Japp, jag erkänner. Blödigare jävel än jag är nog svårt att hitta faktiskt.
Jag lipar eller åtminstone blir tårögd flera flera ggr varje dag. Över småsaker, över världen, över orättvisor, över sådant som är vackert, över fina gester, över stora känslor - över alla mina känslor egentligen. Jag är helt enkelt blödig.
Jag har just lipat mig igenom en repris av Grey's anatomy. Avsnittet då Derek och Meredith ger bort sitt bröllop till Issie och Alex. Visst, det är ett lipigt och vackert avsnitt, men jag lipar mig igenom varje Grey's-avsnitt. Jag lipar mig igenom de flesta Vänner-avsnitt också (ja jag vet att det är en humorserie), för att inte tala om min favoritserie genom tiderna: Sex and the City. Japp, mycket tårar där också.
Jag lipar till och med till TV-reklam. Till reklamen för "Friends" (visst heter den så, antimobbningsföreningen?) till exempel. Den med den lille pojken som har ryggsäcken full med elaka ord som han har fått kastade över sig hela dagen. Den lille pojken som en dag äntligen får plocka upp ett "Hej" ur ryggsäcken. Jeeesus, vad jag kan lipa av den reklamen. Och den med barnen som bär på så tunga bördor att hela bussen tyngs ned, att billarmen sätter igång när de går förbi och att betongtrappan vittrar sönder under deras fötter.
När Älsklingen är med försöker jag oftast svälja och blinka bort tårarna. Jag känner mig fånig som sitter och lipar över den lilla hunden som har förlamade bakben och katten som föddes helt utan. Man kan ju inte lipa över allt!
Men när jag är själv, som idag, då är det fritt fram och jag bölar, snyftar och snörvlar till Issies och Alex bröllop. Och tanken slår mig: hur ska jag en vacker dag klara av mitt eget bröllop?! Hur vackert är det med en snorig brud som inte ens kan pressa fram ett "ja"?
Visar inlägg med etikett TV och film. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett TV och film. Visa alla inlägg
torsdag, oktober 08, 2009
söndag, oktober 04, 2009
IVF-funderingar
Ännu en kväll med laptopen i knäet och snarkande älskling bredvid. Denna kväll har jag visserligen tro på att även jag ska kunna somna i hyfsad tid eftersom jag vaknade samtidigt som Älsklingen i morse. Men först ska jag kolla klart på "Bourne"-filmen som går på tv.
Funderar över vår sista IVF (sista på SU). Som jag skrev i augusti så har vi vår sista IVF inbokad nu i oktober/november, men jag har varit fullt inställd på att skjuta upp den ytterligare. Jag har varit inställd på att detta år skulle få bli helt IVF-fritt och att vi skulle börja på nytt efter nyår. Men efter mitt besök hos mammavännen och underbara Guldklimpen så har jag vacklat i min beslutsamhet. Så pass så att jag den senaste månaden helt har lutat åt att faktiskt genomföra den nu i höst.
Eftersom jag inte själv riktigt vetat vad jag vill så har jag inte tagit upp frågan med Älsklingen, förrän i förra veckan. Jag hade väntat mig att han skulle ha samma inställning som han alltid haft, dvs att lämna alla beslut till mig. Men denna gång möttes jag av en helt annan reaktion än väntat. Han tycker absolut att vi ska vänta till efter nyår. Och jag som just insett att det vill jag inte alls! Har försökt ta upp frågan igen ett par ggr men inte mötts av någon vidare vilja att prata om det, tvärt om.
Vi har haft en minst sagt stormig sommar vad gäller vår relation och på ett sätt förstår jag om han vill vara lite försiktig och avvakta till vi är mer stabila. Själv känner jag att vår stormiga sommar lämnat efter sig ett lugn och en säkerhet som jag saknat tidigare i vår relation; en säkerhet om att vi kan ta oss igenom vad som helst och att vårt förhållande faktiskt är starkare än någonsin. Vår stora kris fick mig att vakna upp och inse en hel del om mig själv och sedan dess har jag också jobbat mycket med min egen utveckling och har nu en helt ny syn på livet och relationen. Just därför känner jag mig säkrare än någonsin vad gäller oss, för den jag är idag skulle aldrig reagera som jag gjorde i somras (lång historia) och jag tror verkligen att vi aldrig kommer att hamna i en liknande kris igen. Andra kriser, ja självklart, men inte baserade på skitsaker, som det faktiskt rörde sig om i somras. Jag kommer aldrig att reagera så starkt som jag gjorde över skitsaker igen, det är ett som är jävligt säkert! Därför ser jag ingen anledning att skjuta upp IVF:n pga relationen.
Min orsak har varit att jag inte känt mig mogen igen, varken fysiskt eller psykiskt. Men eftersom jag inte känner så längre så blev jag i ärlighetens namn ganska paff när Älsklingen sa att han vill vänta.
Jag tror att oron över vår relation inte är hela sanningen. Jag tror att han är rädd. Rädd att jag ska bli den hysteriska, desperata kvinna som jag varit under våra tidigare behandlingar. Då allt kretsade kring IVF och jag var ett riktigt nervvrak. Det är precis den rädslan som ju har stoppat mig från att vilja ge mig in i skiten igen. Men jag är inte rädd längre. Även inför IVF känner jag ett lugn just nu. Det blir som det blir. Självklart kommer jag känna en enorm sorg om det misslyckas igen - det ska jag inte sticka under stol med - men jag är också helt inställd på att så kan bli fallet. Jag känner mig mer förberedd än tidigare. Jag känner inte samma behov av att ställa världens högsta krav på Älsklingen - och mig själv - inför behandlingen, som jag gjort tidigare. Jag tror att jag under denna behandling för första gången kommer att lyckas med att just "slappna av och leva som vanligt" som det ständigt tjatas om på kliniken. För jag har äntligen insett att den lilla lilla fördel som alla mina idéer kring hur man bör leva inför och under IVF (Inte äta ditt, inte äta datt. Inte dricka en droppe. Inte basta. Äta 7327 olika vitaminer osv.) kanske för med sig, den kan aldrig mäta sig med den psykiska press, den psykiska terror, som man utsätter sig själv - och sin partner - för. Det är helt enkelt inte värt det! Går det så går det! Och gör det inte det... ja då har vi förbrukat våra landstingsförsök och får börja gräva djupt i plånböckerna om vi vill fortsätta och först då kanske det kan finnas idé att experimentera lite mer med hälsokostpreparat, akupunktur, homeopati m.m. Men just nu varken orkar jag, eller har någon lust och jag är övertygad om att det i alla fall inte kan skada om jag är lite mer lugn och harmonisk och lite mindre hysterisk under nästa behandling. Om inte annat så kommer i alla fall både jag och Älsklingen må tusen ggr bättre av det. Så Älsklingen behöver inte vara rädd, inte för det här i alla fall!
Förmodligen ligger det fler saker bakom hans ovilja också, sådant som han inte vågar tänka på. Samma oro som självklart finns kvar hos mig, samma rädsla för att misslyckas, för att alltid misslyckas. Men jag är i alla fall inte längre rädd för att försöka!
Dessutom inser jag att det rent praktiskt vore ganska lämpligt att genomföra behandlingen nu. Jag har ju för tillfället inget jobb och just i IVF-sammanhang känns det faktiskt som en fördel. Jag behöver inte ljuga och sjukskriva mig för maginfluensa eller liknande när det är dags för ÄP och ET. Jag har en helt annan möjlighet att ta det lite extra lugnt under sprutperioden om det skulle behövas, och det känns skönt.
Får jag sedan jobbet som jag hoppas på så börjar jag inte förrän 1:e december och då är vi klara med skiten och jag kan koncentrera mig på att göra ett bra jobb. Med eller utan bebis i magen.
Imorgon ska jag se till att ta upp ämnet till diskussion och så får vi se vad vi kommer överens om. För hur gärna jag än hade velat ge Älsklingen lite mer tid att fundera över vad det är han egentligen känner och en möjlighet att överväga alternativen, så måste beslutet tas för om vi kör nu så ska jag börja spraya på onsdag! Jesus, vad tiden springer iväg!
Funderar över vår sista IVF (sista på SU). Som jag skrev i augusti så har vi vår sista IVF inbokad nu i oktober/november, men jag har varit fullt inställd på att skjuta upp den ytterligare. Jag har varit inställd på att detta år skulle få bli helt IVF-fritt och att vi skulle börja på nytt efter nyår. Men efter mitt besök hos mammavännen och underbara Guldklimpen så har jag vacklat i min beslutsamhet. Så pass så att jag den senaste månaden helt har lutat åt att faktiskt genomföra den nu i höst.
Eftersom jag inte själv riktigt vetat vad jag vill så har jag inte tagit upp frågan med Älsklingen, förrän i förra veckan. Jag hade väntat mig att han skulle ha samma inställning som han alltid haft, dvs att lämna alla beslut till mig. Men denna gång möttes jag av en helt annan reaktion än väntat. Han tycker absolut att vi ska vänta till efter nyår. Och jag som just insett att det vill jag inte alls! Har försökt ta upp frågan igen ett par ggr men inte mötts av någon vidare vilja att prata om det, tvärt om.
Vi har haft en minst sagt stormig sommar vad gäller vår relation och på ett sätt förstår jag om han vill vara lite försiktig och avvakta till vi är mer stabila. Själv känner jag att vår stormiga sommar lämnat efter sig ett lugn och en säkerhet som jag saknat tidigare i vår relation; en säkerhet om att vi kan ta oss igenom vad som helst och att vårt förhållande faktiskt är starkare än någonsin. Vår stora kris fick mig att vakna upp och inse en hel del om mig själv och sedan dess har jag också jobbat mycket med min egen utveckling och har nu en helt ny syn på livet och relationen. Just därför känner jag mig säkrare än någonsin vad gäller oss, för den jag är idag skulle aldrig reagera som jag gjorde i somras (lång historia) och jag tror verkligen att vi aldrig kommer att hamna i en liknande kris igen. Andra kriser, ja självklart, men inte baserade på skitsaker, som det faktiskt rörde sig om i somras. Jag kommer aldrig att reagera så starkt som jag gjorde över skitsaker igen, det är ett som är jävligt säkert! Därför ser jag ingen anledning att skjuta upp IVF:n pga relationen.
Min orsak har varit att jag inte känt mig mogen igen, varken fysiskt eller psykiskt. Men eftersom jag inte känner så längre så blev jag i ärlighetens namn ganska paff när Älsklingen sa att han vill vänta.
Jag tror att oron över vår relation inte är hela sanningen. Jag tror att han är rädd. Rädd att jag ska bli den hysteriska, desperata kvinna som jag varit under våra tidigare behandlingar. Då allt kretsade kring IVF och jag var ett riktigt nervvrak. Det är precis den rädslan som ju har stoppat mig från att vilja ge mig in i skiten igen. Men jag är inte rädd längre. Även inför IVF känner jag ett lugn just nu. Det blir som det blir. Självklart kommer jag känna en enorm sorg om det misslyckas igen - det ska jag inte sticka under stol med - men jag är också helt inställd på att så kan bli fallet. Jag känner mig mer förberedd än tidigare. Jag känner inte samma behov av att ställa världens högsta krav på Älsklingen - och mig själv - inför behandlingen, som jag gjort tidigare. Jag tror att jag under denna behandling för första gången kommer att lyckas med att just "slappna av och leva som vanligt" som det ständigt tjatas om på kliniken. För jag har äntligen insett att den lilla lilla fördel som alla mina idéer kring hur man bör leva inför och under IVF (Inte äta ditt, inte äta datt. Inte dricka en droppe. Inte basta. Äta 7327 olika vitaminer osv.) kanske för med sig, den kan aldrig mäta sig med den psykiska press, den psykiska terror, som man utsätter sig själv - och sin partner - för. Det är helt enkelt inte värt det! Går det så går det! Och gör det inte det... ja då har vi förbrukat våra landstingsförsök och får börja gräva djupt i plånböckerna om vi vill fortsätta och först då kanske det kan finnas idé att experimentera lite mer med hälsokostpreparat, akupunktur, homeopati m.m. Men just nu varken orkar jag, eller har någon lust och jag är övertygad om att det i alla fall inte kan skada om jag är lite mer lugn och harmonisk och lite mindre hysterisk under nästa behandling. Om inte annat så kommer i alla fall både jag och Älsklingen må tusen ggr bättre av det. Så Älsklingen behöver inte vara rädd, inte för det här i alla fall!
Förmodligen ligger det fler saker bakom hans ovilja också, sådant som han inte vågar tänka på. Samma oro som självklart finns kvar hos mig, samma rädsla för att misslyckas, för att alltid misslyckas. Men jag är i alla fall inte längre rädd för att försöka!
Dessutom inser jag att det rent praktiskt vore ganska lämpligt att genomföra behandlingen nu. Jag har ju för tillfället inget jobb och just i IVF-sammanhang känns det faktiskt som en fördel. Jag behöver inte ljuga och sjukskriva mig för maginfluensa eller liknande när det är dags för ÄP och ET. Jag har en helt annan möjlighet att ta det lite extra lugnt under sprutperioden om det skulle behövas, och det känns skönt.
Får jag sedan jobbet som jag hoppas på så börjar jag inte förrän 1:e december och då är vi klara med skiten och jag kan koncentrera mig på att göra ett bra jobb. Med eller utan bebis i magen.
Imorgon ska jag se till att ta upp ämnet till diskussion och så får vi se vad vi kommer överens om. För hur gärna jag än hade velat ge Älsklingen lite mer tid att fundera över vad det är han egentligen känner och en möjlighet att överväga alternativen, så måste beslutet tas för om vi kör nu så ska jag börja spraya på onsdag! Jesus, vad tiden springer iväg!
lördag, oktober 03, 2009
Nattugglan rapporterar
Sömnlös igen, förstås. Älsklingen snarkar som en gris och jag sitter bredvid i sängen med laptopen i knäet.
Vakenheten är totalt meningslös. Jag surfar lite på Tradera, slöläser bloggar. Håller för näsan på Älsklingen för att se om det biter på snarkningarna. Zappar mellan våra 78 kanaler bara för att finna att alla filmkanaler visar porr så här dags. Fastnar med ett halvt öga på "Gifta på låtsas" - tråkfilm. Håller för munnen på Älsklingen för att se om det ger bättre resultat. Funderar lite över vad jag ska hitta på imorn, men det är omöjligt att planera eftersom jag inte vet hur död jag kommer att vara. Död? Ja, men en 4:a eller en 8:a på dödskalan? Klarsynta tankar inte fullt så klarsynta när klockan närmar sig 2. Håller för näsan och munnen på Älsklingen och han blir äntligen tyst i några sekunder, bara för att snarka ännu värre när jag släpper. Räknas det som självförsvar om man mördar någon som snarkar sönder ens öron?
Note to self: ring fastighetsbolaget på måndag för att tjata om större lägenhet!
Avundsjuk på Andie MacDowells hår. Vackra mörkbruna lockar. Vill också ha lockar! Mitt tjocka tagelhår är bara (litelite) lockigt om jag låter det självtorka när jag sover. Men efter någon timme i lodrät position har det tunga jävla håret hängt ut sig och lockarna är ett minne blott. Blä.
Klockan har passerat 2 och nu måste jag sova! Vare sig min hjärna är med på noterna eller ej... Förra natten var fylld med obehagliga drömmar och jag vaknade snyftande och med en känsla av total ensamhet. Hela jag tycks vara i obalans just nu. Ser inte direkt fram emot sömnen och det underlättar ju förstås inte.
"Gifta på låtsas" är faktiskt lite underhållande ändå. 30 min återstår av filmen och sen kan väl ändå John Blund komma och hälsa på? Snälla snälla John, har du tid med mig?
Vakenheten är totalt meningslös. Jag surfar lite på Tradera, slöläser bloggar. Håller för näsan på Älsklingen för att se om det biter på snarkningarna. Zappar mellan våra 78 kanaler bara för att finna att alla filmkanaler visar porr så här dags. Fastnar med ett halvt öga på "Gifta på låtsas" - tråkfilm. Håller för munnen på Älsklingen för att se om det ger bättre resultat. Funderar lite över vad jag ska hitta på imorn, men det är omöjligt att planera eftersom jag inte vet hur död jag kommer att vara. Död? Ja, men en 4:a eller en 8:a på dödskalan? Klarsynta tankar inte fullt så klarsynta när klockan närmar sig 2. Håller för näsan och munnen på Älsklingen och han blir äntligen tyst i några sekunder, bara för att snarka ännu värre när jag släpper. Räknas det som självförsvar om man mördar någon som snarkar sönder ens öron?
Note to self: ring fastighetsbolaget på måndag för att tjata om större lägenhet!
Avundsjuk på Andie MacDowells hår. Vackra mörkbruna lockar. Vill också ha lockar! Mitt tjocka tagelhår är bara (litelite) lockigt om jag låter det självtorka när jag sover. Men efter någon timme i lodrät position har det tunga jävla håret hängt ut sig och lockarna är ett minne blott. Blä.
Klockan har passerat 2 och nu måste jag sova! Vare sig min hjärna är med på noterna eller ej... Förra natten var fylld med obehagliga drömmar och jag vaknade snyftande och med en känsla av total ensamhet. Hela jag tycks vara i obalans just nu. Ser inte direkt fram emot sömnen och det underlättar ju förstås inte.
"Gifta på låtsas" är faktiskt lite underhållande ändå. 30 min återstår av filmen och sen kan väl ändå John Blund komma och hälsa på? Snälla snälla John, har du tid med mig?
lördag, februari 07, 2009
Halvvägs (ET+9)
Sitter i soffan och plågas av den alltid lika värdelösa Melodifestivalen som Älsklingen envisas med att titta på. Jag förundras varje år över att det skrivs så många menlösa låtar och att det varje år tycks gå hem hos folk ändå. Ge mig en melodifestival med t ex Kent, Robyn, Anna Ternheim och Laleh och det hade varit en fröjd att titta/lyssna. Men det kommer ju aldrig att hända. Vi lär få dras med töntiga Alcazar, överspelande Caroline af Ugglas och menlösa Shirley Clamp i ngr år till, tills det dyker upp nya menlösa artister redo att anta scenen. Suck! Nästa lördag är det jag som bestämmer kvällsaktivitet...
Dag 9 sedan ET idag och 9 dagar kvar till officiell testdag. Jag är alltså halvvägs! =) Men det är nu de svåra dagarna börjar. Det är nu mensen kan dyka upp när som helst och rasera allt för femtielfte gången. Första försöket kom mensen på dag 11. Jag hoppas slippa uppleva det igen.
Molvärken har helt klart avtagit sedan i onsdags. Jag antar att det är sviterna efter ÄP som nu helt ebbat ut. Kvar nu är en lättare molvärk som inte kommer lika ofta, men ändå till och från varje dag och jag hoppas så att det är ett gott tecken! Den stickande känslan kommer också då och då och ibland sticker det också lite i ljumskarna. Jag vill så gärna att det ska vara bra symptom!
Förra gången hade jag kraftig mensvärk dagarna innan plusset, men jag vet ju inte om det var positivt av graviditeten eller ngt som tydde på missfallet som skulle komma. Så jag önskar att det kommer att kännas annorlunda denna gång. Mensvärkskänslan skrämmer mig och är inget positivt i mitt minne från min korta graviditet. Tredje gången gillt och jag önskar mig ngt nytt som jag inte har känt förut!
Dag 9 sedan ET idag och 9 dagar kvar till officiell testdag. Jag är alltså halvvägs! =) Men det är nu de svåra dagarna börjar. Det är nu mensen kan dyka upp när som helst och rasera allt för femtielfte gången. Första försöket kom mensen på dag 11. Jag hoppas slippa uppleva det igen.
Molvärken har helt klart avtagit sedan i onsdags. Jag antar att det är sviterna efter ÄP som nu helt ebbat ut. Kvar nu är en lättare molvärk som inte kommer lika ofta, men ändå till och från varje dag och jag hoppas så att det är ett gott tecken! Den stickande känslan kommer också då och då och ibland sticker det också lite i ljumskarna. Jag vill så gärna att det ska vara bra symptom!
Förra gången hade jag kraftig mensvärk dagarna innan plusset, men jag vet ju inte om det var positivt av graviditeten eller ngt som tydde på missfallet som skulle komma. Så jag önskar att det kommer att kännas annorlunda denna gång. Mensvärkskänslan skrämmer mig och är inget positivt i mitt minne från min korta graviditet. Tredje gången gillt och jag önskar mig ngt nytt som jag inte har känt förut!
lördag, december 06, 2008
Ledig helg och dejt
Idag är jag ledig. Hela helgen faktiskt! Efter att ha jobbat 10-timmarsdagar hela veckan och dessutom börjat 7.15 (låt mig påminna om att jag alltså jobbar inom handels och vi öppnar kl 10.00) så känns det helt underbart att vara ledig två härliga dagar i rad!
Vi vaknade av oss själva runt halv 10 och har tvättat 4 maskiner tvätt som nu hänger på tork nere i tvättstugan. Älsklingen är i garaget och meckar med ena bilen tillsammans med en kompis och jag sitter här och uppdaterar mig om vad som hänt mina bloggvänner i veckan, och njuter av Titiyos nya album som jag lånat hem av en patient till mig. Det är en kanonskiva kan tilläggas, rekommenderas varmt!
Igår kom mensen, nästan exakt en månad efter att vul:et bekräftat att alla spår av vår älskade Lillgroda var borta. Kroppen har återställt sig. Det är som om det aldrig hade hänt. Att jag varit gravid känns som ett skämt, som en dröm. En jävligt kort dröm. Kanske inbillade jag mig alltihop? Ibland undrar jag nästan det, om jag är ett psykfall som inbillat mig alltihop. Det känns ju som att hela den här skiten är en dröm - en mardröm - och jag ska vakna upp och upptäcka att de senast 2,5 åren aldrig har hänt och vi kan bli med barn lätt som en plätt som "alla andra". Önsketänkande...
Dag 2 idag alltså, och dag 21 infaller med andra ord på juldagen. Spray hela jul och nyår alltså, men vad gör man inte? ÄP var satt till vecka 5, men nu blir det väl förmodligen vecka 4 istället. Förutsatt att SU öppnar labbet i tid för att jag ska kunna ta nedregleringsprov efter två veckor. Annars får jag spraya extra länge, ve och fasa! Ska till läkaren på tisdag och planera allt i detalj. Blir ett rejält projekt denna gång eftersom jag ska läggas in för ÄP och ev. sövas. Ser verkligen inte fram emot det, men det är enda alternativet om jag ska kunna ta mig igenom ett ÄP fler ggr. Vaken och borta eller sövd, annars gör jag det bara inte fler ggr, aldrig!
Ska även till Stina, klinikens psykolog, på tisdag, före läkarbesöket. Jag var hos henne för ett par veckor sedan och det kändes bra. Hon var vettig och verkade verkligen förstå hur det är. Lyssnade och kom med många bra idéer och fick mig faktiskt att må lite bättre, om än bara för stunden. Så nu ska jag alltså tillbaka på tisdag. Vet inte riktigt vad vi ska prata om egentligen, men det kommer nog naturligt när jag väl sitter där, som det gjorde förra gången. Det känns verkligen betydelsefullt att ha ngn som verkligen lyssnar och försöker förstå, ngn som bara finns där för att lyssna på mig. Just nu är det precis vad jag behöver, och ngn sådan person finns tyvärr inte i min omgivning. Ingen som faktiskt förstår, som vet vad det är vi går igenom. Det är väl också därför jag bloggar, för förståelsen och samhörigheten med andra som faktiskt vet hur det känns. Tack underbara bloggsystrar, för att ni finns där ute!
Ikväll ska jag på dejt med Älsklingen. Det är inte ofta nu för tiden som vi faktiskt går på dejt. Det är väl som för de flesta att vardagen tagit över och när helgen kommer så vill man helst ligga och slöa hemma framför en film. Inte för att det är ngt fel med det, det kan vara väldigt skönt att bara slappa, men romantiken får ju inte mkt utrymme direkt. Speciellt inte mitt i barnlösheten, sorgen och förtvivlan. Men ikväll ska vi alltså ut. Underbara svärmor bjuder oss på julbord (utan henne alltså) på sitt jobb (ett av stans finaste julbord kan tilläggas). Rara svärmor tyckte nog att vi behövde det, och hon har så rätt. Så kl 18.00 sätter vi oss till bords och mumsar julmat - vilket jag ju kan göra utan att oroa mig för vad det är jag äter nu när mensen kommit - och efter det ska vi gå på bio och se "Låt den rätte komma in". Och imorn får jag sova ut igen, underbart!
"Titiyo - If only your bed could cry"
share your files at box.net
Vi vaknade av oss själva runt halv 10 och har tvättat 4 maskiner tvätt som nu hänger på tork nere i tvättstugan. Älsklingen är i garaget och meckar med ena bilen tillsammans med en kompis och jag sitter här och uppdaterar mig om vad som hänt mina bloggvänner i veckan, och njuter av Titiyos nya album som jag lånat hem av en patient till mig. Det är en kanonskiva kan tilläggas, rekommenderas varmt!
Igår kom mensen, nästan exakt en månad efter att vul:et bekräftat att alla spår av vår älskade Lillgroda var borta. Kroppen har återställt sig. Det är som om det aldrig hade hänt. Att jag varit gravid känns som ett skämt, som en dröm. En jävligt kort dröm. Kanske inbillade jag mig alltihop? Ibland undrar jag nästan det, om jag är ett psykfall som inbillat mig alltihop. Det känns ju som att hela den här skiten är en dröm - en mardröm - och jag ska vakna upp och upptäcka att de senast 2,5 åren aldrig har hänt och vi kan bli med barn lätt som en plätt som "alla andra". Önsketänkande...
Dag 2 idag alltså, och dag 21 infaller med andra ord på juldagen. Spray hela jul och nyår alltså, men vad gör man inte? ÄP var satt till vecka 5, men nu blir det väl förmodligen vecka 4 istället. Förutsatt att SU öppnar labbet i tid för att jag ska kunna ta nedregleringsprov efter två veckor. Annars får jag spraya extra länge, ve och fasa! Ska till läkaren på tisdag och planera allt i detalj. Blir ett rejält projekt denna gång eftersom jag ska läggas in för ÄP och ev. sövas. Ser verkligen inte fram emot det, men det är enda alternativet om jag ska kunna ta mig igenom ett ÄP fler ggr. Vaken och borta eller sövd, annars gör jag det bara inte fler ggr, aldrig!
Ska även till Stina, klinikens psykolog, på tisdag, före läkarbesöket. Jag var hos henne för ett par veckor sedan och det kändes bra. Hon var vettig och verkade verkligen förstå hur det är. Lyssnade och kom med många bra idéer och fick mig faktiskt att må lite bättre, om än bara för stunden. Så nu ska jag alltså tillbaka på tisdag. Vet inte riktigt vad vi ska prata om egentligen, men det kommer nog naturligt när jag väl sitter där, som det gjorde förra gången. Det känns verkligen betydelsefullt att ha ngn som verkligen lyssnar och försöker förstå, ngn som bara finns där för att lyssna på mig. Just nu är det precis vad jag behöver, och ngn sådan person finns tyvärr inte i min omgivning. Ingen som faktiskt förstår, som vet vad det är vi går igenom. Det är väl också därför jag bloggar, för förståelsen och samhörigheten med andra som faktiskt vet hur det känns. Tack underbara bloggsystrar, för att ni finns där ute!
Ikväll ska jag på dejt med Älsklingen. Det är inte ofta nu för tiden som vi faktiskt går på dejt. Det är väl som för de flesta att vardagen tagit över och när helgen kommer så vill man helst ligga och slöa hemma framför en film. Inte för att det är ngt fel med det, det kan vara väldigt skönt att bara slappa, men romantiken får ju inte mkt utrymme direkt. Speciellt inte mitt i barnlösheten, sorgen och förtvivlan. Men ikväll ska vi alltså ut. Underbara svärmor bjuder oss på julbord (utan henne alltså) på sitt jobb (ett av stans finaste julbord kan tilläggas). Rara svärmor tyckte nog att vi behövde det, och hon har så rätt. Så kl 18.00 sätter vi oss till bords och mumsar julmat - vilket jag ju kan göra utan att oroa mig för vad det är jag äter nu när mensen kommit - och efter det ska vi gå på bio och se "Låt den rätte komma in". Och imorn får jag sova ut igen, underbart!
"Titiyo - If only your bed could cry"
share your files at box.net
tisdag, oktober 28, 2008
Tvära kast mellan hopp och förtvivlan (4+6)
Hoppet är det sista som lämnar människan, sägs det. Och trots att jag försöker intala mig själv att det inte är ngn idé så finns det där långt långt inne i bakhuvudet, i hjärtat: en liten smula hopp. Jag vill inte att den ska finnas där. Jag vill - som läkaren igår sa - förbereda mig mentalt på missfall, men jag vet inte hur man gör.
Jag önskar att min kropp kunde vara tydlig. Ska jag få missfall så kan det väl sätta ordentlig fart nu? Jag har ju aldrig fått missfall så jag vet visserligen inte hur det "ska" vara, men det jag läst och hört (senast av BM på SU imorse) är att det ska märkas bra mkt mer än så här. Speciellt efter en IVF och all stimulering. Det borde komma mkt blod och klumpar, eller hur? Enligt BM som en kraftig mens. (Efter förra IVF:n hade jag verkligen det, mkt mer än vanligt) Inte lite småsipprande som nu. Det har varken avtagit eller ökat sedan igår och jag håller på att bli tokig!
De få gravsymtom jag haft vågar jag inte heller lita på längre. Eftersom jag har feber så kan yrseln ju lika gärna bero på det. 37,1 imorse så den har iaf sjunkit ganska fort, även om den fortfarande är långt ifrån min vanliga temp.
Dagen har jag spenderat i sängen. Jag har ingen matlust men lyckades iaf trycka i mig en skål yoghurt vid 11-tiden. Har legat och kollat på "Allt om min mamma" och precis som varje gång jag ser den filmen blivit påmind om varför den är en av mina absoluta favoriter. För första gången noterade jag dock att hela filmen handlar om barn och graviditet... eller är det bara jag som är IVF-skadad?
Försöker ställa in mig på att börja från början igen. Från början med spray, sprutor, biverkningar, undersökningar, oro, ÄGGPLOCK och all annan skit... Dessutom nu också en gigantisk oro över utebliven befruktning, med tanke på hur det gick denna gång! Hur fan ska jag orka? Hur ska vi orka?
Älsklingen, min älskade älskling... han är tapper och positiv och ägnar all sin energi åt att trösta och lugna mig. Jag har svårt att tro att han innerst inne är så positiv och så säker på att vi kommer att få bli föräldrar en dag, som han visar. Jag undrar vad han känner långt där inne under all tapperhet. Min fina älskade Groda, du är det bästa jag har!
Barnlöshet och IVF är inte enkelt för förhållandet, och många är de som går skilda vägar pga påfrestningen. Men om det kommer ngt positivt ur allt det här så är det att iaf jag känner att vi kommer varandra närmare och närmare för varje motgång. Varje gång du finns där och stöttar mig genom jobbiga äggplock, oro och undersökningar, så blir jag mer och mer säker på att det är dig jag vill dela resten av mitt liv med. Och all ömhet och omtanke jag får från dig visar mig bara återigen det jag redan vet - att du skulle bli världens bästa pappa! Jag önskar så att du ska få chansen att bli det!
Jag önskar att min kropp kunde vara tydlig. Ska jag få missfall så kan det väl sätta ordentlig fart nu? Jag har ju aldrig fått missfall så jag vet visserligen inte hur det "ska" vara, men det jag läst och hört (senast av BM på SU imorse) är att det ska märkas bra mkt mer än så här. Speciellt efter en IVF och all stimulering. Det borde komma mkt blod och klumpar, eller hur? Enligt BM som en kraftig mens. (Efter förra IVF:n hade jag verkligen det, mkt mer än vanligt) Inte lite småsipprande som nu. Det har varken avtagit eller ökat sedan igår och jag håller på att bli tokig!
De få gravsymtom jag haft vågar jag inte heller lita på längre. Eftersom jag har feber så kan yrseln ju lika gärna bero på det. 37,1 imorse så den har iaf sjunkit ganska fort, även om den fortfarande är långt ifrån min vanliga temp.
Dagen har jag spenderat i sängen. Jag har ingen matlust men lyckades iaf trycka i mig en skål yoghurt vid 11-tiden. Har legat och kollat på "Allt om min mamma" och precis som varje gång jag ser den filmen blivit påmind om varför den är en av mina absoluta favoriter. För första gången noterade jag dock att hela filmen handlar om barn och graviditet... eller är det bara jag som är IVF-skadad?
Försöker ställa in mig på att börja från början igen. Från början med spray, sprutor, biverkningar, undersökningar, oro, ÄGGPLOCK och all annan skit... Dessutom nu också en gigantisk oro över utebliven befruktning, med tanke på hur det gick denna gång! Hur fan ska jag orka? Hur ska vi orka?
Älsklingen, min älskade älskling... han är tapper och positiv och ägnar all sin energi åt att trösta och lugna mig. Jag har svårt att tro att han innerst inne är så positiv och så säker på att vi kommer att få bli föräldrar en dag, som han visar. Jag undrar vad han känner långt där inne under all tapperhet. Min fina älskade Groda, du är det bästa jag har!
Barnlöshet och IVF är inte enkelt för förhållandet, och många är de som går skilda vägar pga påfrestningen. Men om det kommer ngt positivt ur allt det här så är det att iaf jag känner att vi kommer varandra närmare och närmare för varje motgång. Varje gång du finns där och stöttar mig genom jobbiga äggplock, oro och undersökningar, så blir jag mer och mer säker på att det är dig jag vill dela resten av mitt liv med. Och all ömhet och omtanke jag får från dig visar mig bara återigen det jag redan vet - att du skulle bli världens bästa pappa! Jag önskar så att du ska få chansen att bli det!
tisdag, oktober 07, 2008
Dan före dan
Pregnyl-meckandet gick problemfritt, fast det var lite nervöst. Bryta ampuller och fixa med olika nålar... men, nu kan man alltså det också! Hade blivit lite uppskrämd över själva sprutan, men den kändes inte mer än Gonal-F-pennan. Däremot känns det rejält idag. Det syns ingenting men känns som ett ordentligt blåmärke! Idag har jag spenderat hela dagen i sängen precis som igår. Magen ömmar rejält och så fort jag flekterar bålen det minsta hugger det till, så jag försöker helt enkelt undvika det och hålla mig i horisontellt läge. Halvligga i sängen med datorn i knäet fungerar, men sitta i soffan är inte alls skönt just nu.
Jag måste erkänna att jag är lite småorolig för överstimulering denna gång. Så här svullen som jag är nu har jag nog aldrig varit och jag känner av äggstockarna hela tiden, även i liggande position. Missförstå mig inte nu, jag är supertacksam för att stimuleringen har fungerat bättre denna gång, men det vore ju också typiskt min otur att den t o m fungerat för bra. Mardrömscenariot är ju förstås att det blir totalfrys och jag inte kan få tillbaka ngt embryo på fredag. Men det vill jag inte ens tänka just nu.
Den som tror att jag överdriver, ta en titt:
Vilken månad?Se där, nu fick t o m jag publicera en magbild på min blogg! (Kanske inte riktigt den sorts magbild jag skulle vilja, men men.)
Nu blir det säsongsstart av "Brothers and sisters"!
Håll tummarna för mig imorn runt 11-tiden, för då ska den här hönan plockas (ja, inte på fjädrar då alltså)...
måndag, oktober 06, 2008
~15 äggblåsor! (Spraydag 26, ÄL-injektion)
Ultraljudet gick bra men gjorde ont så det märks att det är rejält svullet och ömt därinne, ser inte fram emot äggplocket direkt, men denna gång är jag ju lovad lustgas så förhoppningsvis ska det vara mindre plågsamt än förra gången.
Läkaren hittade ca 15 äggblåsor av varierande storlek, varav 6-7 st på 17 mm (hmm, det är väl mm va?), så jag är minst sagt nöjd. Det är ju en ordentlig skillnad från mina 5-6 blåsor förra gången (som ju resulterade i 4 ägg). Tänk att ämnesomsättningen påverkade min kropp så oerhört! Jag har ju fått samma preparat och samma dos denna gång som förra och ändå svarade jag så mkt bättre nu. Jävla dr Idiot, säger jag bara!! Nåja, nu gäller det iaf att se framåt och hoppas att denna IVF forstätter lika smidigt som den börjat.
ÄL-injektionen ikväll kl 23.30 och ÄP på onsdag. Äntligen ser vi slutet på behandlingen. Är lite lagom nervös för Pregnyl-fixandet ikväll. Förra gången fick jag Ovitrelle och det var ju en färdig spruta som bara var att ta upp ur asken och injicera. Men denna gång ska det brytas ampuller och blandas vätskor med pulver och fixas och donas med olika nålar... gulp... Men det ska jag väl fixa det också.
Kl 9.00 på onsdag ska vi infinna oss på SU för ÄP nr 2 (och förhoppningsvis sista). Fina landstingskläder och roliga knästrumpor iklädes och sedan in och lägga upp sig för det som förra gången bara kan beskrivas som mardrömsupplevelsen. Gissa om man är nervös...?
Nu har jag bäddat ner mig och min ömma och svullna mage i sängen och ska slänga på en av mina gamla favoriter "High Fidelity" och njuta av bra film med bra musik...
Läkaren hittade ca 15 äggblåsor av varierande storlek, varav 6-7 st på 17 mm (hmm, det är väl mm va?), så jag är minst sagt nöjd. Det är ju en ordentlig skillnad från mina 5-6 blåsor förra gången (som ju resulterade i 4 ägg). Tänk att ämnesomsättningen påverkade min kropp så oerhört! Jag har ju fått samma preparat och samma dos denna gång som förra och ändå svarade jag så mkt bättre nu. Jävla dr Idiot, säger jag bara!! Nåja, nu gäller det iaf att se framåt och hoppas att denna IVF forstätter lika smidigt som den börjat.
ÄL-injektionen ikväll kl 23.30 och ÄP på onsdag. Äntligen ser vi slutet på behandlingen. Är lite lagom nervös för Pregnyl-fixandet ikväll. Förra gången fick jag Ovitrelle och det var ju en färdig spruta som bara var att ta upp ur asken och injicera. Men denna gång ska det brytas ampuller och blandas vätskor med pulver och fixas och donas med olika nålar... gulp... Men det ska jag väl fixa det också.
Kl 9.00 på onsdag ska vi infinna oss på SU för ÄP nr 2 (och förhoppningsvis sista). Fina landstingskläder och roliga knästrumpor iklädes och sedan in och lägga upp sig för det som förra gången bara kan beskrivas som mardrömsupplevelsen. Gissa om man är nervös...?
Nu har jag bäddat ner mig och min ömma och svullna mage i sängen och ska slänga på en av mina gamla favoriter "High Fidelity" och njuta av bra film med bra musik...
torsdag, september 18, 2008
Småsjuk och celebert besök (Spraydag 8)
Idag är jag ledig och hade tänkt ägna dagen åt allt som väntar på att bli gjort: pappersarbete som lagts på hög, disk, städning, hämta ut nya glasögonen m.m. Unnade mig lite sovmorgon och satte klockan på 9, men vaknade - i ordning med lagen om allts jävlighet - med dunkande huvudvärk! Stängde av klockan och tänkte att lite extra sömn skulle göra susen, men kl 11 när jag vaknade igen dunkade det bara värre och dessutom visade tempen på feber - låg, men ändå feber.
Så min uträttar-dag blev istället en ligga-i-sängen-och-titta-på-inspelade-Top Model-och-läsa-bloggar-dag och allt som är outrättat förblir outrättat. Typiskt!
Hursomhelst så rullar sprayandet på som det ska, dag 8 idag. Biverkningarna håller sig fortfarande undan och jag är hemskt tacksam. Det enda som jag noterat och funderar lite över är att äggstockarna värker. Det känns ungefär som vid ÄL och har nog faktiskt hängt med sedan spraystart ungefär. Kommer inte ihåg att det var så förra gången, och har inte skrivit ngt om det heller så det var det förmodligen inte. Behöver jag oroa mig? Noterade biverkningen "äggstockscystor" i bipacksedeln och det lät ju sådär kul. Vad händer om man får det? Måste man avbryta behandlingen då? Hemska tanke
Min meningslösa dag har nu på kvällen iaf förgyllts med ett celebert besök: Pipperonis underbara lilla Elsa har varit här i ngr timmar och piffat upp vår kväll. Man blir bra sugen på att skaffa sig ett eget litet pälsliv när man sitter där med det varma lilla knytet i knäet och myser. Men vem försöker jag lura egentligen? Det finns varken tid eller plats i vårt liv för ett litet knyte av den sorten just nu... för det finns väl inget som heter valpledig va? Synd, så synd...
Så min uträttar-dag blev istället en ligga-i-sängen-och-titta-på-inspelade-Top Model-och-läsa-bloggar-dag och allt som är outrättat förblir outrättat. Typiskt!
Hursomhelst så rullar sprayandet på som det ska, dag 8 idag. Biverkningarna håller sig fortfarande undan och jag är hemskt tacksam. Det enda som jag noterat och funderar lite över är att äggstockarna värker. Det känns ungefär som vid ÄL och har nog faktiskt hängt med sedan spraystart ungefär. Kommer inte ihåg att det var så förra gången, och har inte skrivit ngt om det heller så det var det förmodligen inte. Behöver jag oroa mig? Noterade biverkningen "äggstockscystor" i bipacksedeln och det lät ju sådär kul. Vad händer om man får det? Måste man avbryta behandlingen då? Hemska tanke
Min meningslösa dag har nu på kvällen iaf förgyllts med ett celebert besök: Pipperonis underbara lilla Elsa har varit här i ngr timmar och piffat upp vår kväll. Man blir bra sugen på att skaffa sig ett eget litet pälsliv när man sitter där med det varma lilla knytet i knäet och myser. Men vem försöker jag lura egentligen? Det finns varken tid eller plats i vårt liv för ett litet knyte av den sorten just nu... för det finns väl inget som heter valpledig va? Synd, så synd...
onsdag, september 03, 2008
Tick tack tick tack
Tiden tickar sakta men säkert framåt, spraystarten nästa vecka närmar sig. 8 dagar kvar...
Jag sysselsätter mig för fulla muggar. Har undervisat hela dagen idag och detsamma gäller imorn och på fredag. Jobb på Åhléns i helgen och sedan är det bara 3 dagar kvar att avverka.
Det känns som att den här sommaren har varit evighetslång, en enda lång väntan på ny IVF-start. (Kanske hade den inte känts lika evighetslång om det faktiskt hade varit ngn sommar) För en gångs skull ser jag faktiskt fram emot hösten. Jag tycker att det ska bli riktigt mysigt med regn på rutan (ok, det har vi visserligen haft halva sommaren), mysiga tjocka tröjor (modet svämmar ju över av härliga stickade långkoftor och dyl. just nu), filmkvällar (och Idol-fredagar, ni missade väl inte starten idag?) och att krypa upp i soffhörnet med en stor kopp varmt te. Får vi sedan en vacker höst med härliga färger också så vore det pricken över i:t! Och så ska det ju fyllas år också... 27.... vad nu det ska vara bra för. En ny barnlös siffra att lägga till min livshistoria...
Jag sysselsätter mig för fulla muggar. Har undervisat hela dagen idag och detsamma gäller imorn och på fredag. Jobb på Åhléns i helgen och sedan är det bara 3 dagar kvar att avverka.
Det känns som att den här sommaren har varit evighetslång, en enda lång väntan på ny IVF-start. (Kanske hade den inte känts lika evighetslång om det faktiskt hade varit ngn sommar) För en gångs skull ser jag faktiskt fram emot hösten. Jag tycker att det ska bli riktigt mysigt med regn på rutan (ok, det har vi visserligen haft halva sommaren), mysiga tjocka tröjor (modet svämmar ju över av härliga stickade långkoftor och dyl. just nu), filmkvällar (och Idol-fredagar, ni missade väl inte starten idag?) och att krypa upp i soffhörnet med en stor kopp varmt te. Får vi sedan en vacker höst med härliga färger också så vore det pricken över i:t! Och så ska det ju fyllas år också... 27.... vad nu det ska vara bra för. En ny barnlös siffra att lägga till min livshistoria...
fredag, februari 22, 2008
Undrar, önskar
Undrar om det har börjat gro en liten knodd inne i mig nu...
Jag tror ju egentligen inte det, men någonstans långt inne börjar det där eländiga hoppet gro igen. Den där orealistiska dumma känslan som smyger sig på månad efter månad bara för att försäkra mig om ett ordentligt brak varje gång drömmen går i kras. Varför kan jag inte leva på den här planeten ngn gång?
Samtidigt tror jag att det är det där lilla hoppet som gör att man orkar fortsätta, ta sig upp igen och blicka framåt. Så egentligen ska jag kanske vara glad att jag fortfarande vågar hoppas, iaf litegrann.
Kanske kanske kanske har folsyran och zinket gjort underverk med Älsklingen? Kanske har allt som måste klaffa klaffat just denna månad? Kanske är det vår tur nu?
Önskar att jag hade en tidsmaskin så att jag kunde åka förbi de 14 dagarna av väntan och undran som man måste ta sig igenom varje månad. Hade inte det varit fantastiskt? Då hade jag passat på att spola fram ett par månader extra när jag ändå höll på, så att vi kom fram i IVF-kön och fick sätta igång! Så att vi äntligen fick testa ngt som vi kan vänta oss resultat av och inte bara gå här och "låtsas-försöka". Fast det är ju iaf en trevlig syssla.
Trevlig helg!
Nu ska jag kolla vilka som går vidare i "Let's dance". Heja Tina!!
Jag tror ju egentligen inte det, men någonstans långt inne börjar det där eländiga hoppet gro igen. Den där orealistiska dumma känslan som smyger sig på månad efter månad bara för att försäkra mig om ett ordentligt brak varje gång drömmen går i kras. Varför kan jag inte leva på den här planeten ngn gång?
Samtidigt tror jag att det är det där lilla hoppet som gör att man orkar fortsätta, ta sig upp igen och blicka framåt. Så egentligen ska jag kanske vara glad att jag fortfarande vågar hoppas, iaf litegrann.
Kanske kanske kanske har folsyran och zinket gjort underverk med Älsklingen? Kanske har allt som måste klaffa klaffat just denna månad? Kanske är det vår tur nu?
Önskar att jag hade en tidsmaskin så att jag kunde åka förbi de 14 dagarna av väntan och undran som man måste ta sig igenom varje månad. Hade inte det varit fantastiskt? Då hade jag passat på att spola fram ett par månader extra när jag ändå höll på, så att vi kom fram i IVF-kön och fick sätta igång! Så att vi äntligen fick testa ngt som vi kan vänta oss resultat av och inte bara gå här och "låtsas-försöka". Fast det är ju iaf en trevlig syssla.
Trevlig helg!
Nu ska jag kolla vilka som går vidare i "Let's dance". Heja Tina!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
