Idag är det vår Lillgrodas dag. Eller rättare sagt skulle ha varit. Om min enda graviditet inte hade gått åt helvete så skulle vår Lillgroda alltså ha kommit till världen idag (nåja, beräknat till idag iaf).
Vad kan man skriva egentligen? Det känns inte direkt toppen...
Har iaf sysselsatt mig genom jobb hela dagen, stress stress hem för att äta och sedan konsert med moster Pipperoni. Freddie Wadling, Anna Ternheim och Thåström. Grymt bra, framför allt Anna Terheim som är en av mina stora favoriter.
Nu ska jag krypa ner i sängen och lämna denna dag bakom mig. Äntligen! Som jag har fasat för denna dag sedan den började närma sig. Men nu är den iaf över.
Visar inlägg med etikett Lillgrodan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lillgrodan. Visa alla inlägg
torsdag, juli 02, 2009
onsdag, februari 25, 2009
Glädjebesked = sorgebesked
Den här veckan har börjat iaf lite bättre än den förra slutade, men idag nådde jag rock bottom igen.
Förmiddagen började med att det väntade och fruktade mms:et dök upp: Gravida vännen är inte längre Gravida vännen utan Mammavännen. Hon har fått en son. BF var imorgon så det var fullt väntat att det kunde hända när som helst. Jag var beredd, men vad fan hjälpte det?
Första reaktionen när jag fick mms:et var trots allt glädje, så en del av mig lyckas iaf vara glad för hennes skull. Men samtidigt är det med en enorm sorg som jag tittar på mobilkamerabilden av deras lille son. Den påminner mig om det vi själva saknar, det vi själva inte är ens i närheten av, det vi själva knappt ens vågar drömma om längre. Deras lille son, deras första barn skulle ha varit 4 månader när vårt första barn skulle ha kommit till världen. Men vårt första barn kommer inte till världen om 4 månader, Lillgrodan kommer inte att komma till världen alls och deras sons ankomst är en påminnelse.
Bara ngr minuter efter mms:ets ankomst var det dags för mig att ge mig ut genom dörren för ett besök på SU. Planeringsbesök med dr Lars. Planering av vår 4:e och allra sista ICSI på SU. Min vana trogen hade jag en lång lista med frågor och funderingar att ta upp, förslag på vad vi skulle kunna ändra denna sista behandling. Men dr Lars avfärdade alla mina idéer (förmodligen helt korrekt) och behandling nr 4 blir så gott som identisk med behandling nr 3. Jag får starta på 225 IE Menopur precis som förra gången, enda skillnaden blir att vi inte sänker dosen dag 4 utan fortsätter med 225 IE till första blodprovet. Jag hade känt mig iaf lite hoppfull om han hade bestämt att dosen skulle höjas denna gång, men icke.
Hans svar på mina frågor kring immunförsvaret gjorde mig inte mkt klokare. Det finns inga direkta belägg för att ett förhöjt TNF-alfa ställer till det, enligt dr Lars, så ngt sådant prov blir inte aktuellt att ta. Forskningen som finns är fortfarande inte speciellt omfattande och ngr experiment räcker helt enkelt inte SU:s resurser till så därför testas inga preparat mot överaktivt immunförsvar alls just nu. Kortison var fortfarande för nytt och oforskat omkring och inte ngt de erbjuder på SU - precis som jag visste att han skulle svara. Och angående Trombyl så är det inte alls helt utan risker, som jag uppfattat det, utan tvärt om: det finns en liten risk att man istället får motsatt effekt av detta preparat och var gränsen går i dos är olika från individ till individ. De hade experimenterat en del med Trombyl tidigare år på SU men inte fått ngr positiva resultat och i dagsläget är det inte heller ngt de skriver ut. Han sa att risken att det bir omvänd effekt är så liten så att om vi ville experimentera med det på eget bevåg så var det fritt fram, men han kunde inte stå för det och ville därför inte skriva ut det. Helt rätt från hans sida, men med dödandet av alla mina teorier dog också hoppet.
Samma behandling igen känns nästan meningslöst. Samma behandling kommer ju säkert att resultera i samma skruttiga ägg och samma kassa befruktning. Jag vill hoppas, men just nu gör jag inte det.
Efter läkarbesöket begav jag mig ner till stan för att uträtta ett par ärenden. Jag fixade det jag skulle och traskade slutligen in på Lindex för att se om jag kunde hitta ngt fint att ge Mammavännens nya lilla son i present, men det borde jag inte ha gjort. När jag gick omkring där inne bland alla miniplagg och mammor med barnvagnar så kom den stora sorgen över mig. Tårarna svämmade upp i ögonen och jag stapplade ut ur affären, satte ipoden på högsta volym och gick med radiostyrda steg hemåt. Väl hemma kastade jag av mig kläderna, stupade i sängen, drog täcket över huvudet och bölade.
Jag känner mig som att jag sprungit ett maratonlopp. Helt jävla slut.
Förmiddagen började med att det väntade och fruktade mms:et dök upp: Gravida vännen är inte längre Gravida vännen utan Mammavännen. Hon har fått en son. BF var imorgon så det var fullt väntat att det kunde hända när som helst. Jag var beredd, men vad fan hjälpte det?
Första reaktionen när jag fick mms:et var trots allt glädje, så en del av mig lyckas iaf vara glad för hennes skull. Men samtidigt är det med en enorm sorg som jag tittar på mobilkamerabilden av deras lille son. Den påminner mig om det vi själva saknar, det vi själva inte är ens i närheten av, det vi själva knappt ens vågar drömma om längre. Deras lille son, deras första barn skulle ha varit 4 månader när vårt första barn skulle ha kommit till världen. Men vårt första barn kommer inte till världen om 4 månader, Lillgrodan kommer inte att komma till världen alls och deras sons ankomst är en påminnelse.
Bara ngr minuter efter mms:ets ankomst var det dags för mig att ge mig ut genom dörren för ett besök på SU. Planeringsbesök med dr Lars. Planering av vår 4:e och allra sista ICSI på SU. Min vana trogen hade jag en lång lista med frågor och funderingar att ta upp, förslag på vad vi skulle kunna ändra denna sista behandling. Men dr Lars avfärdade alla mina idéer (förmodligen helt korrekt) och behandling nr 4 blir så gott som identisk med behandling nr 3. Jag får starta på 225 IE Menopur precis som förra gången, enda skillnaden blir att vi inte sänker dosen dag 4 utan fortsätter med 225 IE till första blodprovet. Jag hade känt mig iaf lite hoppfull om han hade bestämt att dosen skulle höjas denna gång, men icke.
Hans svar på mina frågor kring immunförsvaret gjorde mig inte mkt klokare. Det finns inga direkta belägg för att ett förhöjt TNF-alfa ställer till det, enligt dr Lars, så ngt sådant prov blir inte aktuellt att ta. Forskningen som finns är fortfarande inte speciellt omfattande och ngr experiment räcker helt enkelt inte SU:s resurser till så därför testas inga preparat mot överaktivt immunförsvar alls just nu. Kortison var fortfarande för nytt och oforskat omkring och inte ngt de erbjuder på SU - precis som jag visste att han skulle svara. Och angående Trombyl så är det inte alls helt utan risker, som jag uppfattat det, utan tvärt om: det finns en liten risk att man istället får motsatt effekt av detta preparat och var gränsen går i dos är olika från individ till individ. De hade experimenterat en del med Trombyl tidigare år på SU men inte fått ngr positiva resultat och i dagsläget är det inte heller ngt de skriver ut. Han sa att risken att det bir omvänd effekt är så liten så att om vi ville experimentera med det på eget bevåg så var det fritt fram, men han kunde inte stå för det och ville därför inte skriva ut det. Helt rätt från hans sida, men med dödandet av alla mina teorier dog också hoppet.
Samma behandling igen känns nästan meningslöst. Samma behandling kommer ju säkert att resultera i samma skruttiga ägg och samma kassa befruktning. Jag vill hoppas, men just nu gör jag inte det.
Efter läkarbesöket begav jag mig ner till stan för att uträtta ett par ärenden. Jag fixade det jag skulle och traskade slutligen in på Lindex för att se om jag kunde hitta ngt fint att ge Mammavännens nya lilla son i present, men det borde jag inte ha gjort. När jag gick omkring där inne bland alla miniplagg och mammor med barnvagnar så kom den stora sorgen över mig. Tårarna svämmade upp i ögonen och jag stapplade ut ur affären, satte ipoden på högsta volym och gick med radiostyrda steg hemåt. Väl hemma kastade jag av mig kläderna, stupade i sängen, drog täcket över huvudet och bölade.
Jag känner mig som att jag sprungit ett maratonlopp. Helt jävla slut.
lördag, februari 14, 2009
Alla smärtans dag
Det är i allra högsta grad en alla smärtans dag och inte hjärtans. Blödningen satte igång ordentligt igår kväll, ingen liten futtflytning längre utan the real deal. Och med det: värken. Den fruktansvärda värken!
Jag har ofta mensvärk dag 1, men den går alltid att stå ut med och blir den för jobbig så kan jag mota tillbaka den med värktabletter. Men detta, detta är inte vanlig mensvärk. Det enda jag har att jämföra med är missfallet, när vi förlorade Lillgrodan, och smärtan är definitivt i samma klass. Hela fm idag har jag bara legat och skruvat mig i sängen och gnytt. Värken är hemsk! Den sitter runt hela bäckenet och inte minst i ländryggen, som jag tror går av snart. Smärtan strålar ner i låren och ut mot höfterna. Över ett dygn har gått och det har inte blivit bättre, jag känner mig illamående, knäsvag och stundtals även svimfärdig. Högsta dos Panodil + Diklofenak gav mig iaf lite lindring under ett par timmar, men nu är smärtan tillbaka i full styrka igen och jag resignerade till slut och svalde en av morfintabletterna som Älsklingen fått av en (halvskum) vän. Förhoppningsvis kommer iaf det att hjälpa och jag kan däcka för natten snart.
Jag förstår mig inte på den här konstiga värken faktiskt. Efter vårt första försök var mensen som vilken mens som helst. Jag har faktiskt aldrig någonsin varit med om sådan här mensvärk. Men om det nu rör sig om ett andra missfall så borde väl testen iaf visa svaga plus? Förra gången testade jag visserligen på dag 13, men plusset var starkare på dag 15 även om det var då missfallet satte fart. Jag hade gärna velat veta om det rör sig om ett missfall igen, men det kommer jag väl aldrig att få nu.
Jag ringde SU igår och BM tyckte att jag skulle fortsätta med vaggisarna och testa igen på måndag. Jag tänkte först göra som hon sagt men efter vaggisen imorse fick det vara, det känns bara som att det kommer att dra ut på skiten. Fortsätter jag med progesteron så kanske det håller tillbaka mensen till en viss del och tanken på att smärtan då skulle sitta i längre än nödvändigt är outhärdlig. Så nu accepterar jag faktum, dissar vaggisarna och blöder ut skiten så fort som möjligt. Det finns ju faktiskt ingen som helst möjlighet att det finns ngt levande kvar i mig, det är bara att inse.
Eländet fortsätter och lagom till 1-årsdagen i vår "IVF-karriär" kommer det att bli dags att sätta igång med försök nr 4. Pest!
Jag har ofta mensvärk dag 1, men den går alltid att stå ut med och blir den för jobbig så kan jag mota tillbaka den med värktabletter. Men detta, detta är inte vanlig mensvärk. Det enda jag har att jämföra med är missfallet, när vi förlorade Lillgrodan, och smärtan är definitivt i samma klass. Hela fm idag har jag bara legat och skruvat mig i sängen och gnytt. Värken är hemsk! Den sitter runt hela bäckenet och inte minst i ländryggen, som jag tror går av snart. Smärtan strålar ner i låren och ut mot höfterna. Över ett dygn har gått och det har inte blivit bättre, jag känner mig illamående, knäsvag och stundtals även svimfärdig. Högsta dos Panodil + Diklofenak gav mig iaf lite lindring under ett par timmar, men nu är smärtan tillbaka i full styrka igen och jag resignerade till slut och svalde en av morfintabletterna som Älsklingen fått av en (halvskum) vän. Förhoppningsvis kommer iaf det att hjälpa och jag kan däcka för natten snart.
Jag förstår mig inte på den här konstiga värken faktiskt. Efter vårt första försök var mensen som vilken mens som helst. Jag har faktiskt aldrig någonsin varit med om sådan här mensvärk. Men om det nu rör sig om ett andra missfall så borde väl testen iaf visa svaga plus? Förra gången testade jag visserligen på dag 13, men plusset var starkare på dag 15 även om det var då missfallet satte fart. Jag hade gärna velat veta om det rör sig om ett missfall igen, men det kommer jag väl aldrig att få nu.
Jag ringde SU igår och BM tyckte att jag skulle fortsätta med vaggisarna och testa igen på måndag. Jag tänkte först göra som hon sagt men efter vaggisen imorse fick det vara, det känns bara som att det kommer att dra ut på skiten. Fortsätter jag med progesteron så kanske det håller tillbaka mensen till en viss del och tanken på att smärtan då skulle sitta i längre än nödvändigt är outhärdlig. Så nu accepterar jag faktum, dissar vaggisarna och blöder ut skiten så fort som möjligt. Det finns ju faktiskt ingen som helst möjlighet att det finns ngt levande kvar i mig, det är bara att inse.
Eländet fortsätter och lagom till 1-årsdagen i vår "IVF-karriär" kommer det att bli dags att sätta igång med försök nr 4. Pest!
fredag, februari 13, 2009
Och så rasar världen sönder (ET+15)
Det är bara att inse sig besegrad. Jag är inte gravid.
Kl. 13 var det dags... ljusbrunt på papperet förbyttes mot mörkbrunt i trosskyddet och på papperet och mensvärken satte igång. Ordentligt!
Väl hemma igen testade jag, för att få veta om det är mens eller nytt missfall. Mens. Minus på CB och minus på ännu känsligare sjukvårdsstickan.
Det har inte kommit ngt mer än, men mensvärken blir värre och värre så det är bara en tidsfråga. Trazan och Banarne hamnar på samma ställe som Lillgrodan och Knubben: i toaletten.
Det är väl bara att tillskriva progesteronet alla symptom, och min dumma jävla ärthjärna som tycks njuta av att spela min kropp spratt efter spratt. Det konstiga är att jag inte hade dessa symptom vid försök nr 1. Men men, de flesta av symptomen var iaf som bortblåsta redan när jag vaknade imorse, innan jag ens upptäckt det bruna. Ingen huvudvärk, inget illamående. Men iof svettningarna, men det är väl progesteronet då.
Pga alla symptom kände jag mig nästa övertygad om ett plus och att detta inte var mens utan missfall nr 2. Men vad spelar det för roll egentligen? Misslyckande som misslyckande.
Kl. 13 var det dags... ljusbrunt på papperet förbyttes mot mörkbrunt i trosskyddet och på papperet och mensvärken satte igång. Ordentligt!
Väl hemma igen testade jag, för att få veta om det är mens eller nytt missfall. Mens. Minus på CB och minus på ännu känsligare sjukvårdsstickan.
Det har inte kommit ngt mer än, men mensvärken blir värre och värre så det är bara en tidsfråga. Trazan och Banarne hamnar på samma ställe som Lillgrodan och Knubben: i toaletten.
Det är väl bara att tillskriva progesteronet alla symptom, och min dumma jävla ärthjärna som tycks njuta av att spela min kropp spratt efter spratt. Det konstiga är att jag inte hade dessa symptom vid försök nr 1. Men men, de flesta av symptomen var iaf som bortblåsta redan när jag vaknade imorse, innan jag ens upptäckt det bruna. Ingen huvudvärk, inget illamående. Men iof svettningarna, men det är väl progesteronet då.
Pga alla symptom kände jag mig nästa övertygad om ett plus och att detta inte var mens utan missfall nr 2. Men vad spelar det för roll egentligen? Misslyckande som misslyckande.
tisdag, februari 10, 2009
Ett litet hopp börjar tändas (ET+12)
Analys, analys, analys...
Jag tog mig igenom dag 11 utan katastrofer! Blev ju lite trött på mig själv efter att ha kollat trosorna var 5-30 minut hela dagen, men det var det värt. Inte ett spår av mens än så länge och fast jag vet att det inte betyder någonting - den kan ju t o m komma idag - så börjar jag våga hoppas nu. Jag känner mig ju faktiskt lite annorlunda, ngt annat vore lögn.
Symptomen jag har påminner ju mer om förra gången - då jag blev gravid men fick missfall - än om den första. Molvärken är nog ngt mildare än vad jag kommer ihåg den och det försöker jag se som ett gott tecken. Jag vet ju faktiskt inte hur tidigt missfallet satte igång, jag hade ju ljusrosa flytningar redan dagen då jag testade positivt men då såg jag det inte som ngt konstigt. Nu är det fortfarande oftast en mildare molvärk av mer stickande karaktär än mesvärk. Enda undantaget är när jag sträcker på mig, som igår när jag skulle ta en tallrik från översta hyllan i skåpet, då började det mola utav bara helvete så att jag var tvungen att vika mig dubbel. Livrädd kollade jag trosorna 100 ggr den närmaste timmen, men inte ett spår tack och lov.
Inatt drömde jag världens mardröm. Det var fruktansvärt obehagligt och som alltid när jag drömmer mardrömmar drömde jag att jag skrek och skrek men det kom bara ett klent hest litet ljud. Förmodligen det ljud som jag också gjorde, som brukar väcka mig ur mardrömmarna, men som denna gång var så lågt att varken jag själv eller Älsklingen vaknade av det. Jag hatar mardrömmar, jag blir så oerhört skräckslagen i drömmarna och känslorna kan sitta i länge efter att jag har vaknat. Även denna gång får jag obehagskänslor nu efteråt då jag tänker på det. Men så kom jag på det: mardrömmar är ju vanliga när man är gravid! Det kan ju precis lika gärna vara en slump, men nu är jag iaf inte arg på mardrömmen längre. =)
Och svettningarna! Gud, dessa svettningar! De känns verkligen precis som nedregleringsvallningarna. Det riktigt hettar under huden, i ansiktet, på låren, på bröstet. Sitter i ngn minut och sedan är det borta igen. Hade riktigt svårt att somna igår kväll pga detta. Det var täcke av, täcke på, täcke av, täcke på, svett, svett, svett...
I övrigt kände jag imorse en liten gnutta illamående och det sitter fortfarande i. Jag försöker hålla mig på jorden och påminna mig själv om att det ju faktiskt kan vara nervositet lika gärna som gravidillamående. Men även detta bidrar till det där lilla hoppet som börjat spira.
Låt det nu inte grusas igen, snälla fertilitetsgudar!
Jag tog mig igenom dag 11 utan katastrofer! Blev ju lite trött på mig själv efter att ha kollat trosorna var 5-30 minut hela dagen, men det var det värt. Inte ett spår av mens än så länge och fast jag vet att det inte betyder någonting - den kan ju t o m komma idag - så börjar jag våga hoppas nu. Jag känner mig ju faktiskt lite annorlunda, ngt annat vore lögn.
Symptomen jag har påminner ju mer om förra gången - då jag blev gravid men fick missfall - än om den första. Molvärken är nog ngt mildare än vad jag kommer ihåg den och det försöker jag se som ett gott tecken. Jag vet ju faktiskt inte hur tidigt missfallet satte igång, jag hade ju ljusrosa flytningar redan dagen då jag testade positivt men då såg jag det inte som ngt konstigt. Nu är det fortfarande oftast en mildare molvärk av mer stickande karaktär än mesvärk. Enda undantaget är när jag sträcker på mig, som igår när jag skulle ta en tallrik från översta hyllan i skåpet, då började det mola utav bara helvete så att jag var tvungen att vika mig dubbel. Livrädd kollade jag trosorna 100 ggr den närmaste timmen, men inte ett spår tack och lov.
Inatt drömde jag världens mardröm. Det var fruktansvärt obehagligt och som alltid när jag drömmer mardrömmar drömde jag att jag skrek och skrek men det kom bara ett klent hest litet ljud. Förmodligen det ljud som jag också gjorde, som brukar väcka mig ur mardrömmarna, men som denna gång var så lågt att varken jag själv eller Älsklingen vaknade av det. Jag hatar mardrömmar, jag blir så oerhört skräckslagen i drömmarna och känslorna kan sitta i länge efter att jag har vaknat. Även denna gång får jag obehagskänslor nu efteråt då jag tänker på det. Men så kom jag på det: mardrömmar är ju vanliga när man är gravid! Det kan ju precis lika gärna vara en slump, men nu är jag iaf inte arg på mardrömmen längre. =)
Och svettningarna! Gud, dessa svettningar! De känns verkligen precis som nedregleringsvallningarna. Det riktigt hettar under huden, i ansiktet, på låren, på bröstet. Sitter i ngn minut och sedan är det borta igen. Hade riktigt svårt att somna igår kväll pga detta. Det var täcke av, täcke på, täcke av, täcke på, svett, svett, svett...
I övrigt kände jag imorse en liten gnutta illamående och det sitter fortfarande i. Jag försöker hålla mig på jorden och påminna mig själv om att det ju faktiskt kan vara nervositet lika gärna som gravidillamående. Men även detta bidrar till det där lilla hoppet som börjat spira.
Låt det nu inte grusas igen, snälla fertilitetsgudar!
lördag, februari 07, 2009
Halvvägs (ET+9)
Sitter i soffan och plågas av den alltid lika värdelösa Melodifestivalen som Älsklingen envisas med att titta på. Jag förundras varje år över att det skrivs så många menlösa låtar och att det varje år tycks gå hem hos folk ändå. Ge mig en melodifestival med t ex Kent, Robyn, Anna Ternheim och Laleh och det hade varit en fröjd att titta/lyssna. Men det kommer ju aldrig att hända. Vi lär få dras med töntiga Alcazar, överspelande Caroline af Ugglas och menlösa Shirley Clamp i ngr år till, tills det dyker upp nya menlösa artister redo att anta scenen. Suck! Nästa lördag är det jag som bestämmer kvällsaktivitet...
Dag 9 sedan ET idag och 9 dagar kvar till officiell testdag. Jag är alltså halvvägs! =) Men det är nu de svåra dagarna börjar. Det är nu mensen kan dyka upp när som helst och rasera allt för femtielfte gången. Första försöket kom mensen på dag 11. Jag hoppas slippa uppleva det igen.
Molvärken har helt klart avtagit sedan i onsdags. Jag antar att det är sviterna efter ÄP som nu helt ebbat ut. Kvar nu är en lättare molvärk som inte kommer lika ofta, men ändå till och från varje dag och jag hoppas så att det är ett gott tecken! Den stickande känslan kommer också då och då och ibland sticker det också lite i ljumskarna. Jag vill så gärna att det ska vara bra symptom!
Förra gången hade jag kraftig mensvärk dagarna innan plusset, men jag vet ju inte om det var positivt av graviditeten eller ngt som tydde på missfallet som skulle komma. Så jag önskar att det kommer att kännas annorlunda denna gång. Mensvärkskänslan skrämmer mig och är inget positivt i mitt minne från min korta graviditet. Tredje gången gillt och jag önskar mig ngt nytt som jag inte har känt förut!
Dag 9 sedan ET idag och 9 dagar kvar till officiell testdag. Jag är alltså halvvägs! =) Men det är nu de svåra dagarna börjar. Det är nu mensen kan dyka upp när som helst och rasera allt för femtielfte gången. Första försöket kom mensen på dag 11. Jag hoppas slippa uppleva det igen.
Molvärken har helt klart avtagit sedan i onsdags. Jag antar att det är sviterna efter ÄP som nu helt ebbat ut. Kvar nu är en lättare molvärk som inte kommer lika ofta, men ändå till och från varje dag och jag hoppas så att det är ett gott tecken! Den stickande känslan kommer också då och då och ibland sticker det också lite i ljumskarna. Jag vill så gärna att det ska vara bra symptom!
Förra gången hade jag kraftig mensvärk dagarna innan plusset, men jag vet ju inte om det var positivt av graviditeten eller ngt som tydde på missfallet som skulle komma. Så jag önskar att det kommer att kännas annorlunda denna gång. Mensvärkskänslan skrämmer mig och är inget positivt i mitt minne från min korta graviditet. Tredje gången gillt och jag önskar mig ngt nytt som jag inte har känt förut!
onsdag, februari 04, 2009
Analys och ilska (ET+6)
Analysfreaket är tillbaka. Om jag inte får utlopp för analysfreaket i mig åtminstone en gång om dagen så blir jag koko, så det kommer nog bli ett sådant här inlägg per dag.
Igår tilltog molvärken rejält på em. Typisk mensvärkssmärta fast kortare "intervaller" eller vad man ska kalla det. Det molar till ordentligt i ngr sekunder - stundtals riktigt kraftigt, i klass med smärtorna jag hade vid missfallet - och sedan sjunker det undan igen. Jag har märkt ett tydligt samband mellan smärtorna och rörelse. Om jag t ex suttit ett tag och reser mig kommer molvärken. Eller när jag vänder mig i sängen. Jag har t o m vaknat ett par ggr inatt när jag vänt mig i sömnen och molvärken tagit fart.
Utöver den vanliga molvärken har jag också känt en mer stickande känsla till och från. Först och främst på ett och samma ställe, lite till höger i magen där jag kände av de kraftigare sticken i förrgår kväll. Jag vill så gärna tro att det är ett av mina små embryon som håller på att borra sig in, men jag vet att det lika gärna kan vara ngt helt annat.
Det är ju det som är så jobbigt med symptom man kan få så här tidigt, de kan lika gärna vara tecken på att det inte lyckats, det är omöjligt att veta. Jag har haft liknande symptom efter alla 3 ET och första gången blev det ju ingen graviditet, men den andra blev det just det. Vilket det blir denna gång är ju alltså helt omöjligt att säga. Kan inte tiden bara gå FORT så att jag får veta?!
Bröstvårtorna är småömma som de varit ända sedan ET. Innan ÄP var de ju rejält ömma men ömheten avtog och har varit konstant sedan ET. Verkan av progesteronet förmodligen.
Det enda symptom som jag inte riktigt kan minnas om jag känt efter tidigare ET är stickningar i själva underlivet. Jag har främst märkt dem när jag ligger och ska sova. Det känns nästan som små små muskelryckningar.
Nåja, 6 dagar sedan ET idag, 8 dagar kvar till ev. tjuvtest...
Nu till ngt helt annat: igår skickade jag ett mkt arg mail till min mamma. Jag har varit arg och besviken länge och kände nu att jag var tvungen att sätta stopp för henne. Jag och Älsklingen har valt att berätta om det vi går igenom för ngr utvalda personer i vår omgivning. Dessa personer har alla förstått att detta är oerhört privat och - iaf så vitt jag vet - inte skvallrat till höger och vänster om vårt privatliv. Alla utom min mamma!
Det började under första IVF:n då jag blev totalt tagen på sängen vid en middag hemma hos mamma då mina bröder var och hälsade på från Sthlm, där de bor. Hux flux pratade mamma om vår IVF och det blev tydligt att mina bröder redan kände till det! Antingen mamma eller hennes man (mina bröders pappa) hade alltså berättat. Fy så sviken jag kände mig! Jag ville ju inte att de skulle veta!
Jag borde väl ha tagit upp det med henne redan då och ångrar verkligen att jag inte gjorde det. Men jag orkade väl helt enkelt inte med en jobbig grej till mitt i IVF:n och valde väl att fria hellre än att fälla denna gång och tog för givet att det inte skulle hända igen.
Men, nu har det blivit uppenbart att hela jävla släkten är väl insatt i vår barnlöshet och våra behandlingar!! I söndags var det mormor som kom fram och frågade om behandlingen och gjorde mig helt ställd! Jag vill inte få frågor från höger och vänster från folk som jag inte ens vill ska veta. Och hur lätt är det att försöka tänka på annat och släppa oron om så bara för ngr timmar på ett släktkalas om alla ska fråga om det hela jävla tiden?
Dessutom ska man nu vara ett samtalsämne mellan släktingarna när man själv inte är med. Man är helt plötsligt den alla pratar om och tycker synd om och jag hatar att vara den människan!
Jag har alltså inte själv fått välja vilka som ska få ta del av mitt privataste privatliv! Jag känner mig kränkt och är så jävla förbannad!!
Att min mamma är så jävla trög att hon inte fattar hur privat detta är, det hade jag aldrig kunnat tro och jag ångrar nu bittert att jag ens berättat för henne. Jag har aldrig haft ngn toppenrelation med min mamma och nu är det lilla förtoende jag hade som bortblåst...
Tillägg: Lillasyster Square, detta gäller inte dig även om jag antar att det var mamma som berättade för dig också. Inte heller dig, moster Pipperoni, det var ju jag själv som "bjöd in" dig till min blogg genom att skriva i din.
Om du hör till min släkt/bekantskapskrets IRL och INTE är ngn JAG berättat för så kan du räkna med att du hör till dem som jag inte vill ska veta. Läser du detta så är du också på min ANONYMA blogg oinbjuden och jag vill att du respekterar min vilja och slutar att läsa!
Igår tilltog molvärken rejält på em. Typisk mensvärkssmärta fast kortare "intervaller" eller vad man ska kalla det. Det molar till ordentligt i ngr sekunder - stundtals riktigt kraftigt, i klass med smärtorna jag hade vid missfallet - och sedan sjunker det undan igen. Jag har märkt ett tydligt samband mellan smärtorna och rörelse. Om jag t ex suttit ett tag och reser mig kommer molvärken. Eller när jag vänder mig i sängen. Jag har t o m vaknat ett par ggr inatt när jag vänt mig i sömnen och molvärken tagit fart.
Utöver den vanliga molvärken har jag också känt en mer stickande känsla till och från. Först och främst på ett och samma ställe, lite till höger i magen där jag kände av de kraftigare sticken i förrgår kväll. Jag vill så gärna tro att det är ett av mina små embryon som håller på att borra sig in, men jag vet att det lika gärna kan vara ngt helt annat.
Det är ju det som är så jobbigt med symptom man kan få så här tidigt, de kan lika gärna vara tecken på att det inte lyckats, det är omöjligt att veta. Jag har haft liknande symptom efter alla 3 ET och första gången blev det ju ingen graviditet, men den andra blev det just det. Vilket det blir denna gång är ju alltså helt omöjligt att säga. Kan inte tiden bara gå FORT så att jag får veta?!
Bröstvårtorna är småömma som de varit ända sedan ET. Innan ÄP var de ju rejält ömma men ömheten avtog och har varit konstant sedan ET. Verkan av progesteronet förmodligen.
Det enda symptom som jag inte riktigt kan minnas om jag känt efter tidigare ET är stickningar i själva underlivet. Jag har främst märkt dem när jag ligger och ska sova. Det känns nästan som små små muskelryckningar.
Nåja, 6 dagar sedan ET idag, 8 dagar kvar till ev. tjuvtest...
Nu till ngt helt annat: igår skickade jag ett mkt arg mail till min mamma. Jag har varit arg och besviken länge och kände nu att jag var tvungen att sätta stopp för henne. Jag och Älsklingen har valt att berätta om det vi går igenom för ngr utvalda personer i vår omgivning. Dessa personer har alla förstått att detta är oerhört privat och - iaf så vitt jag vet - inte skvallrat till höger och vänster om vårt privatliv. Alla utom min mamma!
Det började under första IVF:n då jag blev totalt tagen på sängen vid en middag hemma hos mamma då mina bröder var och hälsade på från Sthlm, där de bor. Hux flux pratade mamma om vår IVF och det blev tydligt att mina bröder redan kände till det! Antingen mamma eller hennes man (mina bröders pappa) hade alltså berättat. Fy så sviken jag kände mig! Jag ville ju inte att de skulle veta!
Jag borde väl ha tagit upp det med henne redan då och ångrar verkligen att jag inte gjorde det. Men jag orkade väl helt enkelt inte med en jobbig grej till mitt i IVF:n och valde väl att fria hellre än att fälla denna gång och tog för givet att det inte skulle hända igen.
Men, nu har det blivit uppenbart att hela jävla släkten är väl insatt i vår barnlöshet och våra behandlingar!! I söndags var det mormor som kom fram och frågade om behandlingen och gjorde mig helt ställd! Jag vill inte få frågor från höger och vänster från folk som jag inte ens vill ska veta. Och hur lätt är det att försöka tänka på annat och släppa oron om så bara för ngr timmar på ett släktkalas om alla ska fråga om det hela jävla tiden?
Dessutom ska man nu vara ett samtalsämne mellan släktingarna när man själv inte är med. Man är helt plötsligt den alla pratar om och tycker synd om och jag hatar att vara den människan!
Jag har alltså inte själv fått välja vilka som ska få ta del av mitt privataste privatliv! Jag känner mig kränkt och är så jävla förbannad!!
Att min mamma är så jävla trög att hon inte fattar hur privat detta är, det hade jag aldrig kunnat tro och jag ångrar nu bittert att jag ens berättat för henne. Jag har aldrig haft ngn toppenrelation med min mamma och nu är det lilla förtoende jag hade som bortblåst...
Tillägg: Lillasyster Square, detta gäller inte dig även om jag antar att det var mamma som berättade för dig också. Inte heller dig, moster Pipperoni, det var ju jag själv som "bjöd in" dig till min blogg genom att skriva i din.
Om du hör till min släkt/bekantskapskrets IRL och INTE är ngn JAG berättat för så kan du räkna med att du hör till dem som jag inte vill ska veta. Läser du detta så är du också på min ANONYMA blogg oinbjuden och jag vill att du respekterar min vilja och slutar att läsa!
söndag, februari 01, 2009
ET+3
Tre dagar sedan ET nu och magen har så sakteliga börjat anta normal form igen. Den är fortfarande svullen som en boll, men iaf inte som en badboll längre! Men ont gör den fortfarande. Det är svårt att gå på toa och nysningar försöker jag undvika till varje pris. Aj! Jag tycker att det är konstigt att jag alltid får dessa överstimuleringssymptom trots att jag uppenbarligen INTE är det minsta överstimulerad. 5 ägg kan ju definitivt inte räknas som överstimulering - snarare lite understimulering. Jag fattar inte varför min kropp beter sig så konstigt. De har ju inte hittat ngt fel på mig så jag borde ju kunna producera massor med fina ägg. Jag är så jävla besviken på min kropp, den är fullkomligt oduglig! Att den dessutom blivit ful som fan under åren med hypotyreos och barnlöshet gör ju inte saken bättre. Usch! Jag vill byta mot en ny.
Dag 3 idag alltså och om Trazan och/eller Banarne vill stanna i mig så borde de fästa imorn eller på tisdag. Förra gången kände jag tydligt ett par kraftiga stick i livmodern när Lillgrodan fäste, de gick inte att ta miste på. Jag kommer med andra ord att vara en hysterisk "stickletare" imorn och på tisdag. Och känner jag ingenting så vet jag inte vad jag gör, då kommer jag nog räkna med att det gått åt helvete.
Den 16:e har jag testdag om jag ska lyda SU och vänta i 18 dagar, men det kommer aldrig att hända. Så väl känner jag mig själv att jag vet att jag aldrig kan hålla mig i 18 dagar, det har ju bara gått 3! Nä, jag har iaf lovat mig själv att inte tjuvtesta före den 12:e, men jag ska försöka hålla mig till den 14:e. Ett plus på alla hjärtans dag vore härligt!
Imorn ska jag till Stina - psykologen på SU - igen. Det ska bli skönt, det är alltid skönt att prata med henne. Även om jag oftast är mer ledsen när jag går där ifrån än när jag går dit. Men det är ju inte så konstigt när man medvetet drar fram alla de känslor som man annars dagligen kämpar för att undertrycka. Det borde man inte - jag vet! Men hur ska man annars ta sig igenom dagarna?
Nu ska jag åka på släktkalas och fira kusin E. Moster Skräppans dotter, som fyllde 18 år igår. Jag kan bara föreställa mig hur det måste kännas att fira 18-årsdagen när ens mamma dött två veckor tidigare =( Jag hoppas att vi ska kunna ha ett trevligt och positivt kalas iaf. Och jag hoppas att ingen frågar mig om behandlingen, jag vill verkligen inte prata om det med hela släkten! Om jag hade fått välja hade de inte ens känt till våra försök, det är för privat...
Dag 3 idag alltså och om Trazan och/eller Banarne vill stanna i mig så borde de fästa imorn eller på tisdag. Förra gången kände jag tydligt ett par kraftiga stick i livmodern när Lillgrodan fäste, de gick inte att ta miste på. Jag kommer med andra ord att vara en hysterisk "stickletare" imorn och på tisdag. Och känner jag ingenting så vet jag inte vad jag gör, då kommer jag nog räkna med att det gått åt helvete.
Den 16:e har jag testdag om jag ska lyda SU och vänta i 18 dagar, men det kommer aldrig att hända. Så väl känner jag mig själv att jag vet att jag aldrig kan hålla mig i 18 dagar, det har ju bara gått 3! Nä, jag har iaf lovat mig själv att inte tjuvtesta före den 12:e, men jag ska försöka hålla mig till den 14:e. Ett plus på alla hjärtans dag vore härligt!
Imorn ska jag till Stina - psykologen på SU - igen. Det ska bli skönt, det är alltid skönt att prata med henne. Även om jag oftast är mer ledsen när jag går där ifrån än när jag går dit. Men det är ju inte så konstigt när man medvetet drar fram alla de känslor som man annars dagligen kämpar för att undertrycka. Det borde man inte - jag vet! Men hur ska man annars ta sig igenom dagarna?
Nu ska jag åka på släktkalas och fira kusin E. Moster Skräppans dotter, som fyllde 18 år igår. Jag kan bara föreställa mig hur det måste kännas att fira 18-årsdagen när ens mamma dött två veckor tidigare =( Jag hoppas att vi ska kunna ha ett trevligt och positivt kalas iaf. Och jag hoppas att ingen frågar mig om behandlingen, jag vill verkligen inte prata om det med hela släkten! Om jag hade fått välja hade de inte ens känt till våra försök, det är för privat...
torsdag, januari 08, 2009
Deppad (Spraydag 15)
Jag är nere. Jävligt nere. Djupt nere.
Det är för mkt just nu. Jag vill orka, men jag orkar inte. Jag har ingen energi. Noll. Nada. Ingen lust till någonting. Jag vill bara sova. Glömma allt jobbigt som är just nu. Allt jobbigt som varit och det jobbigaste som ännu inte har hänt.
Jag mår skit fysiskt. Jag är tröttare än tröttast. Har ont i höger axel, kan inte ligga på den alls just nu. Ont i ryggen. Ständigt ont i magen. Ont i huvudet. Men mest ont i hjärtat.
Det är så mkt på en gång och jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Så mkt som jag borde ta tag i, mitt i allt det svarta. Men jag orkar inte, så jag förtränger i stället. Sover återigen till 10-11 på dagarna, kollar på tv, sitter vid datorn. Räknar ut vilken vecka jag nu skulle ha varit i om inte Lillgrodan hade dött (vecka 16 idag).
Jag gör ingenting vettigt, alls.
Skäms när Älsklingen kommer hem från jobbet. "Har du inte gjort någonting idag?!"
"Nej, Älskling, jag har inte gjort någonting idag... heller."
Förlåt!
Aimee Mann - Save me
share your files at box.net
Det är för mkt just nu. Jag vill orka, men jag orkar inte. Jag har ingen energi. Noll. Nada. Ingen lust till någonting. Jag vill bara sova. Glömma allt jobbigt som är just nu. Allt jobbigt som varit och det jobbigaste som ännu inte har hänt.
Jag mår skit fysiskt. Jag är tröttare än tröttast. Har ont i höger axel, kan inte ligga på den alls just nu. Ont i ryggen. Ständigt ont i magen. Ont i huvudet. Men mest ont i hjärtat.
Det är så mkt på en gång och jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Så mkt som jag borde ta tag i, mitt i allt det svarta. Men jag orkar inte, så jag förtränger i stället. Sover återigen till 10-11 på dagarna, kollar på tv, sitter vid datorn. Räknar ut vilken vecka jag nu skulle ha varit i om inte Lillgrodan hade dött (vecka 16 idag).
Jag gör ingenting vettigt, alls.
Skäms när Älsklingen kommer hem från jobbet. "Har du inte gjort någonting idag?!"
"Nej, Älskling, jag har inte gjort någonting idag... heller."
Förlåt!
Aimee Mann - Save me
share your files at box.net
lördag, december 06, 2008
Ledig helg och dejt
Idag är jag ledig. Hela helgen faktiskt! Efter att ha jobbat 10-timmarsdagar hela veckan och dessutom börjat 7.15 (låt mig påminna om att jag alltså jobbar inom handels och vi öppnar kl 10.00) så känns det helt underbart att vara ledig två härliga dagar i rad!
Vi vaknade av oss själva runt halv 10 och har tvättat 4 maskiner tvätt som nu hänger på tork nere i tvättstugan. Älsklingen är i garaget och meckar med ena bilen tillsammans med en kompis och jag sitter här och uppdaterar mig om vad som hänt mina bloggvänner i veckan, och njuter av Titiyos nya album som jag lånat hem av en patient till mig. Det är en kanonskiva kan tilläggas, rekommenderas varmt!
Igår kom mensen, nästan exakt en månad efter att vul:et bekräftat att alla spår av vår älskade Lillgroda var borta. Kroppen har återställt sig. Det är som om det aldrig hade hänt. Att jag varit gravid känns som ett skämt, som en dröm. En jävligt kort dröm. Kanske inbillade jag mig alltihop? Ibland undrar jag nästan det, om jag är ett psykfall som inbillat mig alltihop. Det känns ju som att hela den här skiten är en dröm - en mardröm - och jag ska vakna upp och upptäcka att de senast 2,5 åren aldrig har hänt och vi kan bli med barn lätt som en plätt som "alla andra". Önsketänkande...
Dag 2 idag alltså, och dag 21 infaller med andra ord på juldagen. Spray hela jul och nyår alltså, men vad gör man inte? ÄP var satt till vecka 5, men nu blir det väl förmodligen vecka 4 istället. Förutsatt att SU öppnar labbet i tid för att jag ska kunna ta nedregleringsprov efter två veckor. Annars får jag spraya extra länge, ve och fasa! Ska till läkaren på tisdag och planera allt i detalj. Blir ett rejält projekt denna gång eftersom jag ska läggas in för ÄP och ev. sövas. Ser verkligen inte fram emot det, men det är enda alternativet om jag ska kunna ta mig igenom ett ÄP fler ggr. Vaken och borta eller sövd, annars gör jag det bara inte fler ggr, aldrig!
Ska även till Stina, klinikens psykolog, på tisdag, före läkarbesöket. Jag var hos henne för ett par veckor sedan och det kändes bra. Hon var vettig och verkade verkligen förstå hur det är. Lyssnade och kom med många bra idéer och fick mig faktiskt att må lite bättre, om än bara för stunden. Så nu ska jag alltså tillbaka på tisdag. Vet inte riktigt vad vi ska prata om egentligen, men det kommer nog naturligt när jag väl sitter där, som det gjorde förra gången. Det känns verkligen betydelsefullt att ha ngn som verkligen lyssnar och försöker förstå, ngn som bara finns där för att lyssna på mig. Just nu är det precis vad jag behöver, och ngn sådan person finns tyvärr inte i min omgivning. Ingen som faktiskt förstår, som vet vad det är vi går igenom. Det är väl också därför jag bloggar, för förståelsen och samhörigheten med andra som faktiskt vet hur det känns. Tack underbara bloggsystrar, för att ni finns där ute!
Ikväll ska jag på dejt med Älsklingen. Det är inte ofta nu för tiden som vi faktiskt går på dejt. Det är väl som för de flesta att vardagen tagit över och när helgen kommer så vill man helst ligga och slöa hemma framför en film. Inte för att det är ngt fel med det, det kan vara väldigt skönt att bara slappa, men romantiken får ju inte mkt utrymme direkt. Speciellt inte mitt i barnlösheten, sorgen och förtvivlan. Men ikväll ska vi alltså ut. Underbara svärmor bjuder oss på julbord (utan henne alltså) på sitt jobb (ett av stans finaste julbord kan tilläggas). Rara svärmor tyckte nog att vi behövde det, och hon har så rätt. Så kl 18.00 sätter vi oss till bords och mumsar julmat - vilket jag ju kan göra utan att oroa mig för vad det är jag äter nu när mensen kommit - och efter det ska vi gå på bio och se "Låt den rätte komma in". Och imorn får jag sova ut igen, underbart!
"Titiyo - If only your bed could cry"
share your files at box.net
Vi vaknade av oss själva runt halv 10 och har tvättat 4 maskiner tvätt som nu hänger på tork nere i tvättstugan. Älsklingen är i garaget och meckar med ena bilen tillsammans med en kompis och jag sitter här och uppdaterar mig om vad som hänt mina bloggvänner i veckan, och njuter av Titiyos nya album som jag lånat hem av en patient till mig. Det är en kanonskiva kan tilläggas, rekommenderas varmt!
Igår kom mensen, nästan exakt en månad efter att vul:et bekräftat att alla spår av vår älskade Lillgroda var borta. Kroppen har återställt sig. Det är som om det aldrig hade hänt. Att jag varit gravid känns som ett skämt, som en dröm. En jävligt kort dröm. Kanske inbillade jag mig alltihop? Ibland undrar jag nästan det, om jag är ett psykfall som inbillat mig alltihop. Det känns ju som att hela den här skiten är en dröm - en mardröm - och jag ska vakna upp och upptäcka att de senast 2,5 åren aldrig har hänt och vi kan bli med barn lätt som en plätt som "alla andra". Önsketänkande...
Dag 2 idag alltså, och dag 21 infaller med andra ord på juldagen. Spray hela jul och nyår alltså, men vad gör man inte? ÄP var satt till vecka 5, men nu blir det väl förmodligen vecka 4 istället. Förutsatt att SU öppnar labbet i tid för att jag ska kunna ta nedregleringsprov efter två veckor. Annars får jag spraya extra länge, ve och fasa! Ska till läkaren på tisdag och planera allt i detalj. Blir ett rejält projekt denna gång eftersom jag ska läggas in för ÄP och ev. sövas. Ser verkligen inte fram emot det, men det är enda alternativet om jag ska kunna ta mig igenom ett ÄP fler ggr. Vaken och borta eller sövd, annars gör jag det bara inte fler ggr, aldrig!
Ska även till Stina, klinikens psykolog, på tisdag, före läkarbesöket. Jag var hos henne för ett par veckor sedan och det kändes bra. Hon var vettig och verkade verkligen förstå hur det är. Lyssnade och kom med många bra idéer och fick mig faktiskt att må lite bättre, om än bara för stunden. Så nu ska jag alltså tillbaka på tisdag. Vet inte riktigt vad vi ska prata om egentligen, men det kommer nog naturligt när jag väl sitter där, som det gjorde förra gången. Det känns verkligen betydelsefullt att ha ngn som verkligen lyssnar och försöker förstå, ngn som bara finns där för att lyssna på mig. Just nu är det precis vad jag behöver, och ngn sådan person finns tyvärr inte i min omgivning. Ingen som faktiskt förstår, som vet vad det är vi går igenom. Det är väl också därför jag bloggar, för förståelsen och samhörigheten med andra som faktiskt vet hur det känns. Tack underbara bloggsystrar, för att ni finns där ute!
Ikväll ska jag på dejt med Älsklingen. Det är inte ofta nu för tiden som vi faktiskt går på dejt. Det är väl som för de flesta att vardagen tagit över och när helgen kommer så vill man helst ligga och slöa hemma framför en film. Inte för att det är ngt fel med det, det kan vara väldigt skönt att bara slappa, men romantiken får ju inte mkt utrymme direkt. Speciellt inte mitt i barnlösheten, sorgen och förtvivlan. Men ikväll ska vi alltså ut. Underbara svärmor bjuder oss på julbord (utan henne alltså) på sitt jobb (ett av stans finaste julbord kan tilläggas). Rara svärmor tyckte nog att vi behövde det, och hon har så rätt. Så kl 18.00 sätter vi oss till bords och mumsar julmat - vilket jag ju kan göra utan att oroa mig för vad det är jag äter nu när mensen kommit - och efter det ska vi gå på bio och se "Låt den rätte komma in". Och imorn får jag sova ut igen, underbart!
"Titiyo - If only your bed could cry"
share your files at box.net
tisdag, december 02, 2008
Händelselöst
Mitt liv är händelselöst just nu. Det består, som så många ggr förr, bara av väntan, nedräkning. Denna gång är det mensen jag väntar på. Det är nu en månad sedan missfallet, sedan Lillgrodan dog. Det känns som en evighet sedan, det känns som igår.
Hursomhelst så borde mensen dyka upp snart. I min planering med SU har vi räknat på att den ska dyka upp i slutet av denna vecka. Jag hoppas verkligen att den gör det också. Det sista jag behöver nu är en krånglande kropp. Jag vill att mensen ska komma så att jag kan börja spraya efter jul som planerat.
Kommer den inom en vecka som väntat så innebär det bästa tänkbara senario med tanke på jul- och nyårsstängningen på SU. Då kommer jag få börja spraya så snart som möjligt utan att vara tvungen att spraya extra länge pga att mottagningen är stängd. 2 veckors spray och ca 10 dagars sprutor och ÄP v. 5. Enda nackdelen med den planen är att jag kommer spraya över nyår och hela vår semestervecka i Sälen. Men vad gör man inte?
Igår var jag på biblioteket och lånade böcker för första gången på ett par år. Kom hem med nio böcker. Under hela året som gått, med utredningen, IVF:erna och missfallet, har jag faktiskt varken köpt eller lånat en enda bok om ämnet. Jag har visserligen plöjt all information jag hittat på nätet och skaffat mig ett stort nätverk av kvinnor i samma sits, här på bloggen och på Familjeliv. Men alltså inte en enda bok... vilket är väldigt ovanligt för mig. Så, nu blev det alltså nio stycken, om barnlöshet, provrörsbefruktning och adoption.
Idag har jag börjat läsa den bok som jag faktiskt gick till biblioteket för att leta efter: "Den lilla sorgen - En bok om missfall" av Olle Bergman och Anna Normelli. I förordet står att läsa:
"Inget missfall är det andra likt. Det låter som en floskel, men så är det. Framför allt är det viktigt att känna till att de kvinnor som drabbas kan reagera helt olika. För några är det en obehaglig motgång, men ingenting som de upplever som en smärta på djupet eller ett angrepp på självtilliten. Det kan de inte klandras för. Vi tror knappast att de behöver en bok som denna för att ta sig vidare.
Nej, vi räknar med att de kvinnor som köper eller lånar den här boken hör till den andra gruppen: de som tar det hårdare. Vi hoppas att vi ska kunna förmedla en insikt till dig: att du har rätt att sörja det barn du aldrig fick. Det handlar inte om egoism, utan om att ingen annan kan mäta din sorg eller dina problem, ingen utom du själv. Upplever du en känsla av djup sorg, så är den störst i världen för dig."
Och redan efter att ha läst detta vet jag att boken är bra för mig att läsa.
Hursomhelst så borde mensen dyka upp snart. I min planering med SU har vi räknat på att den ska dyka upp i slutet av denna vecka. Jag hoppas verkligen att den gör det också. Det sista jag behöver nu är en krånglande kropp. Jag vill att mensen ska komma så att jag kan börja spraya efter jul som planerat.
Kommer den inom en vecka som väntat så innebär det bästa tänkbara senario med tanke på jul- och nyårsstängningen på SU. Då kommer jag få börja spraya så snart som möjligt utan att vara tvungen att spraya extra länge pga att mottagningen är stängd. 2 veckors spray och ca 10 dagars sprutor och ÄP v. 5. Enda nackdelen med den planen är att jag kommer spraya över nyår och hela vår semestervecka i Sälen. Men vad gör man inte?
Igår var jag på biblioteket och lånade böcker för första gången på ett par år. Kom hem med nio böcker. Under hela året som gått, med utredningen, IVF:erna och missfallet, har jag faktiskt varken köpt eller lånat en enda bok om ämnet. Jag har visserligen plöjt all information jag hittat på nätet och skaffat mig ett stort nätverk av kvinnor i samma sits, här på bloggen och på Familjeliv. Men alltså inte en enda bok... vilket är väldigt ovanligt för mig. Så, nu blev det alltså nio stycken, om barnlöshet, provrörsbefruktning och adoption.
Idag har jag börjat läsa den bok som jag faktiskt gick till biblioteket för att leta efter: "Den lilla sorgen - En bok om missfall" av Olle Bergman och Anna Normelli. I förordet står att läsa:
"Inget missfall är det andra likt. Det låter som en floskel, men så är det. Framför allt är det viktigt att känna till att de kvinnor som drabbas kan reagera helt olika. För några är det en obehaglig motgång, men ingenting som de upplever som en smärta på djupet eller ett angrepp på självtilliten. Det kan de inte klandras för. Vi tror knappast att de behöver en bok som denna för att ta sig vidare.
Nej, vi räknar med att de kvinnor som köper eller lånar den här boken hör till den andra gruppen: de som tar det hårdare. Vi hoppas att vi ska kunna förmedla en insikt till dig: att du har rätt att sörja det barn du aldrig fick. Det handlar inte om egoism, utan om att ingen annan kan mäta din sorg eller dina problem, ingen utom du själv. Upplever du en känsla av djup sorg, så är den störst i världen för dig."
Och redan efter att ha läst detta vet jag att boken är bra för mig att läsa.
onsdag, november 12, 2008
...och tillbaka till vardagen
De senaste fyra dagarna har jag fått världens mest välbehövda flykt från vardagen och den överjävliga sorg som är min tillvaro. Nu är jag hemma i verkligheten igen och ångesten gnager återigen på mina inälvor.
Jag känner mig som en bräcklig glasfigur vingligt balanserande på hyllkanten, på vippen att trilla ner och gå i tusen bitar vid minsta knuff. Klumpen i halsen finns där hela tiden och det räcker med minsta lilla grej för att den ska klättra upp och ta sig ut genom tårkanalerna; en sång, en kommentar, en barnvagn... Jag är som en tickande bomb som när som helst kan explodera i tårar.
Vul:et förra tisdagen gick bra, så bra det kunde... slemhinnan var tunn och visade inga rester av ngn graviditet, inga spår efter Lillgrodan. Hormonerna är borta ur kroppen och sedan i förrgår har det inte heller kommit ngr bruna flytningar. Alla spår efter Lillgrodan är som bortblåsta. Det enda den korta graviditeten lämnade efter sig är ett stort hål i mitt hjärta, och en enorm rädsla inför framtiden. Tänk om detta var vår chans...
Vårt tredje försök står för dörren (nåja, först kommer ju den obligatoriska väntan förstås: ny mens och sedan julstängning på SU...) och jag är livrädd att det ska gå lika illa som denna gång eller rent av sämre. Av tio kanonägg blev det bara ett dugligt embryo... och uppenbarligen var det ngt fel på det trots allt. Oddsen talar inte direkt för oss inför detta tredje försök.
Läkaren sa att de skulle ta upp vårt fall i teamet och diskutera om de skulle ändra ngt inför nästa gång, de gör tydligen alltid så när ett par står inför sitt tredje försök. Men troligtvis blir det samma protokoll som förra gången, behandlingen av mig var ju enligt dem perfekt, det är inte det som är problemet... Problemet - befruktningen - går det ju inte att göra ngt åt. Och jag ser inte positivt alls på framtiden, jag har ingen tro på detta alls just nu.
Att det dessutom kommer att bli världens projekt kring ÄP denna gång gör ju inte saken bättre. Läggas in och förmodligen sövas är inget jag direkt ser fram emot. Men vad gör man inte?
Jag känner mig som en bräcklig glasfigur vingligt balanserande på hyllkanten, på vippen att trilla ner och gå i tusen bitar vid minsta knuff. Klumpen i halsen finns där hela tiden och det räcker med minsta lilla grej för att den ska klättra upp och ta sig ut genom tårkanalerna; en sång, en kommentar, en barnvagn... Jag är som en tickande bomb som när som helst kan explodera i tårar.
Vul:et förra tisdagen gick bra, så bra det kunde... slemhinnan var tunn och visade inga rester av ngn graviditet, inga spår efter Lillgrodan. Hormonerna är borta ur kroppen och sedan i förrgår har det inte heller kommit ngr bruna flytningar. Alla spår efter Lillgrodan är som bortblåsta. Det enda den korta graviditeten lämnade efter sig är ett stort hål i mitt hjärta, och en enorm rädsla inför framtiden. Tänk om detta var vår chans...
Vårt tredje försök står för dörren (nåja, först kommer ju den obligatoriska väntan förstås: ny mens och sedan julstängning på SU...) och jag är livrädd att det ska gå lika illa som denna gång eller rent av sämre. Av tio kanonägg blev det bara ett dugligt embryo... och uppenbarligen var det ngt fel på det trots allt. Oddsen talar inte direkt för oss inför detta tredje försök.
Läkaren sa att de skulle ta upp vårt fall i teamet och diskutera om de skulle ändra ngt inför nästa gång, de gör tydligen alltid så när ett par står inför sitt tredje försök. Men troligtvis blir det samma protokoll som förra gången, behandlingen av mig var ju enligt dem perfekt, det är inte det som är problemet... Problemet - befruktningen - går det ju inte att göra ngt åt. Och jag ser inte positivt alls på framtiden, jag har ingen tro på detta alls just nu.
Att det dessutom kommer att bli världens projekt kring ÄP denna gång gör ju inte saken bättre. Läggas in och förmodligen sövas är inget jag direkt ser fram emot. Men vad gör man inte?
måndag, november 03, 2008
Farväl Lillgrodan!
Sitter här med tårarna forsande.
HCG:t hade sjunkit rejält över helgen, till 11,74 och Lillgrodan är definitivt död. Ska på vul imorn för att se om ngt sitter kvar - eller rent av i ngn av äggledarna.
Jävla elaka bebisgudar!! Varför skulle ni ge mig den här lyckan om ni ändå tänkte rycka bort den med en gång igen?!!
HCG:t hade sjunkit rejält över helgen, till 11,74 och Lillgrodan är definitivt död. Ska på vul imorn för att se om ngt sitter kvar - eller rent av i ngn av äggledarna.
Jävla elaka bebisgudar!! Varför skulle ni ge mig den här lyckan om ni ändå tänkte rycka bort den med en gång igen?!!
fredag, oktober 31, 2008
Dags att börja inse (5+0)
HCG-provet visade bara 81... det är "lite lågt" för att citera BM som jag pratade med, men vad jag har förstått är det faktiskt ordentlig lågt! Vid det här laget borde det ligga på minst 1000. Så det är nog dags att börja inse att allt inte står rätt till. Det blir nog ingen julibebis för oss nästa år. Det blir nog ett 2009 som börjar med vår tredje IVF istället.
Jag ska tillbaka till SU på måndag och ta nytt prov att jämföra dagens med, men jag vet redan att det inte kommer ha stigit som det borde. Jag känner att detta inte kommer att gå vägen.
Hur ska jag kunna ta farväl av Lillgrodan? Mitt livs första graviditet och jag hann knappt börja glädjas innan paniken tog över.
Idag tycker jag synd om mig själv.
Jag ska tillbaka till SU på måndag och ta nytt prov att jämföra dagens med, men jag vet redan att det inte kommer ha stigit som det borde. Jag känner att detta inte kommer att gå vägen.
Hur ska jag kunna ta farväl av Lillgrodan? Mitt livs första graviditet och jag hann knappt börja glädjas innan paniken tog över.
Idag tycker jag synd om mig själv.
torsdag, oktober 30, 2008
Blödningen börjar avta (5+1)
Äntligen verkar det som att blödningen börjar avta ngt.
Redan imorse kom det mindre än det gjort tisdag och onsdag morgon och under dagen har det avtagit ytterligare. Jag springer fortfarande på toa stup i kvarten och idag har faktiskt tre toabesök varit droppfria, inte helt blodfria, det har kommit lite på papperet, men iaf inte så mkt så att det droppat i toan. Det känns bra att det iaf går åt rätt håll.
Mensvärken har också minskat betydligt. Jag har egentligen bara haft lite ont imorse, knappt ngt alls sedan dess. Jag hoppas att även detta är ett gott tecken.
Jag hoppas.... Ja, jag gör ju faktiskt det. Jag surfar runt som en galning på FL och läser i olika trådar om blödningar som inte lett till missfall - och om de som gjort det. Jag slukar historia efter historia även om jag inser att det är helt meningslöst. Hälften av historierna är ju positiv och hälften negativa och det är omöjligt att gissa sig till vad som är fallet just med Lillgrodan. Hur jobbigt det än är så kan vi inte göra ntg annat än vänta och se... och det SUGER!!
Idag är det en vecka till vul:et på SU, en hel vecka... och inte är det säkert att det ens går att se ngt då heller. Fast ser de inget då så är det nog bara att inse att det är kört. Att man kanske inte ser hjärtslagen, det är jag inställd på, men vid det laget borde det verkligen synas hinnsäck och gulesäck och så iaf. Så även om vi kanske inte kommer att få ett klart besked, så kommer vi iaf få ngt att ställa in oss på, och det är det jag saknar mest just nu. En aning. En liten aning om hur det står till med Lillgrodan. Snälla vecka, gå fort!
Redan imorse kom det mindre än det gjort tisdag och onsdag morgon och under dagen har det avtagit ytterligare. Jag springer fortfarande på toa stup i kvarten och idag har faktiskt tre toabesök varit droppfria, inte helt blodfria, det har kommit lite på papperet, men iaf inte så mkt så att det droppat i toan. Det känns bra att det iaf går åt rätt håll.
Mensvärken har också minskat betydligt. Jag har egentligen bara haft lite ont imorse, knappt ngt alls sedan dess. Jag hoppas att även detta är ett gott tecken.
Jag hoppas.... Ja, jag gör ju faktiskt det. Jag surfar runt som en galning på FL och läser i olika trådar om blödningar som inte lett till missfall - och om de som gjort det. Jag slukar historia efter historia även om jag inser att det är helt meningslöst. Hälften av historierna är ju positiv och hälften negativa och det är omöjligt att gissa sig till vad som är fallet just med Lillgrodan. Hur jobbigt det än är så kan vi inte göra ntg annat än vänta och se... och det SUGER!!
Idag är det en vecka till vul:et på SU, en hel vecka... och inte är det säkert att det ens går att se ngt då heller. Fast ser de inget då så är det nog bara att inse att det är kört. Att man kanske inte ser hjärtslagen, det är jag inställd på, men vid det laget borde det verkligen synas hinnsäck och gulesäck och så iaf. Så även om vi kanske inte kommer att få ett klart besked, så kommer vi iaf få ngt att ställa in oss på, och det är det jag saknar mest just nu. En aning. En liten aning om hur det står till med Lillgrodan. Snälla vecka, gå fort!
onsdag, oktober 29, 2008
Lika osäkert som igår (5+0)
Min enda önskan just nu, att kroppen ska vara tydligare, har inte slagit in. Blödningen fortsätter som igår, varken mer eller mindre. Fortfarande mörkrött blod utan levrade klumpar, bara en enda som kom igår em. Ingen tydlighet här alltså.
Febern är så gott som borta också, 36,9 när jag vaknade och det är ju fortfarande lite högre än min vanliga temp, men jag känner mig inte det minsta febrig längre.
Med gravsymtomen är det precis som innan: yrseln hänger kvar och imorse kände jag ett lätt illamående, men det gör jag ofta när jag är hungrig så det har säkert inget med Lillgrodan att göra.
Jag vill bara veta! NU! Jag hatar den här ovissheten. Att ena stunden vara säker på att det är kört och planera för nästa IVF, bara för att nästa stund luras av den där lilla smulan hopp som grävt in sig i hjärtat. Jag vill bara veta...
Menssmärtan har helt klart avtagit. Redan igår kväll noterade jag att det inte gjort ont på ett tag. Så länge jag ligger ner så håller den sig borta men när jag är uppe och går molar det till litegrand ibland, men inte alls som i måndags. Den där lilla smulan dyker genast upp och försöker intala mig att det borde göra mer ont om det var missfall på gång... men så här tidigt i graviditeten kanske det inte gör det? Eller - hemska tanke - så kanske det faktiskt rör sig om ett ofullständigt missfall eller min största skräck: utomkveds!
Hur jag än vrider och vänder på det hela - i tanken, inte i hjärtat - så har jag hemskt svårt att tro att Lillgrodan kan ha överlevt där inne. Lillgrodan mindre än en myra som fightas med livmoderkramper och blod.... hur kan det sluta väl? Min lilla lilla Lillgroda...
Den 6:e, nästa torsdag fick vi vul-tid på SU. Vi åker utomlands den 8:e, till min systers bröllop och jag vill inget hellre än att få besked innan dess. Så även om jag bara kommer vara på dag 6+1 och det finns en risk att det fortfarande är för tidigt för att se ngt, så gav den snälla BM mig tiden för att jag iaf ska få en chans att slippa oroa mig hela resan. Men det är mer än en hel vecka kvar till den 6:e och jag vägrar tro att tillståndet ska vara oförändrat tills dess, det får det bara inte. Nu måste det snart ta fart ordentligt eller - snälla snälla bebis-Gud - avta och sluta blöda. Jag måste få veta!
Febern är så gott som borta också, 36,9 när jag vaknade och det är ju fortfarande lite högre än min vanliga temp, men jag känner mig inte det minsta febrig längre.
Med gravsymtomen är det precis som innan: yrseln hänger kvar och imorse kände jag ett lätt illamående, men det gör jag ofta när jag är hungrig så det har säkert inget med Lillgrodan att göra.
Jag vill bara veta! NU! Jag hatar den här ovissheten. Att ena stunden vara säker på att det är kört och planera för nästa IVF, bara för att nästa stund luras av den där lilla smulan hopp som grävt in sig i hjärtat. Jag vill bara veta...
Menssmärtan har helt klart avtagit. Redan igår kväll noterade jag att det inte gjort ont på ett tag. Så länge jag ligger ner så håller den sig borta men när jag är uppe och går molar det till litegrand ibland, men inte alls som i måndags. Den där lilla smulan dyker genast upp och försöker intala mig att det borde göra mer ont om det var missfall på gång... men så här tidigt i graviditeten kanske det inte gör det? Eller - hemska tanke - så kanske det faktiskt rör sig om ett ofullständigt missfall eller min största skräck: utomkveds!
Hur jag än vrider och vänder på det hela - i tanken, inte i hjärtat - så har jag hemskt svårt att tro att Lillgrodan kan ha överlevt där inne. Lillgrodan mindre än en myra som fightas med livmoderkramper och blod.... hur kan det sluta väl? Min lilla lilla Lillgroda...
Den 6:e, nästa torsdag fick vi vul-tid på SU. Vi åker utomlands den 8:e, till min systers bröllop och jag vill inget hellre än att få besked innan dess. Så även om jag bara kommer vara på dag 6+1 och det finns en risk att det fortfarande är för tidigt för att se ngt, så gav den snälla BM mig tiden för att jag iaf ska få en chans att slippa oroa mig hela resan. Men det är mer än en hel vecka kvar till den 6:e och jag vägrar tro att tillståndet ska vara oförändrat tills dess, det får det bara inte. Nu måste det snart ta fart ordentligt eller - snälla snälla bebis-Gud - avta och sluta blöda. Jag måste få veta!
tisdag, oktober 28, 2008
Tvära kast mellan hopp och förtvivlan (4+6)
Hoppet är det sista som lämnar människan, sägs det. Och trots att jag försöker intala mig själv att det inte är ngn idé så finns det där långt långt inne i bakhuvudet, i hjärtat: en liten smula hopp. Jag vill inte att den ska finnas där. Jag vill - som läkaren igår sa - förbereda mig mentalt på missfall, men jag vet inte hur man gör.
Jag önskar att min kropp kunde vara tydlig. Ska jag få missfall så kan det väl sätta ordentlig fart nu? Jag har ju aldrig fått missfall så jag vet visserligen inte hur det "ska" vara, men det jag läst och hört (senast av BM på SU imorse) är att det ska märkas bra mkt mer än så här. Speciellt efter en IVF och all stimulering. Det borde komma mkt blod och klumpar, eller hur? Enligt BM som en kraftig mens. (Efter förra IVF:n hade jag verkligen det, mkt mer än vanligt) Inte lite småsipprande som nu. Det har varken avtagit eller ökat sedan igår och jag håller på att bli tokig!
De få gravsymtom jag haft vågar jag inte heller lita på längre. Eftersom jag har feber så kan yrseln ju lika gärna bero på det. 37,1 imorse så den har iaf sjunkit ganska fort, även om den fortfarande är långt ifrån min vanliga temp.
Dagen har jag spenderat i sängen. Jag har ingen matlust men lyckades iaf trycka i mig en skål yoghurt vid 11-tiden. Har legat och kollat på "Allt om min mamma" och precis som varje gång jag ser den filmen blivit påmind om varför den är en av mina absoluta favoriter. För första gången noterade jag dock att hela filmen handlar om barn och graviditet... eller är det bara jag som är IVF-skadad?
Försöker ställa in mig på att börja från början igen. Från början med spray, sprutor, biverkningar, undersökningar, oro, ÄGGPLOCK och all annan skit... Dessutom nu också en gigantisk oro över utebliven befruktning, med tanke på hur det gick denna gång! Hur fan ska jag orka? Hur ska vi orka?
Älsklingen, min älskade älskling... han är tapper och positiv och ägnar all sin energi åt att trösta och lugna mig. Jag har svårt att tro att han innerst inne är så positiv och så säker på att vi kommer att få bli föräldrar en dag, som han visar. Jag undrar vad han känner långt där inne under all tapperhet. Min fina älskade Groda, du är det bästa jag har!
Barnlöshet och IVF är inte enkelt för förhållandet, och många är de som går skilda vägar pga påfrestningen. Men om det kommer ngt positivt ur allt det här så är det att iaf jag känner att vi kommer varandra närmare och närmare för varje motgång. Varje gång du finns där och stöttar mig genom jobbiga äggplock, oro och undersökningar, så blir jag mer och mer säker på att det är dig jag vill dela resten av mitt liv med. Och all ömhet och omtanke jag får från dig visar mig bara återigen det jag redan vet - att du skulle bli världens bästa pappa! Jag önskar så att du ska få chansen att bli det!
Jag önskar att min kropp kunde vara tydlig. Ska jag få missfall så kan det väl sätta ordentlig fart nu? Jag har ju aldrig fått missfall så jag vet visserligen inte hur det "ska" vara, men det jag läst och hört (senast av BM på SU imorse) är att det ska märkas bra mkt mer än så här. Speciellt efter en IVF och all stimulering. Det borde komma mkt blod och klumpar, eller hur? Enligt BM som en kraftig mens. (Efter förra IVF:n hade jag verkligen det, mkt mer än vanligt) Inte lite småsipprande som nu. Det har varken avtagit eller ökat sedan igår och jag håller på att bli tokig!
De få gravsymtom jag haft vågar jag inte heller lita på längre. Eftersom jag har feber så kan yrseln ju lika gärna bero på det. 37,1 imorse så den har iaf sjunkit ganska fort, även om den fortfarande är långt ifrån min vanliga temp.
Dagen har jag spenderat i sängen. Jag har ingen matlust men lyckades iaf trycka i mig en skål yoghurt vid 11-tiden. Har legat och kollat på "Allt om min mamma" och precis som varje gång jag ser den filmen blivit påmind om varför den är en av mina absoluta favoriter. För första gången noterade jag dock att hela filmen handlar om barn och graviditet... eller är det bara jag som är IVF-skadad?
Försöker ställa in mig på att börja från början igen. Från början med spray, sprutor, biverkningar, undersökningar, oro, ÄGGPLOCK och all annan skit... Dessutom nu också en gigantisk oro över utebliven befruktning, med tanke på hur det gick denna gång! Hur fan ska jag orka? Hur ska vi orka?
Älsklingen, min älskade älskling... han är tapper och positiv och ägnar all sin energi åt att trösta och lugna mig. Jag har svårt att tro att han innerst inne är så positiv och så säker på att vi kommer att få bli föräldrar en dag, som han visar. Jag undrar vad han känner långt där inne under all tapperhet. Min fina älskade Groda, du är det bästa jag har!
Barnlöshet och IVF är inte enkelt för förhållandet, och många är de som går skilda vägar pga påfrestningen. Men om det kommer ngt positivt ur allt det här så är det att iaf jag känner att vi kommer varandra närmare och närmare för varje motgång. Varje gång du finns där och stöttar mig genom jobbiga äggplock, oro och undersökningar, så blir jag mer och mer säker på att det är dig jag vill dela resten av mitt liv med. Och all ömhet och omtanke jag får från dig visar mig bara återigen det jag redan vet - att du skulle bli världens bästa pappa! Jag önskar så att du ska få chansen att bli det!
måndag, oktober 27, 2008
Gynakuten (4+5)
Vid lunchtid idag hände det som inte får hända: det bruna förbyttes till rött, klarrött! Rött äckligt elakt blod som droppade ner i toaletten! Och jag frös till is...
Ngr timmar senare när jag dessutom fick huggsmärta i bröstkorgen i höjd med underdelen av bröstbenet, då åkte vi upp till gynakuten. Jag minns att ngn sagt att smärta just där förknippas med utomkveds så jag vågade inte chansa.
Väl där fick vi vänta i två timmar ungefär, och efter ca en timme fick jag svimningskänsla och blev tilldelad en bår - i korridoren, mysigt! Hade dessutom ordentlig frossa och låg med jacka och halsduk på och huttrade. En sköterska kom och tog tempen i örat på mig och mkt riktigt visade den feber, 38,2 till skillnad från mina vanliga ~36,5.
Strax efter fick vi komma in till läkaren. Blev nog upprioriterad en del, så Gud vet hur länge vi hade fått vänta annars...
Hursomhelst blev vi inte det minsta klokare av läkarbesöket. Precis som jag redan visste sa han att det var alldeles för tidigt att se ngt och han kunde varken säga bu eller bä. Undersökningen visade inte helt överraskande på en "mensliknande blödning från livmodern" men vul:et visade inte ett smack. Han klämde och kände också på livmodern och tack och lov var den iaf inte öm.
Men som väntat sa han att vi skulle förbereda oss mentalt på missfall (hur gör man det?!) och boka ett återbesök på IVF-mottagningen om två veckor och skulle det då visa ngt annat så vore ju det en positiv överraskning. Två veckor... hur ska jag överleva i två veckor?!! Det ingick tyvärr inte i informationen.
Nu ligger jag nedbäddad i min säng och svettas efter 2 Panodil och känner mig som att jag ska dö av sorg vilken sekund som helst!
Varför? Varför? Varför?
Ngr timmar senare när jag dessutom fick huggsmärta i bröstkorgen i höjd med underdelen av bröstbenet, då åkte vi upp till gynakuten. Jag minns att ngn sagt att smärta just där förknippas med utomkveds så jag vågade inte chansa.
Väl där fick vi vänta i två timmar ungefär, och efter ca en timme fick jag svimningskänsla och blev tilldelad en bår - i korridoren, mysigt! Hade dessutom ordentlig frossa och låg med jacka och halsduk på och huttrade. En sköterska kom och tog tempen i örat på mig och mkt riktigt visade den feber, 38,2 till skillnad från mina vanliga ~36,5.
Strax efter fick vi komma in till läkaren. Blev nog upprioriterad en del, så Gud vet hur länge vi hade fått vänta annars...
Hursomhelst blev vi inte det minsta klokare av läkarbesöket. Precis som jag redan visste sa han att det var alldeles för tidigt att se ngt och han kunde varken säga bu eller bä. Undersökningen visade inte helt överraskande på en "mensliknande blödning från livmodern" men vul:et visade inte ett smack. Han klämde och kände också på livmodern och tack och lov var den iaf inte öm.
Men som väntat sa han att vi skulle förbereda oss mentalt på missfall (hur gör man det?!) och boka ett återbesök på IVF-mottagningen om två veckor och skulle det då visa ngt annat så vore ju det en positiv överraskning. Två veckor... hur ska jag överleva i två veckor?!! Det ingick tyvärr inte i informationen.
Nu ligger jag nedbäddad i min säng och svettas efter 2 Panodil och känner mig som att jag ska dö av sorg vilken sekund som helst!
Varför? Varför? Varför?
Lycka bytt till skräck (4+5)
Hade inte tänkt publicera de här inläggen riktigt än, men nu har allt tagit en annan vändning tyvärr, så här kommer inläggen under datumen jag skrev dem. Utgår givetvis ifrån att du som läser här och känner mig IRL, håller allt för dig själv!!
Min rädsla för missfall är nu tiodubblad!
Igår tilltog de bruna flytningarna ordentligt, från att i förrgår bara varit lite rostbrunt i trosorna till att igår komma komma större mängder på papperet när jag torkade mig. På em började jag dessutom få rejäla kramper i livmodertrakten, som rejäl mensvärk! Typiskt molande som höll i sig 5-15 sekunder för att sedan försvinna och återkomma efter ngn minut. Smärtan blev värre och värre och på kvällen var det så illa så jag fick andas mig igenom kramperna.
Tog ett nytt gravtest imorse kl 7 och det var ngr starkare än det förra, men det vet man ju att även om det skulle vara missfall på gång så sitter gravhormonerna kvar ändå, så inte blev jag tryggare för det.
En timme senare när jag gick på toa kom det mer brunt på papperet och denna gång lite "trådigt". Inga klumpar, men ändå...
Ringde SU och pratade med en BM, men hon kunde ju inte göra mig lugnare - precis som jag redan visste. Det kunde vara fullt normalt och ingen fara, men det kunde också vara början på ett missfall. Det enda jag kunde göra var att avvakta och hoppas på det bästa... Än så länge är det för tidigt att se ngt på varken vul eller blodprov.
Inga direkta symtom har jag heller. Inget illamående, inte minsta lilla ömhet i brösten. Det enda är yrsel.
Jag är så jävla rädd nu så jag vet inte vad jag ska ta mig till! Funderade starkt på att stanna hemma från jobbet idag, för om det börjar komma färskt blod när jag är på jobbet så vet jag inte vad jag ska göra! Men om jag stannar hemma så kommer jag bara kolla trosorna en gång var femte minut och vara ett vrak när Älsklingen kommer hem. Så det blir nog jobbet ändå...
Snälla, ni som läser: berätta hur det var för er!! Hade ni så här i början? Hade ni också ont om symtom i vecka 5? Hur gick det sedan? Om det så slutade i missfall så berätta ändå! Jag vill veta ALLT!!
Min rädsla för missfall är nu tiodubblad!
Igår tilltog de bruna flytningarna ordentligt, från att i förrgår bara varit lite rostbrunt i trosorna till att igår komma komma större mängder på papperet när jag torkade mig. På em började jag dessutom få rejäla kramper i livmodertrakten, som rejäl mensvärk! Typiskt molande som höll i sig 5-15 sekunder för att sedan försvinna och återkomma efter ngn minut. Smärtan blev värre och värre och på kvällen var det så illa så jag fick andas mig igenom kramperna.
Tog ett nytt gravtest imorse kl 7 och det var ngr starkare än det förra, men det vet man ju att även om det skulle vara missfall på gång så sitter gravhormonerna kvar ändå, så inte blev jag tryggare för det.
En timme senare när jag gick på toa kom det mer brunt på papperet och denna gång lite "trådigt". Inga klumpar, men ändå...
Ringde SU och pratade med en BM, men hon kunde ju inte göra mig lugnare - precis som jag redan visste. Det kunde vara fullt normalt och ingen fara, men det kunde också vara början på ett missfall. Det enda jag kunde göra var att avvakta och hoppas på det bästa... Än så länge är det för tidigt att se ngt på varken vul eller blodprov.
Inga direkta symtom har jag heller. Inget illamående, inte minsta lilla ömhet i brösten. Det enda är yrsel.
Jag är så jävla rädd nu så jag vet inte vad jag ska ta mig till! Funderade starkt på att stanna hemma från jobbet idag, för om det börjar komma färskt blod när jag är på jobbet så vet jag inte vad jag ska göra! Men om jag stannar hemma så kommer jag bara kolla trosorna en gång var femte minut och vara ett vrak när Älsklingen kommer hem. Så det blir nog jobbet ändå...
Snälla, ni som läser: berätta hur det var för er!! Hade ni så här i början? Hade ni också ont om symtom i vecka 5? Hur gick det sedan? Om det så slutade i missfall så berätta ändå! Jag vill veta ALLT!!
lördag, oktober 25, 2008
Oro (4+3)
Hade inte tänkt publicera de här inläggen riktigt än, men nu har allt tagit en annan vändning tyvärr, så här kommer inläggen under datumen jag skrev dem. Utgår givetvis ifrån att du som läser här och känner mig IRL, håller allt för dig själv!!
Tog ett nytt test imorse, med morgonurin! Använde CB precis som vid första testet i förrgår och denna gång var det ett mkt tydligt plus, definitivt starkare än det första. Och min oro släppte taget för ett tag...
...bara för att återkomma under dagen då jag upptäckte brunt i trosorna. Fan vad man kastas mellan hopp och förtvivlan, ska det vara så här i 9 månader nu??
Försökte intala mig själv att det var fullt normalt och inget att nojja över och lyckades ganska bra faktiskt. Tills nu ikväll. Det har kommit mer brunt och jag har ont i magen, det sticker och har sig. Varför kan det inte vara tydligt vilken sorts ont som är bra och vilken sort som är dålig? Jag tycker kroppen är elak som inte ger en minsta lilla ledtråd...
Nu ska jag gå och lägga mig och sova så att jag slipper grubbla mer. Sänder en bön till Gudarna igen om att låta Lillgrodan stanna kvar!!
Tog ett nytt test imorse, med morgonurin! Använde CB precis som vid första testet i förrgår och denna gång var det ett mkt tydligt plus, definitivt starkare än det första. Och min oro släppte taget för ett tag...
...bara för att återkomma under dagen då jag upptäckte brunt i trosorna. Fan vad man kastas mellan hopp och förtvivlan, ska det vara så här i 9 månader nu??
Försökte intala mig själv att det var fullt normalt och inget att nojja över och lyckades ganska bra faktiskt. Tills nu ikväll. Det har kommit mer brunt och jag har ont i magen, det sticker och har sig. Varför kan det inte vara tydligt vilken sorts ont som är bra och vilken sort som är dålig? Jag tycker kroppen är elak som inte ger en minsta lilla ledtråd...
Nu ska jag gå och lägga mig och sova så att jag slipper grubbla mer. Sänder en bön till Gudarna igen om att låta Lillgrodan stanna kvar!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
