söndag, november 16, 2014

Kostas - vårt mirakel

Jag har dragit mig för att skriva det här inlägget. Kanske har jag varit/är jag rädd för att jinxa det hela, men samtidigt vill jag dela med mig av miraklet:

Jag är gravid. Det tog lång tid innan jag vågade ta ut någon glädje ur faktumet, med tanke på att jag ju faktiskt varit gravid två gånger tidigare och det slutat med missfall, men nu är jag i vecka 30 och man kan väl lugnt säga att vi kommit en bra bit på vägen denna gång.

Vår 7:e och allra sista IVF såg först ut att gå åt skogen också den med bara 3 ägg vid ÄP. Av dem blev 2 st befruktade, så ET planerades till dag 2 efter ÄP. På morgonen kom dock det hemska telefonsamtalet, inget embryo var redo. Jag var helt förstörd. Men, det var äntligen vår tur för ett mirakel och 3 dagar senare, onsdagen den 14 maj - nästan på dagen 8 år efter att jag slängt p-pillren - fanns där en toppenfin blastocyst och väntade på oss! Och hen hänger alltså fortfarande kvar och sprattlar i detta nu omkring som en tok i min mage.

De första månaderna var skitjobbiga, jag har varit så fruktansvärt rädd att något ska gå fel. Sedan vecka 20, då jag kände Kostas röra sig för första gången, så har jag känt mig lite tryggare. Men sedan några dagar tillbaka har jag kommit in i en svacka och är nästan paniskt rädd att hjärtat bara ska stanna en dag. Det känns liksom som att något alltid har gått fel och varför skulle det inte göra det nu också? Nu är det bara några veckor kvar tills jag räknas som fullgången och kanske är det först nu som det kommit ikapp mig, att det här faktiskt KAN gå vägen. Så mycket större blir då rädslan för att det INTE ska göra det. Nu när det nästan är nåbart, barnet som vi kämpat för i 8 år och 7 månader.


fredag, mars 28, 2014

Kastar in handduken

Mens och minus, och så var det över för den här gången. 

Är så less på det här.

torsdag, mars 27, 2014

IVF/ICSI nr 6

Har inte haft någon större lust med bloggen på sistone. Men försök nr 6 är i alla fall precis avklarat. Äggplocket gick mycket bättre än förra gången och kvalar faktiskt in som det bästa äggplocket hittills. Jag fick ordentligt med smärtlindring och lugnande under själva plocket, men inte så mycket så att jag blev helt borta resten av dagen (eller svimmade under plocket för den delen, som sista gången på Sahlgrenska.) Fick ut 7 ägg och var väl lite besviken över det eftersom vi fick ut 9 st vid förra behandlingen som var med exakt samma medicinering. Men vi var ändå nöjda.

Besvikelsen kom dock redan dagen efter då de ringde för att meddela befruktningsresultatet. Bara två st hade blivit befruktade. Eftersom det var så få så blev det 2-dagarsodling denna gång, och vi åkte in förra söndagen för ET. Gissa om jag var nervös att det inte skulle finnas något embryo att sätta in! Är ju tyvärr alltför luttrad vid det här laget för att våga hoppa särskilt mycket. Men, det fann ett embryo till oss! Ett fint 4-celligt, som dock hade delat sig igen precis innan återförandet för när vi fick se det på skärmen så var det helt plötsligt 6-celligt.

Fick också info om vad som hade gått fel vid befruktningen: det visade sig att av de 7 äggen var 4 st omogna och därför blev det bara 3 st som gick till ICSI. Och då var ju faktiskt 2 befruktade egentligen ganska bra. Det andra embryot levde på ET-dagen men var bara 3-celligt. De försökte odla vidare det till blastocyst, men det dog tyvärr.

Hursomhelst så är det nu alltså 11 dagar sedan ET och jag börjar bli riktigt nervös. Har mått ganska mycket illa den här gången och varit yr men idag kom mensvärken. Har haft stickningar i magen innan och det känns bara positivt, men nu när mensvärken har satt igång är det inte roligt längre. Testdag är på söndag, men det lutar åt att jag testar imorgon efter jobbet, orkar inte vänta längre nu men vill inte testa ikväll heller och behöva vara deppig imorn på jobbet om det är lika illa som jag tror...

Är så fruktansvärt trött på det här. Kan det inte bara vara vår tur någon gång? 7,5 år... känns som livet står still.