De senaste fyra dagarna har jag fått världens mest välbehövda flykt från vardagen och den överjävliga sorg som är min tillvaro. Nu är jag hemma i verkligheten igen och ångesten gnager återigen på mina inälvor.
Jag känner mig som en bräcklig glasfigur vingligt balanserande på hyllkanten, på vippen att trilla ner och gå i tusen bitar vid minsta knuff. Klumpen i halsen finns där hela tiden och det räcker med minsta lilla grej för att den ska klättra upp och ta sig ut genom tårkanalerna; en sång, en kommentar, en barnvagn... Jag är som en tickande bomb som när som helst kan explodera i tårar.
Vul:et förra tisdagen gick bra, så bra det kunde... slemhinnan var tunn och visade inga rester av ngn graviditet, inga spår efter Lillgrodan. Hormonerna är borta ur kroppen och sedan i förrgår har det inte heller kommit ngr bruna flytningar. Alla spår efter Lillgrodan är som bortblåsta. Det enda den korta graviditeten lämnade efter sig är ett stort hål i mitt hjärta, och en enorm rädsla inför framtiden. Tänk om detta var vår chans...
Vårt tredje försök står för dörren (nåja, först kommer ju den obligatoriska väntan förstås: ny mens och sedan julstängning på SU...) och jag är livrädd att det ska gå lika illa som denna gång eller rent av sämre. Av tio kanonägg blev det bara ett dugligt embryo... och uppenbarligen var det ngt fel på det trots allt. Oddsen talar inte direkt för oss inför detta tredje försök.
Läkaren sa att de skulle ta upp vårt fall i teamet och diskutera om de skulle ändra ngt inför nästa gång, de gör tydligen alltid så när ett par står inför sitt tredje försök. Men troligtvis blir det samma protokoll som förra gången, behandlingen av mig var ju enligt dem perfekt, det är inte det som är problemet... Problemet - befruktningen - går det ju inte att göra ngt åt. Och jag ser inte positivt alls på framtiden, jag har ingen tro på detta alls just nu.
Att det dessutom kommer att bli världens projekt kring ÄP denna gång gör ju inte saken bättre. Läggas in och förmodligen sövas är inget jag direkt ser fram emot. Men vad gör man inte?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Har tänkt så på er! Skönt att ni fått några dagars paus men förstår att sorgen ligger nära ytan. Sluta inte att hoppas att det går vägen nästa gång. /Kramar Z
Stor kram till dig, det du nu går igenom är SÅ tungt.
Fint i alla fall att teamet ska diskutera och försöka komma fram till en ny taktik. Förändring är bra.
Tänker på dig.
känner så med dig!
Vet hur tungt det är. Hoppas & tror att det snart är er tur! Själv har jag genomlevt ett smärre h-e men ett vul igår visade att Flempan hänger kvar (så kanske måste tro på mirakel ändå). Varma kramar! Tänker på dig!
Själv hoppas jag på tredje gången gillt. För mig och för dig.
Må bättre snart!
Kram m.
Det gör mig så ont att läsa dina ord. Inte bara sorgen men också hopplösheten och bristen på ljusa tankar inför framtiden. Jag har varit där och är rädd för att hamna där igen. Gör vårt 3:e nu (men räknas som 2:a för det första fullbordades inte) och jag känner också paniken inför sluttampen. Kramar dig hårt och hoppas att du mår bättre snart.
Ps, låt tårarna komma så länge de behövs.
Jag beklagar verkligen ditt MF. Enda trösten nu är kanske att din kropp repar sig väldigt fort.
Du får inte ge upp ännu. Vi är många som befinner oss i din situation, med eller utan missfall bakom oss och flera, inte jag, har till slut lyckats. Jag tror att du är en av dem som kommer att lyckas. Din kropp vill och kan bli gravid. Det var bara så att just detta embryo hade bestämt sig för att inte vilja leva längre. Nu håller jag tummarna för dig inför nästa års försök!
Kram, Kaica
Undrar så hur det är med dig. Tänker på dig! Kram
Skicka en kommentar