Kostas - vårt mirakel

Jag har dragit mig för att skriva det här inlägget. Kanske har jag varit/är jag rädd för att jinxa det hela, men samtidigt vill jag dela med mig av miraklet:

Jag är gravid. Det tog lång tid innan jag vågade ta ut någon glädje ur faktumet, med tanke på att jag ju faktiskt varit gravid två gånger tidigare och det slutat med missfall, men nu är jag i vecka 30 och man kan väl lugnt säga att vi kommit en bra bit på vägen denna gång.

Vår 7:e och allra sista IVF såg först ut att gå åt skogen också den med bara 3 ägg vid ÄP. Av dem blev 2 st befruktade, så ET planerades till dag 2 efter ÄP. På morgonen kom dock det hemska telefonsamtalet, inget embryo var redo. Jag var helt förstörd. Men, det var äntligen vår tur för ett mirakel och 3 dagar senare, onsdagen den 14 maj - nästan på dagen 8 år efter att jag slängt p-pillren - fanns där en toppenfin blastocyst och väntade på oss! Och hen hänger alltså fortfarande kvar och sprattlar i detta nu omkring som en tok i min mage.

De första månaderna var skitjobbiga, jag har varit så fruktansvärt rädd att något ska gå fel. Sedan vecka 20, då jag kände Kostas röra sig för första gången, så har jag känt mig lite tryggare. Men sedan några dagar tillbaka har jag kommit in i en svacka och är nästan paniskt rädd att hjärtat bara ska stanna en dag. Det känns liksom som att något alltid har gått fel och varför skulle det inte göra det nu också? Nu är det bara några veckor kvar tills jag räknas som fullgången och kanske är det först nu som det kommit ikapp mig, att det här faktiskt KAN gå vägen. Så mycket större blir då rädslan för att det INTE ska göra det. Nu när det nästan är nåbart, barnet som vi kämpat för i 8 år och 7 månader.

Äggplock avklarat

I onsdags var det dags för äggplock. Med tanke på mina tidigare mardrömsupplevelser så var jag jätterädd. Speciellt som de inte har lustgas på Carlanderska och det var den som kändes som min räddning på de två sista äggplocken på SU.

Men det gick som tur var bättre än väntat. Carlanderska har tydligen en speciell sorts lokalbedövning som i alla fall fungerade hyfsat ihop med morfinet. Tycker dock att det gjorde mer ont än det hade behövt göra. Låg som vanligt och spände mig och började storböla till slut när det blev för mycket. Jag har lite svårt att förstå varför de alltid snålar med smärtlindring som någon sorts regel. Det finns ju fantastiskt bra smärtlindring så varför inte hellre ta i lite för mycket än som nu - och de tre första gångerna på SU - lite för lite. Blir det en till behandling så ska jag ta upp detta med dem så att jag kan slippa ha så ont.

Hursomhelst så fick vi ut nio ägg. Eftersom vi fick ut fler än åtta så blev vi tillfrågade att vara med i en studie som de just nu gör på Carlanderska och på Cura i Malmö. De testar en ny sorts mikroskop när de väljer ut spermierna för ICSI, där de tittar på spermierna i 6000 ggr förstoring istället för 400 ggr förstoring som vid vanlig ICSI. Så här står det om tekniken på Carlanderskas hemsida:

"IMSI (intracytoplasmic morphologically selected sperm injection) är en ny metod som Fertilitetscentrum är på väg att introducera. Metoden är en vidareutveckling av ICSI och innebär att de spermier som tas ut för mikroinjektion är bedömda i högförstoring (6000 gånger). Spermiernas cellkärnor kan med denna teknik bedömas mer noggrant och de med bäst utseende kan tas ut för mikroinjektion av ägg."

Så hälften av våra ägg har nu injicerats med spermier uttagna med ICSI och hälften med IMSI. Alla embryon odlas sedan till blastocyster, dvs i 5-6 dagar. Här kommer förstås risken in: det kanske inte är något embryo som överlever till blastocyststadiet och då blir det ingen ET alls! Vi har fått en tid för ET på måndag, men redan idag väntar vi samtal från Carlanderska om våra små ägg. Jag har en obehaglig känsla av att det gått åt skogen och inget överlevt. Jag försöker vara positiv, men jag kan inte låta bli att tänka på historiken:

Försök nr 1 - 5 ägg plockade. 2 befruktade. 2 överlevde men 1 delade sig inte så bra. 1 åter på ET, inget i frysen. Ingen graviditet.

Försök nr 2 - 10 ägg plockade. 4 befruktade. 1 som delade sig som det skulle. 1 åter på ET, inget i frysen. Gravid men missfall i vecka 6.

Försök nr 3 - 5 ägg plockade. 2 befruktade. 1 delade sig som det skulle och 1 för fort. 2 åter på ET, inget i frysen. Ingen graviditet.

Försök nr 4 - 8 ägg plockade. 3 befruktade. 1 överlevde men delade sig för långsamt. 1 åter på ET, inget i frysen. Gravid men missfall igen i vecka 5-6 (det tog ett tag innan kroppen stötte bort det, men det dog säkert redan i vecka 5.)

Inte är det någon upplyftande läsning precis...

Nu får det räcka!

Igår kväll ringde min pappa och berättade att min yngsta farbror har en hjärntumör stor som en clementin. Rara lilla farbror...

Allt har gått jättefort. Han fick diagnosen för bara några dagar sedan, men är redan väldigt sjuk. Kan inte gå, pratar släpigt, glömsk och snurrig etc.

På tisdag i nästa vecka blir det operation. Även om de mot alla odds får bort allt så är risken stor för permanenta hjärnskador.

Nu får det fan räcka!

Hoppet lever

Den stora frågan är om Skrutten gör detsamma. Den här väntan är verkligen outhärdlig.

Resten av veckan har fortsatt precis som innan. Ingen flytning/blod på nätterna och inget på mornarna. Sen har mensvärken satt fart i både mage och rygg när jag varit på jobbet, ibland redan vid kl 9, ibland först på em. I samband med värken har flytningarna kommit. Inte alls tjockt som mensblod (eller vid förra missfallet) utan mycket mer vattnig, som kraftigt utspädd mens ungefär. Oftast mest på den bruna skalan men ibland även ljusröd/orangeaktig.

Det konstigaste är att det nästan bara kommer när jag är på jobbet. När jag väl kommer hem vid 16-tiden så har det alltid avtagit och sen knappt kommit något alls på kvällarna. Jättekonstigt! Igår kom det inte så mycket som en droppe på hela kvällen och det har inte kommit något hittills idag. Däremot rejäl mensvärk i ländryggen.

Symptom i övrigt? Ja, det har faktiskt börjat smyga sig på en del symptom:

Har vaknat tre dagar i rad nu med en känsla av att vara "godisbakis", dvs när man proppat i sig för mycket snacks en kväll och vaknar med lätt illamående och en torr, men klistrig känsla i munnen morgonen efter. Illamåendet har sedan kommit och gått under dagen, men varit som värst tidig morgon och sen kväll.

Känner mig yr och lite matt till och från.

Brösten har börjat ömma lite de senaste dagarna, framför allt bröstvårtorna som känns som i början på ÄL. Bröstvårtorna är även påtagligt mörkare.

Stickande, ilande värk innanför blygdbenet, högre upp i magen och lite på insidan av låren (en värk som tydligt skiljer sig från den vanliga mensvärksliknande smärtan.)

Lätt huvudvärk.

Lätt halsbränna nattetid.

Träningsvärkskänsla i magmusklerna. Känns helskumt. Det märks framför allt när jag sjunger och ska använda magstödet, går inget vidare!

Även gravtesterna har blivit starkare och starkare, så rädslan för vanligt missfall är inte riktigt lika stor. Det jag nu fasar för är istället: MA, utomkveds eller druvbörd. Aldrig kan man vara lugn...

Vet att jag inte kommer att kunna fungera normalt ända fram till vul på SU den 21/12, så nu har jag bokat en tid hos en gyn (min egen älskade gyn har fått en hjärtattack så honom kunde jag tyvärr inte gå till) nu på tisdag. Om inget händer innan dess så är jag då i vecka 5+3 och chansen att hon ska se något är förstås inte så stor, men den lilla chansen som finns vill jag ta! För ser hon ingenting så får jag fortsätta vara ovetandes tills den 21:e veckan efter och det skulle jag ju få vara iaf så det är värt den risken för att få chansen att få se att hinnsäck och gulekropp sitter där det ska. Håll tummarna för vårt skrutt!

Delar av testarsenalen hittills:

Första plusset. 111201 em. 3+5
111202 morgonurin. 3+6

111205 morgonurin. 4+2
111207 em. 4+4

Tog även ett CB digital igår (4+6) på morgonurin och då hade det slagit om till "2-3 v".

Hopplöst

Snart orkar jag inte mer.

Jag vet fortfarande inte hur detta kommer att sluta. Jag vet inte om vår älskade skrutt lever eller ligger död i min kropp. Och det finns ingenting jag kan göra för att få veta heller.

Mensvärken och flytningarna har hållit i sig hela helgen. I söndags började det göra mer ont och då blev jag förstås övertygad om att det var kört.

Testade igen igår morse och var helt inställd på minus eller iaf ännu svagare plus, men då var det istället starkare. Och hoppet föddes igen. Hade ingen mensvärk på hela förmiddagen och kom bara pyttelite brun flytning och jag började nästan slappna av lite... men på eftermiddagen satte det fart igen: rejäl mensvärk i både mage och ländrygg och som ett brev på posten även blodblandad trådig flytning. Helt knäckt kröp jag ner i sängen när jag kom hem. Efter ca 30 minuters vila var värken borta igen och höll sig borta hela kvällen, även när jag var iväg på körövning. Flytningarna avtog dessutom.

Idag har det varit samma visa igen: varken blod eller värk hela förmiddagen och jag började på nytt att andas ut. Men efter lunch smög den sig på igen, den hemska mensvärken. Tre täta toalettbesök med samma resultat: trådigt blod på papperet. Och nu efter några timmar i hemmets lugna vrå är värken återigen borta och det har bara kommit lite brun flytning.

Jag fattar verkligen ingenting. Någon som varit med om något liknande? Orkar inte kastas mellan hopp och förtvivlan fler gånger, men känns inte som någon större idé att åka till gynakuten heller. Vad kan de egentligen se i vecka 4+3 liksom? I alla fall inget hjärta, och det är det enda som hade kunnat lugna mig nu.

Detta är verkligen psykisk terror...

I upplösningstillstånd!

Strax efter mitt inlägg igår så satte mensvärken igång - precis som väntat. Och vid nästa toabesök kom det mycket riktigt rosa på papperet - precis som väntat. Illamåendet var under eftermiddagen som bortblåst - precis som väntat.

Jag beslöt mig för att försöka få ett slut på det hela så fort som möjligt och göra ett gravtest när jag kom hem från jobbet. Jag vill hellre veta att det är kört än gå och hoppas ett par dagar till tills mensen sätter igång ordentligt.

Döm om min förvåning när TVÅ streck kommer fram på testet - inte alls som väntat! Inte med en gång, men efter ett par minuter kom där ett mycket mycket svagt, men ändå tydligt, andrastreck. Jag lät testet ligga kvar i badrummet och när Älsklingen kom hem ~10 min senare bad jag honom gå in och titta. "Ett starkt och ett svagt streck" sa han, "Vad betyder det?"

Ja, vad betyder det...?

Nu är jag nojjigare än någonsin. Skrutten har uppenbarligen fortsatt dela sig och fastnat. Men sen då? Varför ett så svagt streck? Och vad betyder de rosa (och nu bruna) flytningarna? Och mensvärken som kom från ingenstans helt plötsligt igår? Jag vill inte att det ska vara så, men jag misstänker starkt att det håller på att sluta precis som vår förra graviditet: med ett mycket tidigt missfall.

På kvällen igår åkte vi iväg och köpte ett CB digital. Jag ville ha det hela mer svart på vitt. Inga jobbiga streck att tolka... Så imorse kl 5.15 blev det dubbeltest: CB digital + samma sorts sticka som jag testade med igår. För att vara säker på att göra allting rätt denna gång så satte jag klockan på 5 min, för då var det dags att avläsa stickan enligt instruktionerna.

Älsklingen fick titta. Samma svaga streck (kanske t o m lite svagare?) och CB sa "Gravid 1-2 veckor". Ja, imorn är det ju 2 veckor sedan ET, men "1-2 veckor" är ju också samma sak som ett svagt streck. Dvs det finns hCG, men inte så mycket...

Och symptomen? Illamåendet smög sig på igen igår på kvällen och imorse fanns det där också. Men man kan ju undra om jag mår illa för att Skruttet lever eller om jag mår illa för att jag sett de där strecken...

Jag hatar verkligen den här ovissheten. Jag hatar den här rädslan som sitter där innanför bröstbenet som ett litet djur och river i mina inälvor. Jag inser genast att om nu inte mensen kommer, då kommer djuret ändå att vara mitt sällskap i många månader framöver...

Osäkerhet

Så fort jag börjar känna minsta lilla trygghet in min tillvaro så händer något som får mitt liv att skaka i sina grundvalar. Man kan ju tro att jag skulle ha vant mig vid det här laget, men jag antar att jag till grunden törstar så efter trygghet att jag är snabb att inbilla mig den i minsta lilla tecken på normalitet.

Den här sommaren har varit bättre än på många år. Jag vill nästan sträcka mig till att kalla den underbar. Vädret sög i vanlig svensk anda, så jag och Älsklingen tog helt spontant bilen ner till Italien. Italien, Medelhavet och värmen... I Italien fick jag också frågan, löftet och ringen jag väntat på i så många år.

För en kort stund kände jag mig faktiskt... lycklig! Sen kom vi hem till vardagen igen och Älsklingen tog ett återfall. Nyförlovade och lyckliga, varför gör han då så här? Varken jag eller han själv förstår. Beroendesjukdomen är fruktansvärd och jag hatar den! Jag hatar att den klibbar sig fast i vårt liv som ett äckligt jävla tuggummi i håret! Jag hatar den till och med mer än barnlösheten.

Barnlösheten... Efter 2,5 års IVF-uppehåll har vi ju planerat in vår 4:e och sista "gratis"-IVF nu i höst och så händer detta. Så nu vet jag varken ut eller in. Genomföra behandlingen som planerat eller skjuta upp den igen? Gör vi fel om vi genomför behandlingen? Å andra sidan, hur länge kan vi gå och vänta på att gå vidare med våra liv? Kommer vi någonsin kunna känna oss säkra från de jävla drogerna, det gör man väl aldrig? Och om vi mot förmodan faktiskt skulle lyckas med denna IVF, ja då är det ju inte bara oss två det handlar om längre. Jag kan ju ge upp och lämna Älsklingen för gott om jag en dag känner att det är den enda utvägen, men vårt barn skulle ju för alltid vara hans barn.

Jag känner mig självisk som vill genomföra behandlingen iaf, samtidigt... visst är det av själviska anledningar som alla par vill ha barn? Och kanske kommer ett barn att göra Älsklingen gott och hjälpa honom att hålla sig ren och inte ta fler återfall? Det är iaf han själv övertygad om... Skulle han ens ha tagit det där stora återfallet för snart två år sedan om barnlösheten inte hade funnits i våra liv? Det får vi aldrig veta, men jag tror inte det.

Jag har så många frågor i mitt huvud just nu, men så få svar.

Jobbsökeri

Dagen efter mitt förra inlägg om jobbet blev jag uppsagd.

Psykopaten (chefen) kom till butiken och efter att ha stått och skrikit på mig och en kollega i över 1 h om hur värdelösa vi var och att det var "fel" på oss, så avslutade han min anställning.

Jag var provanställd så han behövde ju egentligen inte ge några särskilda skäl, men det faktum att de skäl han faktiskt gav var ren bullshit (som t ex att jag sålde för dåligt, när sanningen var den att jag föregående vecka sålde bäst i Sverige...) förstärkte bara min tidigare övertygelse om att han faktiskt är sjuk.

Sanningen: jag accepterade inte hans vidriga stil mot oss anställda (och hans ständiga brott mot kollektivavtalet) och sa därför emot och det kunde inte han tåla och därför blev jag uppsagd.

Jag har ärligt talat aldrig varit så lättad att slippa ett jobb i hela mitt liv, å andra sidan hade det känts såå mycket bättre om jag hade hittat ett nytt jobb först och fått säga upp mig själv. Men med tanke på hur dåligt min kollega mår av att gå till jobbet varje dag nu så var det nog min vinst iaf, så att säga.

Enda nackdelen är förstås ekonomin, som riskerar att få sig en rejäl smäll av detta. Det är verkligen ingen rolig arbetsmarknad just nu och jag vill ju inte ta vilket jobb som helst. Ska jag inte förlora några pengar på detta så måste jag ha ett nytt jobb till den 1:e oktober... inte helt enkelt! Jag har redan några olika tillfälliga och deltidsjobb på gång, men jag kommer ändå vara tvungen att fortsätta söka efter något fast och på heltid.

Jag har dessa dagar märkt att det inte bara är arbetsmarknaden som har blivit svårare utan även själva jobbsökningsprocessen. Varenda j-vla företag har ju egna databaser där man måste registrera sin CV för att kunna ansöka! Så vad hjälper det att man har en färdig CV när man ändå måste ägna 1 h per jobb åt att fylla i alla sina anställningar, utbildningar och erfarenheter på respektive arbetsgivares hemsida? Vilket hästjobb!! Jag har ägnat hela dagen idag åt att söka jobb och allt som allt fått iväg ca. 10 ansökningar... puh. Varför kan man inte få välja om man vill ladda upp färdigt CV eller fylla i hela skiten igen?! Hur svårt kan det vara när man ändå söker en specifik tjänst? Jag förstår ju grejen om man gör en spontanansökan, men varför ska man behöva ägna all den tiden för att söka en utannonserad tjänst? Jag blir riktigt frustrerad. Tror jag skjuter mig själv om jag ska behöva läsa meningen: "ansökan via extern webbplats" igen...

Tillbaka på ruta 1

En vecka har nu passerat sedan dagen M. M som i mens, m som i minus. S som i Sorg.

Om det är ngt jag iaf blivit bra på under detta år av behandlingar, så är det att gå vidare. Nåja, bra och bra... bättre iaf. Redan samma dag som misslyckandet var ett faktum ringde jag till SU för att diskutera nästa behandling. Jag behöver ett nytt mål, nya datum att räkna ned till för att orka. Och nu har jag det. Skönt.

Tyvärr kan min kropp aldrig samarbeta och låta mig gå vidare eftersom den tycks ha bestämt sig för att inte bete sig normalt. Även misslyckandet, mensen och kroppen, har betett sig underligt denna vecka. Och vips, så är oron där igen. Hur känns egentligen ett utomkveds? Kan jag ha sådan otur? I helgen var jag helt säker på att ngt var fel. Oron finns där fortfarande, men jag har iaf lugnat ner mig lite. Och orsaken? Jo:

• Mensen - Denna mens har varit allt annat än normal. En normal mens för mig är riklig, med mkt levrat blod och en hel del mensvärk i 2 dagar och sedan trappas den snabbt ner och är borta inom ytterligare 3-4 dagar. Det naturliga vore att - som de flesta andra - blöda lite extra efter stimuleringen, men så har det alltså inte varit för mig. Denna mens har från första stund enbart varit röd, färskt blod alltså, inget levrat alls. Det har aldrig tidigare hänt mig, under alla år av menscykler! Istället har denna mens varit mer utdragen, och även idag, dag 7 måste jag använda skydd. Visserligen bara trosskydd, men det är ändå inte som det brukar vara.
• Smärtan - Trots mindre mens har mensvärken varit värre än vanligt. I helgen var den näst intill outhärdlig och det enda tillfälle då jag fick lite lugn och ro var efter morfintabletten i lördags. Jag har haft ovanligt mkt värk i ländryggen dessutom. Nu är den molande värken så gott som borta sedan ngr dagar, men det hugger fortfarande till i livmodertrakten ngr ggr per dag: när jag skrattar, hostar, sträcker mig osv. Det oroar mig och jag tycker inte alls om det!
• Huvudvärken - Jag har fortfarande huvudvärk varje jävla dag, och jag känner mig helt slut vid det här laget! Sist jag hade så här var för 6-7 år sedan när jag var deprimerad och gick med huvudvärk varje dag i 3-4 månader (fråga mig inte hur jag stod ut). Nu hoppades jag ju förstår att huvudvärken var hormonell, men uppenbarligen inte, så jag förstår inte varför den envist hänger kvar.
• Tempen - Detta är det som jag tycker har varit konstigast. Jag har fortsatt ta min temp varje morgon eftersom jag fortfarande dras med de jobbiga svettningarna, och den har inte sjunkit förrän idag! Imorse visade den 36,6, vilket är ungefär som vanligt. Men hela veckan har den pendlat mellan 36,8 och 37,0 och det är helt klart högre än min vanliga temp. Jag tycker att det är helskumt! Det finns ju ingen som helst anledning till högre kroppstemp längre, eller? Det är en vecka sedan jag slutade med vaggisarna och så länge sitter de väl inte i?

Den futtiga mensen tillsammans med de andra knepiga symptomen har resulterat i stora utomkvedsoron denna vecka. Jag tog ett nytt gravtest igår och det var precis lika mkt minus som de tidigare, så nu börjar jag kunna släppa det lite. För visst borde det vara plus vid det här laget om det var utomkveds?

Usch, vad jag grubblar över allt. På onsdag nästa vecka ska jag iaf till dr Lars och planera vår nästa - sista - behandling, så oroar jag mig fortfarande då så får jag väl be honom ta en titt.

Annars är det nu bara ny väntan som gäller. Läkarbesök på onsdag alltså, sedan ny mens om ca 3 veckor (om kroppen samarbetar) och spraystart på dag 21 i den cykeln. Vi är redan preliminärbokade för ÄP vecka 18 eller 19, för att ha en garanterad plats. ÄP i vår allra första IVF gjordes vecka 19, 2008. Vi är alltså tillbaka där vi började den här IVF-resan, om man bortser ifrån "den lilla detaljen" att ett år har gått. Blä!

Stressnivå 110% (ET+15)

Lite ljusbrunt på toapapperet imorse = panik!

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!

Stora tålamodspokalen (ET+14)

Japp, den förtjänar jag big time! Jag har inte tjuvtestat idag. =) Det trodde jag aldrig att jag skulle klara. Min gamla disciplin börjar komma tillbaka!

Älsklingen tyckte att jag skulle hålla mig till lördag så nu blir det så. Då är han dessutom hemma och kan vara med. Jag har alltid testat ensam tidigare, men det känns bra att göra det tillsammans denna gång. Jag har byggt upp ett så stort hopp kring detta nu så att jag vet inte hur jag kommer att ta det om det blir ett jävla minus, och tanken på att ha Älsklingen där då känns bra.

Nu till dagens analys:

• Illamåendet: Igår höll det i sig in på eftermiddagen. Ena frukostmackan åkte i papperskorgen och jag konstaterade att keso och ägg inte var aktuellt som pålägg. När det var dags för lunch hade jag ingen matlust och det blev en tallrik Cultura-fil istället. När det var dags för middag kl 18 var jag vrålhungrig och aptiten var tillbaka. Imorse vaknade jag med samma lätta illamående igen, men fil och macka med ost, skinka och grönsaker gick iaf ner utan problem. Känner mig dock lite småuschlig nu efteråt.
• Molvärken: Den har helt klart avtagit nu och värkarna av missfallsklass är borta, skönt! Igår fick jag bara ngr småattacker med molande då jag stressade och åt för snabbt och på kvällen när jag var på körövning och sjöng "med magen", vilket inte var helt oväntat. En ny sorts värk har dock dykt upp och den oroar mig lite. Två kvällar i rad nu har den dykt upp när jag gått och lagt mig: en stickande känsla ganska långt till vänster i magen. Det är inte en tarmvärk som jag känner igen och därför börjar jag genast nojja och oron nu är för utomkveds. Det känns liksom som att värken sitter alldeles för långt åt sidan för att vara bra värk. Aldrig är man nöjd...
• Huvudvärken: Det här är nog det tydligaste symptomet eftersom det är en värk som inte är vanlig för mig. Jag har sällan huvudvärk nu för tiden och när jag har det är det alltid migrän (och det är en helt annan värk, ni som har det vet vad jag menar). Igår hängde den med under fm och kom tillbaka på kvällen och imorse vaknade jag med den. Oskönt men skönt!
• Yrsel, darrighet: Känner mig svagare idag och darret i händerna sitter kvar.
• Svettningarna: Puh! Det är verkligen som att vara tillbaka i nedregleringsklimakteriet! Det är fortfarande värst när jag ligger i sängen och försöker sova, men också på morgonen. Igår kväll på kören fick jag värsta svettattacken! Fläktade och fläktade med noterna och kände hur det hettade galet mkt under huden i ansiktet och på bröstet. Blurk!

Jag ber till alla tänkbara gudar och gudinnor där ute att allt detta är goda tecken och att lördag blir en Alla hjärtans dag och inte Alla smärtans dag!

Nervvrak (ET+12)

Usch, nu är jag ett äkta nervvrak igen! Molvärken har tagit fart som sjutton nu ikväll. I klass med missfallsvärken, helt klart. Buhu buhu, jag vill inte...

Jag önskar så att jag inte hade missfallet att jämföra med, för känslan är alltför lik tyvärr.

Farliga dag 11 (ET+11)

Så är den alltså här. Farliga dag 11. Dagen då drömmarna grusades första gången. Nåja, definitivt inte första gången egentligen, om man räknar de otaliga ggr mensen gjort mig ledsen innan vi började med IVF. Men iaf första gången då vi verkligen byggt upp hoppet om att det äntligen var vår tur.

Dag 11. Den har på något sätt blivit milstolpen i denna behandling. Förra gången hade jag inte alls sjåsat upp den så och jag har ingen aning om varför jag gjort det denna gång. Jag vet ju egentligen att bara för att mensen inte kommer idag så betyder inte det att den inte kan göra det imorn istället. Men ändå är det idag som jag har fasat så för. Knepigt.

Jag har bara varit vaken sedan 9.45 och ändå har jag redan hunnit kolla trosorna 30 ggr. Utan överdrift! Jag tycker hela tiden att det känns som att det börjar sippra och får panik, men hittills: ingenting. Jag kommer att vara galen innan denna dag är slut om jag ska fortsätta så här... Kommer mensen så kommer den och det finns ju ingenting jag kan göra åt det. Men ändå blir jag sådan här. Hur störd är man inte?

Magen känns konstig dessutom och jag tycker inte om det. Jag vill inte känna ngt alls. Så länge inget känns är det iaf inte mens, för den känns. Nu molar det på ett konstigt ovanligt sätt. Det känns på båda sidorna men inget i mitten. Wierd. Har också haft lite värk i ländryggen, som jag brukar få vid mens. Men alla dessa konstiga symptom är ju omöjliga att tolka och jag borde sluta analysera ihjäl det. Men hur gör man?

Snälla, söv mig ngn och väck mig om en vecka när jag vet säkert! Varför ingår inte ett treveckors IVF-koma i behandlingen?

Tillägg: Glömde dokumentera två symptom: huvudvärk hela dagen igår och i förrgår. Sedan igår har jag också börjat få värmevallningar igen, precis som de man har under nedreglering. Detta är ngt helt nytt som jag inte känt tidigare försök och jag tycker att det är helskumt, men hoppas att det är positivt.

Rädslan växer (ET+10)

Bara för att jag igår skrev att jag inte kände så mkt molvärk längre så började det förstås att mola som sjutton igen sent igår kväll. Precis som mensvärk känns det och det skrämmer livet ur mig. Nu när jag tänker efter så föredrar jag helt klart ingen molvärk framför den mensvärksliknande skrämselsmärtan. Den stickande känslan är den enda som jag ser som positiv, men den har jag inte känt av på ett tag, när jag tänker efter. Typiskt!

Bröstvårtorna är förresten inte alls ömma längre, det försvann för ngr dagar sedan.

Just nu har jag inte alls ngn positiv känsla. Klart att jag hoppas, men jag börjar bli mer och mer övertygad om att det blir mens och inte plus om ngr dagar. Skulle mensen hålla sig borta imorn - den kritiska 11:e dagen då mensen gjorde sitt intåg efter första IVF:n - så kanske jag vågar tro lite på det igen. Men idag är en dålig dag, en dag med rädsla och ont om tro.

Halvvägs (ET+9)

Sitter i soffan och plågas av den alltid lika värdelösa Melodifestivalen som Älsklingen envisas med att titta på. Jag förundras varje år över att det skrivs så många menlösa låtar och att det varje år tycks gå hem hos folk ändå. Ge mig en melodifestival med t ex Kent, Robyn, Anna Ternheim och Laleh och det hade varit en fröjd att titta/lyssna. Men det kommer ju aldrig att hända. Vi lär få dras med töntiga Alcazar, överspelande Caroline af Ugglas och menlösa Shirley Clamp i ngr år till, tills det dyker upp nya menlösa artister redo att anta scenen. Suck! Nästa lördag är det jag som bestämmer kvällsaktivitet...

Dag 9 sedan ET idag och 9 dagar kvar till officiell testdag. Jag är alltså halvvägs! =) Men det är nu de svåra dagarna börjar. Det är nu mensen kan dyka upp när som helst och rasera allt för femtielfte gången. Första försöket kom mensen på dag 11. Jag hoppas slippa uppleva det igen.

Molvärken har helt klart avtagit sedan i onsdags. Jag antar att det är sviterna efter ÄP som nu helt ebbat ut. Kvar nu är en lättare molvärk som inte kommer lika ofta, men ändå till och från varje dag och jag hoppas så att det är ett gott tecken! Den stickande känslan kommer också då och då och ibland sticker det också lite i ljumskarna. Jag vill så gärna att det ska vara bra symptom!

Förra gången hade jag kraftig mensvärk dagarna innan plusset, men jag vet ju inte om det var positivt av graviditeten eller ngt som tydde på missfallet som skulle komma. Så jag önskar att det kommer att kännas annorlunda denna gång. Mensvärkskänslan skrämmer mig och är inget positivt i mitt minne från min korta graviditet. Tredje gången gillt och jag önskar mig ngt nytt som jag inte har känt förut!

Inga stick idag (ET+4)

Bläää, livmodern har varit helt stickfri hela dagen! Molvärken kommer och går som den har gjort sedan ÄP, men har börjat avta lite. Svullnaden är oförändrad sedan igår och jag kan fortfarande inte ha ngt annat på mig än mina baggyjeans och en jeanskjol som hänger på höften. Men mestadels blir det mjukisar så att inget klämmer obekvämt på magen.

Idag var jag hos Stina igen. Både hon och jag märkte att min sinnesstämning inte var så i botten som förra gången jag var där. Jag kunde t o m skratta litegrand när vi kom in på t ex stereotypa könsroller som jag och Älsklingen lyckats hamna i. Det var ett bra samtal och för första gången kände jag mig gladare när jag gick därifrån och inte deppigare som jag brukar. Jag traskade hem i lagom takt och njöt av solen som sken.

Jag fick en hel del tänkvärt att ta med mig och arbeta med denna gång. T ex föreslog hon att jag skulle försöka att inte grubbla för mkt över framtiden just nu utan istället lägga upp en plan enbart för de här två jobbiga veckorna av ovisshet som jag är mitt uppe i. Det är ett gott råd för jag är ett riktigt analysfreak och tenderar att alltid tänka ut olika scenarier av varje situation redan innan man har någon som helst möjlighet att veta åt vilket höll situationen kommer att gå. Jag grubblar redan över allt man kan tänka sig att grubbla över om vi skulle lyckas nu, och likaså över allt man kan tänka sig att grubbla över om vi inte lyckas nu, och om vi skulle lyckas men få mf igen osv. osv. Och man behöver ju inte ha ngn examen i psykologi för att fatta att det inte är speciellt hälsosamt. Så nu ska jag iaf försöka följa Stinas råd och inte planera längre fram än till testdag.

Äggplock igår

Nu är det överstökat! Igår gjordes äggplock nr 3 på 9 månader. Det känns konstigt att tänka att jag hade kunnat bli mamma om ngr veckor om det första försöket hade lyckats. Men, istället har vi alltså hunnit genomföra 2 hela försök ytterligare under denna tid.

Men igår var det iaf dags för helvetesingreppet en tredje gång och jag var förstås jätterädd innan. Tack och lov togs min smärta på allvar denna gång och de snålade inte med medicinerna, iaf inte under själva operationen. Synd bara att man ska behöva gå igenom ett helvete två ggr för att bli tagen på allvar...

När vi kom till SU 7.30 fick jag utöver de två obligatoriska Pamol-tabletterna också en lugnande och sövande tablett, Flunitrazepam. Den hade uppenbarligen sin verkan, för när BM kom för att hämta in oss till ÄP:t hade jag somnat.

Väl inne på operationsrummet fick jag klättra upp i hemska stolen som vanligt och därefter sattes arsenalen in! Jag fick först av allt lustgasmasken och tydliga instruktioner hur jag skulle andas. När jag tagit ngr djupa andetag förstärktes min redan dåsiga känsla. Därefter fick jag i kanylen utöver det sedvanliga morfinet, Rapifen, också Dormicum, som är ett lugnande/sövande preparat. När det väl var dags för lokalbedövningen var jag redan så borta så jag minns inte ens att de satte den. Jag minns inte mkt från själva äggplocket alls faktiskt, bara små lösryckta fragment. Jag minns att det gjorde lite ont när läkaren började med äggstock nr 2, den högra som har varit ömmast de tidigare gångerna också, och att jag då fick mer morfin och dåsade bort. Vid ett tillfälle försökte jag titta på monitorn men allt var suddigt så jag blundade instinktivt med ena ögat och kisade för att se bättre, varpå hela rummet skrattade lite åt mig. Jag minns också att embryologen sa "ägg" när hon hittat det första ägget. För övrigt minns jag ingenting förrän det var dags att klättra ner ur stolen och stappla in till vårdrummet igen.

Tyvärr blev det lika illa som tidigare ÄP efter ingreppet när smärtlindringen släppte. Jag hade inte mer än lagt mig i sängen innan smärtan i magen blev olidlig. Älsklingen hämtade BM och jag fick en tablett Diklofenak. Efter en halvtimme hade jag fortfarande lika ont och då kom BM äntligen in med det som jag bett om flera veckor tidigare inför ÄP:t - långtidsverkande morfin. På ngr sekunder var smärtan som bortblåst! Enda problemet efter det var för Älsklingen att få mig att vakna till liv, äta ett par mackor och åka hem, när han efter ngn timme var så uttråkad så att han höll på att få spader. Men, hem kom vi och sedan sov jag som en stock till kl sju på kvällen och idag har jag sovit så gott som hela dagen. Välbehövt!

Och resultatet... fem ägg. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte är besviken. Vid vul:et i söndags syntes åtminstone 9 äggblåsor varav 7 var i lagom storlek, och så blev det bara 5. Det är lika få som första gången och hälften så många som förra... och det som oroar mig är att jag vet hur det slutade de gångerna. Med bara ett dugligt embryo. Imorn får vi veta om det slutar likadant denna gång, eller rent av sämre. Mellan 9 och 10 imorn ska de ringa om det inte blir ngn ET. Jag kommer att gå som på nålar hela förmiddagen. Förhoppningsvis håller telefonen tyst och vi kan åka till SU kl 14 som planerat och jag kan få tillbaka ett eller två embryon. Ngt annat orkar jag inte ens föreställa mig just nu.

Det närmar sig och rädslan ökar (Injektionsdag 9, spraydag 29)

Blodprov och vul idag. Östradiolvärdet hade stigit som det skulle, men vul:et gick sådär. Dr Lars hittade bara 4 äggblåsor som var lite större, mellan 11 och 15 mm. Där fanns också en del små, under 10 mm, men de räknade han inte. Så nu blir det höjd Menopur-dos igen, till 225 IE som jag hade från början, och nytt vul på söndag. ÄP tisdag eller onsdag.

Jag börjar bli riktigt nervös nu. Det finns så mkt som kan gå fel och så liten chans att allt går rätt. Vi lyckades ju trots allt förra gången, så chansen att jag ska bli gravid denna gång också är ju statistiskt sett ganska liten. Befruktningen har vid de båda tidigare försöken gått riktigt dåligt, så chansen att den helt plötsligt skulle gå bra är också ganska liten. Problemet har (förmodligen) varit för omogna ägg, och att de idag var mindre än de borde så här dags i behandlingen bådar ju inte direkt gott för mognaden denna gång. Det finns så mkt som kan gå fel och så liten chans att allt går rätt.

Största skräcken är ändå att vi ska lyckas, att jag ska bli gravid igen... och att det ska sluta som förra gången. Jag är så fruktansvärt rädd för att få missfall igen, jag vet inte om jag skulle klara det. Men ju mer jag tänker på det som hände, desto mer övertygad blir jag att det inte var fel på embryot utan att det är hos mig problemet ligger. Mitt superimmunförsvar som redan givit sig på sköldkörteln och håller mig så gott som helt frisk från förkylningar, maginfluensor och annat, gav sig säkert på embryot också... och gör det i så fall garanterat igen. En del av mig önskar faktiskt att det inte ska lyckas nu, det är tryggare så. Jag kan den här grejen nu, IVF:andet har blivit vardag. Jag är inte rädd för det längre. Det är bekant och tryggt.

Med en graviditet kommer nya rädslor att tackla. Förra gången var jag inte gravid länge nog för att hinna bli rädd, jag hann inte ens greppa att jag var gravid innan jag helt plötsligt inte var det längre. Och ändå blev sorgen så stor - är sorgen så stor. Om det skulle hända igen så skulle jag gå under.

En vän råkade idag ut för en av IVF:ns många skräckscenarion: när det nu var dags för ÄP av deras första IVF så fanns där inga ägg kvar. De hade lossat i förtid och allt de fick ut var ett litet omoget ägg. Jag var med henne på vul:et i måndags, eftersom hennes man jobbade, och då fanns 9-10 äggblåsor i nästan färdig storlek. Men idag - tomma. Jag tycker så oerhört synd om dem, vilken mardröm! Det lilla ägg de fick ut var omoget och har tyvärr små chanser att ens bli befruktat. Hela skiten i onödan med andra ord, precis som vid vår första IVF. Det är en fruktansvärd känsla. Jag hade inte velat vara i hennes skor nu, stackaren!

I mina skor just nu är det helt ok. Vallningarna är så gott som borta och likaså huvudvärken. Magen är svullen och ömmar, men jag känner tydligt att det inte är lika mkt aktivitet där inne som förra gången, då kunde jag knappt böja mig vid det här laget och hade rejält ont. Det är visserligen skönt att slippa, men oroar också en del. Jag vill ju inte få ett sämre resultat denna gång. Ikväll sprutar jag iaf åter igen med 225 IE och hoppas innerligt att det ska ge ett bra resultat till på söndag.

Imorn har jag en riktigt svår grej på schemat. Jag ska till Onsala och se moster, eller rättare sagt se kroppen som inte längre är moster. Jag har aldrig sett en död människa, så jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig. Men jag känner att jag behöver det, för att förstå. För att se att hon faktiskt inte är där längre. Kanske kan jag greppa det då.

Krångliga Menopur (Injektionsdag 1, spraydag 21)

Första Menopur-injektionen idag. Eftersom jag tidigare haft en simpel Gonal-F-penna var jag lite nojjig att det skulle trassla sig med blandandet, och förstås blev mina farhågor besannade. När jag provblandade på SU med BM så gick det utan problem, men då var det inte heller the real thing och en process som skulle avgöra vår bebis blivande eller icke blivande. Så, nu var det förstås lite mer som stod på spel.

Ok, här kommer det jag nojjar över: hur jag än bar mig åt när jag skulle dra upp lösningen tillbaka i sprutan efter att ha blandat, så kunde jag inte få med mig allt! Precis samma sak med alla tre ampuller (en ampull med vätska skulle blandas med tre ampuller Menopur). Det blev en liten liten minidroppe kvar i botten på ampullerna som inte ville upp i sprutan hur mkt jag än vred och vände på den. Istället fylldes sprutan bara med massa luft hela tiden. Tänk om jag inte fått i mig tillräcklig dos nu? Vad gör jag för fel? Jag minns inte att det blev ngt alls kvar när jag testblandade på SU. Förmodligen granskade jag inte ampullen så oerhört noga som jag gjorde nu, men ändå. Det kommer ju garanterat att bli samma sak imorn kväll och varje kväll efter det och jag kommer att nojja lika mkt varje gång. Fy fan vad jag är trött på det här nu!

Till slut fick jag iaf blandat och tagit den eländiga sprutan, men nu kommer jag ju oroa mig över detta hela behandlingen. Och blir det kasst med ägg och/eller kass befruktning även denna gång så kommer jag undra om det var mitt fel för att jag missade en droppe varje gång. Oron tar aldrig slut...

Imorn ska jag för övrigt till min vanliga gynekolog med en annan oro. Under förra behandlingen hittade jag en liten knöl i underlivet, ett orosmoment till - precis vad jag behövde! Den är väldigt liten och förmodligen ofarlig, men det som skrämmer mig är att jag aldrig känt den förut. Nu har kanske inte alla kvinnor stenkoll på sitt underliv (ibland är det rent av skrämmande hur nollkoll vissa har), men det har jag! Redan innan vi började med IVF och det blev vardagsmat att kladda runt därnere med diverse vagitorier, hade jag det eftersom jag har aktiv herpes (som tack och lov hållit sig borta i snart ett år, när jag väl kommer att tänka på det) och ofta har varit där nere och känt efter blåsor och kladdat salvor och annat kul. (Ursäkta detaljerna.) Hursomhelst så sitter den lilla knölen där och oroar mig.

I december när jag var hos dr Lars på SU för att planera denna IVF så bad jag honom kolla den, men han kunde inte hitta den! Situationen blev faktiskt smått pinsam och t o m lite obehaglig. Jag fick själv känna efter den för att kunna visa honom var den satt, men jag kunde inte känna den själv heller! När jag kom hem efteråt och kände efter så hittade jag den förstås med en gång... typiskt! Så inte nog med att jag oroar mig över knölen i sig, så finns där också en liten oro att samma scenario ska utspela sig imorn hos gyn.

Men jag försöker tänka att dr Lars ju faktiskt inte är "den sortens" gynekolog utan mer van vid fertilitetsbiten som ju är hans expertis, och att min gyn förmodligen är mer van vid den här sortens problem. Imorn ska jag iaf dit och jag hoppas verkligen att han hittar den utan problem och lätt kan avfärda den som en ofarlig broskknöl eller liknande.

Nu ska jag iaf hoppa i säng och hoppas att min ljudbok lyckas överrösta Älsklingens snarkningar så att jag kan lyssna en liten stund innan jag försöker sova.

Väntan

Idag har jag spenderat 3,5 h på SU. Först var jag hos Stina, psykologen, och trots att jag innan besöket grubblade över vad vi egentligen skulle prata om - det hade ju inte hänt ngt nytt sedan senast - så fyllde vi timmen utan problem. Det kändes skönt. Hon är verkligen kanon och kommer med många tänkvärda tankar och konkreta tips på hur jag kan handskas med olika situationer. Gick därifrån med samma positiva känsla som förra gången. I januari ska jag tillbaka igen, denna gång med Älsklingen, eftersom den mesta tiden hos Stina har gått åt till att prata om vår relation och vilka olika behov vi har, för att kunna tackla krisen vi går igenom. Det känns bra, jag tror det kan vara bra för oss båda att få prata om det med ngn utomstående närvarande, ngn som förstår.

Efter psykologbesöket var det dags för samtalsbesök hos dr Lars. Jag hade skrivit en lång lista med frågor och han tog sig tid att svara på alla. Nästa behandling planerades, vår tredje ivf/icsi. Pga det kassa befruktningsresultatet testar vi denna gång ett annat preparat, inte helt oväntat. Istället för 150 IE Gonal-F blir det denna gång 225 IE Menopur. Förhoppningsvis är detta vad mina ägg behöver och vi slipper höra en tredje gång att det inte blir ngr till frysen. Samtidigt oroar det mig att ändra i behandlingen. Läkarna kallade ju trots allt den förra stimuleringen för "perfekt" och hur stor är egentligen chansen att det då går ännu bättre denna gång? Tänk om Menopur inte alls funkar på mig och resultatet blir sämre! Jag kommer aldrig att kunna slappna av i detta och låta läkarna sköta sitt, så är det helt enkelt. Jag har blivit felbehandlad och inte tagen på allvar för många ggr för att jag ska kunna lita på läkarna helt och hållet. Jag kommer alltid att oroa mig. Det är nog bara att acceptera.

Det känns iaf skönt att äntligen vara på väg igen, att ha en plan. En tidsplan att luta sig emot:

Spraystart 25/12 (juldagen). Suprecur 2x4
Blodprov 12/1
Sprutstart?? Menopur 225 IE
Prel. ÄP v. 5

Vecka 5... 6,5 vecka kvar. Tid: gå fort!! Jag är trött på att vänta nu! Jag gör inte annat än väntar. Tålamodet börjar ta slut... Livet måste bestå av mer än väntan.