Överallt är de. Ingenstans får man vara ifred.
Gravidmagar, gravidmagar, gravidmagar... Jag är förföljd av gravidmagar.
Idag hann jag inte mer än komma till jobbet innan jag fick det uppkört i ansiktet igen. Jag hade hoppat in extra på en annan avdelning och personalen där var ny för mig. Jag hade inte jobbat mer än en timme innan jag fick veta att en av tjejerna på avdelningen var - mkt riktigt - gravid. Inte nog med att man ska behöva stå ut med stora runda gravidmagar hela dagarna, vart man än går - nu ska man även få platta osynliga gravidmagar uppkörda i ansiktet... "Jag måste ha ngt att äta, jag är så hungrig hela tiden nu när jag är gravid".
Ngr timmar senare dök en mammaledig anställd upp med sin nyfödda lilla knodd.
Bebisar, gravidmagar, föräldrar, småbarn...
Överallt är de. Ingenstans får man vara ifred.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag tror det är en sak vi IVF- och barnlösa delar, vår reaktion på gravida och barn. Vår reaktion är säkert svår för andra att förstå? Innan jag ville ha barn "såg" jag inte på samma sätt som nu.
Då jag ser gravidmagar eller små barn så är min första reflex att kasta en blick på min man. Att se hans reaktion smärtar mer än min egen smärta.
Långt inlägg i din blogg, det gick väl att uttrycka kortare: jag förstår exakt hur du känner dig.
nä så där är det...innan man börjar försöka och innan man börjar inse att det här går inte så lätt så ser man nästan inga gravidisar...men sen....då är de överallt
märkligt fenomen
Man kommer aldrig undan. Ibland känner jag otrolig längtan när jag ser dem, men oftast otrolig sorg. Man kommer aldrig undan.
Ja, nog har ens reaktion på gravidisar förändrats med åren. Precis som Åsa skriver så är det med sorg jag ser gravida och bebisar numera. För ngr år sen var det mest glädje och längtan... förväntan t o m, som jag kände, men nu får jag en klump i bröstet varje gång.
Skicka en kommentar