Tvära kast mellan hopp och förtvivlan (4+6)

Hoppet är det sista som lämnar människan, sägs det. Och trots att jag försöker intala mig själv att det inte är ngn idé så finns det där långt långt inne i bakhuvudet, i hjärtat: en liten smula hopp. Jag vill inte att den ska finnas där. Jag vill - som läkaren igår sa - förbereda mig mentalt på missfall, men jag vet inte hur man gör.

Jag önskar att min kropp kunde vara tydlig. Ska jag få missfall så kan det väl sätta ordentlig fart nu? Jag har ju aldrig fått missfall så jag vet visserligen inte hur det "ska" vara, men det jag läst och hört (senast av BM på SU imorse) är att det ska märkas bra mkt mer än så här. Speciellt efter en IVF och all stimulering. Det borde komma mkt blod och klumpar, eller hur? Enligt BM som en kraftig mens. (Efter förra IVF:n hade jag verkligen det, mkt mer än vanligt) Inte lite småsipprande som nu. Det har varken avtagit eller ökat sedan igår och jag håller på att bli tokig!

De få gravsymtom jag haft vågar jag inte heller lita på längre. Eftersom jag har feber så kan yrseln ju lika gärna bero på det. 37,1 imorse så den har iaf sjunkit ganska fort, även om den fortfarande är långt ifrån min vanliga temp.

Dagen har jag spenderat i sängen. Jag har ingen matlust men lyckades iaf trycka i mig en skål yoghurt vid 11-tiden. Har legat och kollat på "Allt om min mamma" och precis som varje gång jag ser den filmen blivit påmind om varför den är en av mina absoluta favoriter. För första gången noterade jag dock att hela filmen handlar om barn och graviditet... eller är det bara jag som är IVF-skadad?

Försöker ställa in mig på att börja från början igen. Från början med spray, sprutor, biverkningar, undersökningar, oro, ÄGGPLOCK och all annan skit... Dessutom nu också en gigantisk oro över utebliven befruktning, med tanke på hur det gick denna gång! Hur fan ska jag orka? Hur ska vi orka?

Älsklingen, min älskade älskling... han är tapper och positiv och ägnar all sin energi åt att trösta och lugna mig. Jag har svårt att tro att han innerst inne är så positiv och så säker på att vi kommer att få bli föräldrar en dag, som han visar. Jag undrar vad han känner långt där inne under all tapperhet. Min fina älskade Groda, du är det bästa jag har!

Barnlöshet och IVF är inte enkelt för förhållandet, och många är de som går skilda vägar pga påfrestningen. Men om det kommer ngt positivt ur allt det här så är det att iaf jag känner att vi kommer varandra närmare och närmare för varje motgång. Varje gång du finns där och stöttar mig genom jobbiga äggplock, oro och undersökningar, så blir jag mer och mer säker på att det är dig jag vill dela resten av mitt liv med. Och all ömhet och omtanke jag får från dig visar mig bara återigen det jag redan vet - att du skulle bli världens bästa pappa! Jag önskar så att du ska få chansen att bli det!