Tiden går och såren efter året som gått har så sakta börjat läka.
Jag har börjat i KBT och det känns suveränt! Tror det kommer att göra mig mycket gott.
Älsklingen tog sig själv i kragen när jag gjorde slut och en vecka senare var han ren. Vi har under sommaren hittat tilbaka till varandra och nu står hans namn på vår dörr igen precis som det ska.
Vägen tillbaka är inte spikrak, det som hänt har lärt oss att aldrig mer blunda för det faktum att han är och alltid kommer att vara en missbrukare. Livet kommer att föra med sig nya motgångar och kriser i framtiden, och utan tillräcklig vård, personlig utveckling och stöd så ökar risken att han ska trilla dit igen.
Just nu känns det som att vi äntligen är på rätt spår igen. Tillsammans. Vi. Med i bagaget har vi en större kännedom om oss själva och varandra; en nyvunnen ärlighet; och bättre kommunikation än vi någonsin haft.
Tillsammans. Vi.
Visar inlägg med etikett Relationer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Relationer. Visa alla inlägg
tisdag, oktober 26, 2010
lördag, juni 12, 2010
Jag = medberoende
Vill börja med att skriva ett stort TACK! Tack för alla era fina tröstande ord, de betyder så mycket!
Jag mår redan mycket bättre och är mer säker än någonsin på att mitt beslut var det enda rätta.
Hur det blev så här och varför är en oerhört lång historia, en historia som sträcker sig mer än 20 år tillbaka i tiden, långt innan jag och Älsklingen hade träffats. Av respekt för honom kommer jag aldrig att kunna berätta allt här på bloggen, men lite kort ligger det till så här:
Min älskling har ett mångårigt drogmissbruk bakom sig. Det började i nedre tonåren och ett antal år var han riktigt illa ute. Jag lärde känna honom när han var 23 år och då hade han lämnat det livet bakom sig för bara ett par år sedan.
Jag har hela tiden känt till hans bakgrund, men också varit överygad om att det varit just det: bakgrund. När det i vintras började bli klart för mig att jag inte längre levde med en exmissbrukare utan med en missbrukare, och ändå stannade kvar, det var då jag på riktigt började förlora mig själv.
Det var först när jag för bara ett par veckor sedan läste ett inlägg i Medberoendebloggen som jag såg mig själv för den jag blivit:
Vad är "möjliggörare"?
Som anhörig kan vi ibland gå hur långt som helst för att försöka rädda den vi älskar. Vi försöker hålla en annan person under vingarna, dag och natt, medan personen själv ofta inte verkar intresserad av att ta hand om sig själv. Då gör vi det.
Som anhörig dräneras jag på energi, ibland kan det kännas som att jag inte har ett eget liv, utan lever enbart för att rädda någon annans liv. I bland kan det leda till att jag blir "möjliggörare".
Har läst en bok som heter Botten upp av Lena Holfve, har ni inte läst den så rekommenderar jag den till er! Den handlar om att vi räddar människor från deras eget ansvar. Vi tar hand om saker som den andre vuxne personen borde ta hand om själva. Vi skyddar dem från konsekvenserna av deras eget missbruk. Och när vi skyddar dem från konsekvenserna av deras missbruk så underlättar vi missbruket. Genom att slippa ta konsekvenserna kan alkoholisten/narkomanen fortsätta dricka/ta droger utan att behöva ta itu med sina problem. Ofta är det vårat dåliga samvete och våra skuldkänslor som tar över handen och gör att vi rycker in och tar hand om missbrukarens liv. Det gör så ont att stå bredvid och vara maktlös.
Men att ta över en annan persons liv hindrar den personen från att ta eget ansvar och att växa. Ju tydligare konsekvenser missbruket får för missbrukaren, ju fortare behöver personen ta itu med problemet. Annars kan han/hon med lätthet hävda att det är inget problem. Maten står ju på bordet, hyran blir betald, huset städat, sociala kontakter skötta, ekonomin fungerar ändå och den beroendes tid och pengar kan gå raka vägen till mer alkohol eller droger.
Första gången jag läste inlägget grät jag hejdlöst. Det var som om någon iaktagit mig det senaste halvåret och skrivit om den person de såg. Andra gången jag läste bestämde jag mig för att göra det jag så länge känt att jag måste, men inte trott att jag kunnat. Samma dag bytte jag lås på dörren och gjorde slut.
Det var det absolut svåraste jag gjort i hela mitt liv. Att göra slut med den man älskar och vill leva med kändes så fel, fast mitt förstånd tillät inget annat. Men känslan av att ha svikit honom var i början enorm. När jag hade honom här hade jag ju i alla fall kontroll. Låg han i vår säng och var neddrogad så visste jag ju i alla fall att han levde - jag kunde ju sitta vaken hela natten och kolla att han andades... När han fortfarande var "min" kunde jag i alla fall kräva att han skulle meddela sig till mig när han var ute och festade.
Att allt han sa, alla hans löften om att han inte tagit något och kunde "pissa grönt utan problem", var lögner, det ville jag inte se. Att han gång på gång ignorerade mina oroliga samtal och sms när han var ute på krogen och valde att sova hos olika polare (som jag nu vet sitter i samma skit som han gjorde) istället för att komma hem, det sa han alltid berodde på mitt enorma kontrollbehov och till slut trodde en del av mig att det var så. Kanske var det p g a mig som han mådde så dåligt? Kanske skulle allt bli bra och han skulle finna motivation till att arbeta med sig själv om bara jag jobbade på mig själv och blev en bättre flickvän? För om jag var perfekt kanske han skulle komma ihåg varför han älskade mig?
Att jag blivit en typisk medberoende och att mitt kontrollbehov och mina skuldkänslor är en produkt av hans missbruk, det tog tid att inse. Att det jag försökt inbilla mig själv var kontroll var just motsatsen var svårt att erkänna. Först när jag äntligen insett och accepterat att den enda person som kan ändra på honom är han själv, och att den jag måste ta hand om och rädda innan det är för sent är mig själv - först då fick jag kraft att ta mig ur den onda cirkeln.
Att mitt beslut visade sig ha enorm kraft och att det redan burit med sig så mycket gott, det kommer i nästa inlägg.
Gud, ge mig sinnesro att
acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
Jag mår redan mycket bättre och är mer säker än någonsin på att mitt beslut var det enda rätta.
Hur det blev så här och varför är en oerhört lång historia, en historia som sträcker sig mer än 20 år tillbaka i tiden, långt innan jag och Älsklingen hade träffats. Av respekt för honom kommer jag aldrig att kunna berätta allt här på bloggen, men lite kort ligger det till så här:
Min älskling har ett mångårigt drogmissbruk bakom sig. Det började i nedre tonåren och ett antal år var han riktigt illa ute. Jag lärde känna honom när han var 23 år och då hade han lämnat det livet bakom sig för bara ett par år sedan.
Jag har hela tiden känt till hans bakgrund, men också varit överygad om att det varit just det: bakgrund. När det i vintras började bli klart för mig att jag inte längre levde med en exmissbrukare utan med en missbrukare, och ändå stannade kvar, det var då jag på riktigt började förlora mig själv.
Det var först när jag för bara ett par veckor sedan läste ett inlägg i Medberoendebloggen som jag såg mig själv för den jag blivit:
Vad är "möjliggörare"?
Som anhörig kan vi ibland gå hur långt som helst för att försöka rädda den vi älskar. Vi försöker hålla en annan person under vingarna, dag och natt, medan personen själv ofta inte verkar intresserad av att ta hand om sig själv. Då gör vi det.
Som anhörig dräneras jag på energi, ibland kan det kännas som att jag inte har ett eget liv, utan lever enbart för att rädda någon annans liv. I bland kan det leda till att jag blir "möjliggörare".
Har läst en bok som heter Botten upp av Lena Holfve, har ni inte läst den så rekommenderar jag den till er! Den handlar om att vi räddar människor från deras eget ansvar. Vi tar hand om saker som den andre vuxne personen borde ta hand om själva. Vi skyddar dem från konsekvenserna av deras eget missbruk. Och när vi skyddar dem från konsekvenserna av deras missbruk så underlättar vi missbruket. Genom att slippa ta konsekvenserna kan alkoholisten/narkomanen fortsätta dricka/ta droger utan att behöva ta itu med sina problem. Ofta är det vårat dåliga samvete och våra skuldkänslor som tar över handen och gör att vi rycker in och tar hand om missbrukarens liv. Det gör så ont att stå bredvid och vara maktlös.
Men att ta över en annan persons liv hindrar den personen från att ta eget ansvar och att växa. Ju tydligare konsekvenser missbruket får för missbrukaren, ju fortare behöver personen ta itu med problemet. Annars kan han/hon med lätthet hävda att det är inget problem. Maten står ju på bordet, hyran blir betald, huset städat, sociala kontakter skötta, ekonomin fungerar ändå och den beroendes tid och pengar kan gå raka vägen till mer alkohol eller droger.
Första gången jag läste inlägget grät jag hejdlöst. Det var som om någon iaktagit mig det senaste halvåret och skrivit om den person de såg. Andra gången jag läste bestämde jag mig för att göra det jag så länge känt att jag måste, men inte trott att jag kunnat. Samma dag bytte jag lås på dörren och gjorde slut.
Det var det absolut svåraste jag gjort i hela mitt liv. Att göra slut med den man älskar och vill leva med kändes så fel, fast mitt förstånd tillät inget annat. Men känslan av att ha svikit honom var i början enorm. När jag hade honom här hade jag ju i alla fall kontroll. Låg han i vår säng och var neddrogad så visste jag ju i alla fall att han levde - jag kunde ju sitta vaken hela natten och kolla att han andades... När han fortfarande var "min" kunde jag i alla fall kräva att han skulle meddela sig till mig när han var ute och festade.
Att allt han sa, alla hans löften om att han inte tagit något och kunde "pissa grönt utan problem", var lögner, det ville jag inte se. Att han gång på gång ignorerade mina oroliga samtal och sms när han var ute på krogen och valde att sova hos olika polare (som jag nu vet sitter i samma skit som han gjorde) istället för att komma hem, det sa han alltid berodde på mitt enorma kontrollbehov och till slut trodde en del av mig att det var så. Kanske var det p g a mig som han mådde så dåligt? Kanske skulle allt bli bra och han skulle finna motivation till att arbeta med sig själv om bara jag jobbade på mig själv och blev en bättre flickvän? För om jag var perfekt kanske han skulle komma ihåg varför han älskade mig?
Att jag blivit en typisk medberoende och att mitt kontrollbehov och mina skuldkänslor är en produkt av hans missbruk, det tog tid att inse. Att det jag försökt inbilla mig själv var kontroll var just motsatsen var svårt att erkänna. Först när jag äntligen insett och accepterat att den enda person som kan ändra på honom är han själv, och att den jag måste ta hand om och rädda innan det är för sent är mig själv - först då fick jag kraft att ta mig ur den onda cirkeln.
Att mitt beslut visade sig ha enorm kraft och att det redan burit med sig så mycket gott, det kommer i nästa inlägg.
Gud, ge mig sinnesro att
acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
onsdag, maj 26, 2010
Slut
Det senaste halvåret har varit ett helvete. Jag har tappat bort mig själv. Glömt bort mig själv. Och till slut fått nog.
Så igår gjorde jag slut med den jag älskar mest.
Mitt hjärta blöder.
Så igår gjorde jag slut med den jag älskar mest.
Mitt hjärta blöder.
lördag, oktober 31, 2009
Infertilitetens värsta biverkningar
Ingen berättar för en om de psykologiska och sociala biverkningar som infertiliteten för med sig. De många biverkningar som hormoner i spray- och sprutform för med sig är ingenting jämfört med sorgen, rädslan, maktlösheten och förlusten av vänner.
Jag är rädd att det är dit jag har kommit igen, till den punkt då barnlösheten slukat en vänskap.
För ganska exakt ett år sedan fick jag en ny vän. Hon började på mitt dåvarande jobb och vi fann varandra direkt. Vi blev oskiljaktiga på jobbet och hade otroligt roligt ihop. Jag slutade på jobbet vid årsskiftet men vi höll kontakten och det blev många luncher och fikor under våren. Vi lärde känna varandra bättre och jag trivdes verkligen i hennes sällskap. Vi har många gemensamma åsikter och intressen och är nog ganska lika. Hon är en fantastisk tjej som alltid fick mig att bli glad och må bra!
Jag kände mig trygg med henne och vi har pratat mycket om barnlösheten och våra behandlingar och även om föräldraskap och framtid. Jag trodde verkligen att hon förstod.
Under sommaren blev vår kontakt mer sporadisk och nu i höst har vi bara hörts av någon enstaka gång på facebook och sms. Vi har båda haft mycket på vårt eget håll och det har inte blivit av att träffas sedan i våras. Nu inser jag att det kanske inte bara varit en slump från hennes sida.
I förrgår gick jag in på hennes facebooksida och möttes av logginlägg från folk som gratulerade henne till graviditeten. Trots att min gravidradar är på topp och jag kände på mig att hon var gravid så slog chocken till stenhårt och jag blev alldeles kallsvettig. Jag känner mig oerhört sårad. Jag trodde verkligen att hon förstod och att hon inte ens hört av sig till mig och berättat visar ju tyvärr att det gjorde hon inte alls. Än en gång får jag det bekräftat att det finns inte någon i min närhet som förstår. Det kan bara den göra som själv gått eller går igenom den här jävla skiten.
Men jag trodde att hon i alla fall förstod hur övergiven och utanför man känner sig när alla andra omkring en bildar familj på löpande band, för just det har vi pratat om. Jag trodde att hon förstod att man vill vara bland de första som får veta, att det är det man behöver för att kunna tackla det och vänja sig vid tanken. För även det har vi pratat om. Vi har nämligen en gemensam vän i Mammavännen och vi har pratat mycket om hur jag hanterat hennes graviditet och att hon nu blivit mamma. Och jag vet att jag nämnt att det betydde oerhört mycket för mig att jag var en av de allra första som fick veta att hon var gravid.
Men nu kunde alltså min vän inte ens ta sig tiden, modet, eller vad det nu är som saknats, och berätta för mig. Ännu en gång har en vän smugit upp ur soffan och lämnat mig, sovande och lam, och sorgen tar över. Jag känner mig som världens mest ensamma människa och jag är rädd att infertiliteten inte kommer att vara nöjd förrän jag är helt utan vänner.
Dessutom känner jag mig dum som uppenbarligen värderat vår vänskap högre än vad vännen gjorde. Trots att vi inte känt varandra speciellt länge såg jag henne som en riktig vän och jag såg en lång vänskap framför mig. Men kanske gjorde aldrig hon det, och nu vet jag inte hur jag ska göra. Höra av mig till henne och säga vad jag känner? Låta det bero och vänta på att hon ska höra av sig? Hur som helst känns det som att detta förstört mina chanser till att uppriktigt glädjas med henne, för hur ska jag kunna det när hon inte ens varit intresserad av att dela glädjen med mig?
Den senaste tiden har jag mått ganska bra och lyckats leva med barnlösheten istället för att låta barnlösheten leva av mig. Men i och med detta påmindes jag om det som är min mörka verklighet och att tro att jag skulle kunna undvika den var idioti.
Jag är rädd att det är dit jag har kommit igen, till den punkt då barnlösheten slukat en vänskap.
För ganska exakt ett år sedan fick jag en ny vän. Hon började på mitt dåvarande jobb och vi fann varandra direkt. Vi blev oskiljaktiga på jobbet och hade otroligt roligt ihop. Jag slutade på jobbet vid årsskiftet men vi höll kontakten och det blev många luncher och fikor under våren. Vi lärde känna varandra bättre och jag trivdes verkligen i hennes sällskap. Vi har många gemensamma åsikter och intressen och är nog ganska lika. Hon är en fantastisk tjej som alltid fick mig att bli glad och må bra!
Jag kände mig trygg med henne och vi har pratat mycket om barnlösheten och våra behandlingar och även om föräldraskap och framtid. Jag trodde verkligen att hon förstod.
Under sommaren blev vår kontakt mer sporadisk och nu i höst har vi bara hörts av någon enstaka gång på facebook och sms. Vi har båda haft mycket på vårt eget håll och det har inte blivit av att träffas sedan i våras. Nu inser jag att det kanske inte bara varit en slump från hennes sida.
I förrgår gick jag in på hennes facebooksida och möttes av logginlägg från folk som gratulerade henne till graviditeten. Trots att min gravidradar är på topp och jag kände på mig att hon var gravid så slog chocken till stenhårt och jag blev alldeles kallsvettig. Jag känner mig oerhört sårad. Jag trodde verkligen att hon förstod och att hon inte ens hört av sig till mig och berättat visar ju tyvärr att det gjorde hon inte alls. Än en gång får jag det bekräftat att det finns inte någon i min närhet som förstår. Det kan bara den göra som själv gått eller går igenom den här jävla skiten.
Men jag trodde att hon i alla fall förstod hur övergiven och utanför man känner sig när alla andra omkring en bildar familj på löpande band, för just det har vi pratat om. Jag trodde att hon förstod att man vill vara bland de första som får veta, att det är det man behöver för att kunna tackla det och vänja sig vid tanken. För även det har vi pratat om. Vi har nämligen en gemensam vän i Mammavännen och vi har pratat mycket om hur jag hanterat hennes graviditet och att hon nu blivit mamma. Och jag vet att jag nämnt att det betydde oerhört mycket för mig att jag var en av de allra första som fick veta att hon var gravid.
Men nu kunde alltså min vän inte ens ta sig tiden, modet, eller vad det nu är som saknats, och berätta för mig. Ännu en gång har en vän smugit upp ur soffan och lämnat mig, sovande och lam, och sorgen tar över. Jag känner mig som världens mest ensamma människa och jag är rädd att infertiliteten inte kommer att vara nöjd förrän jag är helt utan vänner.
Dessutom känner jag mig dum som uppenbarligen värderat vår vänskap högre än vad vännen gjorde. Trots att vi inte känt varandra speciellt länge såg jag henne som en riktig vän och jag såg en lång vänskap framför mig. Men kanske gjorde aldrig hon det, och nu vet jag inte hur jag ska göra. Höra av mig till henne och säga vad jag känner? Låta det bero och vänta på att hon ska höra av sig? Hur som helst känns det som att detta förstört mina chanser till att uppriktigt glädjas med henne, för hur ska jag kunna det när hon inte ens varit intresserad av att dela glädjen med mig?
Den senaste tiden har jag mått ganska bra och lyckats leva med barnlösheten istället för att låta barnlösheten leva av mig. Men i och med detta påmindes jag om det som är min mörka verklighet och att tro att jag skulle kunna undvika den var idioti.
torsdag, oktober 08, 2009
Gräsänka
14.40 lyfter Älsklingens plan mot London. Han åker med sin pappa och pappans polare och ska vara borta till på söndag. Ursprungsplanen var att det hela skulle vara en fotbollsresa, men Älsklingens klantiga pappa kollade inte upp om det gick någon match denna helg, innan han bokade resan i somras. De är alla tre Arsenal-fans och hoppades förstås på att få se en Arsenal-match, men någon sådan spelas inte i London denna helg. Det skulle visa sig att ingen Premier League-match spelas i London denna helg! Det spelas inga Premier League-matcher alls någonstans! Det är nämligen speluppehåll pga VM-kval. Karlar och planering...
Så nu vet de inte riktigt vad de ska göra i London över huvud taget. Även Sverige spelar ju VM-kval denna helg, t o m en "måstematch", så nu ska de försöka leta upp någon pub eller sportbar där det går att se Sverige-matchen. Man kan ju inte annat än skratta åt så klantiga karlar! Jämfört med sin pappa är Älsklingen faktiskt riktigt förutseende och även om äpplet inte har fallit jättelångt från trädet, så i alla fall en liten bit.
Stackars Älsklingen såg inte alls fram emot resan nu utan grämde sig mest över att han kommer att missa sin kickboxningsträning på söndag. Jag hoppas att han i alla fall får en rolig resa.
Jag önskar bara att vi hade haft lite trevligare vår sista dag och kväll ihop innan han åkte. Men gårdagen och förmiddagen idag ägnades mest åt bråk tyvärr. Om vad vill jag inte ens skriva, men som så många ggr förr handlar det om saker som får mig att känna att han inte är den jag en gång trodde och det gör mig så oerhört ledsen och besviken.
Därför kände jag att det skulle bli ganska skönt att han åkte, att jag skulle få tid för mig själv till att tänka. Men nu saknar jag honom redan och ångrar att jag varit så kall och avståndstagande det senaste dygnet. Men saknaden är ju nyttig den också och förmodligen precis vad jag behöver just nu. Hade han varit kvar hemma hade jag fortfarande varit förbannad och avståndstagande, men nu får jag istället chansen att tänka igenom det hela i lugn och ro. Och dessutom chansen att sova ordentligt några nätter utan snarkmonster!
Så nu vet de inte riktigt vad de ska göra i London över huvud taget. Även Sverige spelar ju VM-kval denna helg, t o m en "måstematch", så nu ska de försöka leta upp någon pub eller sportbar där det går att se Sverige-matchen. Man kan ju inte annat än skratta åt så klantiga karlar! Jämfört med sin pappa är Älsklingen faktiskt riktigt förutseende och även om äpplet inte har fallit jättelångt från trädet, så i alla fall en liten bit.
Stackars Älsklingen såg inte alls fram emot resan nu utan grämde sig mest över att han kommer att missa sin kickboxningsträning på söndag. Jag hoppas att han i alla fall får en rolig resa.
Jag önskar bara att vi hade haft lite trevligare vår sista dag och kväll ihop innan han åkte. Men gårdagen och förmiddagen idag ägnades mest åt bråk tyvärr. Om vad vill jag inte ens skriva, men som så många ggr förr handlar det om saker som får mig att känna att han inte är den jag en gång trodde och det gör mig så oerhört ledsen och besviken.
Därför kände jag att det skulle bli ganska skönt att han åkte, att jag skulle få tid för mig själv till att tänka. Men nu saknar jag honom redan och ångrar att jag varit så kall och avståndstagande det senaste dygnet. Men saknaden är ju nyttig den också och förmodligen precis vad jag behöver just nu. Hade han varit kvar hemma hade jag fortfarande varit förbannad och avståndstagande, men nu får jag istället chansen att tänka igenom det hela i lugn och ro. Och dessutom chansen att sova ordentligt några nätter utan snarkmonster!
söndag, oktober 04, 2009
IVF-funderingar
Ännu en kväll med laptopen i knäet och snarkande älskling bredvid. Denna kväll har jag visserligen tro på att även jag ska kunna somna i hyfsad tid eftersom jag vaknade samtidigt som Älsklingen i morse. Men först ska jag kolla klart på "Bourne"-filmen som går på tv.
Funderar över vår sista IVF (sista på SU). Som jag skrev i augusti så har vi vår sista IVF inbokad nu i oktober/november, men jag har varit fullt inställd på att skjuta upp den ytterligare. Jag har varit inställd på att detta år skulle få bli helt IVF-fritt och att vi skulle börja på nytt efter nyår. Men efter mitt besök hos mammavännen och underbara Guldklimpen så har jag vacklat i min beslutsamhet. Så pass så att jag den senaste månaden helt har lutat åt att faktiskt genomföra den nu i höst.
Eftersom jag inte själv riktigt vetat vad jag vill så har jag inte tagit upp frågan med Älsklingen, förrän i förra veckan. Jag hade väntat mig att han skulle ha samma inställning som han alltid haft, dvs att lämna alla beslut till mig. Men denna gång möttes jag av en helt annan reaktion än väntat. Han tycker absolut att vi ska vänta till efter nyår. Och jag som just insett att det vill jag inte alls! Har försökt ta upp frågan igen ett par ggr men inte mötts av någon vidare vilja att prata om det, tvärt om.
Vi har haft en minst sagt stormig sommar vad gäller vår relation och på ett sätt förstår jag om han vill vara lite försiktig och avvakta till vi är mer stabila. Själv känner jag att vår stormiga sommar lämnat efter sig ett lugn och en säkerhet som jag saknat tidigare i vår relation; en säkerhet om att vi kan ta oss igenom vad som helst och att vårt förhållande faktiskt är starkare än någonsin. Vår stora kris fick mig att vakna upp och inse en hel del om mig själv och sedan dess har jag också jobbat mycket med min egen utveckling och har nu en helt ny syn på livet och relationen. Just därför känner jag mig säkrare än någonsin vad gäller oss, för den jag är idag skulle aldrig reagera som jag gjorde i somras (lång historia) och jag tror verkligen att vi aldrig kommer att hamna i en liknande kris igen. Andra kriser, ja självklart, men inte baserade på skitsaker, som det faktiskt rörde sig om i somras. Jag kommer aldrig att reagera så starkt som jag gjorde över skitsaker igen, det är ett som är jävligt säkert! Därför ser jag ingen anledning att skjuta upp IVF:n pga relationen.
Min orsak har varit att jag inte känt mig mogen igen, varken fysiskt eller psykiskt. Men eftersom jag inte känner så längre så blev jag i ärlighetens namn ganska paff när Älsklingen sa att han vill vänta.
Jag tror att oron över vår relation inte är hela sanningen. Jag tror att han är rädd. Rädd att jag ska bli den hysteriska, desperata kvinna som jag varit under våra tidigare behandlingar. Då allt kretsade kring IVF och jag var ett riktigt nervvrak. Det är precis den rädslan som ju har stoppat mig från att vilja ge mig in i skiten igen. Men jag är inte rädd längre. Även inför IVF känner jag ett lugn just nu. Det blir som det blir. Självklart kommer jag känna en enorm sorg om det misslyckas igen - det ska jag inte sticka under stol med - men jag är också helt inställd på att så kan bli fallet. Jag känner mig mer förberedd än tidigare. Jag känner inte samma behov av att ställa världens högsta krav på Älsklingen - och mig själv - inför behandlingen, som jag gjort tidigare. Jag tror att jag under denna behandling för första gången kommer att lyckas med att just "slappna av och leva som vanligt" som det ständigt tjatas om på kliniken. För jag har äntligen insett att den lilla lilla fördel som alla mina idéer kring hur man bör leva inför och under IVF (Inte äta ditt, inte äta datt. Inte dricka en droppe. Inte basta. Äta 7327 olika vitaminer osv.) kanske för med sig, den kan aldrig mäta sig med den psykiska press, den psykiska terror, som man utsätter sig själv - och sin partner - för. Det är helt enkelt inte värt det! Går det så går det! Och gör det inte det... ja då har vi förbrukat våra landstingsförsök och får börja gräva djupt i plånböckerna om vi vill fortsätta och först då kanske det kan finnas idé att experimentera lite mer med hälsokostpreparat, akupunktur, homeopati m.m. Men just nu varken orkar jag, eller har någon lust och jag är övertygad om att det i alla fall inte kan skada om jag är lite mer lugn och harmonisk och lite mindre hysterisk under nästa behandling. Om inte annat så kommer i alla fall både jag och Älsklingen må tusen ggr bättre av det. Så Älsklingen behöver inte vara rädd, inte för det här i alla fall!
Förmodligen ligger det fler saker bakom hans ovilja också, sådant som han inte vågar tänka på. Samma oro som självklart finns kvar hos mig, samma rädsla för att misslyckas, för att alltid misslyckas. Men jag är i alla fall inte längre rädd för att försöka!
Dessutom inser jag att det rent praktiskt vore ganska lämpligt att genomföra behandlingen nu. Jag har ju för tillfället inget jobb och just i IVF-sammanhang känns det faktiskt som en fördel. Jag behöver inte ljuga och sjukskriva mig för maginfluensa eller liknande när det är dags för ÄP och ET. Jag har en helt annan möjlighet att ta det lite extra lugnt under sprutperioden om det skulle behövas, och det känns skönt.
Får jag sedan jobbet som jag hoppas på så börjar jag inte förrän 1:e december och då är vi klara med skiten och jag kan koncentrera mig på att göra ett bra jobb. Med eller utan bebis i magen.
Imorgon ska jag se till att ta upp ämnet till diskussion och så får vi se vad vi kommer överens om. För hur gärna jag än hade velat ge Älsklingen lite mer tid att fundera över vad det är han egentligen känner och en möjlighet att överväga alternativen, så måste beslutet tas för om vi kör nu så ska jag börja spraya på onsdag! Jesus, vad tiden springer iväg!
Funderar över vår sista IVF (sista på SU). Som jag skrev i augusti så har vi vår sista IVF inbokad nu i oktober/november, men jag har varit fullt inställd på att skjuta upp den ytterligare. Jag har varit inställd på att detta år skulle få bli helt IVF-fritt och att vi skulle börja på nytt efter nyår. Men efter mitt besök hos mammavännen och underbara Guldklimpen så har jag vacklat i min beslutsamhet. Så pass så att jag den senaste månaden helt har lutat åt att faktiskt genomföra den nu i höst.
Eftersom jag inte själv riktigt vetat vad jag vill så har jag inte tagit upp frågan med Älsklingen, förrän i förra veckan. Jag hade väntat mig att han skulle ha samma inställning som han alltid haft, dvs att lämna alla beslut till mig. Men denna gång möttes jag av en helt annan reaktion än väntat. Han tycker absolut att vi ska vänta till efter nyår. Och jag som just insett att det vill jag inte alls! Har försökt ta upp frågan igen ett par ggr men inte mötts av någon vidare vilja att prata om det, tvärt om.
Vi har haft en minst sagt stormig sommar vad gäller vår relation och på ett sätt förstår jag om han vill vara lite försiktig och avvakta till vi är mer stabila. Själv känner jag att vår stormiga sommar lämnat efter sig ett lugn och en säkerhet som jag saknat tidigare i vår relation; en säkerhet om att vi kan ta oss igenom vad som helst och att vårt förhållande faktiskt är starkare än någonsin. Vår stora kris fick mig att vakna upp och inse en hel del om mig själv och sedan dess har jag också jobbat mycket med min egen utveckling och har nu en helt ny syn på livet och relationen. Just därför känner jag mig säkrare än någonsin vad gäller oss, för den jag är idag skulle aldrig reagera som jag gjorde i somras (lång historia) och jag tror verkligen att vi aldrig kommer att hamna i en liknande kris igen. Andra kriser, ja självklart, men inte baserade på skitsaker, som det faktiskt rörde sig om i somras. Jag kommer aldrig att reagera så starkt som jag gjorde över skitsaker igen, det är ett som är jävligt säkert! Därför ser jag ingen anledning att skjuta upp IVF:n pga relationen.
Min orsak har varit att jag inte känt mig mogen igen, varken fysiskt eller psykiskt. Men eftersom jag inte känner så längre så blev jag i ärlighetens namn ganska paff när Älsklingen sa att han vill vänta.
Jag tror att oron över vår relation inte är hela sanningen. Jag tror att han är rädd. Rädd att jag ska bli den hysteriska, desperata kvinna som jag varit under våra tidigare behandlingar. Då allt kretsade kring IVF och jag var ett riktigt nervvrak. Det är precis den rädslan som ju har stoppat mig från att vilja ge mig in i skiten igen. Men jag är inte rädd längre. Även inför IVF känner jag ett lugn just nu. Det blir som det blir. Självklart kommer jag känna en enorm sorg om det misslyckas igen - det ska jag inte sticka under stol med - men jag är också helt inställd på att så kan bli fallet. Jag känner mig mer förberedd än tidigare. Jag känner inte samma behov av att ställa världens högsta krav på Älsklingen - och mig själv - inför behandlingen, som jag gjort tidigare. Jag tror att jag under denna behandling för första gången kommer att lyckas med att just "slappna av och leva som vanligt" som det ständigt tjatas om på kliniken. För jag har äntligen insett att den lilla lilla fördel som alla mina idéer kring hur man bör leva inför och under IVF (Inte äta ditt, inte äta datt. Inte dricka en droppe. Inte basta. Äta 7327 olika vitaminer osv.) kanske för med sig, den kan aldrig mäta sig med den psykiska press, den psykiska terror, som man utsätter sig själv - och sin partner - för. Det är helt enkelt inte värt det! Går det så går det! Och gör det inte det... ja då har vi förbrukat våra landstingsförsök och får börja gräva djupt i plånböckerna om vi vill fortsätta och först då kanske det kan finnas idé att experimentera lite mer med hälsokostpreparat, akupunktur, homeopati m.m. Men just nu varken orkar jag, eller har någon lust och jag är övertygad om att det i alla fall inte kan skada om jag är lite mer lugn och harmonisk och lite mindre hysterisk under nästa behandling. Om inte annat så kommer i alla fall både jag och Älsklingen må tusen ggr bättre av det. Så Älsklingen behöver inte vara rädd, inte för det här i alla fall!
Förmodligen ligger det fler saker bakom hans ovilja också, sådant som han inte vågar tänka på. Samma oro som självklart finns kvar hos mig, samma rädsla för att misslyckas, för att alltid misslyckas. Men jag är i alla fall inte längre rädd för att försöka!
Dessutom inser jag att det rent praktiskt vore ganska lämpligt att genomföra behandlingen nu. Jag har ju för tillfället inget jobb och just i IVF-sammanhang känns det faktiskt som en fördel. Jag behöver inte ljuga och sjukskriva mig för maginfluensa eller liknande när det är dags för ÄP och ET. Jag har en helt annan möjlighet att ta det lite extra lugnt under sprutperioden om det skulle behövas, och det känns skönt.
Får jag sedan jobbet som jag hoppas på så börjar jag inte förrän 1:e december och då är vi klara med skiten och jag kan koncentrera mig på att göra ett bra jobb. Med eller utan bebis i magen.
Imorgon ska jag se till att ta upp ämnet till diskussion och så får vi se vad vi kommer överens om. För hur gärna jag än hade velat ge Älsklingen lite mer tid att fundera över vad det är han egentligen känner och en möjlighet att överväga alternativen, så måste beslutet tas för om vi kör nu så ska jag börja spraya på onsdag! Jesus, vad tiden springer iväg!
torsdag, mars 26, 2009
Omtumlande veckor och nystart
Jag har inte skrivit på ett tag nu. Vanligtvis när jag har ett blogguppehåll så är det för att livet varit händelselöst, men denna gång är det just motsatsen. De senaste veckorna har varit oerhört omtumlande, med mkt tårar, tankar och en del överraskningar som jag hade kunnat vara utan.
För att inte hänga ut min älskling och mig själv, så kommer jag inte att gå in på ngr detaljer. Men vi har haft ngr rejäla duster sedan han kom hem från Falun. Istället för att komma hem och be om ursäkt för sitt beteende de senaste veckorna - som jag var övertygad om att han skulle göra - så kom han hem och anklagade mig för att vara för manisk kring barnlösheten. Jag, som hade väntat mig en ursäkt, slog bakut rejält och kunde inte ta till mig hans åsikter alls. Efter 3 dagar med kylig stämning där hemma, gick Älsklingen ut genom dörren och bestämde sig för att inte komma tillbaka. Det är inte första gången detta händer, men iaf över ett år sedan senast. Återigen blev det tydligt vilka enorma problem han har med att kommunicera och berätta vad han känner. Istället väljer han den enkla vägen och ger upp. För första gången tror jag dock att hans uppbrott var precis vad vi behövde, vad jag behövde.
Det fick mig nämligen att stanna upp och tänka efter. Vad är viktigast för mig här i livet? Vad fick honom att resa sig och gå just nu? Ligger det ngt i hans anklagelser (som jag först såg dem som) om att jag är manisk? Hur kan vi reparera alla de skador åren av sorg åsamkat vårt förhållande?
Svaren är enkla:
För att inte hänga ut min älskling och mig själv, så kommer jag inte att gå in på ngr detaljer. Men vi har haft ngr rejäla duster sedan han kom hem från Falun. Istället för att komma hem och be om ursäkt för sitt beteende de senaste veckorna - som jag var övertygad om att han skulle göra - så kom han hem och anklagade mig för att vara för manisk kring barnlösheten. Jag, som hade väntat mig en ursäkt, slog bakut rejält och kunde inte ta till mig hans åsikter alls. Efter 3 dagar med kylig stämning där hemma, gick Älsklingen ut genom dörren och bestämde sig för att inte komma tillbaka. Det är inte första gången detta händer, men iaf över ett år sedan senast. Återigen blev det tydligt vilka enorma problem han har med att kommunicera och berätta vad han känner. Istället väljer han den enkla vägen och ger upp. För första gången tror jag dock att hans uppbrott var precis vad vi behövde, vad jag behövde.
Det fick mig nämligen att stanna upp och tänka efter. Vad är viktigast för mig här i livet? Vad fick honom att resa sig och gå just nu? Ligger det ngt i hans anklagelser (som jag först såg dem som) om att jag är manisk? Hur kan vi reparera alla de skador åren av sorg åsamkat vårt förhållande?
Svaren är enkla:
- Älsklingen är självklart viktigast, Älsklingen och mitt eget välmående: två saker som drunknat totalt i IVF-helvetet. Jag har varit så totalt uppslukad av barnlösheten och IVF:andet att det inte funnits ngt utrymme kvar till ngt annat. När jag ställdes inför risken att förlora Älsklingen så gick det upp för mig, det som borde ha varit självklart hela tiden: ett barn är inte värt det om vi ska förlora varandra på vägen! Jag lever hellre ett barnlöst liv med Älsklingen än ett liv utan honom. För den sakens skull inte sagt att jag/vi vill lägga ned försöken, men jag har äntligen fått lite distans till dem. För första gången på över ett år kan jag ärligt säga att IVF inte styr mitt liv, utan jag styr IVF-processen. Vilken befrielse!
- Jag har varit manisk kring barnlösheten (den har som sagt totalt styrt mitt liv) och när han väl vågade få ur sig att han kände så (även om det kom ut på fel sätt), så kunde jag inte ta det till mig och det var därför han fick nog och gav upp. Han orkade inte med min mani och han såg inte hur det någonsin skulle kunna bli annorlunda.
- Enbart den sista frågan är svår att besvara: hur kan vi reparera alla skador åren av sorg åsamkat vårt förhållande? Jag vet inte riktigt, men jag vet att jag verkligen vill försöka. Tack och lov har även Älsklingen bestämt sig för att han vill detsamma.
Det första vi gjorde för att bryta oss ur den onda cirkel vi hamnat i var att bestämma oss för att skjuta upp vår sista landstingsfinansierade IVF. Ett beslut taget på mitt initiativ! Jag som kastat mig på telefonen till SU så fort en behandling har misslyckats, för att kunna planera in nästa. Jag som ägnade hela förra sommaren åt att räkna ned dagarna till nästa IVF, istället för att njuta av semestern. Jag som ständigt jämfört mig med andra omkring mig och "tävlat" om att bli förälder först. Jag som såg varje ny graviditet i bekantskapskretsen som ett svek mot mig. Jag skulle ljuga om jag skrev att stressen inte finns kvar, det är klart att den gör, men den är iaf just nu en mkt mindre del av mitt liv än den har varit. Den styr mig inte längre. Jag styr den.
Så, den nya tidsplanen ser ut som följer:
Nästa mens beräknas till 18 april
Spraystart dag 21 ~8 maj
Prel. ÄP vecka 24
Vecka 24 är sista inplanerade ÄP-vecka innan SU stänger för sommaren. Så vad händer om mensen blir försenad? Antingen får jag börja spraya på dag 1 istället och spraya ett par extra veckor eller så skjuter vi upp det hela till efter sommaren. Och det känns faktiskt helt ok. Det skulle innebära ett antal månader ytterligare att komma i form på, att må bra igen. En sommar att njuta av varandra och kanske den sista sommaren att göra just det: njuta av bara varandra. Självklart skulle jag helst vara gravid, men en sommar utan illamående och andra krämpor känns faktiskt också ganska lockande.
fredag, mars 06, 2009
Gräsänka
Jag sitter i min soffa med laptopen i knäet och en snusande (ja som i ljudet alltså, inte tobak) underbar liten vovveklump bredvid mig i soffan. Jag är ikväll hundvakt till moster Pipperonis underbara lilla Elsa Pälsa. Jag har nyss ätit en god middag (rotfrukter och grönsaker i ugn med vitlök, rosmarin, timjan och mängder med olivolja; och till det en laxfilé) och sitter och njuter av ett glas gott rött vin för första gången på mkt länge. Jag slutade mer eller mindre helt med alkohol då vi började försöka bli med barn - för snart 3 år sedan - men idag tyckte jag att jag var värd ett glas rött.
Mkt i mitt liv känns just nu bättre än på länge. Igår började jag ett nytt jobb, på gymmet i huset bredvid vårt. Nu i början gäller det enbart gyminstruktioner och det blir bara ngr timmar per vecka, men jag älskar att vara tillbaka i gymmiljön - min hemmiljö! Igår höll jag i två instruktioner och idag har det blivit tre. Jag hade nästan glömt hur roligt det är att instruera folk i gymmet, att hjälpa dem att känna sig trygga med utrustningen och övningarna, att ge dem inspiration och motivation att ta sig till gymmet och därmed få ett bättre och längre liv. Det är en underbar känsla av bekräftelse när de efteråt tackar och säger att det var en jättebra instruktion. Bekräftelse som jag inser att jag fått väldigt lite av det senaste året.
Redan för en dryg vecka sedan fann jag även min egen motivation igen och tog tag i kost och träning, för första gången sedan jag fick min hypotyreosdiagnos - och det är längesedan nu! Jag har hittills bara kört hemträning i form av yoga och coreträning, samt en och annan långpromenad, men det känns härligt att vara igång. Efter de senaste två dagarna i gymmet känner jag nu också ett oerhört sug efter styrketräningen, så imorn blir det premiärpasset i gymmet! I samband med min nystart för en dryg vecka sedan, tog jag mitt midjemått för att kunna sätta upp ett tydligt mål. Hemska fakta: det var på 81 cm, så stor har jag aldrig varit. Hade det inte varit för den kommande IVF:en så hade jag satt mitt mål till 70 cm om 2 månader (kanske låter tufft men jag vet att jag hade klarat det), men eftersom jag om ca 1-1,5 månad kommer att börja med hemskesprayen igen så blir det omöjligt och jag satte därför målet till 75 cm istället. Men tro det eller ej: när jag mätte mig igår lydde måttet 78 cm! Fantastiskt! Så att komma under 75 cm innan det är dags för nästa IVF känns faktiskt inte omöjligt. Nu gäller det bara att få med Älsklingen i min nya livsstil, för han behöver den bra mkt mer än jag...
Tillsammans med min nyfunna motivation till hälsa har jag också funnit motivationen att på riktigt ta itu med det spektakel som vi kallar hem. För den som inte redan vet, så bor vi alltså i en 1:a (med sovalkov) på 40 kvm och det är katastrofalt för litet! Det är bokstavligen grejer ÖVERALLT! Jag har länge hävdat att det går att iaf hålla bättre ordning än den vi har nu och att det förstås aldrig kan bli bra eftersom vi har mer grejer än plats, men iaf bättre. Men Älsklingen hävdar bestämt att det inte är ngn idé. Nu har iaf jag bestämt mig för att inte leva så här längre och redan idag har jag börjat ta itu med köket. Nu jävlar!
Den del i mitt liv som tyvärr inte känns så bra just nu är relationen med Älsklingen som har blivit rejält sarjad under detta års första två månader. Den känns faktiskt inte bra alls. Mina klagomål förrförra helgen kunde ju ha efterföljts av mer umgänge och uppmärksamhet från hans sida, men har tyvärr efterföljts av ingenting annat än motsatsen. Förra helgen såg jag knappt röken av honom och pricken över i: igår beslutade han sig för att packa sin väska och sticka till Falun över helgen. Han vet hur besviken jag är på honom efter förra och förrförra helgen, men väljer alltså ändå att åka på nöjesresa. Hur jag än vrider och vänder på det hela så kan jag inte förstå hans prioriteringar och jag känner mig oerhört sårad och övergiven.
Till högen av olösta problem oss emellan lägges ännu ett problem och jag orkar inte ens skriva om det just nu.
Som om inte detta var nog har jag den senaste veckan gjort vissa upptäckter som får mig att starkt tvivla på att han ens är den jag trodde att han var.
Jag önskar av hela mitt hjärta att vi ska kunna lösa all skit som ligger och ruttnar mellan oss, men i dagsläget vet jag ärligt talat inte hur det ska gå till. Jag har tappat mitt förtroende för honom och det kommer att ta tid att bygga upp det igen. Jag hoppas bara att han ger mig verktygen att göra det...
Mkt i mitt liv känns just nu bättre än på länge. Igår började jag ett nytt jobb, på gymmet i huset bredvid vårt. Nu i början gäller det enbart gyminstruktioner och det blir bara ngr timmar per vecka, men jag älskar att vara tillbaka i gymmiljön - min hemmiljö! Igår höll jag i två instruktioner och idag har det blivit tre. Jag hade nästan glömt hur roligt det är att instruera folk i gymmet, att hjälpa dem att känna sig trygga med utrustningen och övningarna, att ge dem inspiration och motivation att ta sig till gymmet och därmed få ett bättre och längre liv. Det är en underbar känsla av bekräftelse när de efteråt tackar och säger att det var en jättebra instruktion. Bekräftelse som jag inser att jag fått väldigt lite av det senaste året.
Redan för en dryg vecka sedan fann jag även min egen motivation igen och tog tag i kost och träning, för första gången sedan jag fick min hypotyreosdiagnos - och det är längesedan nu! Jag har hittills bara kört hemträning i form av yoga och coreträning, samt en och annan långpromenad, men det känns härligt att vara igång. Efter de senaste två dagarna i gymmet känner jag nu också ett oerhört sug efter styrketräningen, så imorn blir det premiärpasset i gymmet! I samband med min nystart för en dryg vecka sedan, tog jag mitt midjemått för att kunna sätta upp ett tydligt mål. Hemska fakta: det var på 81 cm, så stor har jag aldrig varit. Hade det inte varit för den kommande IVF:en så hade jag satt mitt mål till 70 cm om 2 månader (kanske låter tufft men jag vet att jag hade klarat det), men eftersom jag om ca 1-1,5 månad kommer att börja med hemskesprayen igen så blir det omöjligt och jag satte därför målet till 75 cm istället. Men tro det eller ej: när jag mätte mig igår lydde måttet 78 cm! Fantastiskt! Så att komma under 75 cm innan det är dags för nästa IVF känns faktiskt inte omöjligt. Nu gäller det bara att få med Älsklingen i min nya livsstil, för han behöver den bra mkt mer än jag...
Tillsammans med min nyfunna motivation till hälsa har jag också funnit motivationen att på riktigt ta itu med det spektakel som vi kallar hem. För den som inte redan vet, så bor vi alltså i en 1:a (med sovalkov) på 40 kvm och det är katastrofalt för litet! Det är bokstavligen grejer ÖVERALLT! Jag har länge hävdat att det går att iaf hålla bättre ordning än den vi har nu och att det förstås aldrig kan bli bra eftersom vi har mer grejer än plats, men iaf bättre. Men Älsklingen hävdar bestämt att det inte är ngn idé. Nu har iaf jag bestämt mig för att inte leva så här längre och redan idag har jag börjat ta itu med köket. Nu jävlar!
Den del i mitt liv som tyvärr inte känns så bra just nu är relationen med Älsklingen som har blivit rejält sarjad under detta års första två månader. Den känns faktiskt inte bra alls. Mina klagomål förrförra helgen kunde ju ha efterföljts av mer umgänge och uppmärksamhet från hans sida, men har tyvärr efterföljts av ingenting annat än motsatsen. Förra helgen såg jag knappt röken av honom och pricken över i: igår beslutade han sig för att packa sin väska och sticka till Falun över helgen. Han vet hur besviken jag är på honom efter förra och förrförra helgen, men väljer alltså ändå att åka på nöjesresa. Hur jag än vrider och vänder på det hela så kan jag inte förstå hans prioriteringar och jag känner mig oerhört sårad och övergiven.
Till högen av olösta problem oss emellan lägges ännu ett problem och jag orkar inte ens skriva om det just nu.
Som om inte detta var nog har jag den senaste veckan gjort vissa upptäckter som får mig att starkt tvivla på att han ens är den jag trodde att han var.
Jag önskar av hela mitt hjärta att vi ska kunna lösa all skit som ligger och ruttnar mellan oss, men i dagsläget vet jag ärligt talat inte hur det ska gå till. Jag har tappat mitt förtroende för honom och det kommer att ta tid att bygga upp det igen. Jag hoppas bara att han ger mig verktygen att göra det...
söndag, februari 22, 2009
Deppig tråksöndag
Usch, idag är jag deppig.
Dagen började väl okej egentligen, men nu ett antal timmar senare känns det bara skit. Gråten sitter som en klump i halsen och jag vet egentligen inte varför. Eller jo, egentligen har jag ju många anledningar att vara deppig, det är ju bara att välja en... Men varför jag helt plötsligt fick denna superdipp i humöret, just nu, vet jag faktiskt inte själv. Jag känner mig bara så ensam. Övergiven och utanför. Värdelös. Meningslös.
Älsklingen har inte varit hemma på hela dagen. Han har åkt iväg med halva släkten för att kolla på bandy i Vänersborg. Jag är verkligen totalt ointresserad av bandy och ville absolut inte följa med, men att jag inte ens fick frågan sårar mig lite. Ytterligare en helg har gått och vi har knappt umgåtts. Var på bio igår kväll visserligen, men då har man ju inte direkt uppmärksamheten riktad mot varann och gå på bio är typ det enda vi gör nu för tiden, om vi inte ligger hemma i soffan och kollar film... Jag ser alltid fram emot helgerna och tid för varann, tid att åka på utflykt (vart är inte så viktigt), hitta på ngt roligt för en gångs skull, men det blir aldrig så. Inte denna helg heller. Vi sitter stenhårt fast i gamla trista vanor och handlingsförlamning. Det tråkigaste är att det tycks bara vara jag som besväras av det. Är alla karlar så här tråkiga? =(
Dagen började väl okej egentligen, men nu ett antal timmar senare känns det bara skit. Gråten sitter som en klump i halsen och jag vet egentligen inte varför. Eller jo, egentligen har jag ju många anledningar att vara deppig, det är ju bara att välja en... Men varför jag helt plötsligt fick denna superdipp i humöret, just nu, vet jag faktiskt inte själv. Jag känner mig bara så ensam. Övergiven och utanför. Värdelös. Meningslös.
Älsklingen har inte varit hemma på hela dagen. Han har åkt iväg med halva släkten för att kolla på bandy i Vänersborg. Jag är verkligen totalt ointresserad av bandy och ville absolut inte följa med, men att jag inte ens fick frågan sårar mig lite. Ytterligare en helg har gått och vi har knappt umgåtts. Var på bio igår kväll visserligen, men då har man ju inte direkt uppmärksamheten riktad mot varann och gå på bio är typ det enda vi gör nu för tiden, om vi inte ligger hemma i soffan och kollar film... Jag ser alltid fram emot helgerna och tid för varann, tid att åka på utflykt (vart är inte så viktigt), hitta på ngt roligt för en gångs skull, men det blir aldrig så. Inte denna helg heller. Vi sitter stenhårt fast i gamla trista vanor och handlingsförlamning. Det tråkigaste är att det tycks bara vara jag som besväras av det. Är alla karlar så här tråkiga? =(
måndag, februari 09, 2009
Känner mig sviken och övergiven
Så var det då dags igen. Fick idag bekräftat min misstanke om att ytterligare en vän ska bli förälder.
Denna gång är det min fd killbästis som ska bli pappa. Jag skriver fd eftersom det är så det är och har varit länge nu. Det var evigheter sedan vi sågs och även evigheter sedan vi ens pratade i telefon. Han har som så många andra långsamt glidit ur mitt liv i och med barnlösheten.
Och nu fick jag alltså idag bekräftat att han ska bli pappa.... genom Facebook! Återigen får jag bekräftat att ingen förstår vilken kris det är vi är mitt uppe i, och att ingen faktiskt orkar fråga hur de bäst kan stötta.
Istället blir man sist med att få veta. Man får t o m inte ens höra det personligen, utan genom ett gästboksinlägg från en vän till en annan. Det är väl jobbigt att berätta för mig, det förstår jag. Men jag var också så naiv att jag trodde att man därför förstod att det skulle kännas ännu jobbigare att bli sist med att få veta. Och att man känner sig rätt sviken när en vän inte ens kan övervinna det jobbiga för sig själv och berätta personligen.
Hade han varit en engagerad vän och stöttat mig under barnlöshetskrisen hade han också vetat hur man tänker. Att man mår bäst av att vara först med att veta. Att man inte vill bli ignorerad - men det kanske man kan räkna ut? Att ngn annans glädje faktiskt kan spä på ens egen sorg och känslan av utanförskap. Men, jag inser att ingen av mina vänner kan hantera min livskris, och tyvärr är de inte många som ens orkar försöka. (Den som förtjänar en eloge är Gravida vännen. Hon är den enda som verkligen försöker förstå och riktigt engagerar sig) Jag faller i glömska och får klara mig själv. Det är som när man förlorat en närstående och folk inte klarar av att se en i ögonen. Jag känner mig som en spetälsk.
Det känns som att jag är förlamad. Som att jag varit förlamad sedan hela det här barnlöshetshelvetet gjorde intåg i mitt liv. Och de vänner som tidigare suttit bredvid mig i soffan - många inte ens intresserade av sina egna ben den dagen då jag började gråta över mina - börjar nu helt plötsligt en efter en att resa sig, springa iväg och lämna mig ensam kvar. De flesta vänder sig inte ens om för att ta farväl. Om de inte ser mina odugliga ben kan de springa med lättare steg på sina egna...
Om de bara hade tagit sig tiden att sätta sig in i min situation. Att om så bara för en dag låtsas att de själva hade odugliga ben och testa hur det skulle kännas att leva mitt liv. Då kanske de hade kunnat förstå en gnutta. De kanske hade kunnat ta sig lite extra tid med just mig, där i soffan och förvarna. Informera mig om att de nu själva tröttnat på soffan och börjat fundera på att testa sina ben. De hade kunnat vända sig till mig som första person och sagt: "Nu reser jag mig och går". Istället för att smyga upp och tassa därifrån när jag sover.
Jag tillskriver barnlöshetshelvetet ytterligare en förlorad vänskap, ett förlorat förtroende och konstaterar att det snart inte finns ngr kvar att förlora...
Denna gång är det min fd killbästis som ska bli pappa. Jag skriver fd eftersom det är så det är och har varit länge nu. Det var evigheter sedan vi sågs och även evigheter sedan vi ens pratade i telefon. Han har som så många andra långsamt glidit ur mitt liv i och med barnlösheten.
Och nu fick jag alltså idag bekräftat att han ska bli pappa.... genom Facebook! Återigen får jag bekräftat att ingen förstår vilken kris det är vi är mitt uppe i, och att ingen faktiskt orkar fråga hur de bäst kan stötta.
Istället blir man sist med att få veta. Man får t o m inte ens höra det personligen, utan genom ett gästboksinlägg från en vän till en annan. Det är väl jobbigt att berätta för mig, det förstår jag. Men jag var också så naiv att jag trodde att man därför förstod att det skulle kännas ännu jobbigare att bli sist med att få veta. Och att man känner sig rätt sviken när en vän inte ens kan övervinna det jobbiga för sig själv och berätta personligen.
Hade han varit en engagerad vän och stöttat mig under barnlöshetskrisen hade han också vetat hur man tänker. Att man mår bäst av att vara först med att veta. Att man inte vill bli ignorerad - men det kanske man kan räkna ut? Att ngn annans glädje faktiskt kan spä på ens egen sorg och känslan av utanförskap. Men, jag inser att ingen av mina vänner kan hantera min livskris, och tyvärr är de inte många som ens orkar försöka. (Den som förtjänar en eloge är Gravida vännen. Hon är den enda som verkligen försöker förstå och riktigt engagerar sig) Jag faller i glömska och får klara mig själv. Det är som när man förlorat en närstående och folk inte klarar av att se en i ögonen. Jag känner mig som en spetälsk.
Det känns som att jag är förlamad. Som att jag varit förlamad sedan hela det här barnlöshetshelvetet gjorde intåg i mitt liv. Och de vänner som tidigare suttit bredvid mig i soffan - många inte ens intresserade av sina egna ben den dagen då jag började gråta över mina - börjar nu helt plötsligt en efter en att resa sig, springa iväg och lämna mig ensam kvar. De flesta vänder sig inte ens om för att ta farväl. Om de inte ser mina odugliga ben kan de springa med lättare steg på sina egna...
Om de bara hade tagit sig tiden att sätta sig in i min situation. Att om så bara för en dag låtsas att de själva hade odugliga ben och testa hur det skulle kännas att leva mitt liv. Då kanske de hade kunnat förstå en gnutta. De kanske hade kunnat ta sig lite extra tid med just mig, där i soffan och förvarna. Informera mig om att de nu själva tröttnat på soffan och börjat fundera på att testa sina ben. De hade kunnat vända sig till mig som första person och sagt: "Nu reser jag mig och går". Istället för att smyga upp och tassa därifrån när jag sover.
Jag tillskriver barnlöshetshelvetet ytterligare en förlorad vänskap, ett förlorat förtroende och konstaterar att det snart inte finns ngr kvar att förlora...
onsdag, februari 04, 2009
Analys och ilska (ET+6)
Analysfreaket är tillbaka. Om jag inte får utlopp för analysfreaket i mig åtminstone en gång om dagen så blir jag koko, så det kommer nog bli ett sådant här inlägg per dag.
Igår tilltog molvärken rejält på em. Typisk mensvärkssmärta fast kortare "intervaller" eller vad man ska kalla det. Det molar till ordentligt i ngr sekunder - stundtals riktigt kraftigt, i klass med smärtorna jag hade vid missfallet - och sedan sjunker det undan igen. Jag har märkt ett tydligt samband mellan smärtorna och rörelse. Om jag t ex suttit ett tag och reser mig kommer molvärken. Eller när jag vänder mig i sängen. Jag har t o m vaknat ett par ggr inatt när jag vänt mig i sömnen och molvärken tagit fart.
Utöver den vanliga molvärken har jag också känt en mer stickande känsla till och från. Först och främst på ett och samma ställe, lite till höger i magen där jag kände av de kraftigare sticken i förrgår kväll. Jag vill så gärna tro att det är ett av mina små embryon som håller på att borra sig in, men jag vet att det lika gärna kan vara ngt helt annat.
Det är ju det som är så jobbigt med symptom man kan få så här tidigt, de kan lika gärna vara tecken på att det inte lyckats, det är omöjligt att veta. Jag har haft liknande symptom efter alla 3 ET och första gången blev det ju ingen graviditet, men den andra blev det just det. Vilket det blir denna gång är ju alltså helt omöjligt att säga. Kan inte tiden bara gå FORT så att jag får veta?!
Bröstvårtorna är småömma som de varit ända sedan ET. Innan ÄP var de ju rejält ömma men ömheten avtog och har varit konstant sedan ET. Verkan av progesteronet förmodligen.
Det enda symptom som jag inte riktigt kan minnas om jag känt efter tidigare ET är stickningar i själva underlivet. Jag har främst märkt dem när jag ligger och ska sova. Det känns nästan som små små muskelryckningar.
Nåja, 6 dagar sedan ET idag, 8 dagar kvar till ev. tjuvtest...
Nu till ngt helt annat: igår skickade jag ett mkt arg mail till min mamma. Jag har varit arg och besviken länge och kände nu att jag var tvungen att sätta stopp för henne. Jag och Älsklingen har valt att berätta om det vi går igenom för ngr utvalda personer i vår omgivning. Dessa personer har alla förstått att detta är oerhört privat och - iaf så vitt jag vet - inte skvallrat till höger och vänster om vårt privatliv. Alla utom min mamma!
Det började under första IVF:n då jag blev totalt tagen på sängen vid en middag hemma hos mamma då mina bröder var och hälsade på från Sthlm, där de bor. Hux flux pratade mamma om vår IVF och det blev tydligt att mina bröder redan kände till det! Antingen mamma eller hennes man (mina bröders pappa) hade alltså berättat. Fy så sviken jag kände mig! Jag ville ju inte att de skulle veta!
Jag borde väl ha tagit upp det med henne redan då och ångrar verkligen att jag inte gjorde det. Men jag orkade väl helt enkelt inte med en jobbig grej till mitt i IVF:n och valde väl att fria hellre än att fälla denna gång och tog för givet att det inte skulle hända igen.
Men, nu har det blivit uppenbart att hela jävla släkten är väl insatt i vår barnlöshet och våra behandlingar!! I söndags var det mormor som kom fram och frågade om behandlingen och gjorde mig helt ställd! Jag vill inte få frågor från höger och vänster från folk som jag inte ens vill ska veta. Och hur lätt är det att försöka tänka på annat och släppa oron om så bara för ngr timmar på ett släktkalas om alla ska fråga om det hela jävla tiden?
Dessutom ska man nu vara ett samtalsämne mellan släktingarna när man själv inte är med. Man är helt plötsligt den alla pratar om och tycker synd om och jag hatar att vara den människan!
Jag har alltså inte själv fått välja vilka som ska få ta del av mitt privataste privatliv! Jag känner mig kränkt och är så jävla förbannad!!
Att min mamma är så jävla trög att hon inte fattar hur privat detta är, det hade jag aldrig kunnat tro och jag ångrar nu bittert att jag ens berättat för henne. Jag har aldrig haft ngn toppenrelation med min mamma och nu är det lilla förtoende jag hade som bortblåst...
Tillägg: Lillasyster Square, detta gäller inte dig även om jag antar att det var mamma som berättade för dig också. Inte heller dig, moster Pipperoni, det var ju jag själv som "bjöd in" dig till min blogg genom att skriva i din.
Om du hör till min släkt/bekantskapskrets IRL och INTE är ngn JAG berättat för så kan du räkna med att du hör till dem som jag inte vill ska veta. Läser du detta så är du också på min ANONYMA blogg oinbjuden och jag vill att du respekterar min vilja och slutar att läsa!
Igår tilltog molvärken rejält på em. Typisk mensvärkssmärta fast kortare "intervaller" eller vad man ska kalla det. Det molar till ordentligt i ngr sekunder - stundtals riktigt kraftigt, i klass med smärtorna jag hade vid missfallet - och sedan sjunker det undan igen. Jag har märkt ett tydligt samband mellan smärtorna och rörelse. Om jag t ex suttit ett tag och reser mig kommer molvärken. Eller när jag vänder mig i sängen. Jag har t o m vaknat ett par ggr inatt när jag vänt mig i sömnen och molvärken tagit fart.
Utöver den vanliga molvärken har jag också känt en mer stickande känsla till och från. Först och främst på ett och samma ställe, lite till höger i magen där jag kände av de kraftigare sticken i förrgår kväll. Jag vill så gärna tro att det är ett av mina små embryon som håller på att borra sig in, men jag vet att det lika gärna kan vara ngt helt annat.
Det är ju det som är så jobbigt med symptom man kan få så här tidigt, de kan lika gärna vara tecken på att det inte lyckats, det är omöjligt att veta. Jag har haft liknande symptom efter alla 3 ET och första gången blev det ju ingen graviditet, men den andra blev det just det. Vilket det blir denna gång är ju alltså helt omöjligt att säga. Kan inte tiden bara gå FORT så att jag får veta?!
Bröstvårtorna är småömma som de varit ända sedan ET. Innan ÄP var de ju rejält ömma men ömheten avtog och har varit konstant sedan ET. Verkan av progesteronet förmodligen.
Det enda symptom som jag inte riktigt kan minnas om jag känt efter tidigare ET är stickningar i själva underlivet. Jag har främst märkt dem när jag ligger och ska sova. Det känns nästan som små små muskelryckningar.
Nåja, 6 dagar sedan ET idag, 8 dagar kvar till ev. tjuvtest...
Nu till ngt helt annat: igår skickade jag ett mkt arg mail till min mamma. Jag har varit arg och besviken länge och kände nu att jag var tvungen att sätta stopp för henne. Jag och Älsklingen har valt att berätta om det vi går igenom för ngr utvalda personer i vår omgivning. Dessa personer har alla förstått att detta är oerhört privat och - iaf så vitt jag vet - inte skvallrat till höger och vänster om vårt privatliv. Alla utom min mamma!
Det började under första IVF:n då jag blev totalt tagen på sängen vid en middag hemma hos mamma då mina bröder var och hälsade på från Sthlm, där de bor. Hux flux pratade mamma om vår IVF och det blev tydligt att mina bröder redan kände till det! Antingen mamma eller hennes man (mina bröders pappa) hade alltså berättat. Fy så sviken jag kände mig! Jag ville ju inte att de skulle veta!
Jag borde väl ha tagit upp det med henne redan då och ångrar verkligen att jag inte gjorde det. Men jag orkade väl helt enkelt inte med en jobbig grej till mitt i IVF:n och valde väl att fria hellre än att fälla denna gång och tog för givet att det inte skulle hända igen.
Men, nu har det blivit uppenbart att hela jävla släkten är väl insatt i vår barnlöshet och våra behandlingar!! I söndags var det mormor som kom fram och frågade om behandlingen och gjorde mig helt ställd! Jag vill inte få frågor från höger och vänster från folk som jag inte ens vill ska veta. Och hur lätt är det att försöka tänka på annat och släppa oron om så bara för ngr timmar på ett släktkalas om alla ska fråga om det hela jävla tiden?
Dessutom ska man nu vara ett samtalsämne mellan släktingarna när man själv inte är med. Man är helt plötsligt den alla pratar om och tycker synd om och jag hatar att vara den människan!
Jag har alltså inte själv fått välja vilka som ska få ta del av mitt privataste privatliv! Jag känner mig kränkt och är så jävla förbannad!!
Att min mamma är så jävla trög att hon inte fattar hur privat detta är, det hade jag aldrig kunnat tro och jag ångrar nu bittert att jag ens berättat för henne. Jag har aldrig haft ngn toppenrelation med min mamma och nu är det lilla förtoende jag hade som bortblåst...
Tillägg: Lillasyster Square, detta gäller inte dig även om jag antar att det var mamma som berättade för dig också. Inte heller dig, moster Pipperoni, det var ju jag själv som "bjöd in" dig till min blogg genom att skriva i din.
Om du hör till min släkt/bekantskapskrets IRL och INTE är ngn JAG berättat för så kan du räkna med att du hör till dem som jag inte vill ska veta. Läser du detta så är du också på min ANONYMA blogg oinbjuden och jag vill att du respekterar min vilja och slutar att läsa!
tisdag, december 09, 2008
Väntan
Idag har jag spenderat 3,5 h på SU. Först var jag hos Stina, psykologen, och trots att jag innan besöket grubblade över vad vi egentligen skulle prata om - det hade ju inte hänt ngt nytt sedan senast - så fyllde vi timmen utan problem. Det kändes skönt. Hon är verkligen kanon och kommer med många tänkvärda tankar och konkreta tips på hur jag kan handskas med olika situationer. Gick därifrån med samma positiva känsla som förra gången. I januari ska jag tillbaka igen, denna gång med Älsklingen, eftersom den mesta tiden hos Stina har gått åt till att prata om vår relation och vilka olika behov vi har, för att kunna tackla krisen vi går igenom. Det känns bra, jag tror det kan vara bra för oss båda att få prata om det med ngn utomstående närvarande, ngn som förstår.
Efter psykologbesöket var det dags för samtalsbesök hos dr Lars. Jag hade skrivit en lång lista med frågor och han tog sig tid att svara på alla. Nästa behandling planerades, vår tredje ivf/icsi. Pga det kassa befruktningsresultatet testar vi denna gång ett annat preparat, inte helt oväntat. Istället för 150 IE Gonal-F blir det denna gång 225 IE Menopur. Förhoppningsvis är detta vad mina ägg behöver och vi slipper höra en tredje gång att det inte blir ngr till frysen. Samtidigt oroar det mig att ändra i behandlingen. Läkarna kallade ju trots allt den förra stimuleringen för "perfekt" och hur stor är egentligen chansen att det då går ännu bättre denna gång? Tänk om Menopur inte alls funkar på mig och resultatet blir sämre! Jag kommer aldrig att kunna slappna av i detta och låta läkarna sköta sitt, så är det helt enkelt. Jag har blivit felbehandlad och inte tagen på allvar för många ggr för att jag ska kunna lita på läkarna helt och hållet. Jag kommer alltid att oroa mig. Det är nog bara att acceptera.
Det känns iaf skönt att äntligen vara på väg igen, att ha en plan. En tidsplan att luta sig emot:
Spraystart 25/12 (juldagen). Suprecur 2x4
Blodprov 12/1
Sprutstart?? Menopur 225 IE
Prel. ÄP v. 5
Vecka 5... 6,5 vecka kvar. Tid: gå fort!! Jag är trött på att vänta nu! Jag gör inte annat än väntar. Tålamodet börjar ta slut... Livet måste bestå av mer än väntan.
Efter psykologbesöket var det dags för samtalsbesök hos dr Lars. Jag hade skrivit en lång lista med frågor och han tog sig tid att svara på alla. Nästa behandling planerades, vår tredje ivf/icsi. Pga det kassa befruktningsresultatet testar vi denna gång ett annat preparat, inte helt oväntat. Istället för 150 IE Gonal-F blir det denna gång 225 IE Menopur. Förhoppningsvis är detta vad mina ägg behöver och vi slipper höra en tredje gång att det inte blir ngr till frysen. Samtidigt oroar det mig att ändra i behandlingen. Läkarna kallade ju trots allt den förra stimuleringen för "perfekt" och hur stor är egentligen chansen att det då går ännu bättre denna gång? Tänk om Menopur inte alls funkar på mig och resultatet blir sämre! Jag kommer aldrig att kunna slappna av i detta och låta läkarna sköta sitt, så är det helt enkelt. Jag har blivit felbehandlad och inte tagen på allvar för många ggr för att jag ska kunna lita på läkarna helt och hållet. Jag kommer alltid att oroa mig. Det är nog bara att acceptera.
Det känns iaf skönt att äntligen vara på väg igen, att ha en plan. En tidsplan att luta sig emot:
Spraystart 25/12 (juldagen). Suprecur 2x4
Blodprov 12/1
Sprutstart?? Menopur 225 IE
Prel. ÄP v. 5
Vecka 5... 6,5 vecka kvar. Tid: gå fort!! Jag är trött på att vänta nu! Jag gör inte annat än väntar. Tålamodet börjar ta slut... Livet måste bestå av mer än väntan.
lördag, december 06, 2008
Ledig helg och dejt
Idag är jag ledig. Hela helgen faktiskt! Efter att ha jobbat 10-timmarsdagar hela veckan och dessutom börjat 7.15 (låt mig påminna om att jag alltså jobbar inom handels och vi öppnar kl 10.00) så känns det helt underbart att vara ledig två härliga dagar i rad!
Vi vaknade av oss själva runt halv 10 och har tvättat 4 maskiner tvätt som nu hänger på tork nere i tvättstugan. Älsklingen är i garaget och meckar med ena bilen tillsammans med en kompis och jag sitter här och uppdaterar mig om vad som hänt mina bloggvänner i veckan, och njuter av Titiyos nya album som jag lånat hem av en patient till mig. Det är en kanonskiva kan tilläggas, rekommenderas varmt!
Igår kom mensen, nästan exakt en månad efter att vul:et bekräftat att alla spår av vår älskade Lillgroda var borta. Kroppen har återställt sig. Det är som om det aldrig hade hänt. Att jag varit gravid känns som ett skämt, som en dröm. En jävligt kort dröm. Kanske inbillade jag mig alltihop? Ibland undrar jag nästan det, om jag är ett psykfall som inbillat mig alltihop. Det känns ju som att hela den här skiten är en dröm - en mardröm - och jag ska vakna upp och upptäcka att de senast 2,5 åren aldrig har hänt och vi kan bli med barn lätt som en plätt som "alla andra". Önsketänkande...
Dag 2 idag alltså, och dag 21 infaller med andra ord på juldagen. Spray hela jul och nyår alltså, men vad gör man inte? ÄP var satt till vecka 5, men nu blir det väl förmodligen vecka 4 istället. Förutsatt att SU öppnar labbet i tid för att jag ska kunna ta nedregleringsprov efter två veckor. Annars får jag spraya extra länge, ve och fasa! Ska till läkaren på tisdag och planera allt i detalj. Blir ett rejält projekt denna gång eftersom jag ska läggas in för ÄP och ev. sövas. Ser verkligen inte fram emot det, men det är enda alternativet om jag ska kunna ta mig igenom ett ÄP fler ggr. Vaken och borta eller sövd, annars gör jag det bara inte fler ggr, aldrig!
Ska även till Stina, klinikens psykolog, på tisdag, före läkarbesöket. Jag var hos henne för ett par veckor sedan och det kändes bra. Hon var vettig och verkade verkligen förstå hur det är. Lyssnade och kom med många bra idéer och fick mig faktiskt att må lite bättre, om än bara för stunden. Så nu ska jag alltså tillbaka på tisdag. Vet inte riktigt vad vi ska prata om egentligen, men det kommer nog naturligt när jag väl sitter där, som det gjorde förra gången. Det känns verkligen betydelsefullt att ha ngn som verkligen lyssnar och försöker förstå, ngn som bara finns där för att lyssna på mig. Just nu är det precis vad jag behöver, och ngn sådan person finns tyvärr inte i min omgivning. Ingen som faktiskt förstår, som vet vad det är vi går igenom. Det är väl också därför jag bloggar, för förståelsen och samhörigheten med andra som faktiskt vet hur det känns. Tack underbara bloggsystrar, för att ni finns där ute!
Ikväll ska jag på dejt med Älsklingen. Det är inte ofta nu för tiden som vi faktiskt går på dejt. Det är väl som för de flesta att vardagen tagit över och när helgen kommer så vill man helst ligga och slöa hemma framför en film. Inte för att det är ngt fel med det, det kan vara väldigt skönt att bara slappa, men romantiken får ju inte mkt utrymme direkt. Speciellt inte mitt i barnlösheten, sorgen och förtvivlan. Men ikväll ska vi alltså ut. Underbara svärmor bjuder oss på julbord (utan henne alltså) på sitt jobb (ett av stans finaste julbord kan tilläggas). Rara svärmor tyckte nog att vi behövde det, och hon har så rätt. Så kl 18.00 sätter vi oss till bords och mumsar julmat - vilket jag ju kan göra utan att oroa mig för vad det är jag äter nu när mensen kommit - och efter det ska vi gå på bio och se "Låt den rätte komma in". Och imorn får jag sova ut igen, underbart!
"Titiyo - If only your bed could cry"
share your files at box.net
Vi vaknade av oss själva runt halv 10 och har tvättat 4 maskiner tvätt som nu hänger på tork nere i tvättstugan. Älsklingen är i garaget och meckar med ena bilen tillsammans med en kompis och jag sitter här och uppdaterar mig om vad som hänt mina bloggvänner i veckan, och njuter av Titiyos nya album som jag lånat hem av en patient till mig. Det är en kanonskiva kan tilläggas, rekommenderas varmt!
Igår kom mensen, nästan exakt en månad efter att vul:et bekräftat att alla spår av vår älskade Lillgroda var borta. Kroppen har återställt sig. Det är som om det aldrig hade hänt. Att jag varit gravid känns som ett skämt, som en dröm. En jävligt kort dröm. Kanske inbillade jag mig alltihop? Ibland undrar jag nästan det, om jag är ett psykfall som inbillat mig alltihop. Det känns ju som att hela den här skiten är en dröm - en mardröm - och jag ska vakna upp och upptäcka att de senast 2,5 åren aldrig har hänt och vi kan bli med barn lätt som en plätt som "alla andra". Önsketänkande...
Dag 2 idag alltså, och dag 21 infaller med andra ord på juldagen. Spray hela jul och nyår alltså, men vad gör man inte? ÄP var satt till vecka 5, men nu blir det väl förmodligen vecka 4 istället. Förutsatt att SU öppnar labbet i tid för att jag ska kunna ta nedregleringsprov efter två veckor. Annars får jag spraya extra länge, ve och fasa! Ska till läkaren på tisdag och planera allt i detalj. Blir ett rejält projekt denna gång eftersom jag ska läggas in för ÄP och ev. sövas. Ser verkligen inte fram emot det, men det är enda alternativet om jag ska kunna ta mig igenom ett ÄP fler ggr. Vaken och borta eller sövd, annars gör jag det bara inte fler ggr, aldrig!
Ska även till Stina, klinikens psykolog, på tisdag, före läkarbesöket. Jag var hos henne för ett par veckor sedan och det kändes bra. Hon var vettig och verkade verkligen förstå hur det är. Lyssnade och kom med många bra idéer och fick mig faktiskt att må lite bättre, om än bara för stunden. Så nu ska jag alltså tillbaka på tisdag. Vet inte riktigt vad vi ska prata om egentligen, men det kommer nog naturligt när jag väl sitter där, som det gjorde förra gången. Det känns verkligen betydelsefullt att ha ngn som verkligen lyssnar och försöker förstå, ngn som bara finns där för att lyssna på mig. Just nu är det precis vad jag behöver, och ngn sådan person finns tyvärr inte i min omgivning. Ingen som faktiskt förstår, som vet vad det är vi går igenom. Det är väl också därför jag bloggar, för förståelsen och samhörigheten med andra som faktiskt vet hur det känns. Tack underbara bloggsystrar, för att ni finns där ute!
Ikväll ska jag på dejt med Älsklingen. Det är inte ofta nu för tiden som vi faktiskt går på dejt. Det är väl som för de flesta att vardagen tagit över och när helgen kommer så vill man helst ligga och slöa hemma framför en film. Inte för att det är ngt fel med det, det kan vara väldigt skönt att bara slappa, men romantiken får ju inte mkt utrymme direkt. Speciellt inte mitt i barnlösheten, sorgen och förtvivlan. Men ikväll ska vi alltså ut. Underbara svärmor bjuder oss på julbord (utan henne alltså) på sitt jobb (ett av stans finaste julbord kan tilläggas). Rara svärmor tyckte nog att vi behövde det, och hon har så rätt. Så kl 18.00 sätter vi oss till bords och mumsar julmat - vilket jag ju kan göra utan att oroa mig för vad det är jag äter nu när mensen kommit - och efter det ska vi gå på bio och se "Låt den rätte komma in". Och imorn får jag sova ut igen, underbart!
"Titiyo - If only your bed could cry"
share your files at box.net
måndag, oktober 06, 2008
Ultraljud idag (Spraydag 26)
Senaste blodprovet var uppenbarligen bättre, för vi fick behålla tidsplanen denna gång. Så 10.45 idag är det vul som gäller. Hoppas hoppas att allt ser bra ut och att det är många fina mogna ägg!
Jag har oroat mig rejält de senaste dagarna. För 2-3 dagar sedan satte det igång att göra riktigt ont i äggstockarna, så fort jag rör mig hugger det till. Dessutom har jag fått ordentliga ÄL-flytningar och bröstvårtorna är så ömma så de inte ens går att torka med handduken. Man har ju läst om de som fått ÄL av sig själva i förtid och eftersom jag inte känner igen de här symtomen alls från förra gången så har jag gått runt som ett nojjigt vrak de senaste dagarna! Det fattas ju bara att denna IVF också går åt skogen pga andra orsaker än "de vanliga" (dålig befruktningsgrad, att embryot inte fäster). Det vore ju typsikt vår vanliga otur!
Igår berättade Älsklingen äntligen om vår situation för sin mamma (som jag utgår ifrån i sin tur berättade för pappan). Vi var där på middag och hade planerat att berätta men Älsklingen vågade inte utan det blev istället över msn när vi väl var hemma igen. Jag förstår att det inte är lätt för honom, så msn får väl duga, huvudsaken är ju att de vet nu! Hon blev nog ganska chockad för hon reagerade inte riktigt så som vi hade väntat oss av henne. Jag antar att det kommer att komma hundra frågor framöver när hon har smält det lite. Igår frågade hon knappt ngt alls, och vi båda utgick ifrån att hon skulle vilja veta allt om behandlingar, utredning och allt annat, för det är sådan hon är.
Däremot fick vi bekräftat just det jag anat hela tiden: det var inte planerat att det skulle vara 5 år mellan Älsklingen och hans lillebror, det tog mkt längre tid än de hade hoppats på. Så jag antar att det betyder att Dr Lars Nilssons spekulationer om att Älsklingens försämrade spermakvalitet och -mängd är ärftligt stämmer. När Älsklingen blev till var hans pappa bara 21 år och precis som för Älsklingen (som ju har 2 aborter bakom sig: en som 15-åring och en som 20-åring) var simmarna uppenbarligen i form då! Enligt Lars finns det ett kromosomfel (hmm, tror jag att det var iaf) som gör att simmarna är i god form i ung ålder men sedan kraftigt försämras. Och det verkar ju inte bättre än att Älsklingen ärvt detta fel från sin far. Tyvärr innebär ju detta att även vår ev. framtida son kan ärva samma fel. Likaså Älsklingens bror. Så det är väl dags att berätta även för honom så att han vet vad som kanske väntar honom i framtiden...
Hursomhelst så känns det väldigt skönt att de äntligen vet! Jag har mått väldigt dåligt det senaste året av att dölja sorgen för Älsklingens del av familjen. Det har ju bara gjort känslan ännu värre. Speciellt som det är uppenbart att hans mamma längtar ihjäl sig efter barnbarn, det finns inte ett enda tillfälle som vi ses som hon inte nämner bebisar. Alltid är det ngn i bekantskapskretsen som fått barn, blivit med barn, döpt sitt barn, varit och hälsat på med sitt barn osv osv. Även om hon är finkänslig nog att inte fråga oss eller "tigga" om barnbarn (nej, det skulle hon aldrig göra), så svider det ju varje gång hon drar igång med bebissnacket. Igår sa Älsklingen äntligen till henne att inte prata bebissnack när vi är i närheten. Skönt! Nu ser jag faktiskt fram emot att kunna berätta vår historia för henne och att kunna hålla dem uppdaterade om hur det går. Tidigare har Älsklingen inte alls velat berätta för dem, han har velat vänta tills vi kan komma med goda nyheter och göra dem glada, men nu märks det att även han oroar sig mer och börjar känna ett behov av stöd under processen. Och även om han säger att han inte besväras av hennes ständiga bebissnack så tror jag att det stressar honom.
Nu måste jag klä på mig och traska iväg till SU. Håll tummarna för mig nu!
Jag har oroat mig rejält de senaste dagarna. För 2-3 dagar sedan satte det igång att göra riktigt ont i äggstockarna, så fort jag rör mig hugger det till. Dessutom har jag fått ordentliga ÄL-flytningar och bröstvårtorna är så ömma så de inte ens går att torka med handduken. Man har ju läst om de som fått ÄL av sig själva i förtid och eftersom jag inte känner igen de här symtomen alls från förra gången så har jag gått runt som ett nojjigt vrak de senaste dagarna! Det fattas ju bara att denna IVF också går åt skogen pga andra orsaker än "de vanliga" (dålig befruktningsgrad, att embryot inte fäster). Det vore ju typsikt vår vanliga otur!
Igår berättade Älsklingen äntligen om vår situation för sin mamma (som jag utgår ifrån i sin tur berättade för pappan). Vi var där på middag och hade planerat att berätta men Älsklingen vågade inte utan det blev istället över msn när vi väl var hemma igen. Jag förstår att det inte är lätt för honom, så msn får väl duga, huvudsaken är ju att de vet nu! Hon blev nog ganska chockad för hon reagerade inte riktigt så som vi hade väntat oss av henne. Jag antar att det kommer att komma hundra frågor framöver när hon har smält det lite. Igår frågade hon knappt ngt alls, och vi båda utgick ifrån att hon skulle vilja veta allt om behandlingar, utredning och allt annat, för det är sådan hon är.
Däremot fick vi bekräftat just det jag anat hela tiden: det var inte planerat att det skulle vara 5 år mellan Älsklingen och hans lillebror, det tog mkt längre tid än de hade hoppats på. Så jag antar att det betyder att Dr Lars Nilssons spekulationer om att Älsklingens försämrade spermakvalitet och -mängd är ärftligt stämmer. När Älsklingen blev till var hans pappa bara 21 år och precis som för Älsklingen (som ju har 2 aborter bakom sig: en som 15-åring och en som 20-åring) var simmarna uppenbarligen i form då! Enligt Lars finns det ett kromosomfel (hmm, tror jag att det var iaf) som gör att simmarna är i god form i ung ålder men sedan kraftigt försämras. Och det verkar ju inte bättre än att Älsklingen ärvt detta fel från sin far. Tyvärr innebär ju detta att även vår ev. framtida son kan ärva samma fel. Likaså Älsklingens bror. Så det är väl dags att berätta även för honom så att han vet vad som kanske väntar honom i framtiden...
Hursomhelst så känns det väldigt skönt att de äntligen vet! Jag har mått väldigt dåligt det senaste året av att dölja sorgen för Älsklingens del av familjen. Det har ju bara gjort känslan ännu värre. Speciellt som det är uppenbart att hans mamma längtar ihjäl sig efter barnbarn, det finns inte ett enda tillfälle som vi ses som hon inte nämner bebisar. Alltid är det ngn i bekantskapskretsen som fått barn, blivit med barn, döpt sitt barn, varit och hälsat på med sitt barn osv osv. Även om hon är finkänslig nog att inte fråga oss eller "tigga" om barnbarn (nej, det skulle hon aldrig göra), så svider det ju varje gång hon drar igång med bebissnacket. Igår sa Älsklingen äntligen till henne att inte prata bebissnack när vi är i närheten. Skönt! Nu ser jag faktiskt fram emot att kunna berätta vår historia för henne och att kunna hålla dem uppdaterade om hur det går. Tidigare har Älsklingen inte alls velat berätta för dem, han har velat vänta tills vi kan komma med goda nyheter och göra dem glada, men nu märks det att även han oroar sig mer och börjar känna ett behov av stöd under processen. Och även om han säger att han inte besväras av hennes ständiga bebissnack så tror jag att det stressar honom.
Nu måste jag klä på mig och traska iväg till SU. Håll tummarna för mig nu!
lördag, maj 10, 2008
Dagen efter, dagen före
Idag mår jag bättre! Jag är väldigt öm om äggstockarna fortfarande men det var rätt väntat. Har jobbat och levt som vanligt utan problem. Är väldigt trött, men det är nog inte så konstigt efter gårdagens strapatser.
Hoppas mina små ägg mår bra nu, där de ligger och väntar på oss på SU. Hoppas hoppas att de alla börjat dela sig fint och ser fram emot att bli våra efterlängtade barn! Imorn får vi veta...
Kl. 13 imorn ska vi infinna oss på SU för vårt första ET. Vi hade funderingar på att skippa ET denna gång och be SU frysa alla äggen och spara dem till efter sommaren. Utnyttja sommarmånaderna till att reda ut våra problem och försöka närma oss ytan igen. Men efter gårdagens skräckupplevelse kan vi inte annat än fullfölja detta nu. Vi kan bara inte försämra våra chanser genom att skippa vårt enda färskförsök med de här äggen. Tänk om de inte skulle klara nedfrysning och upptining och hela det här försöket skulle vara förgäves? Nej, det kan vi inte riskera. Så nu gör vi det ändå... Lyckas vi (tummar, tummar, tummar) så har vi ju trots allt 9 månader till att komma tillrätta med problemen, gå i terapi och lära oss prata med varann. Och det känns att vi redan är på rätt spår.
Hoppas mina små ägg mår bra nu, där de ligger och väntar på oss på SU. Hoppas hoppas att de alla börjat dela sig fint och ser fram emot att bli våra efterlängtade barn! Imorn får vi veta...
Kl. 13 imorn ska vi infinna oss på SU för vårt första ET. Vi hade funderingar på att skippa ET denna gång och be SU frysa alla äggen och spara dem till efter sommaren. Utnyttja sommarmånaderna till att reda ut våra problem och försöka närma oss ytan igen. Men efter gårdagens skräckupplevelse kan vi inte annat än fullfölja detta nu. Vi kan bara inte försämra våra chanser genom att skippa vårt enda färskförsök med de här äggen. Tänk om de inte skulle klara nedfrysning och upptining och hela det här försöket skulle vara förgäves? Nej, det kan vi inte riskera. Så nu gör vi det ändå... Lyckas vi (tummar, tummar, tummar) så har vi ju trots allt 9 månader till att komma tillrätta med problemen, gå i terapi och lära oss prata med varann. Och det känns att vi redan är på rätt spår.
tisdag, maj 06, 2008
Ge inte upp!
Älskling, min älskling! Detta skriver jag direkt till dig, direkt ur mitt hjärta.
Ge inte upp oss! Släng inte bort allt det vi har tillsammans bara för att allt inte går som på räls. Ge mig en chans, ge oss en chans!
Jag önskar så att jag kunde nå fram till dig. Att du kunde släppa taget om din stolthet och rädsla och släppa in mig i ditt innersta. Att du kunde våga fullt ut, ta mig i handen och hoppa och låta det som händer hända, "bara vi är tillsammans"! Jag vet inte varför du är som du är, - precis som du omöjligen fullt ut kan förstå varför jag är som jag är och reagerar som jag gör i vissa situationer - jag vet inte vad som hänt dig i ditt förflutna som har gjort dig till den slutna mussla du blivit och väljer att fortsätta vara. Jag önskar att jag visste det, att jag fick ta del av det som sker inom dig, det du måste brottas med. Jag önskar att du kunde lita på mig, låta mig hjälpa dig, låta mig dela din börda. Jag finns här för dig!
Du betyder allt för mig, jag hoppas att du vet det, att du verkligen vet det! Att du inser vad det innebär.
Jag kan inte låta bli att låna Pipperonis ord i hennes inlägg "Jag ska älska dig och ingenting annat spelar någon roll". Hela hennes inlägg beskriver så bra vad jag känner för dig och hur också jag ser på kärleken. Kärleken är inte enkel, inget som kommer spontant utan ngt vi måste lära oss, ngt vi måste vårda och kämpa för. Just nu är det kämpigt, det har varit kämpigt från och till en längre tid. Men kärleken finns ju kvar! Om vi inte lyckats ta död på den med allt som hänt så har vi ju det viktigaste kvar att bygga på! Och det är ingen liten byggsten - det är själva grunden. Om så allt annat rasar så ska jag älska dig ändå och därifrån kan vi bygga upp allt på nytt. Det är en befriande tanke tycker jag, och jag menar det verkligen!
"Jag ska älska dig och ingenting annat spelar någon roll. Jag ska älska dig om du är dum, om du halkar och ramlar på näsan, om du begår misstag, om du beter dig som en människa - jag ska älska dig i alla fall."
Jag kan vänta med familj och barn, jag ger blanka fan (rent ut sagt) i pengar och i vilka bilar och båtar du vill lägga dem på, bara jag får vara med dig så spelar ingenting annat ngn roll. Bara vi tar oss upp till ytan igen - tillsammans - så får allt annat stå åt sidan tills dess.
Visst vet jag att jag också kan vara svår att leva med; envis som en åsna och med ett stort kontrollbehov. Nog får du utstå mkt med min dominans och bestämda vilja och jag är dig evigt tacksam för att du orkat med mig och velat kämpa tillsammans med mig. Jag vet att jag har en lång väg kvar och mkt att jobba med innan jag kan släppa taget, lita på dig till 100% och låta dig ta beslut och ansvar helt på egen hand, men jag har också kommit långt! Nog måste du också se förändringen i mig? Ge mig en chans och jag lovar dig att jag ska kämpa hårdare än någonsin, jag ska bli en bättre jag!
Jag älskar dig mest av allt. Jag älskar dig, den du är, precis som du är. Ibland undrar jag om du förstår det. Jag tror att du tror att du måste bli ngn annan för att vi ska kunna fungera, att det är det jag kräver av dig. Men det är fel! Jag önskar bara att du ska bli en öppnare och lyckligare du, för din egen skull. Att du ska kunna kommunicera för din egen skull, för att få ur dig hur du känner, hur du mår, vad du vill. Jag måste så ofta leka gissningslek och om det är jobbigt för mig att inte veta vad som försigår inom dig, så måste det ju vara ännu jobbigare för dig att inte kunna få ur dig det. Jag önskar så att du förstod att det inte finns ngt du inte kan visa för mig, inget som kan få mig att älska dig mindre. Så länge det är ärligt och rakt från hjärtat så kan du berätta vad som helst för mig och jag skulle aldrig, aldrig hålla det emot dig.
Jag är övertygad om att om du bara vågade prata med mig, om du bara lärde dig att släppa taget och våga så skulle också allt annat falla på plats. Kommunikationen är det enda vi saknar - så som jag ser det iaf! Det är bristen på den som orsakar alla missförstånd oss emellan. Du är inte lätt att läsa och så är inte heller jag, så vi måste lära oss att hjälpa varann att förstå! Minns du i början, när vi nyss blivit ett par och du inte ville ngt hellre än att kunna öppna dig för mig? När vi låg sida vid sida i sängen och du grät och bad mig om hjälp att kunna öppna dig för mig? Jag finns fortfarande här och jag vill hjälpa dig! Om jag bara visste hur så hade jag gjort det för längesen, men jag tänker inte ge upp! Vi kan hitta ett sätt, en lösning tillsammans, det vet jag! Allt annat finns ju där: kärleken, framtidsvisionerna, omtanken, glädjen, humorn, passionen! Vi får inte låta det drunkna i svårigheterna, vi får inte låta det jobbiga ta över!
Om vi så hade försökt allt, och vi fortfarande inte fick ihop det, då skulle jag inte tvivla på att det enda rätta var att gå skilda vägar, men varken du eller jag kan ju säga att vi gjort det! Det finns så mkt kvar att testa, och det är inte fult att söka hjälp! Om det blir vår räddning, är det inte värt det då? Om ngn annan kan hjälpa oss att nå igenom skalet, att släppa ut den vackra, starka man som jag vet finns i dig, innanför den hårda muren - är det inte värt det då? Det får ta den tid det tar, jag ger dig all min tid. För jag tror på dig, jag tror på oss och jag ger inte upp!
Ge inte upp oss! Släng inte bort allt det vi har tillsammans bara för att allt inte går som på räls. Ge mig en chans, ge oss en chans!
Jag önskar så att jag kunde nå fram till dig. Att du kunde släppa taget om din stolthet och rädsla och släppa in mig i ditt innersta. Att du kunde våga fullt ut, ta mig i handen och hoppa och låta det som händer hända, "bara vi är tillsammans"! Jag vet inte varför du är som du är, - precis som du omöjligen fullt ut kan förstå varför jag är som jag är och reagerar som jag gör i vissa situationer - jag vet inte vad som hänt dig i ditt förflutna som har gjort dig till den slutna mussla du blivit och väljer att fortsätta vara. Jag önskar att jag visste det, att jag fick ta del av det som sker inom dig, det du måste brottas med. Jag önskar att du kunde lita på mig, låta mig hjälpa dig, låta mig dela din börda. Jag finns här för dig!
Du betyder allt för mig, jag hoppas att du vet det, att du verkligen vet det! Att du inser vad det innebär.
Jag kan inte låta bli att låna Pipperonis ord i hennes inlägg "Jag ska älska dig och ingenting annat spelar någon roll". Hela hennes inlägg beskriver så bra vad jag känner för dig och hur också jag ser på kärleken. Kärleken är inte enkel, inget som kommer spontant utan ngt vi måste lära oss, ngt vi måste vårda och kämpa för. Just nu är det kämpigt, det har varit kämpigt från och till en längre tid. Men kärleken finns ju kvar! Om vi inte lyckats ta död på den med allt som hänt så har vi ju det viktigaste kvar att bygga på! Och det är ingen liten byggsten - det är själva grunden. Om så allt annat rasar så ska jag älska dig ändå och därifrån kan vi bygga upp allt på nytt. Det är en befriande tanke tycker jag, och jag menar det verkligen!
"Jag ska älska dig och ingenting annat spelar någon roll. Jag ska älska dig om du är dum, om du halkar och ramlar på näsan, om du begår misstag, om du beter dig som en människa - jag ska älska dig i alla fall."
Jag kan vänta med familj och barn, jag ger blanka fan (rent ut sagt) i pengar och i vilka bilar och båtar du vill lägga dem på, bara jag får vara med dig så spelar ingenting annat ngn roll. Bara vi tar oss upp till ytan igen - tillsammans - så får allt annat stå åt sidan tills dess.
Visst vet jag att jag också kan vara svår att leva med; envis som en åsna och med ett stort kontrollbehov. Nog får du utstå mkt med min dominans och bestämda vilja och jag är dig evigt tacksam för att du orkat med mig och velat kämpa tillsammans med mig. Jag vet att jag har en lång väg kvar och mkt att jobba med innan jag kan släppa taget, lita på dig till 100% och låta dig ta beslut och ansvar helt på egen hand, men jag har också kommit långt! Nog måste du också se förändringen i mig? Ge mig en chans och jag lovar dig att jag ska kämpa hårdare än någonsin, jag ska bli en bättre jag!
Jag älskar dig mest av allt. Jag älskar dig, den du är, precis som du är. Ibland undrar jag om du förstår det. Jag tror att du tror att du måste bli ngn annan för att vi ska kunna fungera, att det är det jag kräver av dig. Men det är fel! Jag önskar bara att du ska bli en öppnare och lyckligare du, för din egen skull. Att du ska kunna kommunicera för din egen skull, för att få ur dig hur du känner, hur du mår, vad du vill. Jag måste så ofta leka gissningslek och om det är jobbigt för mig att inte veta vad som försigår inom dig, så måste det ju vara ännu jobbigare för dig att inte kunna få ur dig det. Jag önskar så att du förstod att det inte finns ngt du inte kan visa för mig, inget som kan få mig att älska dig mindre. Så länge det är ärligt och rakt från hjärtat så kan du berätta vad som helst för mig och jag skulle aldrig, aldrig hålla det emot dig.
Jag är övertygad om att om du bara vågade prata med mig, om du bara lärde dig att släppa taget och våga så skulle också allt annat falla på plats. Kommunikationen är det enda vi saknar - så som jag ser det iaf! Det är bristen på den som orsakar alla missförstånd oss emellan. Du är inte lätt att läsa och så är inte heller jag, så vi måste lära oss att hjälpa varann att förstå! Minns du i början, när vi nyss blivit ett par och du inte ville ngt hellre än att kunna öppna dig för mig? När vi låg sida vid sida i sängen och du grät och bad mig om hjälp att kunna öppna dig för mig? Jag finns fortfarande här och jag vill hjälpa dig! Om jag bara visste hur så hade jag gjort det för längesen, men jag tänker inte ge upp! Vi kan hitta ett sätt, en lösning tillsammans, det vet jag! Allt annat finns ju där: kärleken, framtidsvisionerna, omtanken, glädjen, humorn, passionen! Vi får inte låta det drunkna i svårigheterna, vi får inte låta det jobbiga ta över!
Om vi så hade försökt allt, och vi fortfarande inte fick ihop det, då skulle jag inte tvivla på att det enda rätta var att gå skilda vägar, men varken du eller jag kan ju säga att vi gjort det! Det finns så mkt kvar att testa, och det är inte fult att söka hjälp! Om det blir vår räddning, är det inte värt det då? Om ngn annan kan hjälpa oss att nå igenom skalet, att släppa ut den vackra, starka man som jag vet finns i dig, innanför den hårda muren - är det inte värt det då? Det får ta den tid det tar, jag ger dig all min tid. För jag tror på dig, jag tror på oss och jag ger inte upp!
lördag, mars 29, 2008
Är kommunikation bara för kvinnor?
Trött och ledsen. Tröttledsen. Trött på att vara ledsen. Spänningshuvudvärken försöker gräva sig ut ur pannbenet på mig. Borde förmodligen inte alls sitta framför datorn...
Jag hade fel. Vi löste inte allt idag. Han kom inte ens hem, vägrade. "Vill vara själv". Hur fan ska vi kunna lösa våra problem på det sättet? Han ställer ju bara till nya när han gör så här.
Jag tycker att han beter sig väldigt omoget. Elakt och själviskt. Han skiter i vad jag känner, vad jag vill.
Jag önskar inget hellre än att vi ska kunna sitta ner som två vuxna och prata om våra problem, berätta för varann vad vi känner, k o m m u n i c e r a. Det känns som att det är alldeles för mkt envägskommunikation i vårt förhållande: jag pratar, jag berättar vad jag känner, jag säger hur jag vill ha det, jag önskar... men sällan, sällan får jag ngt gensvar. Varje gång det kommer på tal så försäkrar han mig att han också tycker att det är viktigt med kommunikation, men när det väl kommer till kritan så vet han ju inte hur man gör! Borde man inte veta det vid 33 års ålder?
Jag inbillar mig att hans beteende är typiskt manligt: stoppa huvudet i sanden, fly från konflikten, hålla sig undan och hoppas att det ska "blåsa förbi", komma dagen efter och låtsas som ingenting har hänt. Till varje pris undvika konfrontation. "I min lilla bubbla är allt bra, tralla laaa".
Jag är så trött på det. Trött på att vara den vuxna som ska ta tag i allt, ta initiativ till alla samtal, vara rationell, hålla mig lugn och sansad och försöka hitta en lösning på problemen. Borde vi inte vara två om det? Är alla män emotionellt handikappade?! Är alla män oförmögna att sätta ngn annan i främsta rummet? Är alla män själviska när det väl kommer till kritan? Eller är det bara min?
Jag hade fel. Vi löste inte allt idag. Han kom inte ens hem, vägrade. "Vill vara själv". Hur fan ska vi kunna lösa våra problem på det sättet? Han ställer ju bara till nya när han gör så här.
Jag tycker att han beter sig väldigt omoget. Elakt och själviskt. Han skiter i vad jag känner, vad jag vill.
Jag önskar inget hellre än att vi ska kunna sitta ner som två vuxna och prata om våra problem, berätta för varann vad vi känner, k o m m u n i c e r a. Det känns som att det är alldeles för mkt envägskommunikation i vårt förhållande: jag pratar, jag berättar vad jag känner, jag säger hur jag vill ha det, jag önskar... men sällan, sällan får jag ngt gensvar. Varje gång det kommer på tal så försäkrar han mig att han också tycker att det är viktigt med kommunikation, men när det väl kommer till kritan så vet han ju inte hur man gör! Borde man inte veta det vid 33 års ålder?
Jag inbillar mig att hans beteende är typiskt manligt: stoppa huvudet i sanden, fly från konflikten, hålla sig undan och hoppas att det ska "blåsa förbi", komma dagen efter och låtsas som ingenting har hänt. Till varje pris undvika konfrontation. "I min lilla bubbla är allt bra, tralla laaa".
Jag är så trött på det. Trött på att vara den vuxna som ska ta tag i allt, ta initiativ till alla samtal, vara rationell, hålla mig lugn och sansad och försöka hitta en lösning på problemen. Borde vi inte vara två om det? Är alla män emotionellt handikappade?! Är alla män oförmögna att sätta ngn annan i främsta rummet? Är alla män själviska när det väl kommer till kritan? Eller är det bara min?
fredag, mars 28, 2008
Olivburk
Ikväll är en tung kväll.
Har haft storgräl med Älsklingen och han har stuckit härifrån. Han kommer inte hem ikväll. Sover i tom lägenhet hos bror eller mor och far, de är alla i Thailand. Ensam kvar är jag. Ledsen. Förkrossad. Krossad.
Och över vad? En pluttgrej som tappade proportion: glömska att handla olivburk och toapapper i affären... bråk om vem som glömde, så fånigt! Blev till storgräl om att jag alltid ska ha rätt (enligt Älsklingen), och att Älsklingen låter mig ta allt ansvar för hem och hushåll (enligt mig). Förmodligen har vi båda rätt... och båda fel, det brukar vara så. Mitt i ordväxlingen gör Älsklingen som han brukar: kniper igen, blir till mussla, okontaktbar, svart i ögonen, elak. Går härifrån, vill aldrig se mig mer...
Olivburk. Varför blir de värsta grälen alltid över de minsta sakerna? Varför går det så långt? Ska vårt förhållande falla över en glömd olivburk? Jag vägrar!
Ledsentårar rinner, forsar. Panik! Ska jag inte få leva med Älsklingen mer?!
Förhoppningsvis - förmodligen - reder vi ut allt imorn och lovar varann att aldrig bråka så här mer... som så många ggr förr. Försöker hitta en ny lösning, ett nytt sätt att förstå varann, kanske lyckas vi denna gång?
Men ikväll är det mörkt. Becksvart. Ensamt och tomt.
Har haft storgräl med Älsklingen och han har stuckit härifrån. Han kommer inte hem ikväll. Sover i tom lägenhet hos bror eller mor och far, de är alla i Thailand. Ensam kvar är jag. Ledsen. Förkrossad. Krossad.
Och över vad? En pluttgrej som tappade proportion: glömska att handla olivburk och toapapper i affären... bråk om vem som glömde, så fånigt! Blev till storgräl om att jag alltid ska ha rätt (enligt Älsklingen), och att Älsklingen låter mig ta allt ansvar för hem och hushåll (enligt mig). Förmodligen har vi båda rätt... och båda fel, det brukar vara så. Mitt i ordväxlingen gör Älsklingen som han brukar: kniper igen, blir till mussla, okontaktbar, svart i ögonen, elak. Går härifrån, vill aldrig se mig mer...
Olivburk. Varför blir de värsta grälen alltid över de minsta sakerna? Varför går det så långt? Ska vårt förhållande falla över en glömd olivburk? Jag vägrar!
Ledsentårar rinner, forsar. Panik! Ska jag inte få leva med Älsklingen mer?!
Förhoppningsvis - förmodligen - reder vi ut allt imorn och lovar varann att aldrig bråka så här mer... som så många ggr förr. Försöker hitta en ny lösning, ett nytt sätt att förstå varann, kanske lyckas vi denna gång?
Men ikväll är det mörkt. Becksvart. Ensamt och tomt.
torsdag, november 08, 2007
Orkeslös... och aningen bitter
Jag orkar ingenting, har inte lust med någonting. Allt känns bara jobbigt och segt just nu. Allra helst vill jag ligga under mitt varma täcke och sova till sommaren, men så kan man ju inte bete sig! En vuxen människa kan ju inte bara lägga sig ner och skita i allt! Och ändå är det precis det jag har lust med - så någonting har jag uppenbarligen lust med! Räknas det? Tveksamt...
Ägglossningen har förstås inte kommit, om någon nu skulle undra. Men jag skiter i det också, jag orkar inte kämpa längre, inte just nu iaf. Jag är - och lär förbli - barnlös. Vad fan: face the facts, idiot! Det är väl inget att sitta och lipa över?! Det är väl inte meningen helt enkelt, jag har väl varit elak i ett tidigare liv eller ngt!
- Finns det ngr snälla barn här? Nähä? Inte det? Nej men då flyger storken (eller tomten eller vem fan det nu är som bestämmer vem som är god nog att bli förälder egentligen) vidare ser du! Kom inte här och tro att vem som helst får bli mamma!
Älsklingen börjar tröttna på mig också, det märks. Han tycker att jag är lat, inte tar tag i ngt. Men hallå, can I blame him? Om jag har tur och inga störiga grannar väcker mig, kan jag sova till 12 på dagen. Då har halva dagen gått och jag behöver inte må dåligt så många timmar! Fast det där får jag alltid äta upp ändå i slutet av dagen när jag istället ligger vaken med ångesten över allt jag borde ha gjort, och Älsklingen snarkar tryggt bredvid mig. Han fattar inte. Lat och självisk, det är väl det han ser...
Äh, vem fan orkar lyssna på mitt bittra gnäll egentligen? Skärp dig människa! Ta tag i dig själv!
Ägglossningen har förstås inte kommit, om någon nu skulle undra. Men jag skiter i det också, jag orkar inte kämpa längre, inte just nu iaf. Jag är - och lär förbli - barnlös. Vad fan: face the facts, idiot! Det är väl inget att sitta och lipa över?! Det är väl inte meningen helt enkelt, jag har väl varit elak i ett tidigare liv eller ngt!
- Finns det ngr snälla barn här? Nähä? Inte det? Nej men då flyger storken (eller tomten eller vem fan det nu är som bestämmer vem som är god nog att bli förälder egentligen) vidare ser du! Kom inte här och tro att vem som helst får bli mamma!
Älsklingen börjar tröttna på mig också, det märks. Han tycker att jag är lat, inte tar tag i ngt. Men hallå, can I blame him? Om jag har tur och inga störiga grannar väcker mig, kan jag sova till 12 på dagen. Då har halva dagen gått och jag behöver inte må dåligt så många timmar! Fast det där får jag alltid äta upp ändå i slutet av dagen när jag istället ligger vaken med ångesten över allt jag borde ha gjort, och Älsklingen snarkar tryggt bredvid mig. Han fattar inte. Lat och självisk, det är väl det han ser...
Äh, vem fan orkar lyssna på mitt bittra gnäll egentligen? Skärp dig människa! Ta tag i dig själv!
lördag, november 03, 2007
You have to follow through
Sitter och slöar i min soffa och lyssnar på Gavin DeGraw och känner mig allmänt nere.
Besviken. Sviken. Trött.
Utled på att aldrig kunna känna mig nöjd, riktigt nöjd. Är det fel av mig att önska det? Är det mina höga krav på allt och alla - i synnerhet mig själv - som spökar igen?
Är det jag som är otacksam? Borde inte det jag har räcka för att göra mig lycklig: en man som jag älskar och som älskar mig; en man som vill leva med mig, dela sitt liv med mig. Är det för mkt begärt av mig att han ska vilja dela mitt liv också, vilja ta del av det som är viktigt för mig?
Jag tycker inte att det är det! Villkorslös kärlek må låta vackert, men det är inte verkligt! Och när gjorde det egentligen ngn lycklig?
Gavin sjunger:
"So, since you want to be with me
You'll have to follow through
With every word you say
And I, all I really want is you
For you to stick around
I'll see you everyday
But you have to follow through"
Ge och ta. Det är väl det ett förhållande handlar om? Åtminstone det som får ett förhållande att fungera; fungera för båda två, år efter år. Just nu känns det som det inte blir så värst mkt ta från min sida och det är det som gör att jag sitter här och känner mig som jag känner mig.
Besviken. Sviken. Trött.
Jag är så trött på att det som är viktigt för mig inte räknas. Jag känner mig halv och han vill inte vara min andra halva. Jag har kämpat hela mitt liv för att känna mig som en del av en familj och jag är trött nu, trött på slitet. Jag längtar så efter att få känna mig nöjd. Lycklig. Undrar när jag någonsin ska nå fram, om jag någonsin kommer komma dit. Just nu ser det mörkt ut.
Besviken. Sviken. Trött.
Utled på att aldrig kunna känna mig nöjd, riktigt nöjd. Är det fel av mig att önska det? Är det mina höga krav på allt och alla - i synnerhet mig själv - som spökar igen?
Är det jag som är otacksam? Borde inte det jag har räcka för att göra mig lycklig: en man som jag älskar och som älskar mig; en man som vill leva med mig, dela sitt liv med mig. Är det för mkt begärt av mig att han ska vilja dela mitt liv också, vilja ta del av det som är viktigt för mig?
Jag tycker inte att det är det! Villkorslös kärlek må låta vackert, men det är inte verkligt! Och när gjorde det egentligen ngn lycklig?
Gavin sjunger:
"So, since you want to be with me
You'll have to follow through
With every word you say
And I, all I really want is you
For you to stick around
I'll see you everyday
But you have to follow through"
Ge och ta. Det är väl det ett förhållande handlar om? Åtminstone det som får ett förhållande att fungera; fungera för båda två, år efter år. Just nu känns det som det inte blir så värst mkt ta från min sida och det är det som gör att jag sitter här och känner mig som jag känner mig.
Besviken. Sviken. Trött.
Jag är så trött på att det som är viktigt för mig inte räknas. Jag känner mig halv och han vill inte vara min andra halva. Jag har kämpat hela mitt liv för att känna mig som en del av en familj och jag är trött nu, trött på slitet. Jag längtar så efter att få känna mig nöjd. Lycklig. Undrar när jag någonsin ska nå fram, om jag någonsin kommer komma dit. Just nu ser det mörkt ut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
