Idag slutade jag kl 12 och har massor av saker att göra. Men istället har jag ägnat den senaste timmen åt att surfa runt på AC:s hemsida och gråtit gråtit gråtit. Jag vill inte!
Jag vill vara gravid och känna mitt barn sprattla runt i min mage. Jag vill ha stor rund mage och känna mig otymplig. Jag vill gå igenom en förlossning - hur ont det än gör - och få mitt eget barn lagt på mitt bröst. Jag vill amma. Jag vill gå med barnvagn. Jag vill gå på babysim. Jag vill ha sömnlösa nätter och gå runt som en zombie - precis som nu, fast inte pga av ångest över framtiden och det jag saknar. Jag vill se mina och Älsklingens drag i mitt barns ansikte. Jag vill inte missa en minut av mitt barns uppväxt (okej, det kommer man ju göra oavsett, men inte månader, kanske år av barnets första tid). Jag vill helt enkelt ha ett (nåja, egentligen fler men den drömmen är för avlägsen för att jag ens ska våga tro på den längre) biologiskt barn!
Jag vill inte bli adoptivförälder. Jag vill inte! För mig är det fortfarande en plan C, en nödlösning. Jag har alltid sett det så. Jag önskar att jag såg annorlunda på det, men det är så jag känner. Adoption är inte för mig. Älsklingen är ännu mer negativ än jag. I präktiga Sverige mer eller mindre förbjudna åsikter, men man känner ju det man känner. Och när jag tänker adoption känner jag bara "NEJ!". Vill inte vill inte vill inte.
Och ändå, en del av mig, realisten, kan inte låta bli att tänka framåt, långt framåt. Tänka "om". Om vi misslyckas med våra två resterande försök på SU. Om vi misslyckas med det trepack vi planerar att köpa privat efter ev. misslyckade landstingsförsök. Tänk om. Då kanske vi känner helt annorlunda? Jag med min självanalytiska förmåga tror att iaf jag kommer att göra det. Om.
Vi har genomgått två hela IVF:er, har två kvar på SU (eftersom den första inte räknades pga felbehandlingen), och planerar alltså ett trepack privat efter det. Det blir sju IVF:er... SJU! Jag har hittills känt att jag kommer att utstå så många IVF:er som det bara behövs, men någonstans inom mig vet jag att även jag - den mest envisa människa du kan träffa på - har en gräns. När den gränsen är nådd är livet ett annat, förmodligen är också jag en annan eller iaf rejält förändrad. Om. Om om blir verklighet kommer förmodligen plan C se ljusare ut.
Och därför planerar jag framåt redan nu. Älsklingen vill inte ens veta av ngn planering, han lever till hundra procent på hoppet. Vi är olika, mkt olika, han och jag. Men jag planerar. Efter årsskiftet blir vi sökandemedlemmar hos AC - det är inte förhandlingsbart. Om om blir verklighet vill jag ligga steget före. Jag vill inte behöva börja från början i oändligt långa adoptionskön. Om vår otur vänder och vi slipper verkställa plan C så har vi förlorat ngr tusenlappar i sökandeavgift, men det är det värt. Då har ju iaf pengarna gått till en organisation som hjälper andra barnlösa att bli föräldrar, på ett sätt som de valt och är positiva till, och det känns helt ok att "kasta bort" pengar på.
Ngt annat som slog mig, och gjorde mig fruktansvärt rädd för en framtid med plan C är: vilka otroliga krav det ställs för att få bli adoptivföräldrar!! Det är ju så att man blir mörkrädd... och förmodligen innebär dessa krav dessutom att vi aldrig kommer att bli godkända iaf. Så nu har jag ytterligare en anledning att hoppas och be för allt vad jag är värd att vi slipper plan C.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Jag gråter när jag läser ditt inlägg. Jag vet hur hopplöst allt kan kännas och att man vill navigera i framtiden på något sätt även om det tar emot. Ni vet ju att ni kan bli gravida vilket ju är positivt för framtiden. Ge inte upp! /Kram z
Hej! Trots att vi är precis i början av vår IVF-behandling har vi också börjat titta på adoption. Jag vill inte precis som du säger ha hela den prcessen framför mig om det inte skulle gå på egen väg. Det är verkligen en hel vetenskap att sätta sig in i. Kan man sätta upp sig på sökandemedlemmar om man inte har gjort en utredning?
Vårt problem är att vi inte ens är gifta och det är ganska viktigt i sammanhanget.
Kram Pez
Jag förstår hur du tänker. Själv lever jag på hoppet att det ska funka för jag tror inte att adoption någonsin kommer att vara ett alternativ för oss. Dels är vi inte gifta och dels tror jag inte att vi skulle bli godkända ändå. Vi har inte ens diskuterat adoption. Dessutom vill jag också uppleva graviditeten.
Förstår att du känner som du gär och tycker det är klokt att ni ställer er i kö i alla fall.
Ge inte upp vännen! Min IVF-läkare berättade att hon hade själv genomgått 6 IVF-försök innan hon blev gravid. Men jag tycker också att det är klokt av dig att tänka framåt. Jag och min man gjorde en lång plan som ungefär gick ut på 3 landstingsfinansierade IVF:er, efter det köpa en 3-pack, efter det äggdonation/alt. spermiedonation efter det embryoadoption, efter det adoption osv. Det kändes på något sätt skönt att ha en handlingsplan, att veta vad nästa steg kunde innebära och vänja sig vid tanken. För inga av de här stegen är ju självklara i början. Och vi anmälde oss också till AC för att samla kötid. Alla är vi ju olika, men på det här sättet kunde jag själv hålla ångesten lite mer under kontroll. Men jag vet också hur det är att flippa ur i total ångest över det här, det är fruktansvärt. Vill bara skicka dig en styrkande kram och du får absolut inte ge upp hoppet. Stor Kram
Visst planerar man. För min del finns det en liten desperat kalkylator i hjärnan som tragglar A,B,C,D-planer på löpande band.
Jag vill inte heller adoptera. Jag skulle hemskt gärna vilja vara en av de som vill, men det är jag inte. Vill bära mitt barn och känna allt det där. Det där som du också skriver om.
Vi kommer förmodligen överväga spermadonation ifall våra försök misslyckas. Jag hoppas att vi slipper ta det beslutet. Att kunna se min älskade i barnets drag hade ju varit fantastiskt.
Framtiden är ännu inte skriven. Vi har många försök kvar och jag försöker ändå leva i nuet så mycket det går.
Kram
Jag förstår precis hur du känner! Har också varit där och är tyvärr litegrann delvis ännu.
Önskan om ett biologiskt barn är så vansinnigt stark och man hänger ofta upp sig på allt det som "kommer med" ett biologiskt barn, som graviditetstiden - stor, rund mage, shoppa mammakläder, gå på gravidyoga, läsa gravidtidningar, förlossningen, amningen..you name it.
Trots allt är ju allt detta bara "stödfunktioner" till ett BARN. Ett barn, en människa. Adopterad eller biologisk.
Men jag tänker inte propagera för den här saken eftersom jag själv vacklar så oerhört.
Det som jag ändå vill kommentera är det där med "ge aldrig upp". Det skriver jag INTE under.
Det är inte att GE UPP att inse att det inte är värt att kämpa så att allt annat tappar sin mening.
Det är inte att ge upp att vilja ha annat än ångest och IVF i sitt liv.
Gå ett steg i taget, känn efter vad du - NI - orkar, vill och kan göra för att uppnå er dröm.
Ibland är det bättre att släppa taget.
Ni är långt ifrån där ännu, men försök ibland leka med tanken på att leva ett liv utan biologiska barn. Låt den inte bli ett spöke som man inte får tala om.
Det blir ett liv ändå. Ett bra liv, om än inte det du önskat dig från början.
Avslutningsvis vill jag säga att de här orden är mantran jag SJÄLV är tvungen att mässa om och om och om igen för att förstå dem.
För förtvivlan griper tag även i mig oftaofta. Men jag kan ärligt säga att jag mår bättre nu.
Efter att ha släppt taget, det krampaktiga taget om IVF.
Biologiskt barn till varje pris. Vad är priset? Ibland för högt.
Tycker jag.
Stor kram av svammel-Ting igen..
Jag förstår dig. Jag har tänkt tanken också. Nu har jag dock hamnat i det läget att jag nog skulle sörja lite om det inte blir adoption. En tanke på ett vackert barn som dessutom innebär en sån annorlunda resa än en graviditet gör mig glad. Men visst - vi gör vår sista ivf nu förmodligen och jag hoppas givetvis att den ska funka. Det är bara vår tredje, men oj så jag längtar efter att få säga stopp. Jag vill inte mer efter denna. För mig är det inte värt det - inte på ett bra tag iaf.
Fortsätt hoppas på ett biologiskt barn. Det är inte fel att känna som du gör. Ja, adoption är plan C - för de flesta. De flesta väljer biologiska barn i första hand. Det är inte konstigt. Skäms inte för dina tankar.
Kram
Jag förvånades av min sorg när jag beslutade mig för adoption, adoption hade ju för mig varit plan B (plan A var prinsen som inte dykt upp). Det tog mig tid att inse att det inte var det icke-biologiska barnet jag sörjde, utan det biologiska som inte blev. Det var en viktig skillnad trots allt. Sedan kom livet emellan och det blir IVF trots allt. Och nu sörjer jag det adopterade barnet. Barnet med de mörka ögonen som inte blir mitt barn. Men min väg har varit enklare.
Alla tankar man bär är ok. De behöver ut i ljuset, de vägar som stängs behöver sörjas färdigt. Tankarna är bara farliga när man inte vågar nämna dem. Inte vågar möta sin egen blick. Och det gör du. Du vågar.
Sedan utredningen, den skrämmer mig halvt från vettet med...
Detta är våran tredje gång. Vi har fått till frysen förut, men ingen av dem har klarat upptiningen, så jag är livrädd att det ska bli som förut. Att de misslyckas och så ställer man in sig på FET så klarar sig inte embyona. Så vi har juh fått tillbaka 2 st på två gånger och inget har fäst. Så chansen för mig är juh jätteliten att båda skulle fästa nu....
Du behöver inte skämmas för dina känslor inför adoption. Jag tror inte att detta handlar om din eventuella förmåga att knyta an till ett adopterat barn, eller att känna kärlek till det. Utan om det du skriver- den potentiella sorgen över att inte få biologiska barn, inte vara gravid osv. Det är bra att känna det man känner. Är det så att det skulle bli adoption för er är det nog väldigt bra att först ha sörjt färdigt. Och det kan bara en person som känner det den känner fullt ut göra. NU är ni i processen att få ett biologiskt barn, eller flera. Det är ert fokus, vilja och önskan. Helt naturligt, och helt ok. kram
Skicka en kommentar