Tiden sniglar sig fram igen. Det är sommar och jag har inte ens påbörjat semestern än (2,5 vecka kvar till och med, går v. 31...), men jag längtar redan till september.
Precis efter att vi hade avslutat den första - misslyckade - IVF:n kände jag att jag verkligen behövde en paus och tyckte att det var perfekt att skjuta upp nästa till efter semestern. Men nu, nu vill jag bara att det ska bli september så att vi får köra igång igen. Det är visserligen bara 2 månader dit, men varje dag som vi bara går här och väntar känns som en bortkastad dag. Återigen kretsar hela livet kring bebislängtan och känslor av misslyckande.
Min värld kryllar av gravida - fick igår reda på att ytterligare en på jobbet går i väntans tider, och för ungefär en vecka sedan fick jag veta att en nära vän väntar barn... efter första försöket. Självklart unnar jag vännen detta fantastiska och är glad för deras skull att de inte behöver gå igenom den skit vi dras med, men samtidigt gör varje gravidbesked att jag vill gräva ner mig djupt ner i jorden och aldrig komma upp igen. För varje par som lyckas känner jag mig mer misslyckad. Omsprungen, vunnen över, som en förlorare. Även om jag ju vet att ngn annans graviditet inte försämrar våra chanser, även om jag vet att det inte är ngn tävling, så är det ändå så jag reagerar: som att alla går före oss i "kön" och att vi därför kommer att få vänta ännu längre. Varje plus på ngn annans sticka är ett minus på vår... Hjärnan vet bättre, men hjärtat tystar ner den. Och jag drar mig undan allt som heter barn och gravida, smiter undan, gömmer mig och skiter i om folk tycker att jag är konstig.
Jag hatar mig själv och min fula, dumma kropp mer och mer för varje dag som går. Min misslyckade jävla kropp som inte kan behålla ett toppembryo även om den fått det befruktat och klart och inplacerat på rätt plats; min kropp som inte kan "producera" ägg ens på beställning och dessutom inte kan gå ner i vikt. Gräva gräva ner mig långt ner i jorden...
Jag hatar att känna mig så här maktlös. Jag hatar att inte ha kontrollen och kunna planera. Jag hatar att vänta, och vänta och vänta...
Jag har inget hopp kvar. Trots ÄL-sex häromdagen så räknar jag redan ner till mens. Trots nytt IVF-försök till hösten ser jag redan framför mig hur vännen sitter där med sin bebis i famnen i början av nästa år och jag fortfarande inte ens har en i magen. Trots att vi fått vårt första försök till godo och har 3 IVF kvar på SU så har jag redan börjat kolla runt bland de privata klinikerna och oroar mig över hur vi ska ha råd. Att frammana en enda positiv tanke ter sig totalt omöjligt just nu. Allt är bara svart svart svart.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Söta, rara, goda,vackra innerliga lillaJ. Gläm aldrig att du är värd att älskas, du är oändligt dyrbar och viktig både med och utan barn. Just för att du är just du med alla de goda kvaliteter du har som människa. Om du bara kan så ta en paus i sommar från grubblandet. Strunta i vikten och njut av din vackra kropp och njut av alla de möten som livet bjuder dig varje dag med människor av alla de slag.
Jag ser så fram emot en vecka på Vinga med dig och hoppas vi ska kunna få tillfällen att prata lite mer. Jag kommer ju att vara i huset mest och ha mycket tid över även om min kropp inte är så stark. stora varma innerliga kramar från din moster Skräppan
Jag känner igen mig så i det du skriver. En värdelös kropp som inte ens kan det mest essentiella... Jag kan inte säga nåt för att trösta tyvärr.
Väntan till ivf... går det att dra igång tidigare för er? kolla upp det om det känns för långt bort.
Varma kramar från mig.
finaste lilla j. jag tycker att du är fin, vad än du skriver.
det är snart september, snart är ni igång igen.
tusen varma kramar.
Skickar en kram som kanske kan mota bort eländeskänslorna ngt
Käraste moster Skräppan - Tack än en gång för dina fina fina ord! Jag beundrar dig för din förmåga att stötta och uppmuntra andra trots att ditt eget liv är oändligt mkt tyngre just nu! Tack för att du finns!
Åsa - Ja visst är det så det känns? Inte för att det gör saken bättre...
Nej, tyvärr finns det ingen chans att tidigarelägga, för annars hade vi nog gjort det trots att semestern hade blivit förstörd av hormoner. Men på SU sa de att det var bra att vi ville vänta en månad extra för det fanns ändå inte plats för oss tidigare, det var redan fullbokat =( Så det blir till att vänta till september ändå...
Kram på dig
Eludie - Tack ska du ha! Ja, det är ju iaf mindre än 2 månader kvar nu, och får hoppas att lite semester gör susen och att jag kan njuta av den istället för att längta framåt!
Kramar
Tisalen - Tack! Kram till dig också!
Halkade in på din blogg av en slump. Vi är i samma läge. TSH-trassel, ett misslyckat IVF-försök, strulig ägglossning och dåliga spermier. Jag fick också tillbaka ett toppembryo, men det ville såklart inte stanna. Det känns som om det aldrig kommer att bli min tur. Och bland vännerna duggar bebisarna tätt. Ville bara skicka en värmande hälsning och säga att jag verkligen känner igen mig i din blogg. kram från en medsyster
Stapplande steg - Tack för din hälsning! Trist att ni är i samma sits. Hoppas att vi båda slipper ur den snart!
Kram
Skicka en kommentar