Vid lunchtid idag hände det som inte får hända: det bruna förbyttes till rött, klarrött! Rött äckligt elakt blod som droppade ner i toaletten! Och jag frös till is...
Ngr timmar senare när jag dessutom fick huggsmärta i bröstkorgen i höjd med underdelen av bröstbenet, då åkte vi upp till gynakuten. Jag minns att ngn sagt att smärta just där förknippas med utomkveds så jag vågade inte chansa.
Väl där fick vi vänta i två timmar ungefär, och efter ca en timme fick jag svimningskänsla och blev tilldelad en bår - i korridoren, mysigt! Hade dessutom ordentlig frossa och låg med jacka och halsduk på och huttrade. En sköterska kom och tog tempen i örat på mig och mkt riktigt visade den feber, 38,2 till skillnad från mina vanliga ~36,5.
Strax efter fick vi komma in till läkaren. Blev nog upprioriterad en del, så Gud vet hur länge vi hade fått vänta annars...
Hursomhelst blev vi inte det minsta klokare av läkarbesöket. Precis som jag redan visste sa han att det var alldeles för tidigt att se ngt och han kunde varken säga bu eller bä. Undersökningen visade inte helt överraskande på en "mensliknande blödning från livmodern" men vul:et visade inte ett smack. Han klämde och kände också på livmodern och tack och lov var den iaf inte öm.
Men som väntat sa han att vi skulle förbereda oss mentalt på missfall (hur gör man det?!) och boka ett återbesök på IVF-mottagningen om två veckor och skulle det då visa ngt annat så vore ju det en positiv överraskning. Två veckor... hur ska jag överleva i två veckor?!! Det ingick tyvärr inte i informationen.
Nu ligger jag nedbäddad i min säng och svettas efter 2 Panodil och känner mig som att jag ska dö av sorg vilken sekund som helst!
Varför? Varför? Varför?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Nej nej nej... Har ingen tröst att ge tyvärr... Skickar många tankar... Nej, förbereder sig? Hur tusan gör man det.....?
En kompis till mig var med om samma sak i vecka 5 eller 6 och hon ordinderades vila under de två veckorna. Till henne sa de att en sådan blödning var ganska vanlig och lika gärna kunde vara "vänlig" som ett första tecken på missfall. Hon fick en fantastiskt fin dotter 9 månader senare. Men för Mariachi var det ju första tecknen på ett missfall och det är ju inget man kan göra än att vänta. Jag är så ledsen för din skull och håller alla tummar för att det ändå inte är ett missfall. Jag skulle i alla fall inte jobba förrän du vet.
Jag hoppas att Lillgrodan hänger kvar ändå. Håller alla tummar jag kan. Tänk vad två veckor kan vara en evighet ibland.
Att inte få veta är så fruktansvärt överjävligt jobbigt. Att pendla mellan hopp och förtvivlan. Har varit i samma sits som du. Min förra graviditet började jag blöda och det slutade i missfall. Den här graviditeten började jag också att blöda och skräcken var total, men det slutade och jag är fortfande gravid.
Att inte veta hur utgången blir är så fruktansvärt jobbigt.
Jag hoppas att det slutar att blöda och att allt ordnar sig.
Jag vet inte riktigt mer vad jag ska säga men du ska veta att du finns i mina tankar och jag skickar massor med styrkekramar.
Villemo-71
Hej !Känner med dig .Jag var med om ungefär samma sak.började få brunt och lite rött mens innan testdagen, så jag var mer förvånad när stickan visade plus på testdagen(!)Därefter pendlade man som du mellan hopp o förtvivlan.Kliniken svarade olika varje gång man ringde,sen fick jag tid ,som man brukar när man plussar ,efter 3 veckor!Tjatde till mig att få komma tidigare .visserligen såg de inget på vul men på blodprovet (HCG värdet )såg man att det var lägre en va det borde ha vari vid denna tidpunkt (v6)så stå på dig och lycka till ,man vet ju aldrig:)
Lilla J, fina J. Jag blir så oerhört ledsen över att det skall behöva vara såhär. Gravid eller ej, så är det så fruktansvärt att du skall behöva gå genom det här.
Jag hopaps solklart på att det här skall få den solskenslösning som du är värd, jag önskar dig all styrka och all ork i hela världen under de kommande dagarna. Många, många kramar.
Åh nej! Jag blir så ledsen för din skull! Tårarna rann ner för mina kinder när jag läste... Vet precis hur fruktansvärt ont det gör! Du finns i mina tankar & jag hoppas verkligen att allt löser sig. Stor kram! Du kommer att klara det här!
Men lillagumman så fruktansvärt hemskt! Tycker så jättesynd om dig! Fick tårar i ögonen när jag läste om vad som hänt dig. Hoppas hoppas det slutar blöda och slutar väl. Väntan måste vara helt olidlig. Stor kram! /Mumin
Åh vad jobbigt... Tänker på dig och jag hoppas så att er lillgroda stannar! Det är hemskt att inte veta, men stanna hemma och vila.
Kram,
Dea
Jösses vad olidligt att vänta. Hoppas hoppas att det var en vänlig blödning.
Kram!
Tack så mkt för alla era kommentarer!
Era historier bekräftar det jag redan visste: det kan gå hur som helst det här! Kroppen gör som den vill och vi kan bara vänta och se... suck.
Det känns ändå skönt på ngt sätt att höra fler historier om de som blött men det ändå gått bra för, det KAN ju hända oss, även om jag har svårt att tro det.
Nu vill jag bara att tiden ska gå fort så vi kan få klara besked...
Anonym (utan ngn underskrift) - Hur gick det för dig? Betydde det låga hcg-värdet att det var missfall?
Skicka en kommentar