Idag är det vår Lillgrodas dag. Eller rättare sagt skulle ha varit. Om min enda graviditet inte hade gått åt helvete så skulle vår Lillgroda alltså ha kommit till världen idag (nåja, beräknat till idag iaf).
Vad kan man skriva egentligen? Det känns inte direkt toppen...
Har iaf sysselsatt mig genom jobb hela dagen, stress stress hem för att äta och sedan konsert med moster Pipperoni. Freddie Wadling, Anna Ternheim och Thåström. Grymt bra, framför allt Anna Terheim som är en av mina stora favoriter.
Nu ska jag krypa ner i sängen och lämna denna dag bakom mig. Äntligen! Som jag har fasat för denna dag sedan den började närma sig. Men nu är den iaf över.
Visar inlägg med etikett Musik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Musik. Visa alla inlägg
torsdag, juli 02, 2009
onsdag, februari 25, 2009
Glädjeämnen = sorgeämnen
Den här dagen verkar ha bestämt sig för att vända allt roligt i mitt liv till sorg.
Jag lyckades på ngt sätt samla ihop spillrorna av mig själv ikväll och åkte till veckans körövning. Jag vet att även om jag är låg och inte alls känner för att sjunga, så brukar det ändå kännas skönt när jag väl är där. Man får tänka på ngt annat ett tag, koncentrera sig på sången. Och jag älskar ju att sjunga!
Förra våren förvandlades min älskade kör, mitt glädjeämne, tyvärr till ytterligare ett sorgeämne i mitt liv. En körmedlem väntade barn. Jag orkade inte se hennes mage växa från vecka till vecka och mitt deltagande i kören blev ganska sporadiskt. Inte förrän under hösten, när hon gått på mammaledighet, kunde jag njuta av kören igen.
Och idag var det alltså dags igen. Där var den helt plötsligt: en misstänkt rund mage. Mitt framför ögonen på mig var den, när jag just kommit in i körsalen, och därefter följde en körövning med noll fokus på sången. Luften gick ur mig för andra gången idag.
Jag älskar min kör, jag älskar att sjunga. Varför kan jag inte åtminstone få behålla detta glädjeämne nu när jag verligen behöver det?
Ett år har gått sedan förra gravidmagen förstörde mitt nöje, och nu när det är dags för nästa så påminns jag om att jag inte har rört mig ur fläcken sedan dess. Återigen kommer jag att få iaktta en mage växa från vecka till vecka medan min egen förblir tom (men visserligen fet ändå). Hur ska jag orka?
Jag lyckades på ngt sätt samla ihop spillrorna av mig själv ikväll och åkte till veckans körövning. Jag vet att även om jag är låg och inte alls känner för att sjunga, så brukar det ändå kännas skönt när jag väl är där. Man får tänka på ngt annat ett tag, koncentrera sig på sången. Och jag älskar ju att sjunga!
Förra våren förvandlades min älskade kör, mitt glädjeämne, tyvärr till ytterligare ett sorgeämne i mitt liv. En körmedlem väntade barn. Jag orkade inte se hennes mage växa från vecka till vecka och mitt deltagande i kören blev ganska sporadiskt. Inte förrän under hösten, när hon gått på mammaledighet, kunde jag njuta av kören igen.
Och idag var det alltså dags igen. Där var den helt plötsligt: en misstänkt rund mage. Mitt framför ögonen på mig var den, när jag just kommit in i körsalen, och därefter följde en körövning med noll fokus på sången. Luften gick ur mig för andra gången idag.
Jag älskar min kör, jag älskar att sjunga. Varför kan jag inte åtminstone få behålla detta glädjeämne nu när jag verligen behöver det?
Ett år har gått sedan förra gravidmagen förstörde mitt nöje, och nu när det är dags för nästa så påminns jag om att jag inte har rört mig ur fläcken sedan dess. Återigen kommer jag att få iaktta en mage växa från vecka till vecka medan min egen förblir tom (men visserligen fet ändå). Hur ska jag orka?
Glädjebesked = sorgebesked
Den här veckan har börjat iaf lite bättre än den förra slutade, men idag nådde jag rock bottom igen.
Förmiddagen började med att det väntade och fruktade mms:et dök upp: Gravida vännen är inte längre Gravida vännen utan Mammavännen. Hon har fått en son. BF var imorgon så det var fullt väntat att det kunde hända när som helst. Jag var beredd, men vad fan hjälpte det?
Första reaktionen när jag fick mms:et var trots allt glädje, så en del av mig lyckas iaf vara glad för hennes skull. Men samtidigt är det med en enorm sorg som jag tittar på mobilkamerabilden av deras lille son. Den påminner mig om det vi själva saknar, det vi själva inte är ens i närheten av, det vi själva knappt ens vågar drömma om längre. Deras lille son, deras första barn skulle ha varit 4 månader när vårt första barn skulle ha kommit till världen. Men vårt första barn kommer inte till världen om 4 månader, Lillgrodan kommer inte att komma till världen alls och deras sons ankomst är en påminnelse.
Bara ngr minuter efter mms:ets ankomst var det dags för mig att ge mig ut genom dörren för ett besök på SU. Planeringsbesök med dr Lars. Planering av vår 4:e och allra sista ICSI på SU. Min vana trogen hade jag en lång lista med frågor och funderingar att ta upp, förslag på vad vi skulle kunna ändra denna sista behandling. Men dr Lars avfärdade alla mina idéer (förmodligen helt korrekt) och behandling nr 4 blir så gott som identisk med behandling nr 3. Jag får starta på 225 IE Menopur precis som förra gången, enda skillnaden blir att vi inte sänker dosen dag 4 utan fortsätter med 225 IE till första blodprovet. Jag hade känt mig iaf lite hoppfull om han hade bestämt att dosen skulle höjas denna gång, men icke.
Hans svar på mina frågor kring immunförsvaret gjorde mig inte mkt klokare. Det finns inga direkta belägg för att ett förhöjt TNF-alfa ställer till det, enligt dr Lars, så ngt sådant prov blir inte aktuellt att ta. Forskningen som finns är fortfarande inte speciellt omfattande och ngr experiment räcker helt enkelt inte SU:s resurser till så därför testas inga preparat mot överaktivt immunförsvar alls just nu. Kortison var fortfarande för nytt och oforskat omkring och inte ngt de erbjuder på SU - precis som jag visste att han skulle svara. Och angående Trombyl så är det inte alls helt utan risker, som jag uppfattat det, utan tvärt om: det finns en liten risk att man istället får motsatt effekt av detta preparat och var gränsen går i dos är olika från individ till individ. De hade experimenterat en del med Trombyl tidigare år på SU men inte fått ngr positiva resultat och i dagsläget är det inte heller ngt de skriver ut. Han sa att risken att det bir omvänd effekt är så liten så att om vi ville experimentera med det på eget bevåg så var det fritt fram, men han kunde inte stå för det och ville därför inte skriva ut det. Helt rätt från hans sida, men med dödandet av alla mina teorier dog också hoppet.
Samma behandling igen känns nästan meningslöst. Samma behandling kommer ju säkert att resultera i samma skruttiga ägg och samma kassa befruktning. Jag vill hoppas, men just nu gör jag inte det.
Efter läkarbesöket begav jag mig ner till stan för att uträtta ett par ärenden. Jag fixade det jag skulle och traskade slutligen in på Lindex för att se om jag kunde hitta ngt fint att ge Mammavännens nya lilla son i present, men det borde jag inte ha gjort. När jag gick omkring där inne bland alla miniplagg och mammor med barnvagnar så kom den stora sorgen över mig. Tårarna svämmade upp i ögonen och jag stapplade ut ur affären, satte ipoden på högsta volym och gick med radiostyrda steg hemåt. Väl hemma kastade jag av mig kläderna, stupade i sängen, drog täcket över huvudet och bölade.
Jag känner mig som att jag sprungit ett maratonlopp. Helt jävla slut.
Förmiddagen började med att det väntade och fruktade mms:et dök upp: Gravida vännen är inte längre Gravida vännen utan Mammavännen. Hon har fått en son. BF var imorgon så det var fullt väntat att det kunde hända när som helst. Jag var beredd, men vad fan hjälpte det?
Första reaktionen när jag fick mms:et var trots allt glädje, så en del av mig lyckas iaf vara glad för hennes skull. Men samtidigt är det med en enorm sorg som jag tittar på mobilkamerabilden av deras lille son. Den påminner mig om det vi själva saknar, det vi själva inte är ens i närheten av, det vi själva knappt ens vågar drömma om längre. Deras lille son, deras första barn skulle ha varit 4 månader när vårt första barn skulle ha kommit till världen. Men vårt första barn kommer inte till världen om 4 månader, Lillgrodan kommer inte att komma till världen alls och deras sons ankomst är en påminnelse.
Bara ngr minuter efter mms:ets ankomst var det dags för mig att ge mig ut genom dörren för ett besök på SU. Planeringsbesök med dr Lars. Planering av vår 4:e och allra sista ICSI på SU. Min vana trogen hade jag en lång lista med frågor och funderingar att ta upp, förslag på vad vi skulle kunna ändra denna sista behandling. Men dr Lars avfärdade alla mina idéer (förmodligen helt korrekt) och behandling nr 4 blir så gott som identisk med behandling nr 3. Jag får starta på 225 IE Menopur precis som förra gången, enda skillnaden blir att vi inte sänker dosen dag 4 utan fortsätter med 225 IE till första blodprovet. Jag hade känt mig iaf lite hoppfull om han hade bestämt att dosen skulle höjas denna gång, men icke.
Hans svar på mina frågor kring immunförsvaret gjorde mig inte mkt klokare. Det finns inga direkta belägg för att ett förhöjt TNF-alfa ställer till det, enligt dr Lars, så ngt sådant prov blir inte aktuellt att ta. Forskningen som finns är fortfarande inte speciellt omfattande och ngr experiment räcker helt enkelt inte SU:s resurser till så därför testas inga preparat mot överaktivt immunförsvar alls just nu. Kortison var fortfarande för nytt och oforskat omkring och inte ngt de erbjuder på SU - precis som jag visste att han skulle svara. Och angående Trombyl så är det inte alls helt utan risker, som jag uppfattat det, utan tvärt om: det finns en liten risk att man istället får motsatt effekt av detta preparat och var gränsen går i dos är olika från individ till individ. De hade experimenterat en del med Trombyl tidigare år på SU men inte fått ngr positiva resultat och i dagsläget är det inte heller ngt de skriver ut. Han sa att risken att det bir omvänd effekt är så liten så att om vi ville experimentera med det på eget bevåg så var det fritt fram, men han kunde inte stå för det och ville därför inte skriva ut det. Helt rätt från hans sida, men med dödandet av alla mina teorier dog också hoppet.
Samma behandling igen känns nästan meningslöst. Samma behandling kommer ju säkert att resultera i samma skruttiga ägg och samma kassa befruktning. Jag vill hoppas, men just nu gör jag inte det.
Efter läkarbesöket begav jag mig ner till stan för att uträtta ett par ärenden. Jag fixade det jag skulle och traskade slutligen in på Lindex för att se om jag kunde hitta ngt fint att ge Mammavännens nya lilla son i present, men det borde jag inte ha gjort. När jag gick omkring där inne bland alla miniplagg och mammor med barnvagnar så kom den stora sorgen över mig. Tårarna svämmade upp i ögonen och jag stapplade ut ur affären, satte ipoden på högsta volym och gick med radiostyrda steg hemåt. Väl hemma kastade jag av mig kläderna, stupade i sängen, drog täcket över huvudet och bölade.
Jag känner mig som att jag sprungit ett maratonlopp. Helt jävla slut.
torsdag, februari 12, 2009
Stora tålamodspokalen (ET+14)
Japp, den förtjänar jag big time! Jag har inte tjuvtestat idag. =) Det trodde jag aldrig att jag skulle klara. Min gamla disciplin börjar komma tillbaka!
Älsklingen tyckte att jag skulle hålla mig till lördag så nu blir det så. Då är han dessutom hemma och kan vara med. Jag har alltid testat ensam tidigare, men det känns bra att göra det tillsammans denna gång. Jag har byggt upp ett så stort hopp kring detta nu så att jag vet inte hur jag kommer att ta det om det blir ett jävla minus, och tanken på att ha Älsklingen där då känns bra.
Nu till dagens analys:
Älsklingen tyckte att jag skulle hålla mig till lördag så nu blir det så. Då är han dessutom hemma och kan vara med. Jag har alltid testat ensam tidigare, men det känns bra att göra det tillsammans denna gång. Jag har byggt upp ett så stort hopp kring detta nu så att jag vet inte hur jag kommer att ta det om det blir ett jävla minus, och tanken på att ha Älsklingen där då känns bra.
Nu till dagens analys:
- Illamåendet: Igår höll det i sig in på eftermiddagen. Ena frukostmackan åkte i papperskorgen och jag konstaterade att keso och ägg inte var aktuellt som pålägg. När det var dags för lunch hade jag ingen matlust och det blev en tallrik Cultura-fil istället. När det var dags för middag kl 18 var jag vrålhungrig och aptiten var tillbaka. Imorse vaknade jag med samma lätta illamående igen, men fil och macka med ost, skinka och grönsaker gick iaf ner utan problem. Känner mig dock lite småuschlig nu efteråt.
- Molvärken: Den har helt klart avtagit nu och värkarna av missfallsklass är borta, skönt! Igår fick jag bara ngr småattacker med molande då jag stressade och åt för snabbt och på kvällen när jag var på körövning och sjöng "med magen", vilket inte var helt oväntat. En ny sorts värk har dock dykt upp och den oroar mig lite. Två kvällar i rad nu har den dykt upp när jag gått och lagt mig: en stickande känsla ganska långt till vänster i magen. Det är inte en tarmvärk som jag känner igen och därför börjar jag genast nojja och oron nu är för utomkveds. Det känns liksom som att värken sitter alldeles för långt åt sidan för att vara bra värk. Aldrig är man nöjd...
- Huvudvärken: Det här är nog det tydligaste symptomet eftersom det är en värk som inte är vanlig för mig. Jag har sällan huvudvärk nu för tiden och när jag har det är det alltid migrän (och det är en helt annan värk, ni som har det vet vad jag menar). Igår hängde den med under fm och kom tillbaka på kvällen och imorse vaknade jag med den. Oskönt men skönt!
- Yrsel, darrighet: Känner mig svagare idag och darret i händerna sitter kvar.
- Svettningarna: Puh! Det är verkligen som att vara tillbaka i nedregleringsklimakteriet! Det är fortfarande värst när jag ligger i sängen och försöker sova, men också på morgonen. Igår kväll på kören fick jag värsta svettattacken! Fläktade och fläktade med noterna och kände hur det hettade galet mkt under huden i ansiktet och på bröstet. Blurk!
Jag ber till alla tänkbara gudar och gudinnor där ute att allt detta är goda tecken och att lördag blir en Alla hjärtans dag och inte Alla smärtans dag!
lördag, februari 07, 2009
Halvvägs (ET+9)
Sitter i soffan och plågas av den alltid lika värdelösa Melodifestivalen som Älsklingen envisas med att titta på. Jag förundras varje år över att det skrivs så många menlösa låtar och att det varje år tycks gå hem hos folk ändå. Ge mig en melodifestival med t ex Kent, Robyn, Anna Ternheim och Laleh och det hade varit en fröjd att titta/lyssna. Men det kommer ju aldrig att hända. Vi lär få dras med töntiga Alcazar, överspelande Caroline af Ugglas och menlösa Shirley Clamp i ngr år till, tills det dyker upp nya menlösa artister redo att anta scenen. Suck! Nästa lördag är det jag som bestämmer kvällsaktivitet...
Dag 9 sedan ET idag och 9 dagar kvar till officiell testdag. Jag är alltså halvvägs! =) Men det är nu de svåra dagarna börjar. Det är nu mensen kan dyka upp när som helst och rasera allt för femtielfte gången. Första försöket kom mensen på dag 11. Jag hoppas slippa uppleva det igen.
Molvärken har helt klart avtagit sedan i onsdags. Jag antar att det är sviterna efter ÄP som nu helt ebbat ut. Kvar nu är en lättare molvärk som inte kommer lika ofta, men ändå till och från varje dag och jag hoppas så att det är ett gott tecken! Den stickande känslan kommer också då och då och ibland sticker det också lite i ljumskarna. Jag vill så gärna att det ska vara bra symptom!
Förra gången hade jag kraftig mensvärk dagarna innan plusset, men jag vet ju inte om det var positivt av graviditeten eller ngt som tydde på missfallet som skulle komma. Så jag önskar att det kommer att kännas annorlunda denna gång. Mensvärkskänslan skrämmer mig och är inget positivt i mitt minne från min korta graviditet. Tredje gången gillt och jag önskar mig ngt nytt som jag inte har känt förut!
Dag 9 sedan ET idag och 9 dagar kvar till officiell testdag. Jag är alltså halvvägs! =) Men det är nu de svåra dagarna börjar. Det är nu mensen kan dyka upp när som helst och rasera allt för femtielfte gången. Första försöket kom mensen på dag 11. Jag hoppas slippa uppleva det igen.
Molvärken har helt klart avtagit sedan i onsdags. Jag antar att det är sviterna efter ÄP som nu helt ebbat ut. Kvar nu är en lättare molvärk som inte kommer lika ofta, men ändå till och från varje dag och jag hoppas så att det är ett gott tecken! Den stickande känslan kommer också då och då och ibland sticker det också lite i ljumskarna. Jag vill så gärna att det ska vara bra symptom!
Förra gången hade jag kraftig mensvärk dagarna innan plusset, men jag vet ju inte om det var positivt av graviditeten eller ngt som tydde på missfallet som skulle komma. Så jag önskar att det kommer att kännas annorlunda denna gång. Mensvärkskänslan skrämmer mig och är inget positivt i mitt minne från min korta graviditet. Tredje gången gillt och jag önskar mig ngt nytt som jag inte har känt förut!
söndag, januari 18, 2009
En sista sång
Älskade moster somnade in i natt. Strax före midnatt drog hon sitt sista andetag. Hon kom till ro innan hon dog och hennes bortgång var stilla och fridfull.
Moster älskade att höra mig sjunga, så den här sången är tillägnad henne.
Vila i frid, älskade moster.
"The rose"
share your files at box.net
Moster älskade att höra mig sjunga, så den här sången är tillägnad henne.
Vila i frid, älskade moster.
"The rose"
share your files at box.net
torsdag, januari 08, 2009
Deppad (Spraydag 15)
Jag är nere. Jävligt nere. Djupt nere.
Det är för mkt just nu. Jag vill orka, men jag orkar inte. Jag har ingen energi. Noll. Nada. Ingen lust till någonting. Jag vill bara sova. Glömma allt jobbigt som är just nu. Allt jobbigt som varit och det jobbigaste som ännu inte har hänt.
Jag mår skit fysiskt. Jag är tröttare än tröttast. Har ont i höger axel, kan inte ligga på den alls just nu. Ont i ryggen. Ständigt ont i magen. Ont i huvudet. Men mest ont i hjärtat.
Det är så mkt på en gång och jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Så mkt som jag borde ta tag i, mitt i allt det svarta. Men jag orkar inte, så jag förtränger i stället. Sover återigen till 10-11 på dagarna, kollar på tv, sitter vid datorn. Räknar ut vilken vecka jag nu skulle ha varit i om inte Lillgrodan hade dött (vecka 16 idag).
Jag gör ingenting vettigt, alls.
Skäms när Älsklingen kommer hem från jobbet. "Har du inte gjort någonting idag?!"
"Nej, Älskling, jag har inte gjort någonting idag... heller."
Förlåt!
Aimee Mann - Save me
share your files at box.net
Det är för mkt just nu. Jag vill orka, men jag orkar inte. Jag har ingen energi. Noll. Nada. Ingen lust till någonting. Jag vill bara sova. Glömma allt jobbigt som är just nu. Allt jobbigt som varit och det jobbigaste som ännu inte har hänt.
Jag mår skit fysiskt. Jag är tröttare än tröttast. Har ont i höger axel, kan inte ligga på den alls just nu. Ont i ryggen. Ständigt ont i magen. Ont i huvudet. Men mest ont i hjärtat.
Det är så mkt på en gång och jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Så mkt som jag borde ta tag i, mitt i allt det svarta. Men jag orkar inte, så jag förtränger i stället. Sover återigen till 10-11 på dagarna, kollar på tv, sitter vid datorn. Räknar ut vilken vecka jag nu skulle ha varit i om inte Lillgrodan hade dött (vecka 16 idag).
Jag gör ingenting vettigt, alls.
Skäms när Älsklingen kommer hem från jobbet. "Har du inte gjort någonting idag?!"
"Nej, Älskling, jag har inte gjort någonting idag... heller."
Förlåt!
Aimee Mann - Save me
share your files at box.net
fredag, december 26, 2008
Sjuklingen rapporterar (Spraydag 2)
Julen har genomlidits återigen. Denna gång med slemhosta, dunkande huvudvärk och 39° feber i mammas soffhörn. Bortsett från de små detaljerna så var det riktigt trevligt.
Men usch, jag hatar att vara sjuk. Hatar att känna mig ynklig och inte ens orka gå ur sängen. Två dagar före julafton låg jag och huttrade som bäst under täcket med 39,7° och kände att Älsklingens uttalande "Men, du är ju nästan död", inte var helt fel.
Nu är jag äntligen feberfri men hostan och huvudvärken har inte tänkt ge med sig i första taget verkar det som, blöök...
Började alltså spraya igår, tredje gången gillt får vi hoppas. Känns som en halv evighet kvar till 12 januari då jag ska ta blodprov. Hade det inte varit för julen så hade jag kunnat ta det en vecka tidigare, men det är bara att bita ihop och spraya en vecka extra.
Nä, nu ska jag lägga in låtar på min nya Ipod som jag fått av Älsklingen! =) Tack!
Men usch, jag hatar att vara sjuk. Hatar att känna mig ynklig och inte ens orka gå ur sängen. Två dagar före julafton låg jag och huttrade som bäst under täcket med 39,7° och kände att Älsklingens uttalande "Men, du är ju nästan död", inte var helt fel.
Nu är jag äntligen feberfri men hostan och huvudvärken har inte tänkt ge med sig i första taget verkar det som, blöök...
Började alltså spraya igår, tredje gången gillt får vi hoppas. Känns som en halv evighet kvar till 12 januari då jag ska ta blodprov. Hade det inte varit för julen så hade jag kunnat ta det en vecka tidigare, men det är bara att bita ihop och spraya en vecka extra.
Nä, nu ska jag lägga in låtar på min nya Ipod som jag fått av Älsklingen! =) Tack!
lördag, december 06, 2008
Ledig helg och dejt
Idag är jag ledig. Hela helgen faktiskt! Efter att ha jobbat 10-timmarsdagar hela veckan och dessutom börjat 7.15 (låt mig påminna om att jag alltså jobbar inom handels och vi öppnar kl 10.00) så känns det helt underbart att vara ledig två härliga dagar i rad!
Vi vaknade av oss själva runt halv 10 och har tvättat 4 maskiner tvätt som nu hänger på tork nere i tvättstugan. Älsklingen är i garaget och meckar med ena bilen tillsammans med en kompis och jag sitter här och uppdaterar mig om vad som hänt mina bloggvänner i veckan, och njuter av Titiyos nya album som jag lånat hem av en patient till mig. Det är en kanonskiva kan tilläggas, rekommenderas varmt!
Igår kom mensen, nästan exakt en månad efter att vul:et bekräftat att alla spår av vår älskade Lillgroda var borta. Kroppen har återställt sig. Det är som om det aldrig hade hänt. Att jag varit gravid känns som ett skämt, som en dröm. En jävligt kort dröm. Kanske inbillade jag mig alltihop? Ibland undrar jag nästan det, om jag är ett psykfall som inbillat mig alltihop. Det känns ju som att hela den här skiten är en dröm - en mardröm - och jag ska vakna upp och upptäcka att de senast 2,5 åren aldrig har hänt och vi kan bli med barn lätt som en plätt som "alla andra". Önsketänkande...
Dag 2 idag alltså, och dag 21 infaller med andra ord på juldagen. Spray hela jul och nyår alltså, men vad gör man inte? ÄP var satt till vecka 5, men nu blir det väl förmodligen vecka 4 istället. Förutsatt att SU öppnar labbet i tid för att jag ska kunna ta nedregleringsprov efter två veckor. Annars får jag spraya extra länge, ve och fasa! Ska till läkaren på tisdag och planera allt i detalj. Blir ett rejält projekt denna gång eftersom jag ska läggas in för ÄP och ev. sövas. Ser verkligen inte fram emot det, men det är enda alternativet om jag ska kunna ta mig igenom ett ÄP fler ggr. Vaken och borta eller sövd, annars gör jag det bara inte fler ggr, aldrig!
Ska även till Stina, klinikens psykolog, på tisdag, före läkarbesöket. Jag var hos henne för ett par veckor sedan och det kändes bra. Hon var vettig och verkade verkligen förstå hur det är. Lyssnade och kom med många bra idéer och fick mig faktiskt att må lite bättre, om än bara för stunden. Så nu ska jag alltså tillbaka på tisdag. Vet inte riktigt vad vi ska prata om egentligen, men det kommer nog naturligt när jag väl sitter där, som det gjorde förra gången. Det känns verkligen betydelsefullt att ha ngn som verkligen lyssnar och försöker förstå, ngn som bara finns där för att lyssna på mig. Just nu är det precis vad jag behöver, och ngn sådan person finns tyvärr inte i min omgivning. Ingen som faktiskt förstår, som vet vad det är vi går igenom. Det är väl också därför jag bloggar, för förståelsen och samhörigheten med andra som faktiskt vet hur det känns. Tack underbara bloggsystrar, för att ni finns där ute!
Ikväll ska jag på dejt med Älsklingen. Det är inte ofta nu för tiden som vi faktiskt går på dejt. Det är väl som för de flesta att vardagen tagit över och när helgen kommer så vill man helst ligga och slöa hemma framför en film. Inte för att det är ngt fel med det, det kan vara väldigt skönt att bara slappa, men romantiken får ju inte mkt utrymme direkt. Speciellt inte mitt i barnlösheten, sorgen och förtvivlan. Men ikväll ska vi alltså ut. Underbara svärmor bjuder oss på julbord (utan henne alltså) på sitt jobb (ett av stans finaste julbord kan tilläggas). Rara svärmor tyckte nog att vi behövde det, och hon har så rätt. Så kl 18.00 sätter vi oss till bords och mumsar julmat - vilket jag ju kan göra utan att oroa mig för vad det är jag äter nu när mensen kommit - och efter det ska vi gå på bio och se "Låt den rätte komma in". Och imorn får jag sova ut igen, underbart!
"Titiyo - If only your bed could cry"
share your files at box.net
Vi vaknade av oss själva runt halv 10 och har tvättat 4 maskiner tvätt som nu hänger på tork nere i tvättstugan. Älsklingen är i garaget och meckar med ena bilen tillsammans med en kompis och jag sitter här och uppdaterar mig om vad som hänt mina bloggvänner i veckan, och njuter av Titiyos nya album som jag lånat hem av en patient till mig. Det är en kanonskiva kan tilläggas, rekommenderas varmt!
Igår kom mensen, nästan exakt en månad efter att vul:et bekräftat att alla spår av vår älskade Lillgroda var borta. Kroppen har återställt sig. Det är som om det aldrig hade hänt. Att jag varit gravid känns som ett skämt, som en dröm. En jävligt kort dröm. Kanske inbillade jag mig alltihop? Ibland undrar jag nästan det, om jag är ett psykfall som inbillat mig alltihop. Det känns ju som att hela den här skiten är en dröm - en mardröm - och jag ska vakna upp och upptäcka att de senast 2,5 åren aldrig har hänt och vi kan bli med barn lätt som en plätt som "alla andra". Önsketänkande...
Dag 2 idag alltså, och dag 21 infaller med andra ord på juldagen. Spray hela jul och nyår alltså, men vad gör man inte? ÄP var satt till vecka 5, men nu blir det väl förmodligen vecka 4 istället. Förutsatt att SU öppnar labbet i tid för att jag ska kunna ta nedregleringsprov efter två veckor. Annars får jag spraya extra länge, ve och fasa! Ska till läkaren på tisdag och planera allt i detalj. Blir ett rejält projekt denna gång eftersom jag ska läggas in för ÄP och ev. sövas. Ser verkligen inte fram emot det, men det är enda alternativet om jag ska kunna ta mig igenom ett ÄP fler ggr. Vaken och borta eller sövd, annars gör jag det bara inte fler ggr, aldrig!
Ska även till Stina, klinikens psykolog, på tisdag, före läkarbesöket. Jag var hos henne för ett par veckor sedan och det kändes bra. Hon var vettig och verkade verkligen förstå hur det är. Lyssnade och kom med många bra idéer och fick mig faktiskt att må lite bättre, om än bara för stunden. Så nu ska jag alltså tillbaka på tisdag. Vet inte riktigt vad vi ska prata om egentligen, men det kommer nog naturligt när jag väl sitter där, som det gjorde förra gången. Det känns verkligen betydelsefullt att ha ngn som verkligen lyssnar och försöker förstå, ngn som bara finns där för att lyssna på mig. Just nu är det precis vad jag behöver, och ngn sådan person finns tyvärr inte i min omgivning. Ingen som faktiskt förstår, som vet vad det är vi går igenom. Det är väl också därför jag bloggar, för förståelsen och samhörigheten med andra som faktiskt vet hur det känns. Tack underbara bloggsystrar, för att ni finns där ute!
Ikväll ska jag på dejt med Älsklingen. Det är inte ofta nu för tiden som vi faktiskt går på dejt. Det är väl som för de flesta att vardagen tagit över och när helgen kommer så vill man helst ligga och slöa hemma framför en film. Inte för att det är ngt fel med det, det kan vara väldigt skönt att bara slappa, men romantiken får ju inte mkt utrymme direkt. Speciellt inte mitt i barnlösheten, sorgen och förtvivlan. Men ikväll ska vi alltså ut. Underbara svärmor bjuder oss på julbord (utan henne alltså) på sitt jobb (ett av stans finaste julbord kan tilläggas). Rara svärmor tyckte nog att vi behövde det, och hon har så rätt. Så kl 18.00 sätter vi oss till bords och mumsar julmat - vilket jag ju kan göra utan att oroa mig för vad det är jag äter nu när mensen kommit - och efter det ska vi gå på bio och se "Låt den rätte komma in". Och imorn får jag sova ut igen, underbart!
"Titiyo - If only your bed could cry"
share your files at box.net
måndag, maj 19, 2008
Det ljusnar i öst
Äntligen börjar svullnaden och smärtan avta. Jag kan fortfarande inte ha vilka byxor som helst, men jag ser iaf inte ut som i femte månaden längre. Ingen mer kallsvett eller illamående heller, tack och lov. Nog känner jag mig fortfarande lite extra trött, men det är nog allergin som spökar också.
8 dagar har nu gått sedan ET, 6 dagar kvar till testdag... det börjar närma sig. Jag är förvånad över att jag har klarat det så bra hittills, jag som brukar vara så otålig och älta och grubbla och analysera minsta lilla detalj... Jag är nästan lite stolt över mig själv! Känner inte ens ngn lust att analysera och leta symptom, det är ju bara meningslöst så här tidigt ändå. Tänk att jag inte insett det tidigare! He he, jag sitter väl här om ett par dar och analyserar ändå... den som lever får se.
Är faktiskt på allmänt gott humör idag. Lite trött efter en lång arbetsdag men imorn är det ledigt ihop med Älsklingen. Vi ska på stan och shoppa lite och senare på dagen ska vi iväg och titta på ett hus utåt havet, härligt!
Till sist, en gammal goding från min barndoms favoriter Toffelhjältarna.
share your files at box.net
8 dagar har nu gått sedan ET, 6 dagar kvar till testdag... det börjar närma sig. Jag är förvånad över att jag har klarat det så bra hittills, jag som brukar vara så otålig och älta och grubbla och analysera minsta lilla detalj... Jag är nästan lite stolt över mig själv! Känner inte ens ngn lust att analysera och leta symptom, det är ju bara meningslöst så här tidigt ändå. Tänk att jag inte insett det tidigare! He he, jag sitter väl här om ett par dar och analyserar ändå... den som lever får se.
Är faktiskt på allmänt gott humör idag. Lite trött efter en lång arbetsdag men imorn är det ledigt ihop med Älsklingen. Vi ska på stan och shoppa lite och senare på dagen ska vi iväg och titta på ett hus utåt havet, härligt!
Till sist, en gammal goding från min barndoms favoriter Toffelhjältarna.
share your files at box.net
måndag, november 19, 2007
Veckans ärligaste inlägg
"Man kan inte alltid välja hur man har det, men man kan alltid välja hur man tar det"
Så lyder mitt livsmotto och har så gjort under att antal år nu. Jag har dock kommit på mig själv mer och mer på sistone att jag inte alls lyckas leva efter det! Jag har alltid haft en tendens att gräva ner mig och "frossa" i mitt elände när jag mår dåligt. Jag sätter på ngn riktigt mörk skiva - Kent har många bidrag - och ligger i timtal och stirrar i taket och ältar ältar ältar... Det krävs inget geni för att inse att det där inte får en att må bättre direkt! Ändå är jag övertygad om att jag inte är ensam på jorden om att göra så...
Hursomhelst så är det dags att tänka om! Dags att leva som jag lär! Dags att ta tag i mig själv! Dags att plocka fram kämpen som finns där innanför, den där kämpen som har fått jobba hårt under många år - men kanske tyvärr missförstått vad den borde lägga sin energi på!
- Måste le, ingen får se!
Nej, dags att låta kämpen ägna sig åt det den egentligen borde: vara ärlig mot sig själv. Kämpa för sin egen skull, för att må bra inte bara låtsas må bra! Jag har utvecklat en oerhörd skicklighet genom åren i att dölja hur jag mår och det kräver så mkt energi att det aldrig blir ngn kvar till det som egentligen är viktigt.
Det är helt enkelt dags att bena ut orsakerna till att jag inte känner mig lycklig, och hitta lösningarna på problemen... och där det inte tycks finnas ngn lösning gäller det väl att leva efter mitt motto och ta det på rätt sätt. Enkelt? Njae, men jag gör ett försök:
share your files at box.net
Så lyder mitt livsmotto och har så gjort under att antal år nu. Jag har dock kommit på mig själv mer och mer på sistone att jag inte alls lyckas leva efter det! Jag har alltid haft en tendens att gräva ner mig och "frossa" i mitt elände när jag mår dåligt. Jag sätter på ngn riktigt mörk skiva - Kent har många bidrag - och ligger i timtal och stirrar i taket och ältar ältar ältar... Det krävs inget geni för att inse att det där inte får en att må bättre direkt! Ändå är jag övertygad om att jag inte är ensam på jorden om att göra så...
Hursomhelst så är det dags att tänka om! Dags att leva som jag lär! Dags att ta tag i mig själv! Dags att plocka fram kämpen som finns där innanför, den där kämpen som har fått jobba hårt under många år - men kanske tyvärr missförstått vad den borde lägga sin energi på!
- Måste le, ingen får se!
Nej, dags att låta kämpen ägna sig åt det den egentligen borde: vara ärlig mot sig själv. Kämpa för sin egen skull, för att må bra inte bara låtsas må bra! Jag har utvecklat en oerhörd skicklighet genom åren i att dölja hur jag mår och det kräver så mkt energi att det aldrig blir ngn kvar till det som egentligen är viktigt.
Det är helt enkelt dags att bena ut orsakerna till att jag inte känner mig lycklig, och hitta lösningarna på problemen... och där det inte tycks finnas ngn lösning gäller det väl att leva efter mitt motto och ta det på rätt sätt. Enkelt? Njae, men jag gör ett försök:
- Problem: Vi bor i en pluttig lägenhet som alltid är stökig och jag mår jättedåligt av det. Lösning: 1. Engagera Älsklingen i en storstädningshelg, sortera alla grejer och hitta en plats för allt, lägga upp så mkt det går på vinden. 2. Ta hand om disk, tvätt och liknande med en gång i fortsättningen för att minimera röran.
- Problem: Vi har aldrig ngr pengar. Lösning: Den här är ju lite svårare... Å ena sidan så var jag ju medveten om att det skulle bli ngr tuffa första år med eget företag och det är det ju värt för att få jobba med ngt jag älskar. Men å andra sidan finns det ändå mer jag kan göra: skaffa ett extrajobb är nr 1 och det är så gott som klappat och klart, jag får besked idag! Nr 2 är inte heller så svårt - men bra mkt tråkigare - och det är att inte lägga pengar på onödiga grejer: kläder, skor och annat som jag faktiskt inte har ngt behov av just nu. Nr 3 är utan tvekan svårast men också det jag är villig att lägga mest energi på och det är att få fart på företaget med de få resurser jag har: dela ut flyers på stan t ex, trist men billigt!
- Problem: Vi blir inte med barn! Lösning: Utan tvekan det största och jobbigaste problemet - och det enda som jag inte kan påverka så mkt jag skulle vilja. Men... jag får göra det jag kan: 1. Leva hälsosammare (det är ju förstås nödvändigt även om det inte var för bebisverkstan) även om Älsklingen snarare stretar emot än hjälper till. Börja med mig själv och hoppas att han hakar på helt enkelt... 2. Så mkt mer kan jag ju inte göra för att påverka bebisverkstan, men desto mer för att påverka hur jag mår = ta det på rätt sätt. Försöka glädjas mer åt det jag har och se det positiva i att det tar tid: Jag och Älsklingen får mer tid för varann. Jag får mer tid på mig att nå framgång med företaget. Jag får mer tid på mig att nå tillbaka till min gamla form. Jag får mer tid för mig själv och att göra sånt som jag trivs med... egentligen finns det oändligt många saker, även om jag har svårt att se dem när allt som kretsar runt i huvudet är bebis bebis bebis.
- Problem: Min kropp mår inte bra! Jag har börjat få ont i ryggen igen och har alldeles för hög fettprocent! Lösning: Det här borde inte vara så svårt för mig som är expert på hälsa, men det gäller att plocka fram orken!! Okej, jag spaltar upp det: 1. Strunta i att Älsklingen stretar emot och iaf inte låta det påverka min hälsa. Hålla mig till min plan oavsett om han vill hänga på eller ej!! 2. Laga hälsosam middag hemma varje vardag. Jag har redan börjat göra matsedlar för varje vecka, så nu gäller det bara att fortsätta så. 3. Träna minst ett styrketränings- och ett konditionspass i veckan. Har redan kommit igång med styrketräningen och det känns härligt! 4. Gå minst 5 promenader på minst 60 min i veckan. 5. 1 ätardag i veckan. Ingen läsk, glass, godis eller jätteportioner resterande dagar. 6. Göra en deal med ngn av mina kollegor om att byta behandlingar med varann minst 1 gång i månaden. Hmmm, kan inte komma på ngt mer just nu, men det här är ju en bra start!
Visst finns det en del punkter till som skulle kunna vara med; saker som gör att jag inte alltid mår så bra i mitt förhållande med Älsklingen, men det tar jag en annan gång.
När man benar ner det så här i punktform så inser man snabbt att man faktiskt kan påverka det mesta! Det är ju egentligen bara det här med bebisverkstan som jag inte har ngn kontroll över och det kanske är dags att acceptera det och försöka att inte grubbla för mkt, för vilken idiot som helst vet ju att grubbleri aldrig har gjort ngn lyckligare iaf...
Skickar härmed ut en liten utmaning till mina bloggvänner (och självklart alla andra som läser också) att göra egna listor! Det måste självklart inte vara öppet för allmän beskådan i era bloggar, men jag hoppas ändå att så många som möjligt antar utmaningen om så bara hemma för er själva! Det är ganska befriande vill jag lova!
Till sist en sång om att vara på väg åt rätt håll...
India Arie - Headed in the right directionshare your files at box.net
måndag, november 12, 2007
lördag, november 03, 2007
You have to follow through
Sitter och slöar i min soffa och lyssnar på Gavin DeGraw och känner mig allmänt nere.
Besviken. Sviken. Trött.
Utled på att aldrig kunna känna mig nöjd, riktigt nöjd. Är det fel av mig att önska det? Är det mina höga krav på allt och alla - i synnerhet mig själv - som spökar igen?
Är det jag som är otacksam? Borde inte det jag har räcka för att göra mig lycklig: en man som jag älskar och som älskar mig; en man som vill leva med mig, dela sitt liv med mig. Är det för mkt begärt av mig att han ska vilja dela mitt liv också, vilja ta del av det som är viktigt för mig?
Jag tycker inte att det är det! Villkorslös kärlek må låta vackert, men det är inte verkligt! Och när gjorde det egentligen ngn lycklig?
Gavin sjunger:
"So, since you want to be with me
You'll have to follow through
With every word you say
And I, all I really want is you
For you to stick around
I'll see you everyday
But you have to follow through"
Ge och ta. Det är väl det ett förhållande handlar om? Åtminstone det som får ett förhållande att fungera; fungera för båda två, år efter år. Just nu känns det som det inte blir så värst mkt ta från min sida och det är det som gör att jag sitter här och känner mig som jag känner mig.
Besviken. Sviken. Trött.
Jag är så trött på att det som är viktigt för mig inte räknas. Jag känner mig halv och han vill inte vara min andra halva. Jag har kämpat hela mitt liv för att känna mig som en del av en familj och jag är trött nu, trött på slitet. Jag längtar så efter att få känna mig nöjd. Lycklig. Undrar när jag någonsin ska nå fram, om jag någonsin kommer komma dit. Just nu ser det mörkt ut.
Besviken. Sviken. Trött.
Utled på att aldrig kunna känna mig nöjd, riktigt nöjd. Är det fel av mig att önska det? Är det mina höga krav på allt och alla - i synnerhet mig själv - som spökar igen?
Är det jag som är otacksam? Borde inte det jag har räcka för att göra mig lycklig: en man som jag älskar och som älskar mig; en man som vill leva med mig, dela sitt liv med mig. Är det för mkt begärt av mig att han ska vilja dela mitt liv också, vilja ta del av det som är viktigt för mig?
Jag tycker inte att det är det! Villkorslös kärlek må låta vackert, men det är inte verkligt! Och när gjorde det egentligen ngn lycklig?
Gavin sjunger:
"So, since you want to be with me
You'll have to follow through
With every word you say
And I, all I really want is you
For you to stick around
I'll see you everyday
But you have to follow through"
Ge och ta. Det är väl det ett förhållande handlar om? Åtminstone det som får ett förhållande att fungera; fungera för båda två, år efter år. Just nu känns det som det inte blir så värst mkt ta från min sida och det är det som gör att jag sitter här och känner mig som jag känner mig.
Besviken. Sviken. Trött.
Jag är så trött på att det som är viktigt för mig inte räknas. Jag känner mig halv och han vill inte vara min andra halva. Jag har kämpat hela mitt liv för att känna mig som en del av en familj och jag är trött nu, trött på slitet. Jag längtar så efter att få känna mig nöjd. Lycklig. Undrar när jag någonsin ska nå fram, om jag någonsin kommer komma dit. Just nu ser det mörkt ut.
tisdag, juni 05, 2007
Så har man blivit en bloggare...
Kanske börjar det bli dags att försöka sätta ord på det som snurrar och snurrar i mitt huvud dag ut och dag in? Det där med dagbok lade jag ner för ett antal år sedan då jag insåg att det ofta gick månader och ibland år emellan anteckningarna. Kanske berodde det på ren lathet och ointresse eller kanske var det för att dagboken i sig inte inbjöd till så värst många givande samtal? Kanske var det för att man så sällan skriver mer än ngr få meningar med en vanlig penna nu för tiden, så att man får skrivkramp efter bara ngr minuter? Har nu iaf beslutat mig för att göra ett försök med att sätta ord på mina tankar här, i en blogg till allmän beskådning, och kanske är ni där ute bättre på att ge mig nya infallsvinklar än vad min gamla dagbok var?
Vad är det då som rör sig i en 25-årig Göteborgskas lilla huvud - som egentligen är ganska stort, iaf vad omkretsen beträffar - värt nog att sätta på pränt? Just för tillfället upptas tankarna till stor del av bebislängtan och stora stora ???? över varför det är så svårt att få det att resultera i en livs levande bebis.
Runt runt snurrar också hela tiden tankar om företaget, karriären och ekonomin. Jag saknar inte för en sekund mitt tråkiga, ostimulerande jobb med fullkomliga idioter till chefer, men tryggheten kan jag längta tillbaka till ibland, eller snarare fram till - fram till den dag då företaget ger mig samma trygghet. Men dit vet jag att jag kommer en dag...
Tankar på sången och vad som hade kunnat bli en karriär kretsar också runt i mitt huvud ibland, men jag kan inte säga att det är med sorg. Jag hade ju kunnat satsa på det om jag ville, men hade jag då någonsin nått den där tryggheten som är så viktig för mig? Jag tvivlar på det, och därför är jag också övertygad om att en sådan karriär inte hade passat mig.
Mitt huvud uppfylls självklart också till stor del av tankar på mitt liv med Älsklingen; vår framtid, våra problem, våra likheter och olikheter, men kanske först och främst vår fantastiska tur; turen att ha funnit varandra! För inte finns det ngt bättre än kärlek; besvarad, fungerande, givande, passionerad, bubblande kärlek!
Vad är det då som rör sig i en 25-årig Göteborgskas lilla huvud - som egentligen är ganska stort, iaf vad omkretsen beträffar - värt nog att sätta på pränt? Just för tillfället upptas tankarna till stor del av bebislängtan och stora stora ???? över varför det är så svårt att få det att resultera i en livs levande bebis.
Runt runt snurrar också hela tiden tankar om företaget, karriären och ekonomin. Jag saknar inte för en sekund mitt tråkiga, ostimulerande jobb med fullkomliga idioter till chefer, men tryggheten kan jag längta tillbaka till ibland, eller snarare fram till - fram till den dag då företaget ger mig samma trygghet. Men dit vet jag att jag kommer en dag...
Tankar på sången och vad som hade kunnat bli en karriär kretsar också runt i mitt huvud ibland, men jag kan inte säga att det är med sorg. Jag hade ju kunnat satsa på det om jag ville, men hade jag då någonsin nått den där tryggheten som är så viktig för mig? Jag tvivlar på det, och därför är jag också övertygad om att en sådan karriär inte hade passat mig.
Mitt huvud uppfylls självklart också till stor del av tankar på mitt liv med Älsklingen; vår framtid, våra problem, våra likheter och olikheter, men kanske först och främst vår fantastiska tur; turen att ha funnit varandra! För inte finns det ngt bättre än kärlek; besvarad, fungerande, givande, passionerad, bubblande kärlek!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
