Ännu en kväll med laptopen i knäet och snarkande älskling bredvid. Denna kväll har jag visserligen tro på att även jag ska kunna somna i hyfsad tid eftersom jag vaknade samtidigt som Älsklingen i morse. Men först ska jag kolla klart på "Bourne"-filmen som går på tv.
Funderar över vår sista IVF (sista på SU).
Som jag skrev i augusti så har vi vår sista IVF inbokad nu i oktober/november, men jag har varit fullt inställd på att skjuta upp den ytterligare. Jag har varit inställd på att detta år skulle få bli helt IVF-fritt och att vi skulle börja på nytt efter nyår. Men efter
mitt besök hos mammavännen och underbara Guldklimpen så har jag vacklat i min beslutsamhet. Så pass så att jag den senaste månaden helt har lutat åt att faktiskt genomföra den nu i höst.
Eftersom jag inte själv riktigt vetat vad jag vill så har jag inte tagit upp frågan med Älsklingen, förrän i förra veckan. Jag hade väntat mig att han skulle ha samma inställning som han alltid haft, dvs att lämna alla beslut till mig. Men denna gång möttes jag av en helt annan reaktion än väntat. Han tycker absolut att vi ska vänta till efter nyår. Och jag som just insett att det vill jag inte alls! Har försökt ta upp frågan igen ett par ggr men inte mötts av någon vidare vilja att prata om det, tvärt om.
Vi har haft en minst sagt stormig sommar vad gäller vår relation och på ett sätt förstår jag om han vill vara lite försiktig och avvakta till vi är mer stabila. Själv känner jag att vår stormiga sommar lämnat efter sig ett lugn och en säkerhet som jag saknat tidigare i vår relation; en säkerhet om att vi kan ta oss igenom vad som helst och att vårt förhållande faktiskt är starkare än någonsin. Vår stora kris fick mig att vakna upp och inse en hel del om mig själv och sedan dess har jag också jobbat mycket med min egen utveckling och har nu en helt ny syn på livet och relationen. Just därför känner jag mig säkrare än någonsin vad gäller oss, för den jag är idag skulle aldrig reagera som jag gjorde i somras (lång historia) och jag tror verkligen att vi aldrig kommer att hamna i en liknande kris igen. Andra kriser, ja självklart, men inte baserade på skitsaker, som det faktiskt rörde sig om i somras.
Jag kommer aldrig att reagera så starkt som jag gjorde över skitsaker igen, det är ett som är jävligt säkert! Därför ser jag ingen anledning att skjuta upp IVF:n pga relationen.
Min orsak har varit att
jag inte känt mig mogen igen, varken fysiskt eller psykiskt. Men eftersom jag inte känner så längre så blev jag i ärlighetens namn ganska paff när Älsklingen sa att han vill vänta.
Jag tror att oron över vår relation inte är hela sanningen. Jag tror att han är rädd. Rädd att jag ska bli den hysteriska, desperata kvinna som jag varit under våra tidigare behandlingar. Då allt kretsade kring IVF och jag var ett riktigt nervvrak. Det är precis den rädslan som ju har stoppat mig från att vilja ge mig in i skiten igen. Men jag är inte rädd längre. Även inför IVF känner jag ett lugn just nu. Det blir som det blir. Självklart kommer jag känna en enorm sorg om det misslyckas igen - det ska jag inte sticka under stol med - men jag är också helt inställd på att så kan bli fallet. Jag känner mig mer förberedd än tidigare. Jag känner inte samma behov av att ställa världens högsta krav på Älsklingen - och mig själv - inför behandlingen, som jag gjort tidigare. Jag tror att jag under denna behandling för första gången kommer att lyckas med att just "slappna av och leva som vanligt" som det ständigt tjatas om på kliniken. För jag har äntligen insett att den lilla lilla fördel som alla mina idéer kring hur man bör leva inför och under IVF
(Inte äta ditt, inte äta datt. Inte dricka en droppe. Inte basta. Äta 7327 olika vitaminer osv.)
kanske för med sig, den kan aldrig mäta sig med den psykiska press, den psykiska terror, som man utsätter sig själv - och sin partner - för. Det är helt enkelt inte värt det! Går det så går det! Och gör det inte det... ja då har vi förbrukat våra landstingsförsök och får börja gräva djupt i plånböckerna om vi vill fortsätta och
först då kanske det kan finnas idé att experimentera lite mer med hälsokostpreparat, akupunktur, homeopati m.m. Men just nu varken orkar jag, eller har någon lust och jag är övertygad om att det i alla fall inte kan skada om jag är lite mer lugn och harmonisk och lite mindre hysterisk under nästa behandling. Om inte annat så kommer i alla fall både jag och Älsklingen må tusen ggr bättre av det. Så Älsklingen behöver inte vara rädd, inte för
det här i alla fall!
Förmodligen ligger det fler saker bakom hans ovilja också, sådant som
han inte vågar tänka på. Samma oro som självklart finns kvar hos mig, samma rädsla för att misslyckas, för att
alltid misslyckas. Men jag är i alla fall inte längre rädd för att försöka!
Dessutom inser jag att det rent praktiskt vore ganska lämpligt att genomföra behandlingen nu. Jag har ju för tillfället inget jobb och just i IVF-sammanhang känns det faktiskt som en fördel. Jag behöver inte ljuga och sjukskriva mig för maginfluensa eller liknande när det är dags för ÄP och ET. Jag har en helt annan möjlighet att ta det lite extra lugnt under sprutperioden om det skulle behövas, och det känns skönt.
Får jag sedan
jobbet som jag hoppas på så börjar jag inte förrän 1:e december och då är vi klara med skiten och jag kan koncentrera mig på att göra ett bra jobb. Med eller utan bebis i magen.
Imorgon ska jag se till att ta upp ämnet till diskussion och så får vi se vad vi kommer överens om. För hur gärna jag än hade velat ge Älsklingen lite mer tid att fundera över vad det är han egentligen känner och en möjlighet att överväga alternativen, så måste beslutet tas för
om vi kör nu så ska jag börja spraya på onsdag! Jesus, vad tiden springer iväg!
