Händelselöst

Mitt liv är händelselöst just nu. Det består, som så många ggr förr, bara av väntan, nedräkning. Denna gång är det mensen jag väntar på. Det är nu en månad sedan missfallet, sedan Lillgrodan dog. Det känns som en evighet sedan, det känns som igår.

Hursomhelst så borde mensen dyka upp snart. I min planering med SU har vi räknat på att den ska dyka upp i slutet av denna vecka. Jag hoppas verkligen att den gör det också. Det sista jag behöver nu är en krånglande kropp. Jag vill att mensen ska komma så att jag kan börja spraya efter jul som planerat.

Kommer den inom en vecka som väntat så innebär det bästa tänkbara senario med tanke på jul- och nyårsstängningen på SU. Då kommer jag få börja spraya så snart som möjligt utan att vara tvungen att spraya extra länge pga att mottagningen är stängd. 2 veckors spray och ca 10 dagars sprutor och ÄP v. 5. Enda nackdelen med den planen är att jag kommer spraya över nyår och hela vår semestervecka i Sälen. Men vad gör man inte?

Igår var jag på biblioteket och lånade böcker för första gången på ett par år. Kom hem med nio böcker. Under hela året som gått, med utredningen, IVF:erna och missfallet, har jag faktiskt varken köpt eller lånat en enda bok om ämnet. Jag har visserligen plöjt all information jag hittat på nätet och skaffat mig ett stort nätverk av kvinnor i samma sits, här på bloggen och på Familjeliv. Men alltså inte en enda bok... vilket är väldigt ovanligt för mig. Så, nu blev det alltså nio stycken, om barnlöshet, provrörsbefruktning och adoption.

Idag har jag börjat läsa den bok som jag faktiskt gick till biblioteket för att leta efter: "Den lilla sorgen - En bok om missfall" av Olle Bergman och Anna Normelli. I förordet står att läsa:

"Inget missfall är det andra likt. Det låter som en floskel, men så är det. Framför allt är det viktigt att känna till att de kvinnor som drabbas kan reagera helt olika. För några är det en obehaglig motgång, men ingenting som de upplever som en smärta på djupet eller ett angrepp på självtilliten. Det kan de inte klandras för. Vi tror knappast att de behöver en bok som denna för att ta sig vidare.
Nej, vi räknar med att de kvinnor som köper eller lånar den här boken hör till den andra gruppen: de som tar det hårdare. Vi hoppas att vi ska kunna förmedla en insikt till dig: att du har rätt att sörja det barn du aldrig fick. Det handlar inte om egoism, utan om att ingen annan kan mäta din sorg eller dina problem, ingen utom du själv. Upplever du en känsla av djup sorg, så är den störst i världen för dig."

Och redan efter att ha läst detta vet jag att boken är bra för mig att läsa.

Adoptionstankar

Idag slutade jag kl 12 och har massor av saker att göra. Men istället har jag ägnat den senaste timmen åt att surfa runt på AC:s hemsida och gråtit gråtit gråtit. Jag vill inte!

Jag vill vara gravid och känna mitt barn sprattla runt i min mage. Jag vill ha stor rund mage och känna mig otymplig. Jag vill gå igenom en förlossning - hur ont det än gör - och få mitt eget barn lagt på mitt bröst. Jag vill amma. Jag vill gå med barnvagn. Jag vill gå på babysim. Jag vill ha sömnlösa nätter och gå runt som en zombie - precis som nu, fast inte pga av ångest över framtiden och det jag saknar. Jag vill se mina och Älsklingens drag i mitt barns ansikte. Jag vill inte missa en minut av mitt barns uppväxt (okej, det kommer man ju göra oavsett, men inte månader, kanske år av barnets första tid). Jag vill helt enkelt ha ett (nåja, egentligen fler men den drömmen är för avlägsen för att jag ens ska våga tro på den längre) biologiskt barn!

Jag vill inte bli adoptivförälder. Jag vill inte! För mig är det fortfarande en plan C, en nödlösning. Jag har alltid sett det så. Jag önskar att jag såg annorlunda på det, men det är så jag känner. Adoption är inte för mig. Älsklingen är ännu mer negativ än jag. I präktiga Sverige mer eller mindre förbjudna åsikter, men man känner ju det man känner. Och när jag tänker adoption känner jag bara "NEJ!". Vill inte vill inte vill inte.

Och ändå, en del av mig, realisten, kan inte låta bli att tänka framåt, långt framåt. Tänka "om". Om vi misslyckas med våra två resterande försök på SU. Om vi misslyckas med det trepack vi planerar att köpa privat efter ev. misslyckade landstingsförsök. Tänk om. Då kanske vi känner helt annorlunda? Jag med min självanalytiska förmåga tror att iaf jag kommer att göra det. Om.

Vi har genomgått två hela IVF:er, har två kvar på SU (eftersom den första inte räknades pga felbehandlingen), och planerar alltså ett trepack privat efter det. Det blir sju IVF:er... SJU! Jag har hittills känt att jag kommer att utstå så många IVF:er som det bara behövs, men någonstans inom mig vet jag att även jag - den mest envisa människa du kan träffa på - har en gräns. När den gränsen är nådd är livet ett annat, förmodligen är också jag en annan eller iaf rejält förändrad. Om. Om om blir verklighet kommer förmodligen plan C se ljusare ut.

Och därför planerar jag framåt redan nu. Älsklingen vill inte ens veta av ngn planering, han lever till hundra procent på hoppet. Vi är olika, mkt olika, han och jag. Men jag planerar. Efter årsskiftet blir vi sökandemedlemmar hos AC - det är inte förhandlingsbart. Om om blir verklighet vill jag ligga steget före. Jag vill inte behöva börja från början i oändligt långa adoptionskön. Om vår otur vänder och vi slipper verkställa plan C så har vi förlorat ngr tusenlappar i sökandeavgift, men det är det värt. Då har ju iaf pengarna gått till en organisation som hjälper andra barnlösa att bli föräldrar, på ett sätt som de valt och är positiva till, och det känns helt ok att "kasta bort" pengar på.

Ngt annat som slog mig, och gjorde mig fruktansvärt rädd för en framtid med plan C är: vilka otroliga krav det ställs för att få bli adoptivföräldrar!! Det är ju så att man blir mörkrädd... och förmodligen innebär dessa krav dessutom att vi aldrig kommer att bli godkända iaf. Så nu har jag ytterligare en anledning att hoppas och be för allt vad jag är värd att vi slipper plan C.