligt - men, ja, jag har testat för att få det bevisat: ett under har inte skett. Inte enligt testerna iaf, testade senast igår.

Det är verkligen ironiskt, det här som kroppen pysslar med. Just nu vill jag inget hellre än att mensen ska dyka upp så att jag har en tidsplan att luta mig emot, ngt att se fram emot: ett datum, en uppgift. Men mensen bara lyser med sin frånvaro, jävlas, retar mig...

Dyker den inte upp inom ngr dagar är det dags att börja undra om ngt blivit riktigt knas med min kropp...

Heldag på Liseberg

Ingredienser:
5 delar berg-och dalbanor och andra karuseller
1 del spökhus
1 del chokladhjul
1 del sockervadd
1 del mjukglass med daimkulor
1 del annat roligt

Blanda väl. Låt baka i ugn i 7,5 h.

Resultat: en totalt utmattad Lilla J.
Man är visst inte ung längre...

David Batra

Det var ett tag sedan nu som jag klickade mig in på IVF-prinsessans (tack för tipset!) länk till David Batras sommarprogram. Men det var så bra så jag kan inte låta bli att länka så här i efterhand jag också, så att ingen av er missar det!

David pratar öppet och ärligt om barnlöshet och IVF:ande, så modigt! Förhoppningsvis har han bidragit till att få slut på tabun kring infertilitet och barnlöshet.

Tummen upp, David!

Det blir av!

Hade telefontid med dr Nilsson idag och fick klartecken att köra igång med IVF nr 2 i september! Precis som min andra läkare tyckte han att TSH 1,0 var i högsta laget men "acceptabelt" och vi kunde absolut köra igång som planerat. Men han tyckte också att det var helt rätt att höja dosen ytterligare precis som jag gjort och han trodde absolut att det skulle räcka och att värdet skulle hinna bli bättre till stimuleringen. Äntligen!

Det känns sååå skönt att veta att min kropp äntligen är i bästa form för IVF:n!

TSH = 1,0

Yes! Äntligen har det börjat hända ngt på sköldkörtelfronten! Proven från igår visade ett TSH på 1,0 så vi kommer få köra igång behandlingen som planerat! =)

Planen är dock att jag ska ligga lite mer pressat i värdena så fick iaf höja dosen fr o m idag, till 150 µg för att förhoppningsvis få ner TSH:t till 0,3 eller lägre. Förmodligen går det ganska fort och till ~7 september - då spraystarten är inplanerad - ska jag förhoppningsvis också ha börjat må lite bättre och kanske t o m känna mig redo för nytt hormonkaos... (eeee, om man nu någonsin blir det?)

Äntligen går det åt rätt håll med min kropp!

Tummar och tår

...håller jag just nu! Var och tog nya ämnesomsättningsprover imorse och hoppas innerligt att TSH:t sjunkit ordentligt nu. Imorn får jag veta...

Har det inte gjort det så vet jag inte vad jag gör! Då kommer vi förmodligen inte kunna köra igång IVF nr 2 i september. Om det inte är bara lite som fattas förstås...

Worst case scenario: TSH:t ligger fortfarande en bra bit över 1 (2,0 visade förra provet och helst ska det ner under 0,5) och jag måste höja dosen minst en gång till. Vi kommer då inte kunna köra igång om en månad utan måste skjuta upp det, och eftersom nästa möjlighet till försök skulle krocka med min systers bröllop (i Wales...) så innebär det att vi riskerar att inte få till ett nytt försök förrän efter nyår!! Det får bara inte bli så...

Det värsta är att jag känner mig inte det minsta bättre än jag gjort innan - fortfarande utmattad som om ngn kört över mig med en ångvält - så jag är rädd att värdena fortfarande är kassa.

Tummen tummen tummen... svik mig inte nu!

Vädjan från en barnlös

Vänner! Ni frågar mig och karl'n:
"När ska ni skaffa barn?"
Som att det bara är att skaffa?
Ni vet inte hur mycket som måste klaffa!

Råden som haglar är många:
"Din mans kalsonger är nog för trånga!"
"Kanske han duschar för varmt eller kallt?"
Detta har vi fått höra tusenfalt

"Drick inte kaffe, drick inte sprit!"
(Vi har det redan slopat, men det hör inte hit!)
"Ät vitaminer, mineraler och folsyra!"
Vet ni att piller är jävligt dyra?

"Åk på semester, skaffa en hund!"
"Tänk inte på det, koppla bort det en stund!"
Ni vet inget om vår trånad!
Ni som blev gravida efter er första månad!

Det vi går igenom är en stor prövning, ett test.
Förstå om vi inte känner för att gå på er fest.
Det är inte för att vara oartig eller asocial,
men för att orka så måste vi göra våra val.

Nära och kära, vänta ut oss, bry er om.
Om vi så ringer mitt i natten, så kom, bara kom!
Vi kan inte vänta oss att ni ska förstå,
men stötta oss i kampen för att bli fler än två!

(Annimoure Nilsson)

Mens

Förstås.

Utmaning

Utmanad av Pipperoni. Here goes...

Fem saker på min "to-do-lista" för morgondagen:
1) Gå till frisören och klippa mig (äntligen!)
2) Kolla på "Morden i Midsomer"
3) Jobba
4) Få lön =)
5) Hmmm..... städa kanske

Fem dåliga egenskaper:
1) Envis (också en av mina bästa)
2) Kontrollbehov
3) Alltid stark och "duktig" utåt
4) Grubblande
5) Pedant

Fem platser där jag bott:
1) Sävedalen (Partille)
2) Lunden (Gbg)
3) Kålltorp (Gbg)
4) Björkekärr (Gbg)
5) Vasastan (Gbg)

Fem jobb som jag haft:
1) Solarievärdinna (första jobbet i gymnasiet)
2) Terminalarbetare på Posten (paketsortering)
3) Klassföreståndare för en 0-1:a
4) Läkarsekreterare/receptionist
5) Personlig tränare, massageterapeut m.m.

Otålig

Tiden sniglar sig fram igen. Det är sommar och jag har inte ens påbörjat semestern än (2,5 vecka kvar till och med, går v. 31...), men jag längtar redan till september.

Precis efter att vi hade avslutat den första - misslyckade - IVF:n kände jag att jag verkligen behövde en paus och tyckte att det var perfekt att skjuta upp nästa till efter semestern. Men nu, nu vill jag bara att det ska bli september så att vi får köra igång igen. Det är visserligen bara 2 månader dit, men varje dag som vi bara går här och väntar känns som en bortkastad dag. Återigen kretsar hela livet kring bebislängtan och känslor av misslyckande.

Min värld kryllar av gravida - fick igår reda på att ytterligare en på jobbet går i väntans tider, och för ungefär en vecka sedan fick jag veta att en nära vän väntar barn... efter första försöket. Självklart unnar jag vännen detta fantastiska och är glad för deras skull att de inte behöver gå igenom den skit vi dras med, men samtidigt gör varje gravidbesked att jag vill gräva ner mig djupt ner i jorden och aldrig komma upp igen. För varje par som lyckas känner jag mig mer misslyckad. Omsprungen, vunnen över, som en förlorare. Även om jag ju vet att ngn annans graviditet inte försämrar våra chanser, även om jag vet att det inte är ngn tävling, så är det ändå så jag reagerar: som att alla går före oss i "kön" och att vi därför kommer att få vänta ännu längre. Varje plus på ngn annans sticka är ett minus på vår... Hjärnan vet bättre, men hjärtat tystar ner den. Och jag drar mig undan allt som heter barn och gravida, smiter undan, gömmer mig och skiter i om folk tycker att jag är konstig.

Jag hatar mig själv och min fula, dumma kropp mer och mer för varje dag som går. Min misslyckade jävla kropp som inte kan behålla ett toppembryo även om den fått det befruktat och klart och inplacerat på rätt plats; min kropp som inte kan "producera" ägg ens på beställning och dessutom inte kan gå ner i vikt. Gräva gräva ner mig långt ner i jorden...

Jag hatar att känna mig så här maktlös. Jag hatar att inte ha kontrollen och kunna planera. Jag hatar att vänta, och vänta och vänta...

Jag har inget hopp kvar. Trots ÄL-sex häromdagen så räknar jag redan ner till mens. Trots nytt IVF-försök till hösten ser jag redan framför mig hur vännen sitter där med sin bebis i famnen i början av nästa år och jag fortfarande inte ens har en i magen. Trots att vi fått vårt första försök till godo och har 3 IVF kvar på SU så har jag redan börjat kolla runt bland de privata klinikerna och oroar mig över hur vi ska ha råd. Att frammana en enda positiv tanke ter sig totalt omöjligt just nu. Allt är bara svart svart svart.

Så var man där igen...

Igår åkte de gamla hederliga ÄL-testerna fram igen...

Vad hände med att "slappna av i sommar och försöka få ett normalt sexliv, bla bla bla"? Varför slösa tid och energi (och pengar) på testande när vi vet att chanserna att lyckas är minimala? Jag vet inte, man slutar väl inte hoppas antar jag. Jag med mitt kontrollbehov fixade väl inte att släppa allt och slappna av till september. Trodde jag egentligen att jag skulle kunna det?

Gjort är iaf gjort och testet visade positivt för ÄL imorse. Så trots att min kropp är långt ifrån bra och ett ev. embryo förmodligen har noll och nada chans att fästa, och trots att Älsklingens senaste spermaprov (det som användes vid ICSI:n) var det sämsta av alla tre, så kommer vi göra det vi ska ikväll och om två veckor sitter jag förmodligen här och skriver att jag fått mens. Allt är som vanligt med andra ord...

Förföljd

Överallt är de. Ingenstans får man vara ifred.

Gravidmagar, gravidmagar, gravidmagar... Jag är förföljd av gravidmagar.

Idag hann jag inte mer än komma till jobbet innan jag fick det uppkört i ansiktet igen. Jag hade hoppat in extra på en annan avdelning och personalen där var ny för mig. Jag hade inte jobbat mer än en timme innan jag fick veta att en av tjejerna på avdelningen var - mkt riktigt - gravid. Inte nog med att man ska behöva stå ut med stora runda gravidmagar hela dagarna, vart man än går - nu ska man även få platta osynliga gravidmagar uppkörda i ansiktet... "Jag måste ha ngt att äta, jag är så hungrig hela tiden nu när jag är gravid".

Ngr timmar senare dök en mammaledig anställd upp med sin nyfödda lilla knodd.

Bebisar, gravidmagar, föräldrar, småbarn...

Överallt är de. Ingenstans får man vara ifred.

Nya tag

Hög tid för uppdatering här i bloggen.

Den 19 juni var vi alltså på samtal på SU. Vi träffade dr Lars Nilsson och precis som väntat fick jag genast förtroende för honom. Han tog dr Idiots miss(ar) på största allvar och bad om ursäkt för att det blivit som det blivit. Från och med nu ska vi vara med i hans behandlingsteam och både han och barnmorskan försäkrade mig om att vi inte skulle behöva träffa dr Idiot igen. Skulle det falla sig så illa att det är han som är inne då det är dags för ÄP och ET så försäkrade BM om att det skulle gå att ta in ngn annan läkare. Det känns bra, och dr Idiot ska skatta sig lycklig för om jag varit tvungen att träffa honom igen hade jag inte tagit ansvar för min reaktion!!

Både jag och Älsklingen anade en tydlig motvilja mot dr Idiot även från BM:s sida. När jag nämnde att vi skulle anmäla honom till patientnämnden propsade hon på att vi också skulle kontakta hans chef, chefen för SU Reproduktion. Så nu blir det så också.

Hur som helst, vi hade ett långt samtal med dr Lars och han bekräftade det som jag redan visste: att ämnesomsättningen och TSH-värdet är oerhört viktigt inför en IVF. Precis som jag själv trodde så hade en IVF aldrig ens påbörjats med de värden jag hade, om de nu inte hade blivit missvisande p g a dr Idiots okunskap. Nå väl, nu har jag iaf höjt Levaxindosen för andra gången och innan nästa försök kan dras igång ska TSH-värdet ner en bra bit under 1. Vid min senaste provtagning förra veckan hade det gått ner till 2 så det går ju åt rätt håll, men har ändå en bra bit kvar. Nya prover väntar om 5-6 veckor...

När vi ändå var på SU planerades nästa IVF till hösten. Nästa IVF som är vår andra men tack och lov nu kommer att räknas som den första på papperet. Japp, vi blev lovade det första försöket till godo, så om vi nu skulle behöva (Gud förbjude), så har vi 3 hela försök kvar! Vi preliminärbokade hela behandlingen och det känns bra att ha datum att se fram emot. Hoppas nu bara att TSH:t hinner ner till rätt nivå innan det är dags för start, för det hade inte varit roligt att behöva skjuta upp det ännu mer.

Om allt går enligt planerna så ser höstschemat ut som följer:
~3 september - spraystart med Suprecur
~17 september - blodprov
v. 40 - ÄP

Känns vansinnigt avlägset, men då har vi också valt själva att skjuta på det en månad extra för att jag ska slippa ägna hela semestern åt spray och sprutor och att må skit.

Trots mitt dåliga stimuleringsresultat vid förra IVF:n kommer jag att få börja på samma dos Gonal-F även denna gång. Enligt dr Lars så kan TSH:t och ämnesomsättningen tydligen ställa till det för ens förmåga att reagera på stimuleringen, vilket kändes mkt skönt att höra eftersom jag fick så dåligt resultat. Förhoppningsvis reagerar min kropp som den ska med TSH:t i schack.

Fortsättning följer...

Tänka positivt

Vårt första IVF-försök är till ända och det är dags att se framåt.

Nästa försök kommer att bli av först till hösten. Det känns väldigt avlägset.

Avlägset innebär också en hel sommar som jag kan fylla med alla de saker jag inte hade kunnat eller velat göra med en bebis i magen. Dags att tänka positivt!

I sommar ska jag njuta av att kunna göra följande:

• Gå på Liseberg med Älsklingen och åka ALLT: upp-och-ner, runt-runt, fort-fort och hela långa dagen!
• Äta mjukglass (och 7-11 fantastiskt goda yoghurtglass)
• Sola, sola, sola utan att behöva oroa mig för fula pigmentfläckar
• Åka vattenskidor och wakeboard
• Dricka vin (inte för att jag vanligtvis dricker, men ngt glas kanske jag blir sugen på i sommar)
• Äta gravad, kallrökt och varmrökt lax på midsommar
• Börja löpträna ordentligt igen
• Vara snygg i bikini utan hemlig småfet bebismage
• Träna tung styrketräning

Mindre roliga, men ändå viktiga saker som jag också får tid till:

• Få ordning på ämnesomsättningen och Levaxindosen. Äntligen!
• Gå ner de där eländiga envisa kilona som hänger sig kvar! (Detta är iof under förutsättning att jag får ordning på ämnesomsättningen, men det SKA gå)

Det är inte alltid helt lätt att njuta av livet och det enkla i vardagen, speciellt inte när man ständigt går och väntar på ngt som aldrig kommer, men jag ska bli bättre!

"Man kan inte alltid välja hur man har det, men man kan alltid välja hur man tar det"

Upprättelse?

Jag ringde SU idag, för att meddela resultatet av IVF:n och börja planera för nästa. Men först och främst för att uttrycka min besvikelse över att ngt som borde vara rutin för dem blev missat och med största säkerhet var anledningen till att "Knubben" inte stannade kvar.

Gissa om jag blev förbannad när sköterskan läste följande ur min journal: "patienten är välinsatt på Levaxin". What?! Välinsatt?! Jag som klart och tydligt påpekade att jag fortfarande höll på att experimentera med dosen och att värdena inte var stabila än. Läkaren har helt enkelt låtit den infon gå in genom ena örat och ut genom andra och därför har de inte brytt sig om att hålla koll på min ämnesomsättning alls. Jävla idiot, rent ut sagt! Med samme läkare på samma läkabesök ägde även följande konversation rum:

Jag: "Jag har hört att man inte ska ta sitt Levaxin innan man tar ämnesomsättningsproverna, stämmer det?"
Dr Idiot: "Va? Nej, du ska ta din medicin innan. Annars vet man ju inte om medicineringen funkar eller inte"
Jag: "Jaha, så då är det fel som jag har hört då? Då har jag gjort rätt som tagit Levaxinet innan provtagningarna?"
Dr Idiot: "Mmm, javisst"

Varför uttalar sig idioten till läkare om saker han uppenbarligen inte kan? Kan ngn förklara det för mig?

Tack vare denna totalmiss från Dr Idiot gick jag runt och trodde att min kropp var i form och redo för IVF. TSH-värdet som låg snällt på 0,13 med Levaxin i kroppen, var ju totalt missvisande! T o m efter höjd dos låg det ju för ett par veckor sedan på 2,6.

Sköterskan insåg genast att de (Dr Idiot) faktiskt hade gjort en dundertabbe vad gäller mig och när jag sa att jag ville ha mitt försök till godo så sa hon att det nog var bäst att vi kom dit på ett samtal. Så nu ska vi dit den 19:e och träffa Lars Nilsson, läkaren av läkare, den som alla på Familjeliv hyllar som den bäste fertilitetsläkaren i Sverige. Det känns bra.

Levaxindosen är nu dessutom höjd igen och nu har jag också äntligen en duktig läkare som har koll på mig och är insatt i min situation vad gäller barnlösheten. Så från och med nu kan det bara bli bättre...

Dumma Sahlgrenska! (Bittra tankar)

Minuset är ett faktum. Det blir ingen februari-marsbebis. Jag är inte så mkt som ett myrsteg närmare att bli mamma än vad jag var för två år sedan. Tillbaka på ruta 1. Ruta 0.

Att lilla "Knubben" inte fäste är så här i efterhand egentligen ingen överraskning. Jag var och tog om mina ämnesomsättningsprover (på eget initiativ) för en dryg vecka sedan, och de var inte alls bra! Mitt TSH har gått upp igen - trots höjd Levaxin-dos - och ligger nu på 2,6. Inför IVF vill de att det ska ligga under 1. Chansen att ett embryo fäster och börjar växa är kraftigt försämrad om TSH-värdet är för högt, likaså risken för missfall. Så hur kommer det sig att SU inte har stenkoll på detta värde?!! Varför drar de igång en IVF överhuvudtaget? Jag är faktiskt lite förbannad! Är det verkligen meningen att jag själv ska behöva gå till en annan läkarmottagning och hålla koll på detta och meddela dem att det inte är perfekta förutsättningar för att köra igång en IVF?! Usch, blir så himla arg! Här har man plågat sig med mediciner och mått skit; elakt äggplock och förhoppningar; förlorade arbetsinkomster m.m, och så har det varit lönlöst från början för att läkarna på SU inte kan ordinera ett sketans prov! Och då var det ändå på SU vi gjorde vår fertilitetsutredning dessutom...

Visst, vi kanske lyckas på försök nr två eller tre, men jag får ju inte tillbaka de veckor jag gått runt och mått skit. Vi får inte igen all den energi vi lagt ner på det här, oron, stressen och pressen vi gått igenom. Och om vi inte lyckas på försök två eller tre? Då kommer jag gräma mig ngt sanslöst över det här förlorade försöket.

Den som ändå vore oberoende av pengar och kunde vända sig privat med en gång och tacka nej till landstingsförsöken. För just nu känner jag mig allt annat än väl omhändertagen.

Ingen tvekan längre

OBS! Äckelvarning!

Det råder ingen tvekan om saken längre: det är mens jag fått.

Den överjävliga mensvärken igår var kanske tecken nog egentligen, men jag blödde ju inte speciellt mkt, och dessutom mest brunt.

Imorse kom det färskt blod. Mkt blod. Och klumpar.

När jag satte mig på toa så kändes det konstigt i underlivet, det liksom tryckte nedåt på ett sätt jag aldrig känt förut. Jag krystade till och slurp så kom det en stor klump ur mig. Då gick det upp för mig på riktigt: att det inte skulle bli ngn bebis! Vårt lilla embryo, vår lilla "Knubben" landade i toan och kommer aldrig mer att komma tillbaka...

Fy fan vad det suger!!

Det är kört

Blod.

Inte små spottings som man tydligen kan få av Crinone, nej, vi pratar blod. Och för jävlig mensvärk så det råder ingen tvekan om saken. Det är kört.

Jag har kört på duktigt med Crinone och de senaste dagarna känt mig precis som vanligt, fortfarande lite svullen bara. Lyckades t o m hålla mig från att analysera, väntade tålmodigt in söndagen och testdag. Men nu, 11 dagar efter ET är det slut för denna gång.

Jag mådde bra i morse och tog mitt Crinone, men hux flux nu i em fick jag jätteont i magen à la mensvärk och en timme senare var där mkt riktigt blod...

Och inga ägg fick vi ju i frysen heller, så nu blir det till att börja om från början igen efter sommaren.

FAN!