Omtumlande veckor och nystart

Jag har inte skrivit på ett tag nu. Vanligtvis när jag har ett blogguppehåll så är det för att livet varit händelselöst, men denna gång är det just motsatsen. De senaste veckorna har varit oerhört omtumlande, med mkt tårar, tankar och en del överraskningar som jag hade kunnat vara utan.

För att inte hänga ut min älskling och mig själv, så kommer jag inte att gå in på ngr detaljer. Men vi har haft ngr rejäla duster sedan han kom hem från Falun. Istället för att komma hem och be om ursäkt för sitt beteende de senaste veckorna - som jag var övertygad om att han skulle göra - så kom han hem och anklagade mig för att vara för manisk kring barnlösheten. Jag, som hade väntat mig en ursäkt, slog bakut rejält och kunde inte ta till mig hans åsikter alls. Efter 3 dagar med kylig stämning där hemma, gick Älsklingen ut genom dörren och bestämde sig för att inte komma tillbaka. Det är inte första gången detta händer, men iaf över ett år sedan senast. Återigen blev det tydligt vilka enorma problem han har med att kommunicera och berätta vad han känner. Istället väljer han den enkla vägen och ger upp. För första gången tror jag dock att hans uppbrott var precis vad vi behövde, vad jag behövde.

Det fick mig nämligen att stanna upp och tänka efter. Vad är viktigast för mig här i livet? Vad fick honom att resa sig och gå just nu? Ligger det ngt i hans anklagelser (som jag först såg dem som) om att jag är manisk? Hur kan vi reparera alla de skador åren av sorg åsamkat vårt förhållande?

Svaren är enkla:

• Älsklingen är självklart viktigast, Älsklingen och mitt eget välmående: två saker som drunknat totalt i IVF-helvetet. Jag har varit så totalt uppslukad av barnlösheten och IVF:andet att det inte funnits ngt utrymme kvar till ngt annat. När jag ställdes inför risken att förlora Älsklingen så gick det upp för mig, det som borde ha varit självklart hela tiden: ett barn är inte värt det om vi ska förlora varandra på vägen! Jag lever hellre ett barnlöst liv med Älsklingen än ett liv utan honom. För den sakens skull inte sagt att jag/vi vill lägga ned försöken, men jag har äntligen fått lite distans till dem. För första gången på över ett år kan jag ärligt säga att IVF inte styr mitt liv, utan jag styr IVF-processen. Vilken befrielse!
• Jag har varit manisk kring barnlösheten (den har som sagt totalt styrt mitt liv) och när han väl vågade få ur sig att han kände så (även om det kom ut på fel sätt), så kunde jag inte ta det till mig och det var därför han fick nog och gav upp. Han orkade inte med min mani och han såg inte hur det någonsin skulle kunna bli annorlunda.
• Enbart den sista frågan är svår att besvara: hur kan vi reparera alla skador åren av sorg åsamkat vårt förhållande? Jag vet inte riktigt, men jag vet att jag verkligen vill försöka. Tack och lov har även Älsklingen bestämt sig för att han vill detsamma.

Det första vi gjorde för att bryta oss ur den onda cirkel vi hamnat i var att bestämma oss för att skjuta upp vår sista landstingsfinansierade IVF. Ett beslut taget på mitt initiativ! Jag som kastat mig på telefonen till SU så fort en behandling har misslyckats, för att kunna planera in nästa. Jag som ägnade hela förra sommaren åt att räkna ned dagarna till nästa IVF, istället för att njuta av semestern. Jag som ständigt jämfört mig med andra omkring mig och "tävlat" om att bli förälder först. Jag som såg varje ny graviditet i bekantskapskretsen som ett svek mot mig. Jag skulle ljuga om jag skrev att stressen inte finns kvar, det är klart att den gör, men den är iaf just nu en mkt mindre del av mitt liv än den har varit. Den styr mig inte längre. Jag styr den.

Så, den nya tidsplanen ser ut som följer:
Nästa mens beräknas till 18 april
Spraystart dag 21 ~8 maj
Prel. ÄP vecka 24

Vecka 24 är sista inplanerade ÄP-vecka innan SU stänger för sommaren. Så vad händer om mensen blir försenad? Antingen får jag börja spraya på dag 1 istället och spraya ett par extra veckor eller så skjuter vi upp det hela till efter sommaren. Och det känns faktiskt helt ok. Det skulle innebära ett antal månader ytterligare att komma i form på, att må bra igen. En sommar att njuta av varandra och kanske den sista sommaren att göra just det: njuta av bara varandra. Självklart skulle jag helst vara gravid, men en sommar utan illamående och andra krämpor känns faktiskt också ganska lockande.

Gräsänka

Jag sitter i min soffa med laptopen i knäet och en snusande (ja som i ljudet alltså, inte tobak) underbar liten vovveklump bredvid mig i soffan. Jag är ikväll hundvakt till moster Pipperonis underbara lilla Elsa Pälsa. Jag har nyss ätit en god middag (rotfrukter och grönsaker i ugn med vitlök, rosmarin, timjan och mängder med olivolja; och till det en laxfilé) och sitter och njuter av ett glas gott rött vin för första gången på mkt länge. Jag slutade mer eller mindre helt med alkohol då vi började försöka bli med barn - för snart 3 år sedan - men idag tyckte jag att jag var värd ett glas rött.

Mkt i mitt liv känns just nu bättre än på länge. Igår började jag ett nytt jobb, på gymmet i huset bredvid vårt. Nu i början gäller det enbart gyminstruktioner och det blir bara ngr timmar per vecka, men jag älskar att vara tillbaka i gymmiljön - min hemmiljö! Igår höll jag i två instruktioner och idag har det blivit tre. Jag hade nästan glömt hur roligt det är att instruera folk i gymmet, att hjälpa dem att känna sig trygga med utrustningen och övningarna, att ge dem inspiration och motivation att ta sig till gymmet och därmed få ett bättre och längre liv. Det är en underbar känsla av bekräftelse när de efteråt tackar och säger att det var en jättebra instruktion. Bekräftelse som jag inser att jag fått väldigt lite av det senaste året.

Redan för en dryg vecka sedan fann jag även min egen motivation igen och tog tag i kost och träning, för första gången sedan jag fick min hypotyreosdiagnos - och det är längesedan nu! Jag har hittills bara kört hemträning i form av yoga och coreträning, samt en och annan långpromenad, men det känns härligt att vara igång. Efter de senaste två dagarna i gymmet känner jag nu också ett oerhört sug efter styrketräningen, så imorn blir det premiärpasset i gymmet! I samband med min nystart för en dryg vecka sedan, tog jag mitt midjemått för att kunna sätta upp ett tydligt mål. Hemska fakta: det var på 81 cm, så stor har jag aldrig varit. Hade det inte varit för den kommande IVF:en så hade jag satt mitt mål till 70 cm om 2 månader (kanske låter tufft men jag vet att jag hade klarat det), men eftersom jag om ca 1-1,5 månad kommer att börja med hemskesprayen igen så blir det omöjligt och jag satte därför målet till 75 cm istället. Men tro det eller ej: när jag mätte mig igår lydde måttet 78 cm! Fantastiskt! Så att komma under 75 cm innan det är dags för nästa IVF känns faktiskt inte omöjligt. Nu gäller det bara att få med Älsklingen i min nya livsstil, för han behöver den bra mkt mer än jag...

Tillsammans med min nyfunna motivation till hälsa har jag också funnit motivationen att på riktigt ta itu med det spektakel som vi kallar hem. För den som inte redan vet, så bor vi alltså i en 1:a (med sovalkov) på 40 kvm och det är katastrofalt för litet! Det är bokstavligen grejer ÖVERALLT! Jag har länge hävdat att det går att iaf hålla bättre ordning än den vi har nu och att det förstås aldrig kan bli bra eftersom vi har mer grejer än plats, men iaf bättre. Men Älsklingen hävdar bestämt att det inte är ngn idé. Nu har iaf jag bestämt mig för att inte leva så här längre och redan idag har jag börjat ta itu med köket. Nu jävlar!

Den del i mitt liv som tyvärr inte känns så bra just nu är relationen med Älsklingen som har blivit rejält sarjad under detta års första två månader. Den känns faktiskt inte bra alls. Mina klagomål förrförra helgen kunde ju ha efterföljts av mer umgänge och uppmärksamhet från hans sida, men har tyvärr efterföljts av ingenting annat än motsatsen. Förra helgen såg jag knappt röken av honom och pricken över i: igår beslutade han sig för att packa sin väska och sticka till Falun över helgen. Han vet hur besviken jag är på honom efter förra och förrförra helgen, men väljer alltså ändå att åka på nöjesresa. Hur jag än vrider och vänder på det hela så kan jag inte förstå hans prioriteringar och jag känner mig oerhört sårad och övergiven.
Till högen av olösta problem oss emellan lägges ännu ett problem och jag orkar inte ens skriva om det just nu.
Som om inte detta var nog har jag den senaste veckan gjort vissa upptäckter som får mig att starkt tvivla på att han ens är den jag trodde att han var.
Jag önskar av hela mitt hjärta att vi ska kunna lösa all skit som ligger och ruttnar mellan oss, men i dagsläget vet jag ärligt talat inte hur det ska gå till. Jag har tappat mitt förtroende för honom och det kommer att ta tid att bygga upp det igen. Jag hoppas bara att han ger mig verktygen att göra det...

Trazan och Banarne (ET)

Nu dansar äntligen Banarne, det fyrcelliga praktexemplaret, omkring inne i min livmoder tillsammans med sitt lite trasigare syskon Trazan, som hade lite bråttom och delade sig till sex celler redan nu på dag 2.

Resultatet blev alltså inte bättre denna gång trots Menopur. 5 ägg ut, 2 befruktade, 1 "good quality embryo" - precis som vid IVF nr 1 med andra ord. Förmodligen är detta så bra resultat som vi kan få, det finns ju inte så mkt mer att ändra på nu, om ngt alls? Flera embryon av samma kvalité som lilla Trazan har vid tidigare försök åkt i papperskorgen och detta skulle också ha blivit Trazans öde om det inte var för att detta är vårt tredje försök. Skulle detta nu gå åt skogen även denna gång så blir det alltså hela hormonskiten från början igen. Usch, jag orkar inte ens tänka på det!

Så, nu har jag gnällt av mig för denna gång och ska försöka hålla humöret uppe under de många långa dagarna fram till testdag. 16 februari om jag håller mig till SU:s direktiv och väntar 18 dagar, men jag är nöjd om jag lyckas hålla mig till den 12:e, det är 14 dagar efter ET och ska vara helt säkert! Nedräkningen kan börja...

Älskade små embryon, stanna hos mamma!

Älskade moster

Igår var jag alltså på sjukhuset och hälsade på min älskade moster. Det var jobbigt att se henne så sjuk, men jag är glad att jag fått träffa henne igen, prata lite med henne och berätta att jag tänker på henne. Älskade lilla moster...

När vi kom in på rummet satt hon i en vilstol iförd enbart en liten klänning - blommor på blå botten - trots svalkan inne på sjukhuset, men hon var varm, alltid varm numera. Hon såg ut att ha åldrats 10 år sedan jag träffade henne sist. Sist var hon hyfsat pigg. För bara 2 månader sedan. Hon satt med på släktkalaset och pratade och umgicks som vanligt. Det enda som avslöjade sjukdomen var det kala huvudet och de svullna hamsterliknande kinderna.

Nu. Så mkt sjukare. Armarna och axlarna magra och torra, huden såg ut som på en gammal kvinna, inte som den borde på ngn som fyllt 52 år för ett par veckor sedan. Magen svullen, ungefär som jag brukar se ut under och efter stimulering. Benen och fötterna svullna till tusen. Alla levermetastaser gör att hon samlar på sig vatten och fötterna såg ut som små knubbiga klumpar, benen som på en tjock människa. Ansiktet och kinderna fortfarande svullna som när jag sist såg henne. Hon får inte längre cellgifter - det är ingen idé - och hade börjat få hår på huvudet igen, lite stubb.

Hon satt i sin vilstol med stöd för benen och en kudde bakom huvudet. Såg oändligt trött ut. I handen en sådan där sjukhusspypåse, med en ring att hålla i och en korvliknande påse under. Kan varken äta eller dricka, allt kommer upp igen. Hon har inte kunnat äta på veckor. En liten klick risgrynsgröt på julafton och en köttbulle på juldagen, i övrigt bara fullnäringsdropp på natten. Nu, sedan hon kom till sjukhuset, enbart glukosdropp. Vatten enbart att skölja munnen med. Senaste veckorna har hon bara kräkts och kräkts, även om det inte funnits ngt att kräkas upp. Metastaserna finns överallt. Trycker på magsäck och matstrupe. Smärtar i nacken. Överallt.

Jävla helvetes skit! Jag vill bara skrika. JÄVLA HELVETES SKIT!!!!!! Var finns rättvisan egentligen?! Varför just hon? Varför just min underbara, omtänksamma, fantastiska, innerligt älskade moster?! Varför nu? Varför så tidigt? Varför skulle just hon drabbas av detta, av en cancersort så ovanlig att det inte finns ngn forskning kring den i hela världen. Varför? Jag finner inga ord, det finns inga ord. Bara ilska, sorg och maktlöshet.

Igår mådde hon bättre än de senaste dagarna, sa hon. Tänkte inte bara på att dö utan faktiskt lite på att leva också. Orkade prata med oss, även fast jag märkte att det var jobbigt. Jag sa till henne att hon inte behövde prata, men hon ville. Hon frågade hur jag mådde, hur det gick med behandlingen, sa att "Nu får vi hoppas igen då". Underbara moster! Även nu, när hon väntar på sitt eget slut, så har hon så mkt omtanke kvar. Trots den stora ansträngningen det är för henne att prata, så frågar hon om mig och önskar lycka till. Hälsar till Älsklingen. Min moster med världens största hjärta. "I ditt stora hjärta börjar slagen bli små."

Jag satt själv med henne en stund. Pratade om hennes barn, mina kusiner, om hur olika de tar hennes sjukdom. Höll hennes lilla hand i min, sa att jag tänker mkt på henne. Hjälpte henne att luta stolen. Gav henne vaseline till läpparna, vatten att skölja munnen med. Försökte få in i huvudet att det kanske var sista gången jag såg henne. Det gick inte. Det går fortfarande inte. Det kändes så konstigt att säga "hej då" och veta att det förmodligen är ett sista "hej då". Det känns som att det inte räcker till, som att man måste säga ngt mer, mkt mer. Men vad? Vad finns det mer att säga?

När vi kommit ner till bilen så kom min kusin E, moster Skräppans 17-åriga dotter, nedspringande och hämtade upp mamma igen. Moster ville ge henne någonting. Vi väntade i entrén och efter en stund kom mamma ned igen. Hon hade fått en ängel, en liten korsstygnsängel som rara moster hade broderat och ramat in. Hon hade broderat en till var och en av sina fyra systrar. De kommer att sitta i mammas och mina tre övriga mostrars hem och på så sätt kommer moster Skräppan alltid att vara med oss. På varje kalas och släktträff kommer jag att kunna titta på änglarna och minnas henne, ha henne där. Det är en fin tanke, men en klen tröst just nu.

Ledig helg och dejt

Idag är jag ledig. Hela helgen faktiskt! Efter att ha jobbat 10-timmarsdagar hela veckan och dessutom börjat 7.15 (låt mig påminna om att jag alltså jobbar inom handels och vi öppnar kl 10.00) så känns det helt underbart att vara ledig två härliga dagar i rad!

Vi vaknade av oss själva runt halv 10 och har tvättat 4 maskiner tvätt som nu hänger på tork nere i tvättstugan. Älsklingen är i garaget och meckar med ena bilen tillsammans med en kompis och jag sitter här och uppdaterar mig om vad som hänt mina bloggvänner i veckan, och njuter av Titiyos nya album som jag lånat hem av en patient till mig. Det är en kanonskiva kan tilläggas, rekommenderas varmt!

Igår kom mensen, nästan exakt en månad efter att vul:et bekräftat att alla spår av vår älskade Lillgroda var borta. Kroppen har återställt sig. Det är som om det aldrig hade hänt. Att jag varit gravid känns som ett skämt, som en dröm. En jävligt kort dröm. Kanske inbillade jag mig alltihop? Ibland undrar jag nästan det, om jag är ett psykfall som inbillat mig alltihop. Det känns ju som att hela den här skiten är en dröm - en mardröm - och jag ska vakna upp och upptäcka att de senast 2,5 åren aldrig har hänt och vi kan bli med barn lätt som en plätt som "alla andra". Önsketänkande...

Dag 2 idag alltså, och dag 21 infaller med andra ord på juldagen. Spray hela jul och nyår alltså, men vad gör man inte? ÄP var satt till vecka 5, men nu blir det väl förmodligen vecka 4 istället. Förutsatt att SU öppnar labbet i tid för att jag ska kunna ta nedregleringsprov efter två veckor. Annars får jag spraya extra länge, ve och fasa! Ska till läkaren på tisdag och planera allt i detalj. Blir ett rejält projekt denna gång eftersom jag ska läggas in för ÄP och ev. sövas. Ser verkligen inte fram emot det, men det är enda alternativet om jag ska kunna ta mig igenom ett ÄP fler ggr. Vaken och borta eller sövd, annars gör jag det bara inte fler ggr, aldrig!

Ska även till Stina, klinikens psykolog, på tisdag, före läkarbesöket. Jag var hos henne för ett par veckor sedan och det kändes bra. Hon var vettig och verkade verkligen förstå hur det är. Lyssnade och kom med många bra idéer och fick mig faktiskt att må lite bättre, om än bara för stunden. Så nu ska jag alltså tillbaka på tisdag. Vet inte riktigt vad vi ska prata om egentligen, men det kommer nog naturligt när jag väl sitter där, som det gjorde förra gången. Det känns verkligen betydelsefullt att ha ngn som verkligen lyssnar och försöker förstå, ngn som bara finns där för att lyssna på mig. Just nu är det precis vad jag behöver, och ngn sådan person finns tyvärr inte i min omgivning. Ingen som faktiskt förstår, som vet vad det är vi går igenom. Det är väl också därför jag bloggar, för förståelsen och samhörigheten med andra som faktiskt vet hur det känns. Tack underbara bloggsystrar, för att ni finns där ute!

Ikväll ska jag på dejt med Älsklingen. Det är inte ofta nu för tiden som vi faktiskt går på dejt. Det är väl som för de flesta att vardagen tagit över och när helgen kommer så vill man helst ligga och slöa hemma framför en film. Inte för att det är ngt fel med det, det kan vara väldigt skönt att bara slappa, men romantiken får ju inte mkt utrymme direkt. Speciellt inte mitt i barnlösheten, sorgen och förtvivlan. Men ikväll ska vi alltså ut. Underbara svärmor bjuder oss på julbord (utan henne alltså) på sitt jobb (ett av stans finaste julbord kan tilläggas). Rara svärmor tyckte nog att vi behövde det, och hon har så rätt. Så kl 18.00 sätter vi oss till bords och mumsar julmat - vilket jag ju kan göra utan att oroa mig för vad det är jag äter nu när mensen kommit - och efter det ska vi gå på bio och se "Låt den rätte komma in". Och imorn får jag sova ut igen, underbart!

"Titiyo - If only your bed could cry"

share your files at box.net

Tvära kast mellan hopp och förtvivlan (4+6)

Hoppet är det sista som lämnar människan, sägs det. Och trots att jag försöker intala mig själv att det inte är ngn idé så finns det där långt långt inne i bakhuvudet, i hjärtat: en liten smula hopp. Jag vill inte att den ska finnas där. Jag vill - som läkaren igår sa - förbereda mig mentalt på missfall, men jag vet inte hur man gör.

Jag önskar att min kropp kunde vara tydlig. Ska jag få missfall så kan det väl sätta ordentlig fart nu? Jag har ju aldrig fått missfall så jag vet visserligen inte hur det "ska" vara, men det jag läst och hört (senast av BM på SU imorse) är att det ska märkas bra mkt mer än så här. Speciellt efter en IVF och all stimulering. Det borde komma mkt blod och klumpar, eller hur? Enligt BM som en kraftig mens. (Efter förra IVF:n hade jag verkligen det, mkt mer än vanligt) Inte lite småsipprande som nu. Det har varken avtagit eller ökat sedan igår och jag håller på att bli tokig!

De få gravsymtom jag haft vågar jag inte heller lita på längre. Eftersom jag har feber så kan yrseln ju lika gärna bero på det. 37,1 imorse så den har iaf sjunkit ganska fort, även om den fortfarande är långt ifrån min vanliga temp.

Dagen har jag spenderat i sängen. Jag har ingen matlust men lyckades iaf trycka i mig en skål yoghurt vid 11-tiden. Har legat och kollat på "Allt om min mamma" och precis som varje gång jag ser den filmen blivit påmind om varför den är en av mina absoluta favoriter. För första gången noterade jag dock att hela filmen handlar om barn och graviditet... eller är det bara jag som är IVF-skadad?

Försöker ställa in mig på att börja från början igen. Från början med spray, sprutor, biverkningar, undersökningar, oro, ÄGGPLOCK och all annan skit... Dessutom nu också en gigantisk oro över utebliven befruktning, med tanke på hur det gick denna gång! Hur fan ska jag orka? Hur ska vi orka?

Älsklingen, min älskade älskling... han är tapper och positiv och ägnar all sin energi åt att trösta och lugna mig. Jag har svårt att tro att han innerst inne är så positiv och så säker på att vi kommer att få bli föräldrar en dag, som han visar. Jag undrar vad han känner långt där inne under all tapperhet. Min fina älskade Groda, du är det bästa jag har!

Barnlöshet och IVF är inte enkelt för förhållandet, och många är de som går skilda vägar pga påfrestningen. Men om det kommer ngt positivt ur allt det här så är det att iaf jag känner att vi kommer varandra närmare och närmare för varje motgång. Varje gång du finns där och stöttar mig genom jobbiga äggplock, oro och undersökningar, så blir jag mer och mer säker på att det är dig jag vill dela resten av mitt liv med. Och all ömhet och omtanke jag får från dig visar mig bara återigen det jag redan vet - att du skulle bli världens bästa pappa! Jag önskar så att du ska få chansen att bli det!

Blandade känslor (ET+14)

Hade inte tänkt publicera de här inläggen riktigt än, men nu har allt tagit en annan vändning tyvärr, så här kommer inläggen under datumen jag skrev dem. Utgår givetvis ifrån att du som läser här och känner mig IRL, håller allt för dig själv!!

Idag är det 14 dagar sedan ET, eller enligt det nya räknesätt som förhoppningsvis kommer att vara mitt för en lång tid framöver: 4 + 2. 5:e veckan. 2:a graviditetsmånaden. 249 dagar till BF... helt sjukt!

Igår kände jag stundom (nej jag är inte 85, ibland passar gamla rostiga ord bäst) bubblande glädje och förväntan, och stundom rädsla. Idag blev det lite mer rädsla, då jag fick för mig att testa igen - denna gång med sticka från läkarmottagning - och plusset (nåja, andrastrecket) först inte dök upp alls för att sedan svagt svagt visa sig. Inte alls i närheten av kontrollstrecket i styrka och mkt svagare än plusset på CB igår. Panik!!

Jag försöker intala mig själv att det inte är ngn idé att stressa upp sig. 1) Man bör inte jämföra olika slags tester. 2) Igår testade jag med morgonurin, idag på kvällen med bara ngn timme sedan senaste toabesök. 3) Inte så mkt som ett spår av mens, bara lite ljusrosa flytningar igår och i förrgår. 4) Jag har känt av yrsel i tre dagar nu. Men vem försöker jag lura? Hur kan jag inte vara nervös?!

Imorn blir det till att testa med morgonurin och med CB igen så att jag kan jämföra med styrkan på gårdagens plus. Och om det fortfarande är plus och iaf inte svagare än igår så ska jag ligga lågt med testandet till ordinarie testdag, dvs på måndag. Är det ett fint plus då så ska här inte testas ngt mer... alls!! Gud, vad man håller på...

Lilla älskade Lillgrodan... stanna hos oss!!

Jag tror knappt att det är sant (ET+13)

Hade inte tänkt publicera de här inläggen riktigt än, men nu har allt tagit en annan vändning tyvärr, så här kommer inläggen under datumen jag skrev dem. Utgår givetvis ifrån att du som läser här och känner mig IRL, håller allt för dig själv!!

Otålig som jag är kunde jag förstås inte hålla mig ända till testdag. Jag är faktiskt t o m lite stolt över mig själv att jag kunde hålla mig såpass länge som till idag. Men imorse åkte det alltså fram: CB-testet inköpt dagen till ära (annars testar jag alltid med de där tråkiga sjukvårdsstickorna) och döm om min förvåning när ett tydligt plus uppenbarade sig!!

Självklart blev jag lite småstressad över att det skulle röra sig om ett falskt plus eftersom jag testade så tidigt, så jag slängde mig på telefonen till SU. BM lät inte förvånad över mitt tjuvtestande och gratulerade glatt. Jag bad henne om en bedömning över risken att det är falskt och hon tänkte ett tag och svarade sedan: "10... nej 5%. Max."

Så jag antar att jag kan lita på plusset?

Det känns helt overkligt! BM sa att det var lika bra att boka in en ultraljudstid med en gång, den 19 november blir det... kan inte ens tänka mig att vi kan få höra Lillgrodans hjärtslag så snart! Det måste bli så! Ngt annat skulle jag inte orka. Det bara måste vara vår tur nu, på riktigt!

Jag ber till alla fertilitets- och bebisgudar som finns att Lillgrodan ska få växa och frodas och må bra här inne i min mage i många många månader! Jag ber att ett barn, mitt barn, ska läggas i mina armar kring den 30 juni nästa år! Snälla rara gudar, ge oss detta så ska jag vara snäll för all framtid!

Ge inte upp!

Älskling, min älskling! Detta skriver jag direkt till dig, direkt ur mitt hjärta.

Ge inte upp oss! Släng inte bort allt det vi har tillsammans bara för att allt inte går som på räls. Ge mig en chans, ge oss en chans!

Jag önskar så att jag kunde nå fram till dig. Att du kunde släppa taget om din stolthet och rädsla och släppa in mig i ditt innersta. Att du kunde våga fullt ut, ta mig i handen och hoppa och låta det som händer hända, "bara vi är tillsammans"! Jag vet inte varför du är som du är, - precis som du omöjligen fullt ut kan förstå varför jag är som jag är och reagerar som jag gör i vissa situationer - jag vet inte vad som hänt dig i ditt förflutna som har gjort dig till den slutna mussla du blivit och väljer att fortsätta vara. Jag önskar att jag visste det, att jag fick ta del av det som sker inom dig, det du måste brottas med. Jag önskar att du kunde lita på mig, låta mig hjälpa dig, låta mig dela din börda. Jag finns här för dig!

Du betyder allt för mig, jag hoppas att du vet det, att du verkligen vet det! Att du inser vad det innebär.

Jag kan inte låta bli att låna Pipperonis ord i hennes inlägg "Jag ska älska dig och ingenting annat spelar någon roll". Hela hennes inlägg beskriver så bra vad jag känner för dig och hur också jag ser på kärleken. Kärleken är inte enkel, inget som kommer spontant utan ngt vi måste lära oss, ngt vi måste vårda och kämpa för. Just nu är det kämpigt, det har varit kämpigt från och till en längre tid. Men kärleken finns ju kvar! Om vi inte lyckats ta död på den med allt som hänt så har vi ju det viktigaste kvar att bygga på! Och det är ingen liten byggsten - det är själva grunden. Om så allt annat rasar så ska jag älska dig ändå och därifrån kan vi bygga upp allt på nytt. Det är en befriande tanke tycker jag, och jag menar det verkligen!

"Jag ska älska dig och ingenting annat spelar någon roll. Jag ska älska dig om du är dum, om du halkar och ramlar på näsan, om du begår misstag, om du beter dig som en människa - jag ska älska dig i alla fall."

Jag kan vänta med familj och barn, jag ger blanka fan (rent ut sagt) i pengar och i vilka bilar och båtar du vill lägga dem på, bara jag får vara med dig så spelar ingenting annat ngn roll. Bara vi tar oss upp till ytan igen - tillsammans - så får allt annat stå åt sidan tills dess.

Visst vet jag att jag också kan vara svår att leva med; envis som en åsna och med ett stort kontrollbehov. Nog får du utstå mkt med min dominans och bestämda vilja och jag är dig evigt tacksam för att du orkat med mig och velat kämpa tillsammans med mig. Jag vet att jag har en lång väg kvar och mkt att jobba med innan jag kan släppa taget, lita på dig till 100% och låta dig ta beslut och ansvar helt på egen hand, men jag har också kommit långt! Nog måste du också se förändringen i mig? Ge mig en chans och jag lovar dig att jag ska kämpa hårdare än någonsin, jag ska bli en bättre jag!

Jag älskar dig mest av allt. Jag älskar dig, den du är, precis som du är. Ibland undrar jag om du förstår det. Jag tror att du tror att du måste bli ngn annan för att vi ska kunna fungera, att det är det jag kräver av dig. Men det är fel! Jag önskar bara att du ska bli en öppnare och lyckligare du, för din egen skull. Att du ska kunna kommunicera för din egen skull, för att få ur dig hur du känner, hur du mår, vad du vill. Jag måste så ofta leka gissningslek och om det är jobbigt för mig att inte veta vad som försigår inom dig, så måste det ju vara ännu jobbigare för dig att inte kunna få ur dig det. Jag önskar så att du förstod att det inte finns ngt du inte kan visa för mig, inget som kan få mig att älska dig mindre. Så länge det är ärligt och rakt från hjärtat så kan du berätta vad som helst för mig och jag skulle aldrig, aldrig hålla det emot dig.

Jag är övertygad om att om du bara vågade prata med mig, om du bara lärde dig att släppa taget och våga så skulle också allt annat falla på plats. Kommunikationen är det enda vi saknar - så som jag ser det iaf! Det är bristen på den som orsakar alla missförstånd oss emellan. Du är inte lätt att läsa och så är inte heller jag, så vi måste lära oss att hjälpa varann att förstå! Minns du i början, när vi nyss blivit ett par och du inte ville ngt hellre än att kunna öppna dig för mig? När vi låg sida vid sida i sängen och du grät och bad mig om hjälp att kunna öppna dig för mig? Jag finns fortfarande här och jag vill hjälpa dig! Om jag bara visste hur så hade jag gjort det för längesen, men jag tänker inte ge upp! Vi kan hitta ett sätt, en lösning tillsammans, det vet jag! Allt annat finns ju där: kärleken, framtidsvisionerna, omtanken, glädjen, humorn, passionen! Vi får inte låta det drunkna i svårigheterna, vi får inte låta det jobbiga ta över!

Om vi så hade försökt allt, och vi fortfarande inte fick ihop det, då skulle jag inte tvivla på att det enda rätta var att gå skilda vägar, men varken du eller jag kan ju säga att vi gjort det! Det finns så mkt kvar att testa, och det är inte fult att söka hjälp! Om det blir vår räddning, är det inte värt det då? Om ngn annan kan hjälpa oss att nå igenom skalet, att släppa ut den vackra, starka man som jag vet finns i dig, innanför den hårda muren - är det inte värt det då? Det får ta den tid det tar, jag ger dig all min tid. För jag tror på dig, jag tror på oss och jag ger inte upp!

Är kommunikation bara för kvinnor?

Trött och ledsen. Tröttledsen. Trött på att vara ledsen. Spänningshuvudvärken försöker gräva sig ut ur pannbenet på mig. Borde förmodligen inte alls sitta framför datorn...

Jag hade fel. Vi löste inte allt idag. Han kom inte ens hem, vägrade. "Vill vara själv". Hur fan ska vi kunna lösa våra problem på det sättet? Han ställer ju bara till nya när han gör så här.

Jag tycker att han beter sig väldigt omoget. Elakt och själviskt. Han skiter i vad jag känner, vad jag vill.

Jag önskar inget hellre än att vi ska kunna sitta ner som två vuxna och prata om våra problem, berätta för varann vad vi känner, k o m m u n i c e r a. Det känns som att det är alldeles för mkt envägskommunikation i vårt förhållande: jag pratar, jag berättar vad jag känner, jag säger hur jag vill ha det, jag önskar... men sällan, sällan får jag ngt gensvar. Varje gång det kommer på tal så försäkrar han mig att han också tycker att det är viktigt med kommunikation, men när det väl kommer till kritan så vet han ju inte hur man gör! Borde man inte veta det vid 33 års ålder?

Jag inbillar mig att hans beteende är typiskt manligt: stoppa huvudet i sanden, fly från konflikten, hålla sig undan och hoppas att det ska "blåsa förbi", komma dagen efter och låtsas som ingenting har hänt. Till varje pris undvika konfrontation. "I min lilla bubbla är allt bra, tralla laaa".

Jag är så trött på det. Trött på att vara den vuxna som ska ta tag i allt, ta initiativ till alla samtal, vara rationell, hålla mig lugn och sansad och försöka hitta en lösning på problemen. Borde vi inte vara två om det? Är alla män emotionellt handikappade?! Är alla män oförmögna att sätta ngn annan i främsta rummet? Är alla män själviska när det väl kommer till kritan? Eller är det bara min?

You have to follow through

Sitter och slöar i min soffa och lyssnar på Gavin DeGraw och känner mig allmänt nere.

Besviken. Sviken. Trött.

Utled på att aldrig kunna känna mig nöjd, riktigt nöjd. Är det fel av mig att önska det? Är det mina höga krav på allt och alla - i synnerhet mig själv - som spökar igen?

Är det jag som är otacksam? Borde inte det jag har räcka för att göra mig lycklig: en man som jag älskar och som älskar mig; en man som vill leva med mig, dela sitt liv med mig. Är det för mkt begärt av mig att han ska vilja dela mitt liv också, vilja ta del av det som är viktigt för mig?

Jag tycker inte att det är det! Villkorslös kärlek må låta vackert, men det är inte verkligt! Och när gjorde det egentligen ngn lycklig?

Gavin sjunger:
"So, since you want to be with me
You'll have to follow through
With every word you say
And I, all I really want is you
For you to stick around
I'll see you everyday
But you have to follow through"

Ge och ta. Det är väl det ett förhållande handlar om? Åtminstone det som får ett förhållande att fungera; fungera för båda två, år efter år. Just nu känns det som det inte blir så värst mkt ta från min sida och det är det som gör att jag sitter här och känner mig som jag känner mig.

Besviken. Sviken. Trött.

Jag är så trött på att det som är viktigt för mig inte räknas. Jag känner mig halv och han vill inte vara min andra halva. Jag har kämpat hela mitt liv för att känna mig som en del av en familj och jag är trött nu, trött på slitet. Jag längtar så efter att få känna mig nöjd. Lycklig. Undrar när jag någonsin ska nå fram, om jag någonsin kommer komma dit. Just nu ser det mörkt ut.

Så har man blivit en bloggare...

Kanske börjar det bli dags att försöka sätta ord på det som snurrar och snurrar i mitt huvud dag ut och dag in? Det där med dagbok lade jag ner för ett antal år sedan då jag insåg att det ofta gick månader och ibland år emellan anteckningarna. Kanske berodde det på ren lathet och ointresse eller kanske var det för att dagboken i sig inte inbjöd till så värst många givande samtal? Kanske var det för att man så sällan skriver mer än ngr få meningar med en vanlig penna nu för tiden, så att man får skrivkramp efter bara ngr minuter? Har nu iaf beslutat mig för att göra ett försök med att sätta ord på mina tankar här, i en blogg till allmän beskådning, och kanske är ni där ute bättre på att ge mig nya infallsvinklar än vad min gamla dagbok var?

Vad är det då som rör sig i en 25-årig Göteborgskas lilla huvud - som egentligen är ganska stort, iaf vad omkretsen beträffar - värt nog att sätta på pränt? Just för tillfället upptas tankarna till stor del av bebislängtan och stora stora ???? över varför det är så svårt att få det att resultera i en livs levande bebis.

Runt runt snurrar också hela tiden tankar om företaget, karriären och ekonomin. Jag saknar inte för en sekund mitt tråkiga, ostimulerande jobb med fullkomliga idioter till chefer, men tryggheten kan jag längta tillbaka till ibland, eller snarare fram till - fram till den dag då företaget ger mig samma trygghet. Men dit vet jag att jag kommer en dag...

Tankar på sången och vad som hade kunnat bli en karriär kretsar också runt i mitt huvud ibland, men jag kan inte säga att det är med sorg. Jag hade ju kunnat satsa på det om jag ville, men hade jag då någonsin nått den där tryggheten som är så viktig för mig? Jag tvivlar på det, och därför är jag också övertygad om att en sådan karriär inte hade passat mig.

Mitt huvud uppfylls självklart också till stor del av tankar på mitt liv med Älsklingen; vår framtid, våra problem, våra likheter och olikheter, men kanske först och främst vår fantastiska tur; turen att ha funnit varandra! För inte finns det ngt bättre än kärlek; besvarad, fungerande, givande, passionerad, bubblande kärlek!