Käre gamle Gyn (Injektionsdag 3, spraydag 23)

Allt gick bra hos Gyn igår. Han hittade (troligtvis) knölen. Svårt att säga med 100% säkerhet eftersom jag omöjligt kunde känna på den och visa samtidigt som han kände. Men han är skicklig min gynekolog, så jag litar på att det var den han kände.

Det känns så skönt att ha varit där och kollat den! Precis som Emma skrev i sin kommentar, så var det inget annat än en svullen körtel och helt ofarligt. Gud så skönt! Nu kan jag släppa det orosmomentet helt och hållet.

Det kändes bra att träffa min gamla Gyn. Jag har gått igenom mkt hos honom under åren. Han var min ständiga räddning under de jobbiga år då jag av ngn anledning fick svampinfektion på svampinfektion på ännu jobbigare svampinfektion (hur orkade jag?). Han var den som tog hand om mig när en svampinfektion visade sig vara herpes och inte alls svampinfektion. Han tog sig tid långt efter mottagningens stängningstid för att trösta mig och ge mig så mkt information som möjligt. Han stöttade mig och tog mig på allvar när jag hade haft samlagssmärtor och oroade mig för endometrios (om jag inte minns fel så sa han efteråt att han skulle äta upp sin sko om jag hade endometrios). Han var den som satte in mig på Levaxin efter att noggrannt ha utrett allt annat som kan ha orsakat mitt mensbortfall. Han stöttade mig och höll tummarna för att vi skulle lyckas bli med barn när mensen väl kommit tillbaka. Och han var den som slutligen remitterade oss vidare till SU, och beklagade att han inte kunde göra ngt mer för oss.

Och nu när jag kom dit så frågade han nästan omedelbart hur det hade gått för oss. Jag berättade om IVF:erna och han antecknade och frågade. Gjorde ett vul, när han ändå var "där nere" och kollade, och sa att allt såg bra ut. Han fick mig att lova att höra av mig och berätta hur det går för oss denna gång, eftersom SU Repro tydligen inte skickar ngr remissvar (konstigt). När jag skulle gå klappade han mig på kinden, tog min hand i sina händer och önskade lycka till och sa att han verkligen höll tummarna för oss.

Käre gamle Gyn. Han är verkligen kanon!

Menopur-meckandet gick bättre igår, eller iaf mindre nervöst. Men jag lyckas fortfarande inte få upp den där sista minidroppen ur ampullerna. Men efter era kommentarer (tack Tingeling och Saga för era tips och råd) så har jag insett att det förmodligen inte är hela världen. Hur jag än vrider och vänder på den där nålen (har även testat det som minivfsaga tipsade om att tömma sprutan på luft och testa igen) så blir det en minimal droppe kvar, och nu får det bli det!

Igår hade jag dock problem med själva injektionsnålen som jag lyckades sticka i fingret! (Ja, jag vet, den ska vara i magen.) Jag hade satt nålen på kanylen och skulle ta av nålskyddet, men det satt som berget och när jag ryckte så lyckades jag på ngt sätt sticka mig i tummen och blodade ner mig själv på magen när jag skulle "klämma fettet" för att ta sprutan. Vilket trassel =) Ikväll gick det trasselfritt, tredje gången gillt! Träffade lite halvilla dock och det kändes en del, men det har man ju lärt sig att stå ut med.

Moster, lilla moster... ännu hänger hon kvar, men det är bara en tidsfråga. Hon har mkt svårt att andas nu och kroppen kommer att ge upp inom de närmaste dagarna. Det finns inga ord.

Krångliga Menopur (Injektionsdag 1, spraydag 21)

Första Menopur-injektionen idag. Eftersom jag tidigare haft en simpel Gonal-F-penna var jag lite nojjig att det skulle trassla sig med blandandet, och förstås blev mina farhågor besannade. När jag provblandade på SU med BM så gick det utan problem, men då var det inte heller the real thing och en process som skulle avgöra vår bebis blivande eller icke blivande. Så, nu var det förstås lite mer som stod på spel.

Ok, här kommer det jag nojjar över: hur jag än bar mig åt när jag skulle dra upp lösningen tillbaka i sprutan efter att ha blandat, så kunde jag inte få med mig allt! Precis samma sak med alla tre ampuller (en ampull med vätska skulle blandas med tre ampuller Menopur). Det blev en liten liten minidroppe kvar i botten på ampullerna som inte ville upp i sprutan hur mkt jag än vred och vände på den. Istället fylldes sprutan bara med massa luft hela tiden. Tänk om jag inte fått i mig tillräcklig dos nu? Vad gör jag för fel? Jag minns inte att det blev ngt alls kvar när jag testblandade på SU. Förmodligen granskade jag inte ampullen så oerhört noga som jag gjorde nu, men ändå. Det kommer ju garanterat att bli samma sak imorn kväll och varje kväll efter det och jag kommer att nojja lika mkt varje gång. Fy fan vad jag är trött på det här nu!

Till slut fick jag iaf blandat och tagit den eländiga sprutan, men nu kommer jag ju oroa mig över detta hela behandlingen. Och blir det kasst med ägg och/eller kass befruktning även denna gång så kommer jag undra om det var mitt fel för att jag missade en droppe varje gång. Oron tar aldrig slut...

Imorn ska jag för övrigt till min vanliga gynekolog med en annan oro. Under förra behandlingen hittade jag en liten knöl i underlivet, ett orosmoment till - precis vad jag behövde! Den är väldigt liten och förmodligen ofarlig, men det som skrämmer mig är att jag aldrig känt den förut. Nu har kanske inte alla kvinnor stenkoll på sitt underliv (ibland är det rent av skrämmande hur nollkoll vissa har), men det har jag! Redan innan vi började med IVF och det blev vardagsmat att kladda runt därnere med diverse vagitorier, hade jag det eftersom jag har aktiv herpes (som tack och lov hållit sig borta i snart ett år, när jag väl kommer att tänka på det) och ofta har varit där nere och känt efter blåsor och kladdat salvor och annat kul. (Ursäkta detaljerna.) Hursomhelst så sitter den lilla knölen där och oroar mig.

I december när jag var hos dr Lars på SU för att planera denna IVF så bad jag honom kolla den, men han kunde inte hitta den! Situationen blev faktiskt smått pinsam och t o m lite obehaglig. Jag fick själv känna efter den för att kunna visa honom var den satt, men jag kunde inte känna den själv heller! När jag kom hem efteråt och kände efter så hittade jag den förstås med en gång... typiskt! Så inte nog med att jag oroar mig över knölen i sig, så finns där också en liten oro att samma scenario ska utspela sig imorn hos gyn.

Men jag försöker tänka att dr Lars ju faktiskt inte är "den sortens" gynekolog utan mer van vid fertilitetsbiten som ju är hans expertis, och att min gyn förmodligen är mer van vid den här sortens problem. Imorn ska jag iaf dit och jag hoppas verkligen att han hittar den utan problem och lätt kan avfärda den som en ofarlig broskknöl eller liknande.

Nu ska jag iaf hoppa i säng och hoppas att min ljudbok lyckas överrösta Älsklingens snarkningar så att jag kan lyssna en liten stund innan jag försöker sova.

Helvetes herpesjävel!!

Min menscykel har tack och lov börjat bli kortare på sistone. Förra månaden var ÄL (ägglossning) så tidig så att vi t o m missade den, den kom på dag 11-12 ungefär, istället för 19 som de tre tidigare cyklerna.

Denna månad har jag varit förutseende och ÄL-testat sedan dag 10 och igår på dag 15 fick jag mkt riktigt ett litet ägg på testet! MEN VAD I HELVETE HJÄLPER DET NÄR MAN ÄNDÅ INTE KAN HA SEX?!?!!!

Nope, det blir det iaf inte tal om i vårt fall på åtminstone en vecka... det beslutet har min kropp tagit åt oss. Fast egentligen är det väl inte min kropps fel utan det jävla viruset som för alltid bor i den! Den evigt objudna gästen som envisas med att alltid alltid dyka upp vid sämsta möjliga tillfälle. Inte för att det finns ngr bra tillfällen iof...

Summan av kardemumman är iaf inget sex = ingen bebis och ytterligare en förlorad månad. Kommer det någonsin bli vår tur?!