Jag är gravid. Det tog lång tid innan jag vågade ta ut någon glädje ur faktumet, med tanke på att jag ju faktiskt varit gravid två gånger tidigare och det slutat med missfall, men nu är jag i vecka 30 och man kan väl lugnt säga att vi kommit en bra bit på vägen denna gång.
Vår 7:e och allra sista IVF såg först ut att gå åt skogen också den med bara 3 ägg vid ÄP. Av dem blev 2 st befruktade, så ET planerades till dag 2 efter ÄP. På morgonen kom dock det hemska telefonsamtalet, inget embryo var redo. Jag var helt förstörd. Men, det var äntligen vår tur för ett mirakel och 3 dagar senare, onsdagen den 14 maj - nästan på dagen 8 år efter att jag slängt p-pillren - fanns där en toppenfin blastocyst och väntade på oss! Och hen hänger alltså fortfarande kvar och sprattlar i detta nu omkring som en tok i min mage.
De första månaderna var skitjobbiga, jag har varit så fruktansvärt rädd att något ska gå fel. Sedan vecka 20, då jag kände Kostas röra sig för första gången, så har jag känt mig lite tryggare. Men sedan några dagar tillbaka har jag kommit in i en svacka och är nästan paniskt rädd att hjärtat bara ska stanna en dag. Det känns liksom som att något alltid har gått fel och varför skulle det inte göra det nu också? Nu är det bara några veckor kvar tills jag räknas som fullgången och kanske är det först nu som det kommit ikapp mig, att det här faktiskt KAN gå vägen. Så mycket större blir då rädslan för att det INTE ska göra det. Nu när det nästan är nåbart, barnet som vi kämpat för i 8 år och 7 månader.
