Griper efter halmstrån igen

Jag klarar inte av att vara maktlös. Det är helt enkelt inte min grej. Jag är och har alltid varit en kontrollmänniska. På gott och ont förstås. Jag har oerhört svårt för att slappna av och låta det som händer hända. Jag kan inte lägga mitt liv i ngn annans händer och fullt ut lita på den människan. Jag är inte sådan. Speciellt inte när det kommer till så livsavgörande frågor som mitt föräldraskaps vara eller icke vara. Jag får ingen ro i kroppen. Läkarna (och ödet) har all kontroll och det passar inte mig. Så nu gör jag ytterligare ett försök att ta saken i egna händer. Jag griper på nytt efter halmstrån.

Sedan ca en vecka tillbaka proppar jag i Älsklingen följande (och han sväljer snällt):

• 2 tabletter Mitt val man
• 1 tablett zink 60 mg
• 2 tabletter folsyra 500 µg
• 1 kapsel bidrottninggelé 1000 mg

Folsyran och zinket ger vi en ny chans baserat på dels studien jag skrivit om tidigare och dels preparatet Menevit som har tagits fram av en australiensisk läkare.

Bidrottninggelé har jag blivit tipsad om både via FL och hälsokosten, och jag vet egentligen inte om jag tror så mkt på dess effekt. Men vi har inte testat det innan och det kan ju inte skada att göra ett försök.

Igår hittade jag även en tråd på FL om ett mkt intressant ämne: effekten av l-arginin på kassa ägg. I tråden finns ett gäng kvinnor som fått sina bästa IVF-resultat någonsin när de ätit l-arginin. Det finns även studier gjorda kring detta ämne och efter att ha läst denna, så bestämde jag mig för att testa det också. Jag hittade även information som visade att l-arginin dessutom kan förbättra spermiekvaliteten så nu ska det testas på oss båda! Vi borde ju egentligen börjat med tillskottet för en månad sedan för att få full effekt, men jag hoppas att det iaf ska kunna göra ngn nytta. Preparatet säljs för övrigt egentligen som lusthöjande och det kan ju inte heller skada... Ja ja, ytterligare 500 kr fattigare per månad, men vad gör man inte? Här ska testas ALLT!

Glädjeämnen = sorgeämnen

Den här dagen verkar ha bestämt sig för att vända allt roligt i mitt liv till sorg.

Jag lyckades på ngt sätt samla ihop spillrorna av mig själv ikväll och åkte till veckans körövning. Jag vet att även om jag är låg och inte alls känner för att sjunga, så brukar det ändå kännas skönt när jag väl är där. Man får tänka på ngt annat ett tag, koncentrera sig på sången. Och jag älskar ju att sjunga!

Förra våren förvandlades min älskade kör, mitt glädjeämne, tyvärr till ytterligare ett sorgeämne i mitt liv. En körmedlem väntade barn. Jag orkade inte se hennes mage växa från vecka till vecka och mitt deltagande i kören blev ganska sporadiskt. Inte förrän under hösten, när hon gått på mammaledighet, kunde jag njuta av kören igen.

Och idag var det alltså dags igen. Där var den helt plötsligt: en misstänkt rund mage. Mitt framför ögonen på mig var den, när jag just kommit in i körsalen, och därefter följde en körövning med noll fokus på sången. Luften gick ur mig för andra gången idag.

Jag älskar min kör, jag älskar att sjunga. Varför kan jag inte åtminstone få behålla detta glädjeämne nu när jag verligen behöver det?

Ett år har gått sedan förra gravidmagen förstörde mitt nöje, och nu när det är dags för nästa så påminns jag om att jag inte har rört mig ur fläcken sedan dess. Återigen kommer jag att få iaktta en mage växa från vecka till vecka medan min egen förblir tom (men visserligen fet ändå). Hur ska jag orka?

Glädjebesked = sorgebesked

Den här veckan har börjat iaf lite bättre än den förra slutade, men idag nådde jag rock bottom igen.

Förmiddagen började med att det väntade och fruktade mms:et dök upp: Gravida vännen är inte längre Gravida vännen utan Mammavännen. Hon har fått en son. BF var imorgon så det var fullt väntat att det kunde hända när som helst. Jag var beredd, men vad fan hjälpte det?

Första reaktionen när jag fick mms:et var trots allt glädje, så en del av mig lyckas iaf vara glad för hennes skull. Men samtidigt är det med en enorm sorg som jag tittar på mobilkamerabilden av deras lille son. Den påminner mig om det vi själva saknar, det vi själva inte är ens i närheten av, det vi själva knappt ens vågar drömma om längre. Deras lille son, deras första barn skulle ha varit 4 månader när vårt första barn skulle ha kommit till världen. Men vårt första barn kommer inte till världen om 4 månader, Lillgrodan kommer inte att komma till världen alls och deras sons ankomst är en påminnelse.

Bara ngr minuter efter mms:ets ankomst var det dags för mig att ge mig ut genom dörren för ett besök på SU. Planeringsbesök med dr Lars. Planering av vår 4:e och allra sista ICSI på SU. Min vana trogen hade jag en lång lista med frågor och funderingar att ta upp, förslag på vad vi skulle kunna ändra denna sista behandling. Men dr Lars avfärdade alla mina idéer (förmodligen helt korrekt) och behandling nr 4 blir så gott som identisk med behandling nr 3. Jag får starta på 225 IE Menopur precis som förra gången, enda skillnaden blir att vi inte sänker dosen dag 4 utan fortsätter med 225 IE till första blodprovet. Jag hade känt mig iaf lite hoppfull om han hade bestämt att dosen skulle höjas denna gång, men icke.

Hans svar på mina frågor kring immunförsvaret gjorde mig inte mkt klokare. Det finns inga direkta belägg för att ett förhöjt TNF-alfa ställer till det, enligt dr Lars, så ngt sådant prov blir inte aktuellt att ta. Forskningen som finns är fortfarande inte speciellt omfattande och ngr experiment räcker helt enkelt inte SU:s resurser till så därför testas inga preparat mot överaktivt immunförsvar alls just nu. Kortison var fortfarande för nytt och oforskat omkring och inte ngt de erbjuder på SU - precis som jag visste att han skulle svara. Och angående Trombyl så är det inte alls helt utan risker, som jag uppfattat det, utan tvärt om: det finns en liten risk att man istället får motsatt effekt av detta preparat och var gränsen går i dos är olika från individ till individ. De hade experimenterat en del med Trombyl tidigare år på SU men inte fått ngr positiva resultat och i dagsläget är det inte heller ngt de skriver ut. Han sa att risken att det bir omvänd effekt är så liten så att om vi ville experimentera med det på eget bevåg så var det fritt fram, men han kunde inte stå för det och ville därför inte skriva ut det. Helt rätt från hans sida, men med dödandet av alla mina teorier dog också hoppet.

Samma behandling igen känns nästan meningslöst. Samma behandling kommer ju säkert att resultera i samma skruttiga ägg och samma kassa befruktning. Jag vill hoppas, men just nu gör jag inte det.

Efter läkarbesöket begav jag mig ner till stan för att uträtta ett par ärenden. Jag fixade det jag skulle och traskade slutligen in på Lindex för att se om jag kunde hitta ngt fint att ge Mammavännens nya lilla son i present, men det borde jag inte ha gjort. När jag gick omkring där inne bland alla miniplagg och mammor med barnvagnar så kom den stora sorgen över mig. Tårarna svämmade upp i ögonen och jag stapplade ut ur affären, satte ipoden på högsta volym och gick med radiostyrda steg hemåt. Väl hemma kastade jag av mig kläderna, stupade i sängen, drog täcket över huvudet och bölade.

Jag känner mig som att jag sprungit ett maratonlopp. Helt jävla slut.

Deppig tråksöndag

Usch, idag är jag deppig.

Dagen började väl okej egentligen, men nu ett antal timmar senare känns det bara skit. Gråten sitter som en klump i halsen och jag vet egentligen inte varför. Eller jo, egentligen har jag ju många anledningar att vara deppig, det är ju bara att välja en... Men varför jag helt plötsligt fick denna superdipp i humöret, just nu, vet jag faktiskt inte själv. Jag känner mig bara så ensam. Övergiven och utanför. Värdelös. Meningslös.

Älsklingen har inte varit hemma på hela dagen. Han har åkt iväg med halva släkten för att kolla på bandy i Vänersborg. Jag är verkligen totalt ointresserad av bandy och ville absolut inte följa med, men att jag inte ens fick frågan sårar mig lite. Ytterligare en helg har gått och vi har knappt umgåtts. Var på bio igår kväll visserligen, men då har man ju inte direkt uppmärksamheten riktad mot varann och gå på bio är typ det enda vi gör nu för tiden, om vi inte ligger hemma i soffan och kollar film... Jag ser alltid fram emot helgerna och tid för varann, tid att åka på utflykt (vart är inte så viktigt), hitta på ngt roligt för en gångs skull, men det blir aldrig så. Inte denna helg heller. Vi sitter stenhårt fast i gamla trista vanor och handlingsförlamning. Det tråkigaste är att det tycks bara vara jag som besväras av det. Är alla karlar så här tråkiga? =(

Tillbaka på ruta 1

En vecka har nu passerat sedan dagen M. M som i mens, m som i minus. S som i Sorg.

Om det är ngt jag iaf blivit bra på under detta år av behandlingar, så är det att gå vidare. Nåja, bra och bra... bättre iaf. Redan samma dag som misslyckandet var ett faktum ringde jag till SU för att diskutera nästa behandling. Jag behöver ett nytt mål, nya datum att räkna ned till för att orka. Och nu har jag det. Skönt.

Tyvärr kan min kropp aldrig samarbeta och låta mig gå vidare eftersom den tycks ha bestämt sig för att inte bete sig normalt. Även misslyckandet, mensen och kroppen, har betett sig underligt denna vecka. Och vips, så är oron där igen. Hur känns egentligen ett utomkveds? Kan jag ha sådan otur? I helgen var jag helt säker på att ngt var fel. Oron finns där fortfarande, men jag har iaf lugnat ner mig lite. Och orsaken? Jo:

• Mensen - Denna mens har varit allt annat än normal. En normal mens för mig är riklig, med mkt levrat blod och en hel del mensvärk i 2 dagar och sedan trappas den snabbt ner och är borta inom ytterligare 3-4 dagar. Det naturliga vore att - som de flesta andra - blöda lite extra efter stimuleringen, men så har det alltså inte varit för mig. Denna mens har från första stund enbart varit röd, färskt blod alltså, inget levrat alls. Det har aldrig tidigare hänt mig, under alla år av menscykler! Istället har denna mens varit mer utdragen, och även idag, dag 7 måste jag använda skydd. Visserligen bara trosskydd, men det är ändå inte som det brukar vara.
• Smärtan - Trots mindre mens har mensvärken varit värre än vanligt. I helgen var den näst intill outhärdlig och det enda tillfälle då jag fick lite lugn och ro var efter morfintabletten i lördags. Jag har haft ovanligt mkt värk i ländryggen dessutom. Nu är den molande värken så gott som borta sedan ngr dagar, men det hugger fortfarande till i livmodertrakten ngr ggr per dag: när jag skrattar, hostar, sträcker mig osv. Det oroar mig och jag tycker inte alls om det!
• Huvudvärken - Jag har fortfarande huvudvärk varje jävla dag, och jag känner mig helt slut vid det här laget! Sist jag hade så här var för 6-7 år sedan när jag var deprimerad och gick med huvudvärk varje dag i 3-4 månader (fråga mig inte hur jag stod ut). Nu hoppades jag ju förstår att huvudvärken var hormonell, men uppenbarligen inte, så jag förstår inte varför den envist hänger kvar.
• Tempen - Detta är det som jag tycker har varit konstigast. Jag har fortsatt ta min temp varje morgon eftersom jag fortfarande dras med de jobbiga svettningarna, och den har inte sjunkit förrän idag! Imorse visade den 36,6, vilket är ungefär som vanligt. Men hela veckan har den pendlat mellan 36,8 och 37,0 och det är helt klart högre än min vanliga temp. Jag tycker att det är helskumt! Det finns ju ingen som helst anledning till högre kroppstemp längre, eller? Det är en vecka sedan jag slutade med vaggisarna och så länge sitter de väl inte i?

Den futtiga mensen tillsammans med de andra knepiga symptomen har resulterat i stora utomkvedsoron denna vecka. Jag tog ett nytt gravtest igår och det var precis lika mkt minus som de tidigare, så nu börjar jag kunna släppa det lite. För visst borde det vara plus vid det här laget om det var utomkveds?

Usch, vad jag grubblar över allt. På onsdag nästa vecka ska jag iaf till dr Lars och planera vår nästa - sista - behandling, så oroar jag mig fortfarande då så får jag väl be honom ta en titt.

Annars är det nu bara ny väntan som gäller. Läkarbesök på onsdag alltså, sedan ny mens om ca 3 veckor (om kroppen samarbetar) och spraystart på dag 21 i den cykeln. Vi är redan preliminärbokade för ÄP vecka 18 eller 19, för att ha en garanterad plats. ÄP i vår allra första IVF gjordes vecka 19, 2008. Vi är alltså tillbaka där vi började den här IVF-resan, om man bortser ifrån "den lilla detaljen" att ett år har gått. Blä!

Alla smärtans dag

Det är i allra högsta grad en alla smärtans dag och inte hjärtans. Blödningen satte igång ordentligt igår kväll, ingen liten futtflytning längre utan the real deal. Och med det: värken. Den fruktansvärda värken!

Jag har ofta mensvärk dag 1, men den går alltid att stå ut med och blir den för jobbig så kan jag mota tillbaka den med värktabletter. Men detta, detta är inte vanlig mensvärk. Det enda jag har att jämföra med är missfallet, när vi förlorade Lillgrodan, och smärtan är definitivt i samma klass. Hela fm idag har jag bara legat och skruvat mig i sängen och gnytt. Värken är hemsk! Den sitter runt hela bäckenet och inte minst i ländryggen, som jag tror går av snart. Smärtan strålar ner i låren och ut mot höfterna. Över ett dygn har gått och det har inte blivit bättre, jag känner mig illamående, knäsvag och stundtals även svimfärdig. Högsta dos Panodil + Diklofenak gav mig iaf lite lindring under ett par timmar, men nu är smärtan tillbaka i full styrka igen och jag resignerade till slut och svalde en av morfintabletterna som Älsklingen fått av en (halvskum) vän. Förhoppningsvis kommer iaf det att hjälpa och jag kan däcka för natten snart.

Jag förstår mig inte på den här konstiga värken faktiskt. Efter vårt första försök var mensen som vilken mens som helst. Jag har faktiskt aldrig någonsin varit med om sådan här mensvärk. Men om det nu rör sig om ett andra missfall så borde väl testen iaf visa svaga plus? Förra gången testade jag visserligen på dag 13, men plusset var starkare på dag 15 även om det var då missfallet satte fart. Jag hade gärna velat veta om det rör sig om ett missfall igen, men det kommer jag väl aldrig att få nu.

Jag ringde SU igår och BM tyckte att jag skulle fortsätta med vaggisarna och testa igen på måndag. Jag tänkte först göra som hon sagt men efter vaggisen imorse fick det vara, det känns bara som att det kommer att dra ut på skiten. Fortsätter jag med progesteron så kanske det håller tillbaka mensen till en viss del och tanken på att smärtan då skulle sitta i längre än nödvändigt är outhärdlig. Så nu accepterar jag faktum, dissar vaggisarna och blöder ut skiten så fort som möjligt. Det finns ju faktiskt ingen som helst möjlighet att det finns ngt levande kvar i mig, det är bara att inse.

Eländet fortsätter och lagom till 1-årsdagen i vår "IVF-karriär" kommer det att bli dags att sätta igång med försök nr 4. Pest!

Och så rasar världen sönder (ET+15)

Det är bara att inse sig besegrad. Jag är inte gravid.

Kl. 13 var det dags... ljusbrunt på papperet förbyttes mot mörkbrunt i trosskyddet och på papperet och mensvärken satte igång. Ordentligt!

Väl hemma igen testade jag, för att få veta om det är mens eller nytt missfall. Mens. Minus på CB och minus på ännu känsligare sjukvårdsstickan.

Det har inte kommit ngt mer än, men mensvärken blir värre och värre så det är bara en tidsfråga. Trazan och Banarne hamnar på samma ställe som Lillgrodan och Knubben: i toaletten.

Det är väl bara att tillskriva progesteronet alla symptom, och min dumma jävla ärthjärna som tycks njuta av att spela min kropp spratt efter spratt. Det konstiga är att jag inte hade dessa symptom vid försök nr 1. Men men, de flesta av symptomen var iaf som bortblåsta redan när jag vaknade imorse, innan jag ens upptäckt det bruna. Ingen huvudvärk, inget illamående. Men iof svettningarna, men det är väl progesteronet då.

Pga alla symptom kände jag mig nästa övertygad om ett plus och att detta inte var mens utan missfall nr 2. Men vad spelar det för roll egentligen? Misslyckande som misslyckande.

Stressnivå 110% (ET+15)

Lite ljusbrunt på toapapperet imorse = panik!

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!

Stora tålamodspokalen (ET+14)

Japp, den förtjänar jag big time! Jag har inte tjuvtestat idag. =) Det trodde jag aldrig att jag skulle klara. Min gamla disciplin börjar komma tillbaka!

Älsklingen tyckte att jag skulle hålla mig till lördag så nu blir det så. Då är han dessutom hemma och kan vara med. Jag har alltid testat ensam tidigare, men det känns bra att göra det tillsammans denna gång. Jag har byggt upp ett så stort hopp kring detta nu så att jag vet inte hur jag kommer att ta det om det blir ett jävla minus, och tanken på att ha Älsklingen där då känns bra.

Nu till dagens analys:

• Illamåendet: Igår höll det i sig in på eftermiddagen. Ena frukostmackan åkte i papperskorgen och jag konstaterade att keso och ägg inte var aktuellt som pålägg. När det var dags för lunch hade jag ingen matlust och det blev en tallrik Cultura-fil istället. När det var dags för middag kl 18 var jag vrålhungrig och aptiten var tillbaka. Imorse vaknade jag med samma lätta illamående igen, men fil och macka med ost, skinka och grönsaker gick iaf ner utan problem. Känner mig dock lite småuschlig nu efteråt.
• Molvärken: Den har helt klart avtagit nu och värkarna av missfallsklass är borta, skönt! Igår fick jag bara ngr småattacker med molande då jag stressade och åt för snabbt och på kvällen när jag var på körövning och sjöng "med magen", vilket inte var helt oväntat. En ny sorts värk har dock dykt upp och den oroar mig lite. Två kvällar i rad nu har den dykt upp när jag gått och lagt mig: en stickande känsla ganska långt till vänster i magen. Det är inte en tarmvärk som jag känner igen och därför börjar jag genast nojja och oron nu är för utomkveds. Det känns liksom som att värken sitter alldeles för långt åt sidan för att vara bra värk. Aldrig är man nöjd...
• Huvudvärken: Det här är nog det tydligaste symptomet eftersom det är en värk som inte är vanlig för mig. Jag har sällan huvudvärk nu för tiden och när jag har det är det alltid migrän (och det är en helt annan värk, ni som har det vet vad jag menar). Igår hängde den med under fm och kom tillbaka på kvällen och imorse vaknade jag med den. Oskönt men skönt!
• Yrsel, darrighet: Känner mig svagare idag och darret i händerna sitter kvar.
• Svettningarna: Puh! Det är verkligen som att vara tillbaka i nedregleringsklimakteriet! Det är fortfarande värst när jag ligger i sängen och försöker sova, men också på morgonen. Igår kväll på kören fick jag värsta svettattacken! Fläktade och fläktade med noterna och kände hur det hettade galet mkt under huden i ansiktet och på bröstet. Blurk!

Jag ber till alla tänkbara gudar och gudinnor där ute att allt detta är goda tecken och att lördag blir en Alla hjärtans dag och inte Alla smärtans dag!

Berg-och-dal-bana (ET+13)

Och som i en berg-och-dal-bana vänder det upp igen. Strax efter att jag skrivit mitt förra inlägg så lade sig värken igen och resten av kvällen höll den sig borta så när som på en liten lätt värk då och då. Puh!

När vi gick och lade oss så var förstås svettningarna tillbaka och jag fick för mig att kolla min temp. Döm om min förvåning då den visar 37,4! Kvällstempen är visserligen alltid högre än morgontempen, men min brukar alltid ligga under 37. Och genast steg hoppet igen! Nu imorse tog jag om den och mkt riktigt: 37,0. Min normala morgontemp ligger snarare kring 36,5, så nog har jag förhöjd temp allt. Men jag känner mig inte det minsta sjuk eller febrig. Hoppas hoppas hoppas att det är min nya graviditetstemp! =)

Nu ligger jag i sängen och låter vaggisen smälta ett tag innan jag ska äta en sen frukost. Mår lite småilla och är påtagligt darrig i händerna och känner mig tung och svag i armarna. De knepiga symptomen blir alltså fler och fler, härligt!

Drömde en mardröm inatt igen. Denna gång blev jag knivstucken av en kollega från Åhléns. Ha ha, vilka grejer man drömmer!

Idag ska jag traska till Apoteket och inhandla CB-test inför mitt ev. tjuvtestande imorn. Jag har redan en hög gravstickor från sjukvården, liggandes i badrumsskåpet men det känns mer på riktigt med CB på ngt sätt och lite lyxigare. Älsklingen tycker absolut inte att jag ska testa före testdag, dvs på måndag, men sorry dude... never gonna happen ;) Jag är stolt över mig själv att jag hållit mig så här länge och inte svikit min egen deal med mig själv om att första tjuvtest är tillåtet först imorn. Nu får vi se om jag t o m lyckas hålla mig ett par dagar till, ett plus på Alla hjärtans dag hade ju varit kanon!

Nåja, nu ska jag kolla mina favorittrådar på FL och sedan försöka få i mig lite frukostgröt.

Jag lär väl återkomma ikväll med uppdatering...

Tillägg 11.30: Jaha, då smög sig huvudvärken på igen då. Första gången någonsin som jag faktiskt blivit lite glad av huvudvärk!

Nervvrak (ET+12)

Usch, nu är jag ett äkta nervvrak igen! Molvärken har tagit fart som sjutton nu ikväll. I klass med missfallsvärken, helt klart. Buhu buhu, jag vill inte...

Jag önskar så att jag inte hade missfallet att jämföra med, för känslan är alltför lik tyvärr.

Ett litet hopp börjar tändas (ET+12)

Analys, analys, analys...

Jag tog mig igenom dag 11 utan katastrofer! Blev ju lite trött på mig själv efter att ha kollat trosorna var 5-30 minut hela dagen, men det var det värt. Inte ett spår av mens än så länge och fast jag vet att det inte betyder någonting - den kan ju t o m komma idag - så börjar jag våga hoppas nu. Jag känner mig ju faktiskt lite annorlunda, ngt annat vore lögn.

Symptomen jag har påminner ju mer om förra gången - då jag blev gravid men fick missfall - än om den första. Molvärken är nog ngt mildare än vad jag kommer ihåg den och det försöker jag se som ett gott tecken. Jag vet ju faktiskt inte hur tidigt missfallet satte igång, jag hade ju ljusrosa flytningar redan dagen då jag testade positivt men då såg jag det inte som ngt konstigt. Nu är det fortfarande oftast en mildare molvärk av mer stickande karaktär än mesvärk. Enda undantaget är när jag sträcker på mig, som igår när jag skulle ta en tallrik från översta hyllan i skåpet, då började det mola utav bara helvete så att jag var tvungen att vika mig dubbel. Livrädd kollade jag trosorna 100 ggr den närmaste timmen, men inte ett spår tack och lov.

Inatt drömde jag världens mardröm. Det var fruktansvärt obehagligt och som alltid när jag drömmer mardrömmar drömde jag att jag skrek och skrek men det kom bara ett klent hest litet ljud. Förmodligen det ljud som jag också gjorde, som brukar väcka mig ur mardrömmarna, men som denna gång var så lågt att varken jag själv eller Älsklingen vaknade av det. Jag hatar mardrömmar, jag blir så oerhört skräckslagen i drömmarna och känslorna kan sitta i länge efter att jag har vaknat. Även denna gång får jag obehagskänslor nu efteråt då jag tänker på det. Men så kom jag på det: mardrömmar är ju vanliga när man är gravid! Det kan ju precis lika gärna vara en slump, men nu är jag iaf inte arg på mardrömmen längre. =)

Och svettningarna! Gud, dessa svettningar! De känns verkligen precis som nedregleringsvallningarna. Det riktigt hettar under huden, i ansiktet, på låren, på bröstet. Sitter i ngn minut och sedan är det borta igen. Hade riktigt svårt att somna igår kväll pga detta. Det var täcke av, täcke på, täcke av, täcke på, svett, svett, svett...

I övrigt kände jag imorse en liten gnutta illamående och det sitter fortfarande i. Jag försöker hålla mig på jorden och påminna mig själv om att det ju faktiskt kan vara nervositet lika gärna som gravidillamående. Men även detta bidrar till det där lilla hoppet som börjat spira.

Låt det nu inte grusas igen, snälla fertilitetsgudar!

Känner mig sviken och övergiven

Så var det då dags igen. Fick idag bekräftat min misstanke om att ytterligare en vän ska bli förälder.

Denna gång är det min fd killbästis som ska bli pappa. Jag skriver fd eftersom det är så det är och har varit länge nu. Det var evigheter sedan vi sågs och även evigheter sedan vi ens pratade i telefon. Han har som så många andra långsamt glidit ur mitt liv i och med barnlösheten.

Och nu fick jag alltså idag bekräftat att han ska bli pappa.... genom Facebook! Återigen får jag bekräftat att ingen förstår vilken kris det är vi är mitt uppe i, och att ingen faktiskt orkar fråga hur de bäst kan stötta.

Istället blir man sist med att få veta. Man får t o m inte ens höra det personligen, utan genom ett gästboksinlägg från en vän till en annan. Det är väl jobbigt att berätta för mig, det förstår jag. Men jag var också så naiv att jag trodde att man därför förstod att det skulle kännas ännu jobbigare att bli sist med att få veta. Och att man känner sig rätt sviken när en vän inte ens kan övervinna det jobbiga för sig själv och berätta personligen.

Hade han varit en engagerad vän och stöttat mig under barnlöshetskrisen hade han också vetat hur man tänker. Att man mår bäst av att vara först med att veta. Att man inte vill bli ignorerad - men det kanske man kan räkna ut? Att ngn annans glädje faktiskt kan spä på ens egen sorg och känslan av utanförskap. Men, jag inser att ingen av mina vänner kan hantera min livskris, och tyvärr är de inte många som ens orkar försöka. (Den som förtjänar en eloge är Gravida vännen. Hon är den enda som verkligen försöker förstå och riktigt engagerar sig) Jag faller i glömska och får klara mig själv. Det är som när man förlorat en närstående och folk inte klarar av att se en i ögonen. Jag känner mig som en spetälsk.

Det känns som att jag är förlamad. Som att jag varit förlamad sedan hela det här barnlöshetshelvetet gjorde intåg i mitt liv. Och de vänner som tidigare suttit bredvid mig i soffan - många inte ens intresserade av sina egna ben den dagen då jag började gråta över mina - börjar nu helt plötsligt en efter en att resa sig, springa iväg och lämna mig ensam kvar. De flesta vänder sig inte ens om för att ta farväl. Om de inte ser mina odugliga ben kan de springa med lättare steg på sina egna...

Om de bara hade tagit sig tiden att sätta sig in i min situation. Att om så bara för en dag låtsas att de själva hade odugliga ben och testa hur det skulle kännas att leva mitt liv. Då kanske de hade kunnat förstå en gnutta. De kanske hade kunnat ta sig lite extra tid med just mig, där i soffan och förvarna. Informera mig om att de nu själva tröttnat på soffan och börjat fundera på att testa sina ben. De hade kunnat vända sig till mig som första person och sagt: "Nu reser jag mig och går". Istället för att smyga upp och tassa därifrån när jag sover.

Jag tillskriver barnlöshetshelvetet ytterligare en förlorad vänskap, ett förlorat förtroende och konstaterar att det snart inte finns ngr kvar att förlora...

Farliga dag 11 (ET+11)

Så är den alltså här. Farliga dag 11. Dagen då drömmarna grusades första gången. Nåja, definitivt inte första gången egentligen, om man räknar de otaliga ggr mensen gjort mig ledsen innan vi började med IVF. Men iaf första gången då vi verkligen byggt upp hoppet om att det äntligen var vår tur.

Dag 11. Den har på något sätt blivit milstolpen i denna behandling. Förra gången hade jag inte alls sjåsat upp den så och jag har ingen aning om varför jag gjort det denna gång. Jag vet ju egentligen att bara för att mensen inte kommer idag så betyder inte det att den inte kan göra det imorn istället. Men ändå är det idag som jag har fasat så för. Knepigt.

Jag har bara varit vaken sedan 9.45 och ändå har jag redan hunnit kolla trosorna 30 ggr. Utan överdrift! Jag tycker hela tiden att det känns som att det börjar sippra och får panik, men hittills: ingenting. Jag kommer att vara galen innan denna dag är slut om jag ska fortsätta så här... Kommer mensen så kommer den och det finns ju ingenting jag kan göra åt det. Men ändå blir jag sådan här. Hur störd är man inte?

Magen känns konstig dessutom och jag tycker inte om det. Jag vill inte känna ngt alls. Så länge inget känns är det iaf inte mens, för den känns. Nu molar det på ett konstigt ovanligt sätt. Det känns på båda sidorna men inget i mitten. Wierd. Har också haft lite värk i ländryggen, som jag brukar få vid mens. Men alla dessa konstiga symptom är ju omöjliga att tolka och jag borde sluta analysera ihjäl det. Men hur gör man?

Snälla, söv mig ngn och väck mig om en vecka när jag vet säkert! Varför ingår inte ett treveckors IVF-koma i behandlingen?

Tillägg: Glömde dokumentera två symptom: huvudvärk hela dagen igår och i förrgår. Sedan igår har jag också börjat få värmevallningar igen, precis som de man har under nedreglering. Detta är ngt helt nytt som jag inte känt tidigare försök och jag tycker att det är helskumt, men hoppas att det är positivt.

Rädslan växer (ET+10)

Bara för att jag igår skrev att jag inte kände så mkt molvärk längre så började det förstås att mola som sjutton igen sent igår kväll. Precis som mensvärk känns det och det skrämmer livet ur mig. Nu när jag tänker efter så föredrar jag helt klart ingen molvärk framför den mensvärksliknande skrämselsmärtan. Den stickande känslan är den enda som jag ser som positiv, men den har jag inte känt av på ett tag, när jag tänker efter. Typiskt!

Bröstvårtorna är förresten inte alls ömma längre, det försvann för ngr dagar sedan.

Just nu har jag inte alls ngn positiv känsla. Klart att jag hoppas, men jag börjar bli mer och mer övertygad om att det blir mens och inte plus om ngr dagar. Skulle mensen hålla sig borta imorn - den kritiska 11:e dagen då mensen gjorde sitt intåg efter första IVF:n - så kanske jag vågar tro lite på det igen. Men idag är en dålig dag, en dag med rädsla och ont om tro.

Halvvägs (ET+9)

Sitter i soffan och plågas av den alltid lika värdelösa Melodifestivalen som Älsklingen envisas med att titta på. Jag förundras varje år över att det skrivs så många menlösa låtar och att det varje år tycks gå hem hos folk ändå. Ge mig en melodifestival med t ex Kent, Robyn, Anna Ternheim och Laleh och det hade varit en fröjd att titta/lyssna. Men det kommer ju aldrig att hända. Vi lär få dras med töntiga Alcazar, överspelande Caroline af Ugglas och menlösa Shirley Clamp i ngr år till, tills det dyker upp nya menlösa artister redo att anta scenen. Suck! Nästa lördag är det jag som bestämmer kvällsaktivitet...

Dag 9 sedan ET idag och 9 dagar kvar till officiell testdag. Jag är alltså halvvägs! =) Men det är nu de svåra dagarna börjar. Det är nu mensen kan dyka upp när som helst och rasera allt för femtielfte gången. Första försöket kom mensen på dag 11. Jag hoppas slippa uppleva det igen.

Molvärken har helt klart avtagit sedan i onsdags. Jag antar att det är sviterna efter ÄP som nu helt ebbat ut. Kvar nu är en lättare molvärk som inte kommer lika ofta, men ändå till och från varje dag och jag hoppas så att det är ett gott tecken! Den stickande känslan kommer också då och då och ibland sticker det också lite i ljumskarna. Jag vill så gärna att det ska vara bra symptom!

Förra gången hade jag kraftig mensvärk dagarna innan plusset, men jag vet ju inte om det var positivt av graviditeten eller ngt som tydde på missfallet som skulle komma. Så jag önskar att det kommer att kännas annorlunda denna gång. Mensvärkskänslan skrämmer mig och är inget positivt i mitt minne från min korta graviditet. Tredje gången gillt och jag önskar mig ngt nytt som jag inte har känt förut!

Analys och ilska (ET+6)

Analysfreaket är tillbaka. Om jag inte får utlopp för analysfreaket i mig åtminstone en gång om dagen så blir jag koko, så det kommer nog bli ett sådant här inlägg per dag.

Igår tilltog molvärken rejält på em. Typisk mensvärkssmärta fast kortare "intervaller" eller vad man ska kalla det. Det molar till ordentligt i ngr sekunder - stundtals riktigt kraftigt, i klass med smärtorna jag hade vid missfallet - och sedan sjunker det undan igen. Jag har märkt ett tydligt samband mellan smärtorna och rörelse. Om jag t ex suttit ett tag och reser mig kommer molvärken. Eller när jag vänder mig i sängen. Jag har t o m vaknat ett par ggr inatt när jag vänt mig i sömnen och molvärken tagit fart.

Utöver den vanliga molvärken har jag också känt en mer stickande känsla till och från. Först och främst på ett och samma ställe, lite till höger i magen där jag kände av de kraftigare sticken i förrgår kväll. Jag vill så gärna tro att det är ett av mina små embryon som håller på att borra sig in, men jag vet att det lika gärna kan vara ngt helt annat.

Det är ju det som är så jobbigt med symptom man kan få så här tidigt, de kan lika gärna vara tecken på att det inte lyckats, det är omöjligt att veta. Jag har haft liknande symptom efter alla 3 ET och första gången blev det ju ingen graviditet, men den andra blev det just det. Vilket det blir denna gång är ju alltså helt omöjligt att säga. Kan inte tiden bara gå FORT så att jag får veta?!

Bröstvårtorna är småömma som de varit ända sedan ET. Innan ÄP var de ju rejält ömma men ömheten avtog och har varit konstant sedan ET. Verkan av progesteronet förmodligen.

Det enda symptom som jag inte riktigt kan minnas om jag känt efter tidigare ET är stickningar i själva underlivet. Jag har främst märkt dem när jag ligger och ska sova. Det känns nästan som små små muskelryckningar.

Nåja, 6 dagar sedan ET idag, 8 dagar kvar till ev. tjuvtest...

Nu till ngt helt annat: igår skickade jag ett mkt arg mail till min mamma. Jag har varit arg och besviken länge och kände nu att jag var tvungen att sätta stopp för henne. Jag och Älsklingen har valt att berätta om det vi går igenom för ngr utvalda personer i vår omgivning. Dessa personer har alla förstått att detta är oerhört privat och - iaf så vitt jag vet - inte skvallrat till höger och vänster om vårt privatliv. Alla utom min mamma!

Det började under första IVF:n då jag blev totalt tagen på sängen vid en middag hemma hos mamma då mina bröder var och hälsade på från Sthlm, där de bor. Hux flux pratade mamma om vår IVF och det blev tydligt att mina bröder redan kände till det! Antingen mamma eller hennes man (mina bröders pappa) hade alltså berättat. Fy så sviken jag kände mig! Jag ville ju inte att de skulle veta!

Jag borde väl ha tagit upp det med henne redan då och ångrar verkligen att jag inte gjorde det. Men jag orkade väl helt enkelt inte med en jobbig grej till mitt i IVF:n och valde väl att fria hellre än att fälla denna gång och tog för givet att det inte skulle hända igen.

Men, nu har det blivit uppenbart att hela jävla släkten är väl insatt i vår barnlöshet och våra behandlingar!! I söndags var det mormor som kom fram och frågade om behandlingen och gjorde mig helt ställd! Jag vill inte få frågor från höger och vänster från folk som jag inte ens vill ska veta. Och hur lätt är det att försöka tänka på annat och släppa oron om så bara för ngr timmar på ett släktkalas om alla ska fråga om det hela jävla tiden?

Dessutom ska man nu vara ett samtalsämne mellan släktingarna när man själv inte är med. Man är helt plötsligt den alla pratar om och tycker synd om och jag hatar att vara den människan!

Jag har alltså inte själv fått välja vilka som ska få ta del av mitt privataste privatliv! Jag känner mig kränkt och är så jävla förbannad!!

Att min mamma är så jävla trög att hon inte fattar hur privat detta är, det hade jag aldrig kunnat tro och jag ångrar nu bittert att jag ens berättat för henne. Jag har aldrig haft ngn toppenrelation med min mamma och nu är det lilla förtoende jag hade som bortblåst...

Tillägg: Lillasyster Square, detta gäller inte dig även om jag antar att det var mamma som berättade för dig också. Inte heller dig, moster Pipperoni, det var ju jag själv som "bjöd in" dig till min blogg genom att skriva i din.
Om du hör till min släkt/bekantskapskrets IRL och INTE är ngn JAG berättat för så kan du räkna med att du hör till dem som jag inte vill ska veta. Läser du detta så är du också på min ANONYMA blogg oinbjuden och jag vill att du respekterar min vilja och slutar att läsa!

Stick? (ET+5)

Jag vet att jag har hakat upp mig på det här med sticken, och jag är tacksam för att ni påmint mig om att det faktiskt inte måste sticka till. Jag har blivit så insnöad på att det ska kännas eftersom det gjorde det så tydligt förra gången. Men å andra sidan finns det ju inget som säger att det absolut var "fäststick" jag kände den gången, det är ju min amatöranalys. Jag är duktig på att analysera, som vi kommit fram till tidigare.

Hursomhelst, här kommer dagens analys:
Igår kväll när jag låg och försökte sova trots Älsklingens snarkmaraton så kände jag det jag hade väntat på - tror jag, det var svårare att definiera känslan i liggande position. Men det jag tror att jag kände var iaf stick. Först ett ganska kraftigt, som var det som fick mig att bli klarvaken och börja fundera. Därefter ngr småstick under ca 15 min. Det kraftiga sticket kändes lite åt höger sida till och de små sticken satt på samma ställe, förutom ett par st som kändes mer till vänster. Jag vill så gärna tro att det var Trazan och/eller Banarne som boade in sig! Men om jag ska vara realistisk så vet jag ju att det lika gärna kan ha varit den sedvanliga gasbollen som är min mage varje kväll, som spökade. Det enda som talar emot det är att det kändes på höger sida och tarmbråket brukar kännas mer åt vänster.
I övrigt så har molvärken tilltagit idag. Hittills iaf.
Slut analys.

Inga stick idag (ET+4)

Bläää, livmodern har varit helt stickfri hela dagen! Molvärken kommer och går som den har gjort sedan ÄP, men har börjat avta lite. Svullnaden är oförändrad sedan igår och jag kan fortfarande inte ha ngt annat på mig än mina baggyjeans och en jeanskjol som hänger på höften. Men mestadels blir det mjukisar så att inget klämmer obekvämt på magen.

Idag var jag hos Stina igen. Både hon och jag märkte att min sinnesstämning inte var så i botten som förra gången jag var där. Jag kunde t o m skratta litegrand när vi kom in på t ex stereotypa könsroller som jag och Älsklingen lyckats hamna i. Det var ett bra samtal och för första gången kände jag mig gladare när jag gick därifrån och inte deppigare som jag brukar. Jag traskade hem i lagom takt och njöt av solen som sken.

Jag fick en hel del tänkvärt att ta med mig och arbeta med denna gång. T ex föreslog hon att jag skulle försöka att inte grubbla för mkt över framtiden just nu utan istället lägga upp en plan enbart för de här två jobbiga veckorna av ovisshet som jag är mitt uppe i. Det är ett gott råd för jag är ett riktigt analysfreak och tenderar att alltid tänka ut olika scenarier av varje situation redan innan man har någon som helst möjlighet att veta åt vilket höll situationen kommer att gå. Jag grubblar redan över allt man kan tänka sig att grubbla över om vi skulle lyckas nu, och likaså över allt man kan tänka sig att grubbla över om vi inte lyckas nu, och om vi skulle lyckas men få mf igen osv. osv. Och man behöver ju inte ha ngn examen i psykologi för att fatta att det inte är speciellt hälsosamt. Så nu ska jag iaf försöka följa Stinas råd och inte planera längre fram än till testdag.

ET+3

Tre dagar sedan ET nu och magen har så sakteliga börjat anta normal form igen. Den är fortfarande svullen som en boll, men iaf inte som en badboll längre! Men ont gör den fortfarande. Det är svårt att gå på toa och nysningar försöker jag undvika till varje pris. Aj! Jag tycker att det är konstigt att jag alltid får dessa överstimuleringssymptom trots att jag uppenbarligen INTE är det minsta överstimulerad. 5 ägg kan ju definitivt inte räknas som överstimulering - snarare lite understimulering. Jag fattar inte varför min kropp beter sig så konstigt. De har ju inte hittat ngt fel på mig så jag borde ju kunna producera massor med fina ägg. Jag är så jävla besviken på min kropp, den är fullkomligt oduglig! Att den dessutom blivit ful som fan under åren med hypotyreos och barnlöshet gör ju inte saken bättre. Usch! Jag vill byta mot en ny.

Dag 3 idag alltså och om Trazan och/eller Banarne vill stanna i mig så borde de fästa imorn eller på tisdag. Förra gången kände jag tydligt ett par kraftiga stick i livmodern när Lillgrodan fäste, de gick inte att ta miste på. Jag kommer med andra ord att vara en hysterisk "stickletare" imorn och på tisdag. Och känner jag ingenting så vet jag inte vad jag gör, då kommer jag nog räkna med att det gått åt helvete.

Den 16:e har jag testdag om jag ska lyda SU och vänta i 18 dagar, men det kommer aldrig att hända. Så väl känner jag mig själv att jag vet att jag aldrig kan hålla mig i 18 dagar, det har ju bara gått 3! Nä, jag har iaf lovat mig själv att inte tjuvtesta före den 12:e, men jag ska försöka hålla mig till den 14:e. Ett plus på alla hjärtans dag vore härligt!

Imorn ska jag till Stina - psykologen på SU - igen. Det ska bli skönt, det är alltid skönt att prata med henne. Även om jag oftast är mer ledsen när jag går där ifrån än när jag går dit. Men det är ju inte så konstigt när man medvetet drar fram alla de känslor som man annars dagligen kämpar för att undertrycka. Det borde man inte - jag vet! Men hur ska man annars ta sig igenom dagarna?

Nu ska jag åka på släktkalas och fira kusin E. Moster Skräppans dotter, som fyllde 18 år igår. Jag kan bara föreställa mig hur det måste kännas att fira 18-årsdagen när ens mamma dött två veckor tidigare =( Jag hoppas att vi ska kunna ha ett trevligt och positivt kalas iaf. Och jag hoppas att ingen frågar mig om behandlingen, jag vill verkligen inte prata om det med hela släkten! Om jag hade fått välja hade de inte ens känt till våra försök, det är för privat...