Knäckt

Jag är helt knäckt. Avbruten på mitten och det enda som kan limma ihop mig igen är onåbart. Andra halkar in på bananskal. Det har inte varit många bananskal i mitt liv, jag kan faktiskt inte minnas några alls.

Jag dryper återigen av bitterhet. Badar i "synd-om-mig-tankar". Famlar efter något litet ljus i mörkaste mörkret. Tjippar efter luft.

Rock bottom

Den här dagen har varit den jobbigaste dagen "barnlöshetsmässigt" sedan missfallet för 1 år sedan. Det har helt enkelt varit ett par jobbiga överraskningar för mycket och jag känner mig helt slut. Manglad.

Livet är för jävla orättvist och idag vill jag bara inte vara med. Jag orkar inte mer. Jag är trött på glada besked jag helst hade sluppit och svullna rödgråtna ögon.

Jag hatar att vara jag. Jag hatar mina känslor. Jag hatar min skitkropp. Jag hatar mig.

Infertilitetens värsta biverkningar

Ingen berättar för en om de psykologiska och sociala biverkningar som infertiliteten för med sig. De många biverkningar som hormoner i spray- och sprutform för med sig är ingenting jämfört med sorgen, rädslan, maktlösheten och förlusten av vänner.

Jag är rädd att det är dit jag har kommit igen, till den punkt då barnlösheten slukat en vänskap.

För ganska exakt ett år sedan fick jag en ny vän. Hon började på mitt dåvarande jobb och vi fann varandra direkt. Vi blev oskiljaktiga på jobbet och hade otroligt roligt ihop. Jag slutade på jobbet vid årsskiftet men vi höll kontakten och det blev många luncher och fikor under våren. Vi lärde känna varandra bättre och jag trivdes verkligen i hennes sällskap. Vi har många gemensamma åsikter och intressen och är nog ganska lika. Hon är en fantastisk tjej som alltid fick mig att bli glad och må bra!

Jag kände mig trygg med henne och vi har pratat mycket om barnlösheten och våra behandlingar och även om föräldraskap och framtid. Jag trodde verkligen att hon förstod.

Under sommaren blev vår kontakt mer sporadisk och nu i höst har vi bara hörts av någon enstaka gång på facebook och sms. Vi har båda haft mycket på vårt eget håll och det har inte blivit av att träffas sedan i våras. Nu inser jag att det kanske inte bara varit en slump från hennes sida.

I förrgår gick jag in på hennes facebooksida och möttes av logginlägg från folk som gratulerade henne till graviditeten. Trots att min gravidradar är på topp och jag kände på mig att hon var gravid så slog chocken till stenhårt och jag blev alldeles kallsvettig. Jag känner mig oerhört sårad. Jag trodde verkligen att hon förstod och att hon inte ens hört av sig till mig och berättat visar ju tyvärr att det gjorde hon inte alls. Än en gång får jag det bekräftat att det finns inte någon i min närhet som förstår. Det kan bara den göra som själv gått eller går igenom den här jävla skiten.

Men jag trodde att hon i alla fall förstod hur övergiven och utanför man känner sig när alla andra omkring en bildar familj på löpande band, för just det har vi pratat om. Jag trodde att hon förstod att man vill vara bland de första som får veta, att det är det man behöver för att kunna tackla det och vänja sig vid tanken. För även det har vi pratat om. Vi har nämligen en gemensam vän i Mammavännen och vi har pratat mycket om hur jag hanterat hennes graviditet och att hon nu blivit mamma. Och jag vet att jag nämnt att det betydde oerhört mycket för mig att jag var en av de allra första som fick veta att hon var gravid.

Men nu kunde alltså min vän inte ens ta sig tiden, modet, eller vad det nu är som saknats, och berätta för mig. Ännu en gång har en vän smugit upp ur soffan och lämnat mig, sovande och lam, och sorgen tar över. Jag känner mig som världens mest ensamma människa och jag är rädd att infertiliteten inte kommer att vara nöjd förrän jag är helt utan vänner.

Dessutom känner jag mig dum som uppenbarligen värderat vår vänskap högre än vad vännen gjorde. Trots att vi inte känt varandra speciellt länge såg jag henne som en riktig vän och jag såg en lång vänskap framför mig. Men kanske gjorde aldrig hon det, och nu vet jag inte hur jag ska göra. Höra av mig till henne och säga vad jag känner? Låta det bero och vänta på att hon ska höra av sig? Hur som helst känns det som att detta förstört mina chanser till att uppriktigt glädjas med henne, för hur ska jag kunna det när hon inte ens varit intresserad av att dela glädjen med mig?

Den senaste tiden har jag mått ganska bra och lyckats leva med barnlösheten istället för att låta barnlösheten leva av mig. Men i och med detta påmindes jag om det som är min mörka verklighet och att tro att jag skulle kunna undvika den var idioti.

Jag är en blödig jävel

Japp, jag erkänner. Blödigare jävel än jag är nog svårt att hitta faktiskt.

Jag lipar eller åtminstone blir tårögd flera flera ggr varje dag. Över småsaker, över världen, över orättvisor, över sådant som är vackert, över fina gester, över stora känslor - över alla mina känslor egentligen. Jag är helt enkelt blödig.

Jag har just lipat mig igenom en repris av Grey's anatomy. Avsnittet då Derek och Meredith ger bort sitt bröllop till Issie och Alex. Visst, det är ett lipigt och vackert avsnitt, men jag lipar mig igenom varje Grey's-avsnitt. Jag lipar mig igenom de flesta Vänner-avsnitt också (ja jag vet att det är en humorserie), för att inte tala om min favoritserie genom tiderna: Sex and the City. Japp, mycket tårar där också.

Jag lipar till och med till TV-reklam. Till reklamen för "Friends" (visst heter den så, antimobbningsföreningen?) till exempel. Den med den lille pojken som har ryggsäcken full med elaka ord som han har fått kastade över sig hela dagen. Den lille pojken som en dag äntligen får plocka upp ett "Hej" ur ryggsäcken. Jeeesus, vad jag kan lipa av den reklamen. Och den med barnen som bär på så tunga bördor att hela bussen tyngs ned, att billarmen sätter igång när de går förbi och att betongtrappan vittrar sönder under deras fötter.

När Älsklingen är med försöker jag oftast svälja och blinka bort tårarna. Jag känner mig fånig som sitter och lipar över den lilla hunden som har förlamade bakben och katten som föddes helt utan. Man kan ju inte lipa över allt!

Men när jag är själv, som idag, då är det fritt fram och jag bölar, snyftar och snörvlar till Issies och Alex bröllop. Och tanken slår mig: hur ska jag en vacker dag klara av mitt eget bröllop?! Hur vackert är det med en snorig brud som inte ens kan pressa fram ett "ja"?

Gräsänka

14.40 lyfter Älsklingens plan mot London. Han åker med sin pappa och pappans polare och ska vara borta till på söndag. Ursprungsplanen var att det hela skulle vara en fotbollsresa, men Älsklingens klantiga pappa kollade inte upp om det gick någon match denna helg, innan han bokade resan i somras. De är alla tre Arsenal-fans och hoppades förstås på att få se en Arsenal-match, men någon sådan spelas inte i London denna helg. Det skulle visa sig att ingen Premier League-match spelas i London denna helg! Det spelas inga Premier League-matcher alls någonstans! Det är nämligen speluppehåll pga VM-kval. Karlar och planering...

Så nu vet de inte riktigt vad de ska göra i London över huvud taget. Även Sverige spelar ju VM-kval denna helg, t o m en "måstematch", så nu ska de försöka leta upp någon pub eller sportbar där det går att se Sverige-matchen. Man kan ju inte annat än skratta åt så klantiga karlar! Jämfört med sin pappa är Älsklingen faktiskt riktigt förutseende och även om äpplet inte har fallit jättelångt från trädet, så i alla fall en liten bit.

Stackars Älsklingen såg inte alls fram emot resan nu utan grämde sig mest över att han kommer att missa sin kickboxningsträning på söndag. Jag hoppas att han i alla fall får en rolig resa.

Jag önskar bara att vi hade haft lite trevligare vår sista dag och kväll ihop innan han åkte. Men gårdagen och förmiddagen idag ägnades mest åt bråk tyvärr. Om vad vill jag inte ens skriva, men som så många ggr förr handlar det om saker som får mig att känna att han inte är den jag en gång trodde och det gör mig så oerhört ledsen och besviken.

Därför kände jag att det skulle bli ganska skönt att han åkte, att jag skulle få tid för mig själv till att tänka. Men nu saknar jag honom redan och ångrar att jag varit så kall och avståndstagande det senaste dygnet. Men saknaden är ju nyttig den också och förmodligen precis vad jag behöver just nu. Hade han varit kvar hemma hade jag fortfarande varit förbannad och avståndstagande, men nu får jag istället chansen att tänka igenom det hela i lugn och ro. Och dessutom chansen att sova ordentligt några nätter utan snarkmonster!

Nix nej, no IVF

Idag (tisdag) blev samtalet med Älsklingen äntligen av. Och resultatet? Uppskjuten IVF... igen. Han vill inte innan jag har fått nytt jobb, men jag är övertygad om att det inte är hela sanningen. Själv ser jag det dessutom bara som en fördel att få chansen att göra denna IVF utan att behöva tajma in det med jobb, utan att behöva ljuga. Dessutom skulle jag vara hemskt förvånad om jag inte har nytt jobb innan årets slut.

Men, vill han inte så vill han inte och det är ju inte bara mig det handlar om. Jag är besviken, förstås. Jag var helt inställd på att göra behandlingen nu. Inställd på att få den överstökad och börja nästa år med nya fräscha tag. Ja, jag räknade i första hand med att behöva fortsätta IVF:andet, på privatklinik. Men om vi trots allt skulle ha lyckats så hade det ju varit ett ännu bättre sätt att påbörja det nya året. Nu blir det väl till att påbörja även 2010 med en ny IVF på SU. Inte precis vad jag hade tänkt mig.

Ännu en jul som ofrivilligt barnlös med andra ord. Inte ens ett litet myrsteg närmare målet. Trött trött trött.

IVF-funderingar

Ännu en kväll med laptopen i knäet och snarkande älskling bredvid. Denna kväll har jag visserligen tro på att även jag ska kunna somna i hyfsad tid eftersom jag vaknade samtidigt som Älsklingen i morse. Men först ska jag kolla klart på "Bourne"-filmen som går på tv.

Funderar över vår sista IVF (sista på SU). Som jag skrev i augusti så har vi vår sista IVF inbokad nu i oktober/november, men jag har varit fullt inställd på att skjuta upp den ytterligare. Jag har varit inställd på att detta år skulle få bli helt IVF-fritt och att vi skulle börja på nytt efter nyår. Men efter mitt besök hos mammavännen och underbara Guldklimpen så har jag vacklat i min beslutsamhet. Så pass så att jag den senaste månaden helt har lutat åt att faktiskt genomföra den nu i höst.

Eftersom jag inte själv riktigt vetat vad jag vill så har jag inte tagit upp frågan med Älsklingen, förrän i förra veckan. Jag hade väntat mig att han skulle ha samma inställning som han alltid haft, dvs att lämna alla beslut till mig. Men denna gång möttes jag av en helt annan reaktion än väntat. Han tycker absolut att vi ska vänta till efter nyår. Och jag som just insett att det vill jag inte alls! Har försökt ta upp frågan igen ett par ggr men inte mötts av någon vidare vilja att prata om det, tvärt om.

Vi har haft en minst sagt stormig sommar vad gäller vår relation och på ett sätt förstår jag om han vill vara lite försiktig och avvakta till vi är mer stabila. Själv känner jag att vår stormiga sommar lämnat efter sig ett lugn och en säkerhet som jag saknat tidigare i vår relation; en säkerhet om att vi kan ta oss igenom vad som helst och att vårt förhållande faktiskt är starkare än någonsin. Vår stora kris fick mig att vakna upp och inse en hel del om mig själv och sedan dess har jag också jobbat mycket med min egen utveckling och har nu en helt ny syn på livet och relationen. Just därför känner jag mig säkrare än någonsin vad gäller oss, för den jag är idag skulle aldrig reagera som jag gjorde i somras (lång historia) och jag tror verkligen att vi aldrig kommer att hamna i en liknande kris igen. Andra kriser, ja självklart, men inte baserade på skitsaker, som det faktiskt rörde sig om i somras. Jag kommer aldrig att reagera så starkt som jag gjorde över skitsaker igen, det är ett som är jävligt säkert! Därför ser jag ingen anledning att skjuta upp IVF:n pga relationen.

Min orsak har varit att jag inte känt mig mogen igen, varken fysiskt eller psykiskt. Men eftersom jag inte känner så längre så blev jag i ärlighetens namn ganska paff när Älsklingen sa att han vill vänta.

Jag tror att oron över vår relation inte är hela sanningen. Jag tror att han är rädd. Rädd att jag ska bli den hysteriska, desperata kvinna som jag varit under våra tidigare behandlingar. Då allt kretsade kring IVF och jag var ett riktigt nervvrak. Det är precis den rädslan som ju har stoppat mig från att vilja ge mig in i skiten igen. Men jag är inte rädd längre. Även inför IVF känner jag ett lugn just nu. Det blir som det blir. Självklart kommer jag känna en enorm sorg om det misslyckas igen - det ska jag inte sticka under stol med - men jag är också helt inställd på att så kan bli fallet. Jag känner mig mer förberedd än tidigare. Jag känner inte samma behov av att ställa världens högsta krav på Älsklingen - och mig själv - inför behandlingen, som jag gjort tidigare. Jag tror att jag under denna behandling för första gången kommer att lyckas med att just "slappna av och leva som vanligt" som det ständigt tjatas om på kliniken. För jag har äntligen insett att den lilla lilla fördel som alla mina idéer kring hur man bör leva inför och under IVF (Inte äta ditt, inte äta datt. Inte dricka en droppe. Inte basta. Äta 7327 olika vitaminer osv.) kanske för med sig, den kan aldrig mäta sig med den psykiska press, den psykiska terror, som man utsätter sig själv - och sin partner - för. Det är helt enkelt inte värt det! Går det så går det! Och gör det inte det... ja då har vi förbrukat våra landstingsförsök och får börja gräva djupt i plånböckerna om vi vill fortsätta och först då kanske det kan finnas idé att experimentera lite mer med hälsokostpreparat, akupunktur, homeopati m.m. Men just nu varken orkar jag, eller har någon lust och jag är övertygad om att det i alla fall inte kan skada om jag är lite mer lugn och harmonisk och lite mindre hysterisk under nästa behandling. Om inte annat så kommer i alla fall både jag och Älsklingen må tusen ggr bättre av det. Så Älsklingen behöver inte vara rädd, inte för det här i alla fall!

Förmodligen ligger det fler saker bakom hans ovilja också, sådant som han inte vågar tänka på. Samma oro som självklart finns kvar hos mig, samma rädsla för att misslyckas, för att alltid misslyckas. Men jag är i alla fall inte längre rädd för att försöka!

Dessutom inser jag att det rent praktiskt vore ganska lämpligt att genomföra behandlingen nu. Jag har ju för tillfället inget jobb och just i IVF-sammanhang känns det faktiskt som en fördel. Jag behöver inte ljuga och sjukskriva mig för maginfluensa eller liknande när det är dags för ÄP och ET. Jag har en helt annan möjlighet att ta det lite extra lugnt under sprutperioden om det skulle behövas, och det känns skönt.

Får jag sedan jobbet som jag hoppas på så börjar jag inte förrän 1:e december och då är vi klara med skiten och jag kan koncentrera mig på att göra ett bra jobb. Med eller utan bebis i magen.

Imorgon ska jag se till att ta upp ämnet till diskussion och så får vi se vad vi kommer överens om. För hur gärna jag än hade velat ge Älsklingen lite mer tid att fundera över vad det är han egentligen känner och en möjlighet att överväga alternativen, så måste beslutet tas för om vi kör nu så ska jag börja spraya på onsdag! Jesus, vad tiden springer iväg!

Nattugglan rapporterar

Sömnlös igen, förstås. Älsklingen snarkar som en gris och jag sitter bredvid i sängen med laptopen i knäet.

Vakenheten är totalt meningslös. Jag surfar lite på Tradera, slöläser bloggar. Håller för näsan på Älsklingen för att se om det biter på snarkningarna. Zappar mellan våra 78 kanaler bara för att finna att alla filmkanaler visar porr så här dags. Fastnar med ett halvt öga på "Gifta på låtsas" - tråkfilm. Håller för munnen på Älsklingen för att se om det ger bättre resultat. Funderar lite över vad jag ska hitta på imorn, men det är omöjligt att planera eftersom jag inte vet hur död jag kommer att vara. Död? Ja, men en 4:a eller en 8:a på dödskalan? Klarsynta tankar inte fullt så klarsynta när klockan närmar sig 2. Håller för näsan och munnen på Älsklingen och han blir äntligen tyst i några sekunder, bara för att snarka ännu värre när jag släpper. Räknas det som självförsvar om man mördar någon som snarkar sönder ens öron?

Note to self: ring fastighetsbolaget på måndag för att tjata om större lägenhet!

Avundsjuk på Andie MacDowells hår. Vackra mörkbruna lockar. Vill också ha lockar! Mitt tjocka tagelhår är bara (litelite) lockigt om jag låter det självtorka när jag sover. Men efter någon timme i lodrät position har det tunga jävla håret hängt ut sig och lockarna är ett minne blott. Blä.

Klockan har passerat 2 och nu måste jag sova! Vare sig min hjärna är med på noterna eller ej... Förra natten var fylld med obehagliga drömmar och jag vaknade snyftande och med en känsla av total ensamhet. Hela jag tycks vara i obalans just nu. Ser inte direkt fram emot sömnen och det underlättar ju förstås inte.

"Gifta på låtsas" är faktiskt lite underhållande ändå. 30 min återstår av filmen och sen kan väl ändå John Blund komma och hälsa på? Snälla snälla John, har du tid med mig?

Sleepless in Götet

Jag kan inte sova.

En sysslolös vecka räcker för att vända upp-och-ned på min dygnsrytm. Jag är en äkta nattuggla och har varit det så länge jag själv kan minnas. Dödstrött på mornarna och klarvaken och som mest klartänkt runt midnatt.

Imorse skulle jag ju dock upp på jobbintervju så för säkerhets skull tog jag en insomningstablett igår kväll för att inte ligga vaken till kl 3 som natten innan, och jag somnade som en stock. Trots det var jag i morse lika morgontrött som alltid, det ligger väl helt enkelt i mina gener. Dessutom kände jag mig småfull av tabletten och hade ännu svårare än vanligt att masa mig ur sängen.

Då kan man kanske tro att det skulle leda till att jag enkelt kunde somna ikväll, men icke sa Nicke. Jag var dödstrött vid 20-tiden, men det kändes ju lite väl tidigt att gå och lägga sig redan då. Så nu när jag borde sova är jag förstås pigg igen. Och imorn kommer jag väl att sova bort halva dagen igen. Usch, ibland blir jag så trött på mig själv.

Älsklingen ligger ett par meter bort och snarkar så att rutorna skallrar, och jag är avundsjuk på honom. Han hör till den där bortskämda sorten som kan somna var och när som helst, bara han blundar några sekunder.

Inte nog med att det är allmänt orättvist, hans snarkningar à la grizzlybjörn underlättar ju inte direkt för en sömnlös jävel som jag...

Så, här sitter jag och kollar på kassa b-filmer på filmkanalerna och bloggar om ingenting alls.

Intervjun avklarad

Jaha, då är det bara att vänta... Var på jobbintervjun idag och nu måste jag vänta i tre veckor på att få besked.

Av oss tre som var där var jag helt klart högst kvalificerad och när vi pratade lite medan arbetsgivaren inte var i rummet, så visade det sig att jag hade blivit erbjuden en högre lön än de andra två. Men det är ju för den sakens skull ingen garanti.

Kan varken säga bu eller bä om själva intervjun. Det där är så himla svårt! Jag hatar jobbintervjuer, man vet aldrig vad de vill höra och jag får alltid blackout när jag ska svara på deras frågor.

Det värsta jag vet är när de frågar vad man har för dåliga egenskaper. Jag kan komma på ett helt gäng, men de har alltid bara med relationer och privatliv att göra och därför sitter jag alltid som ett frågetecken och kan inte komma på något. Hur ödmjukt verkar det? Men ärligt talat, vad vill de egentligen att man ska säga?! De vill väl knappast höra att man är en lat jävel, aldrig kommer i tid, inte kan ta kritik, är långsam, eller någon annan skit? Så varför frågar de egentligen?

Jag drog till med att jag är pedant (vilket det i och för sig ligger något bakom) och har svårt att släppa ifrån mig saker innan jag är helt nöjd. Får väl hoppas att det svaret gick hem... Tjejen var ett riktigt stone face.

Vänta vänta vänta... Jag är duktig på att vänta. Är vi inte alla det, vi ofrivilligt barnlösa?

Liten självförtroendeboost

Bara 30 min efter att jag postat mitt inlägg igår så ringde min mobil. Det var en rekryterare från Uniflex som ringde om ett jobb som ambulerande receptionist, som jag sökte bara 45 min tidigare. Så på torsdag ska jag dit på infomöte och intervju!

Precis vad mitt jobbsökarsjälvförtroende behövde! :-)

Trött, trött, trött...

Jag är helt slut. Jag har återigen hamnat i en riktig trötthetsperiod.

Det tar så oerhört på krafterna att vara arbetslös igen. Man känner sig så usel och totalt värdelös av att söka jobb efter jobb efter jävla jobb men aldrig få något! Det spelar ingen roll att jag innerst inne vet att jag är kompetent och att den arbetsgivare som väl anställer mig i framtiden kan skatta sig lycklig, när man bara är ett CV i mängden bland hundratals och aldrig ens får komma på intervju.

Jag har ett starkt CV och är duktig på att formulera mig i personliga brev, men när man hela tiden slåss med sökanden som har några fler års erfarenhet så hjälper inte det alls. I de fall där jag faktiskt har gott om erfarenhet är det istället just det som ställer till det - att jag snarare är överkvalificerad och arbetsgivaren inte vill anställa mig för att de undrar varför i hela världen jag söker ett sådant jobb!

Att jag bara vill ha ett enkelt jobb med hyfsad lön och hyfsade tider; ett jobb som jag kan lämna bakom mig när jag går hem för dagen; ett jobb som betalar räkningarna medan vi gör IVF:er och som kan ge mig en okej mammapeng om det någon gång i framtiden kommer att bli aktuellt - det kan man ju inte säga!

Så jag fortsätter att ägna timmar och åter timmar åt att skicka ansökningar och se mailboxen fyllas med "tjänsten tillsatt av annan sökande"-mail. Och jag blir bara tröttare och tröttare...

Gubbstrutt!

Besiktigade min lilla bil idag, och för första gången sedan vi köpte den för drygt 3 år sedan så gick han (japp, min bil är en han, som heter Hulken) inte igenom!

Bältet till mittplatsen i baksätet har en liten skada, som om en hund har tuggat lite på det. Denna skada fanns där när vi köpte bilen och har inte varit några som helst problem vid tidigare besiktningar.

Men tror ni inte att jag just idag åkte på besiktingsgubben from hell, mr Gnällspikgubbstrutt himself?

Så nu måste jag byta ut bältet (som aldrig ens använts eftersom jag aldrig haft 4 passagerare i bilen och förmodligen aldrig kommer att ha), och sedan ombesiktiga bilen inom 1 månad! Grrrr!!!

Jobbsökeri

Dagen efter mitt förra inlägg om jobbet blev jag uppsagd.

Psykopaten (chefen) kom till butiken och efter att ha stått och skrikit på mig och en kollega i över 1 h om hur värdelösa vi var och att det var "fel" på oss, så avslutade han min anställning.

Jag var provanställd så han behövde ju egentligen inte ge några särskilda skäl, men det faktum att de skäl han faktiskt gav var ren bullshit (som t ex att jag sålde för dåligt, när sanningen var den att jag föregående vecka sålde bäst i Sverige...) förstärkte bara min tidigare övertygelse om att han faktiskt är sjuk.

Sanningen: jag accepterade inte hans vidriga stil mot oss anställda (och hans ständiga brott mot kollektivavtalet) och sa därför emot och det kunde inte han tåla och därför blev jag uppsagd.

Jag har ärligt talat aldrig varit så lättad att slippa ett jobb i hela mitt liv, å andra sidan hade det känts såå mycket bättre om jag hade hittat ett nytt jobb först och fått säga upp mig själv. Men med tanke på hur dåligt min kollega mår av att gå till jobbet varje dag nu så var det nog min vinst iaf, så att säga.

Enda nackdelen är förstås ekonomin, som riskerar att få sig en rejäl smäll av detta. Det är verkligen ingen rolig arbetsmarknad just nu och jag vill ju inte ta vilket jobb som helst. Ska jag inte förlora några pengar på detta så måste jag ha ett nytt jobb till den 1:e oktober... inte helt enkelt! Jag har redan några olika tillfälliga och deltidsjobb på gång, men jag kommer ändå vara tvungen att fortsätta söka efter något fast och på heltid.

Jag har dessa dagar märkt att det inte bara är arbetsmarknaden som har blivit svårare utan även själva jobbsökningsprocessen. Varenda j-vla företag har ju egna databaser där man måste registrera sin CV för att kunna ansöka! Så vad hjälper det att man har en färdig CV när man ändå måste ägna 1 h per jobb åt att fylla i alla sina anställningar, utbildningar och erfarenheter på respektive arbetsgivares hemsida? Vilket hästjobb!! Jag har ägnat hela dagen idag åt att söka jobb och allt som allt fått iväg ca. 10 ansökningar... puh. Varför kan man inte få välja om man vill ladda upp färdigt CV eller fylla i hela skiten igen?! Hur svårt kan det vara när man ändå söker en specifik tjänst? Jag förstår ju grejen om man gör en spontanansökan, men varför ska man behöva ägna all den tiden för att söka en utannonserad tjänst? Jag blir riktigt frustrerad. Tror jag skjuter mig själv om jag ska behöva läsa meningen: "ansökan via extern webbplats" igen...

Lille Guldklimpen

Gravida vännen födde sin förste son den 25:e februari i år och fövandlades därmed till "Mammavännen".

25:e februari blev hon mamma och igår träffade jag för första gången hennes lille son. Ja och träffade henne för första gången sedan hon blev mamma dessutom!

De har flyttat till radhus en bit utanför stan och igår var jag i deras område för att träffa min revisor och passade på att åka och hälsa på.

Min första tanke när jag kom dit var "varför har jag inte gjort det här tidigare?". Och även om det faktiskt känns avlägset just nu så vet jag svaret: för att jag har mått för dåligt. Tack och lov, så känns det faktiskt avlägset just nu! Jag skulle ljuga om jag sa att det var helt utan sorg jag beundrade deras lille guldklimp, men mest av allt gjorde han mig faktiskt glad! För hur kan man inte bli glad av att ha en skrattande, gurglande liten halvårsklump med glittrande ögon studsande i knäet? Barn är verkligen helt fantastiska!

Jag tror också att psykologens råd faktiskt var helt klockrent för min del. Hon sa: "Du behöver faktiskt inte vara den första som är där och grattar och gullar med hennes bebis. Vänta tills barnet är 3-6 månader, då är det en egen person och det brukar vara väldigt tydligt att barnet inte har någonting med dig att göra och då blir man inte avundsjuk på samma sätt. Ett litet spädbarn är jobbigare för någon i din situation, för det är så lätt att tänka att 'det kunde lika gärna varit mitt barn'. Din vän kommer att ha fullt upp med att hitta sin mammaroll och lära känna sitt barn de första månaderna ändå, så hon kommer inte att ta illa upp. Hon vet ju din sits och kommer att förstå." Jag hoppas och tror att Mammavännen förstår.

Jag hade kunnat tvinga mig själv att hälsa på tidigare, i somras, men jag är glad att jag inte gjorde det. Hade jag åkt dit då, när jag var deppad och bitter, så hade det bara varit av pliktkänsla och förmodligen inte blivit ett speciellt trevligt besök. Jag behövde helt enkelt de här månaderna för att bli redo. Och nu kan jag knappt vänta tills jag får träffa Guldklimpen igen - och Mammavännen förstås, min fina vän!

Jag har på sistone inte ens velat tänka på IVF-helvetet och att det återigen ska göra inträde i mitt liv. Att det måste göra det om jag någonsin ska få bära titeln "mamma". Men efter igår känner jag för första gången på månader - många månader - en liten gnutta motivation. Hoppet har ännu inte lyckats leta sig tillbaka till mig, men efter att ha fått ta del av Guldklimpen och Mammavännens underbart vanliga Svenssonliv, så har jag iaf blivit påmind om varför jag någonsin skulle vilja utsätta mig för hela skiten igen. Och faktiskt kan jag för första gången på länge till och med tillåta mig själv att tänka om. Tänk om jag faktiskt blir överraskad och skiten funkar denna gång och det är jag som har en guldklimp om ett år!

Tänk om...

Storm

Det stormar återigen i mitt liv.

Det är aldrig stiltje speciellt länge mellan stormbyarna och jag börjar bli fruktansvärt trött på det.

Denna gång är det på jobbet det stormar. Mitt nya jobb sedan 4 månader tillbaka. Ett jobb som jag tycker är roligt och trivs med. Jag har jättekul med mina kollegor och på själva arbetsplatsen, men det har mer och mer gått upp för mig att vår chef är en psykopat, och igår fick vi detta bekräftat med dunder och brak.

Nu är världens process igång med facket inblandat och jag letar med ljus och lykta efter ett nytt jobb igen - allt för att komma ifrån dårhuset så snart som möjligt.

Fan fan fan... vad trött jag är på detta!

Just som jag började tro att tillvaron var på väg att ordna upp sig, just som jag började känna mig nöjd med iaf en del av mitt liv igen... då ska självklart hela helvetet braka löst.

För så är det att vara "Lilla J": stormar, höga vågor som hotar att kantra båten, sjösjuka och endast ngn enstaka lugn natt då och då i en gästhamn... ett ständigt sökande efter den trygga hemmahamnen som aldrig går att finna.

Paus från bloggen, paus från barnlösheten?

Går det att ta en paus från att vara barnlös? Knappast.

Hur mkt jag än försöker intala mig själv att jag inte bryr mig så mkt just nu, att det faktum att jag fokuserar på annat i livet innebär att jag inte känner så mkt just nu, att jag inte sörjer så mkt, så vet jag ändå att det bara rör sig om ett klassiskt fall av förträngning.

Jag är fortfarande i allra högsta grad barnlösare än barnlösast. Ofrivilligt barnlös. Av alla titlar jag burit genom åren så är denna titel den jag avskyr mest. Den jag helst av allt bara vill skaka av mig. Rycka på axlarna: "Äh, jag bryr mig inte. Jag tar inte åt mig." Som jag gjort så många ggr förr då folk (eller jag själv) satt namn på mig som jag inte trivts med. Men det är inte så lätt nu. Längtan finns där vare sig jag vill eller inte. Sorgen finns. Instinkten... Den går inte att bara skaka av sig och lämna bakom sig.

Optimisten inom mig inbillar mig att jag mår bättre nu. Jag fokuserar ju faktiskt på annat, gör annat. Mår inte riktigt lika dåligt av bebisar, gravidmagar och barnvagnar. Realisten vet att tiden rullar på ändå, månader läggs till åren som barnlös och gör mig ännu mer barnlös och när vi väl ger oss in i försöken igen, när jag väl börjar känna igen... då kommer det kännas så mkt värre.

Men just nu orkar jag inte. Vi orkar inte. Jag låtsas som att det regnar! Vi har vår fjärde och sista "gratis-IVF" inbokad med ÄP vecka 44 men jag är inte alls inställd på att genomföra den. Orkar inte! Vill inte misslyckas igen... och jag är säker på att det är så det kommer att gå. Förmodligen är det därför jag inte orkar gå igenom skiten. Jag har inget hopp just nu. Måste ju iaf ringa SU och avboka snart. Orkar inte ens det.

Nej, jag fortsätter att låtsas som att det regnar istället! Jag vill väl inte ha barn? Jag är inte ledsen. Jag har ju annat för mig just nu!

Lillgrodans dag

Idag är det vår Lillgrodas dag. Eller rättare sagt skulle ha varit. Om min enda graviditet inte hade gått åt helvete så skulle vår Lillgroda alltså ha kommit till världen idag (nåja, beräknat till idag iaf).

Vad kan man skriva egentligen? Det känns inte direkt toppen...

Har iaf sysselsatt mig genom jobb hela dagen, stress stress hem för att äta och sedan konsert med moster Pipperoni. Freddie Wadling, Anna Ternheim och Thåström. Grymt bra, framför allt Anna Terheim som är en av mina stora favoriter.

Nu ska jag krypa ner i sängen och lämna denna dag bakom mig. Äntligen! Som jag har fasat för denna dag sedan den började närma sig. Men nu är den iaf över.

Menopur bortskänkes!

Japp, bor du i Göteborgstrakten så är det bara att komma och hämta!

Vi har beslutat att skjuta upp vår fjärde ICSI till efter sommaren och det känns faktiskt nästan bara skönt (okej, en liiiten gnutta stress bor kvar i mig, det måste jag erkänna).

Jag är igång ordentligt med träningen igen och mår redan SÅ mycket bättre. Denna vecka har jag varit ute i skogen och sprungit 3 ggr och imorn har jag ett gympass inplanerat. Hade jag inte haft vett att bromsa mig själv lite så här i början hade det nog blivit träning varje dag, för det är ju så otroligt kul! Som jag har saknat den underbara känslan att ta ut sig, svettas, bli mör i kroppen. För att inte nämna känslan efteråt! I'm back!! Och denna vår och sommar ska inga jävla hormoner stoppa mig...

Men, all medicin till fjärde försöket är alltså redan uthämtad och när jag igår gick igenom påsen såg jag att två av Menopurkartongerna går ut i juli. Det är ju synd att att så dyra mediciner ska gå till spillo, så om det finns ngn där ute som vill ha dem så är det bara att skriva en kommentar.

Nu blir det helg!

3 år

Mitt liv rullar på utan större förändringar. Träningsmotivationen går upp och ner men jag har iaf lyckats få till ngn sorts regelbundenhet. Nu när våren är på G på riktigt kommer det nog bli lättare att ge sig ut och springa också.

Denna vecka har jag dock varit dödligt trött och inte haft ngn energi till ngt. Jag misstänker att det är just våren som ställer till det. För vår = pollen. Jag är visserligen först och främst björkallergiker, men när det är höga halter al och hassel så reagerar jag på det också. Så nu blir det pollenmedicin ngr månader framöver. Snark.

Jag har ingen direkt inspiration till bloggen just nu, antar att den kommer tillbaka när vi ger oss in i det fjärde ICSI-försöket om ungefär en månad.

För övrigt "firar" vi nu i april 3 år som ofrivilligt barnlösa. Det är ju ett roligt jubileum. Trodde verkligen aldrig att vi skulle hamna här. Men det är det ju ingen som tror och ändå händer det 10% av alla par. Ja, kanske inte att man får kämpa i 3 år eller fler, men att man får kämpa.

Jag längtar efter ett enklare liv, ett liv som inte ständigt innebär en kamp för ngt, mot ngt. Det har varit så alldeles för många av mina levnadsår. Lite lycka hade inte suttit fel.

Omtumlande veckor och nystart

Jag har inte skrivit på ett tag nu. Vanligtvis när jag har ett blogguppehåll så är det för att livet varit händelselöst, men denna gång är det just motsatsen. De senaste veckorna har varit oerhört omtumlande, med mkt tårar, tankar och en del överraskningar som jag hade kunnat vara utan.

För att inte hänga ut min älskling och mig själv, så kommer jag inte att gå in på ngr detaljer. Men vi har haft ngr rejäla duster sedan han kom hem från Falun. Istället för att komma hem och be om ursäkt för sitt beteende de senaste veckorna - som jag var övertygad om att han skulle göra - så kom han hem och anklagade mig för att vara för manisk kring barnlösheten. Jag, som hade väntat mig en ursäkt, slog bakut rejält och kunde inte ta till mig hans åsikter alls. Efter 3 dagar med kylig stämning där hemma, gick Älsklingen ut genom dörren och bestämde sig för att inte komma tillbaka. Det är inte första gången detta händer, men iaf över ett år sedan senast. Återigen blev det tydligt vilka enorma problem han har med att kommunicera och berätta vad han känner. Istället väljer han den enkla vägen och ger upp. För första gången tror jag dock att hans uppbrott var precis vad vi behövde, vad jag behövde.

Det fick mig nämligen att stanna upp och tänka efter. Vad är viktigast för mig här i livet? Vad fick honom att resa sig och gå just nu? Ligger det ngt i hans anklagelser (som jag först såg dem som) om att jag är manisk? Hur kan vi reparera alla de skador åren av sorg åsamkat vårt förhållande?

Svaren är enkla:

• Älsklingen är självklart viktigast, Älsklingen och mitt eget välmående: två saker som drunknat totalt i IVF-helvetet. Jag har varit så totalt uppslukad av barnlösheten och IVF:andet att det inte funnits ngt utrymme kvar till ngt annat. När jag ställdes inför risken att förlora Älsklingen så gick det upp för mig, det som borde ha varit självklart hela tiden: ett barn är inte värt det om vi ska förlora varandra på vägen! Jag lever hellre ett barnlöst liv med Älsklingen än ett liv utan honom. För den sakens skull inte sagt att jag/vi vill lägga ned försöken, men jag har äntligen fått lite distans till dem. För första gången på över ett år kan jag ärligt säga att IVF inte styr mitt liv, utan jag styr IVF-processen. Vilken befrielse!
• Jag har varit manisk kring barnlösheten (den har som sagt totalt styrt mitt liv) och när han väl vågade få ur sig att han kände så (även om det kom ut på fel sätt), så kunde jag inte ta det till mig och det var därför han fick nog och gav upp. Han orkade inte med min mani och han såg inte hur det någonsin skulle kunna bli annorlunda.
• Enbart den sista frågan är svår att besvara: hur kan vi reparera alla skador åren av sorg åsamkat vårt förhållande? Jag vet inte riktigt, men jag vet att jag verkligen vill försöka. Tack och lov har även Älsklingen bestämt sig för att han vill detsamma.

Det första vi gjorde för att bryta oss ur den onda cirkel vi hamnat i var att bestämma oss för att skjuta upp vår sista landstingsfinansierade IVF. Ett beslut taget på mitt initiativ! Jag som kastat mig på telefonen till SU så fort en behandling har misslyckats, för att kunna planera in nästa. Jag som ägnade hela förra sommaren åt att räkna ned dagarna till nästa IVF, istället för att njuta av semestern. Jag som ständigt jämfört mig med andra omkring mig och "tävlat" om att bli förälder först. Jag som såg varje ny graviditet i bekantskapskretsen som ett svek mot mig. Jag skulle ljuga om jag skrev att stressen inte finns kvar, det är klart att den gör, men den är iaf just nu en mkt mindre del av mitt liv än den har varit. Den styr mig inte längre. Jag styr den.

Så, den nya tidsplanen ser ut som följer:
Nästa mens beräknas till 18 april
Spraystart dag 21 ~8 maj
Prel. ÄP vecka 24

Vecka 24 är sista inplanerade ÄP-vecka innan SU stänger för sommaren. Så vad händer om mensen blir försenad? Antingen får jag börja spraya på dag 1 istället och spraya ett par extra veckor eller så skjuter vi upp det hela till efter sommaren. Och det känns faktiskt helt ok. Det skulle innebära ett antal månader ytterligare att komma i form på, att må bra igen. En sommar att njuta av varandra och kanske den sista sommaren att göra just det: njuta av bara varandra. Självklart skulle jag helst vara gravid, men en sommar utan illamående och andra krämpor känns faktiskt också ganska lockande.

Gräsänka

Jag sitter i min soffa med laptopen i knäet och en snusande (ja som i ljudet alltså, inte tobak) underbar liten vovveklump bredvid mig i soffan. Jag är ikväll hundvakt till moster Pipperonis underbara lilla Elsa Pälsa. Jag har nyss ätit en god middag (rotfrukter och grönsaker i ugn med vitlök, rosmarin, timjan och mängder med olivolja; och till det en laxfilé) och sitter och njuter av ett glas gott rött vin för första gången på mkt länge. Jag slutade mer eller mindre helt med alkohol då vi började försöka bli med barn - för snart 3 år sedan - men idag tyckte jag att jag var värd ett glas rött.

Mkt i mitt liv känns just nu bättre än på länge. Igår började jag ett nytt jobb, på gymmet i huset bredvid vårt. Nu i början gäller det enbart gyminstruktioner och det blir bara ngr timmar per vecka, men jag älskar att vara tillbaka i gymmiljön - min hemmiljö! Igår höll jag i två instruktioner och idag har det blivit tre. Jag hade nästan glömt hur roligt det är att instruera folk i gymmet, att hjälpa dem att känna sig trygga med utrustningen och övningarna, att ge dem inspiration och motivation att ta sig till gymmet och därmed få ett bättre och längre liv. Det är en underbar känsla av bekräftelse när de efteråt tackar och säger att det var en jättebra instruktion. Bekräftelse som jag inser att jag fått väldigt lite av det senaste året.

Redan för en dryg vecka sedan fann jag även min egen motivation igen och tog tag i kost och träning, för första gången sedan jag fick min hypotyreosdiagnos - och det är längesedan nu! Jag har hittills bara kört hemträning i form av yoga och coreträning, samt en och annan långpromenad, men det känns härligt att vara igång. Efter de senaste två dagarna i gymmet känner jag nu också ett oerhört sug efter styrketräningen, så imorn blir det premiärpasset i gymmet! I samband med min nystart för en dryg vecka sedan, tog jag mitt midjemått för att kunna sätta upp ett tydligt mål. Hemska fakta: det var på 81 cm, så stor har jag aldrig varit. Hade det inte varit för den kommande IVF:en så hade jag satt mitt mål till 70 cm om 2 månader (kanske låter tufft men jag vet att jag hade klarat det), men eftersom jag om ca 1-1,5 månad kommer att börja med hemskesprayen igen så blir det omöjligt och jag satte därför målet till 75 cm istället. Men tro det eller ej: när jag mätte mig igår lydde måttet 78 cm! Fantastiskt! Så att komma under 75 cm innan det är dags för nästa IVF känns faktiskt inte omöjligt. Nu gäller det bara att få med Älsklingen i min nya livsstil, för han behöver den bra mkt mer än jag...

Tillsammans med min nyfunna motivation till hälsa har jag också funnit motivationen att på riktigt ta itu med det spektakel som vi kallar hem. För den som inte redan vet, så bor vi alltså i en 1:a (med sovalkov) på 40 kvm och det är katastrofalt för litet! Det är bokstavligen grejer ÖVERALLT! Jag har länge hävdat att det går att iaf hålla bättre ordning än den vi har nu och att det förstås aldrig kan bli bra eftersom vi har mer grejer än plats, men iaf bättre. Men Älsklingen hävdar bestämt att det inte är ngn idé. Nu har iaf jag bestämt mig för att inte leva så här längre och redan idag har jag börjat ta itu med köket. Nu jävlar!

Den del i mitt liv som tyvärr inte känns så bra just nu är relationen med Älsklingen som har blivit rejält sarjad under detta års första två månader. Den känns faktiskt inte bra alls. Mina klagomål förrförra helgen kunde ju ha efterföljts av mer umgänge och uppmärksamhet från hans sida, men har tyvärr efterföljts av ingenting annat än motsatsen. Förra helgen såg jag knappt röken av honom och pricken över i: igår beslutade han sig för att packa sin väska och sticka till Falun över helgen. Han vet hur besviken jag är på honom efter förra och förrförra helgen, men väljer alltså ändå att åka på nöjesresa. Hur jag än vrider och vänder på det hela så kan jag inte förstå hans prioriteringar och jag känner mig oerhört sårad och övergiven.
Till högen av olösta problem oss emellan lägges ännu ett problem och jag orkar inte ens skriva om det just nu.
Som om inte detta var nog har jag den senaste veckan gjort vissa upptäckter som får mig att starkt tvivla på att han ens är den jag trodde att han var.
Jag önskar av hela mitt hjärta att vi ska kunna lösa all skit som ligger och ruttnar mellan oss, men i dagsläget vet jag ärligt talat inte hur det ska gå till. Jag har tappat mitt förtroende för honom och det kommer att ta tid att bygga upp det igen. Jag hoppas bara att han ger mig verktygen att göra det...

Griper efter halmstrån igen

Jag klarar inte av att vara maktlös. Det är helt enkelt inte min grej. Jag är och har alltid varit en kontrollmänniska. På gott och ont förstås. Jag har oerhört svårt för att slappna av och låta det som händer hända. Jag kan inte lägga mitt liv i ngn annans händer och fullt ut lita på den människan. Jag är inte sådan. Speciellt inte när det kommer till så livsavgörande frågor som mitt föräldraskaps vara eller icke vara. Jag får ingen ro i kroppen. Läkarna (och ödet) har all kontroll och det passar inte mig. Så nu gör jag ytterligare ett försök att ta saken i egna händer. Jag griper på nytt efter halmstrån.

Sedan ca en vecka tillbaka proppar jag i Älsklingen följande (och han sväljer snällt):

• 2 tabletter Mitt val man
• 1 tablett zink 60 mg
• 2 tabletter folsyra 500 µg
• 1 kapsel bidrottninggelé 1000 mg

Folsyran och zinket ger vi en ny chans baserat på dels studien jag skrivit om tidigare och dels preparatet Menevit som har tagits fram av en australiensisk läkare.

Bidrottninggelé har jag blivit tipsad om både via FL och hälsokosten, och jag vet egentligen inte om jag tror så mkt på dess effekt. Men vi har inte testat det innan och det kan ju inte skada att göra ett försök.

Igår hittade jag även en tråd på FL om ett mkt intressant ämne: effekten av l-arginin på kassa ägg. I tråden finns ett gäng kvinnor som fått sina bästa IVF-resultat någonsin när de ätit l-arginin. Det finns även studier gjorda kring detta ämne och efter att ha läst denna, så bestämde jag mig för att testa det också. Jag hittade även information som visade att l-arginin dessutom kan förbättra spermiekvaliteten så nu ska det testas på oss båda! Vi borde ju egentligen börjat med tillskottet för en månad sedan för att få full effekt, men jag hoppas att det iaf ska kunna göra ngn nytta. Preparatet säljs för övrigt egentligen som lusthöjande och det kan ju inte heller skada... Ja ja, ytterligare 500 kr fattigare per månad, men vad gör man inte? Här ska testas ALLT!

Glädjeämnen = sorgeämnen

Den här dagen verkar ha bestämt sig för att vända allt roligt i mitt liv till sorg.

Jag lyckades på ngt sätt samla ihop spillrorna av mig själv ikväll och åkte till veckans körövning. Jag vet att även om jag är låg och inte alls känner för att sjunga, så brukar det ändå kännas skönt när jag väl är där. Man får tänka på ngt annat ett tag, koncentrera sig på sången. Och jag älskar ju att sjunga!

Förra våren förvandlades min älskade kör, mitt glädjeämne, tyvärr till ytterligare ett sorgeämne i mitt liv. En körmedlem väntade barn. Jag orkade inte se hennes mage växa från vecka till vecka och mitt deltagande i kören blev ganska sporadiskt. Inte förrän under hösten, när hon gått på mammaledighet, kunde jag njuta av kören igen.

Och idag var det alltså dags igen. Där var den helt plötsligt: en misstänkt rund mage. Mitt framför ögonen på mig var den, när jag just kommit in i körsalen, och därefter följde en körövning med noll fokus på sången. Luften gick ur mig för andra gången idag.

Jag älskar min kör, jag älskar att sjunga. Varför kan jag inte åtminstone få behålla detta glädjeämne nu när jag verligen behöver det?

Ett år har gått sedan förra gravidmagen förstörde mitt nöje, och nu när det är dags för nästa så påminns jag om att jag inte har rört mig ur fläcken sedan dess. Återigen kommer jag att få iaktta en mage växa från vecka till vecka medan min egen förblir tom (men visserligen fet ändå). Hur ska jag orka?

Glädjebesked = sorgebesked

Den här veckan har börjat iaf lite bättre än den förra slutade, men idag nådde jag rock bottom igen.

Förmiddagen började med att det väntade och fruktade mms:et dök upp: Gravida vännen är inte längre Gravida vännen utan Mammavännen. Hon har fått en son. BF var imorgon så det var fullt väntat att det kunde hända när som helst. Jag var beredd, men vad fan hjälpte det?

Första reaktionen när jag fick mms:et var trots allt glädje, så en del av mig lyckas iaf vara glad för hennes skull. Men samtidigt är det med en enorm sorg som jag tittar på mobilkamerabilden av deras lille son. Den påminner mig om det vi själva saknar, det vi själva inte är ens i närheten av, det vi själva knappt ens vågar drömma om längre. Deras lille son, deras första barn skulle ha varit 4 månader när vårt första barn skulle ha kommit till världen. Men vårt första barn kommer inte till världen om 4 månader, Lillgrodan kommer inte att komma till världen alls och deras sons ankomst är en påminnelse.

Bara ngr minuter efter mms:ets ankomst var det dags för mig att ge mig ut genom dörren för ett besök på SU. Planeringsbesök med dr Lars. Planering av vår 4:e och allra sista ICSI på SU. Min vana trogen hade jag en lång lista med frågor och funderingar att ta upp, förslag på vad vi skulle kunna ändra denna sista behandling. Men dr Lars avfärdade alla mina idéer (förmodligen helt korrekt) och behandling nr 4 blir så gott som identisk med behandling nr 3. Jag får starta på 225 IE Menopur precis som förra gången, enda skillnaden blir att vi inte sänker dosen dag 4 utan fortsätter med 225 IE till första blodprovet. Jag hade känt mig iaf lite hoppfull om han hade bestämt att dosen skulle höjas denna gång, men icke.

Hans svar på mina frågor kring immunförsvaret gjorde mig inte mkt klokare. Det finns inga direkta belägg för att ett förhöjt TNF-alfa ställer till det, enligt dr Lars, så ngt sådant prov blir inte aktuellt att ta. Forskningen som finns är fortfarande inte speciellt omfattande och ngr experiment räcker helt enkelt inte SU:s resurser till så därför testas inga preparat mot överaktivt immunförsvar alls just nu. Kortison var fortfarande för nytt och oforskat omkring och inte ngt de erbjuder på SU - precis som jag visste att han skulle svara. Och angående Trombyl så är det inte alls helt utan risker, som jag uppfattat det, utan tvärt om: det finns en liten risk att man istället får motsatt effekt av detta preparat och var gränsen går i dos är olika från individ till individ. De hade experimenterat en del med Trombyl tidigare år på SU men inte fått ngr positiva resultat och i dagsläget är det inte heller ngt de skriver ut. Han sa att risken att det bir omvänd effekt är så liten så att om vi ville experimentera med det på eget bevåg så var det fritt fram, men han kunde inte stå för det och ville därför inte skriva ut det. Helt rätt från hans sida, men med dödandet av alla mina teorier dog också hoppet.

Samma behandling igen känns nästan meningslöst. Samma behandling kommer ju säkert att resultera i samma skruttiga ägg och samma kassa befruktning. Jag vill hoppas, men just nu gör jag inte det.

Efter läkarbesöket begav jag mig ner till stan för att uträtta ett par ärenden. Jag fixade det jag skulle och traskade slutligen in på Lindex för att se om jag kunde hitta ngt fint att ge Mammavännens nya lilla son i present, men det borde jag inte ha gjort. När jag gick omkring där inne bland alla miniplagg och mammor med barnvagnar så kom den stora sorgen över mig. Tårarna svämmade upp i ögonen och jag stapplade ut ur affären, satte ipoden på högsta volym och gick med radiostyrda steg hemåt. Väl hemma kastade jag av mig kläderna, stupade i sängen, drog täcket över huvudet och bölade.

Jag känner mig som att jag sprungit ett maratonlopp. Helt jävla slut.

Deppig tråksöndag

Usch, idag är jag deppig.

Dagen började väl okej egentligen, men nu ett antal timmar senare känns det bara skit. Gråten sitter som en klump i halsen och jag vet egentligen inte varför. Eller jo, egentligen har jag ju många anledningar att vara deppig, det är ju bara att välja en... Men varför jag helt plötsligt fick denna superdipp i humöret, just nu, vet jag faktiskt inte själv. Jag känner mig bara så ensam. Övergiven och utanför. Värdelös. Meningslös.

Älsklingen har inte varit hemma på hela dagen. Han har åkt iväg med halva släkten för att kolla på bandy i Vänersborg. Jag är verkligen totalt ointresserad av bandy och ville absolut inte följa med, men att jag inte ens fick frågan sårar mig lite. Ytterligare en helg har gått och vi har knappt umgåtts. Var på bio igår kväll visserligen, men då har man ju inte direkt uppmärksamheten riktad mot varann och gå på bio är typ det enda vi gör nu för tiden, om vi inte ligger hemma i soffan och kollar film... Jag ser alltid fram emot helgerna och tid för varann, tid att åka på utflykt (vart är inte så viktigt), hitta på ngt roligt för en gångs skull, men det blir aldrig så. Inte denna helg heller. Vi sitter stenhårt fast i gamla trista vanor och handlingsförlamning. Det tråkigaste är att det tycks bara vara jag som besväras av det. Är alla karlar så här tråkiga? =(

Tillbaka på ruta 1

En vecka har nu passerat sedan dagen M. M som i mens, m som i minus. S som i Sorg.

Om det är ngt jag iaf blivit bra på under detta år av behandlingar, så är det att gå vidare. Nåja, bra och bra... bättre iaf. Redan samma dag som misslyckandet var ett faktum ringde jag till SU för att diskutera nästa behandling. Jag behöver ett nytt mål, nya datum att räkna ned till för att orka. Och nu har jag det. Skönt.

Tyvärr kan min kropp aldrig samarbeta och låta mig gå vidare eftersom den tycks ha bestämt sig för att inte bete sig normalt. Även misslyckandet, mensen och kroppen, har betett sig underligt denna vecka. Och vips, så är oron där igen. Hur känns egentligen ett utomkveds? Kan jag ha sådan otur? I helgen var jag helt säker på att ngt var fel. Oron finns där fortfarande, men jag har iaf lugnat ner mig lite. Och orsaken? Jo:

• Mensen - Denna mens har varit allt annat än normal. En normal mens för mig är riklig, med mkt levrat blod och en hel del mensvärk i 2 dagar och sedan trappas den snabbt ner och är borta inom ytterligare 3-4 dagar. Det naturliga vore att - som de flesta andra - blöda lite extra efter stimuleringen, men så har det alltså inte varit för mig. Denna mens har från första stund enbart varit röd, färskt blod alltså, inget levrat alls. Det har aldrig tidigare hänt mig, under alla år av menscykler! Istället har denna mens varit mer utdragen, och även idag, dag 7 måste jag använda skydd. Visserligen bara trosskydd, men det är ändå inte som det brukar vara.
• Smärtan - Trots mindre mens har mensvärken varit värre än vanligt. I helgen var den näst intill outhärdlig och det enda tillfälle då jag fick lite lugn och ro var efter morfintabletten i lördags. Jag har haft ovanligt mkt värk i ländryggen dessutom. Nu är den molande värken så gott som borta sedan ngr dagar, men det hugger fortfarande till i livmodertrakten ngr ggr per dag: när jag skrattar, hostar, sträcker mig osv. Det oroar mig och jag tycker inte alls om det!
• Huvudvärken - Jag har fortfarande huvudvärk varje jävla dag, och jag känner mig helt slut vid det här laget! Sist jag hade så här var för 6-7 år sedan när jag var deprimerad och gick med huvudvärk varje dag i 3-4 månader (fråga mig inte hur jag stod ut). Nu hoppades jag ju förstår att huvudvärken var hormonell, men uppenbarligen inte, så jag förstår inte varför den envist hänger kvar.
• Tempen - Detta är det som jag tycker har varit konstigast. Jag har fortsatt ta min temp varje morgon eftersom jag fortfarande dras med de jobbiga svettningarna, och den har inte sjunkit förrän idag! Imorse visade den 36,6, vilket är ungefär som vanligt. Men hela veckan har den pendlat mellan 36,8 och 37,0 och det är helt klart högre än min vanliga temp. Jag tycker att det är helskumt! Det finns ju ingen som helst anledning till högre kroppstemp längre, eller? Det är en vecka sedan jag slutade med vaggisarna och så länge sitter de väl inte i?

Den futtiga mensen tillsammans med de andra knepiga symptomen har resulterat i stora utomkvedsoron denna vecka. Jag tog ett nytt gravtest igår och det var precis lika mkt minus som de tidigare, så nu börjar jag kunna släppa det lite. För visst borde det vara plus vid det här laget om det var utomkveds?

Usch, vad jag grubblar över allt. På onsdag nästa vecka ska jag iaf till dr Lars och planera vår nästa - sista - behandling, så oroar jag mig fortfarande då så får jag väl be honom ta en titt.

Annars är det nu bara ny väntan som gäller. Läkarbesök på onsdag alltså, sedan ny mens om ca 3 veckor (om kroppen samarbetar) och spraystart på dag 21 i den cykeln. Vi är redan preliminärbokade för ÄP vecka 18 eller 19, för att ha en garanterad plats. ÄP i vår allra första IVF gjordes vecka 19, 2008. Vi är alltså tillbaka där vi började den här IVF-resan, om man bortser ifrån "den lilla detaljen" att ett år har gått. Blä!

Alla smärtans dag

Det är i allra högsta grad en alla smärtans dag och inte hjärtans. Blödningen satte igång ordentligt igår kväll, ingen liten futtflytning längre utan the real deal. Och med det: värken. Den fruktansvärda värken!

Jag har ofta mensvärk dag 1, men den går alltid att stå ut med och blir den för jobbig så kan jag mota tillbaka den med värktabletter. Men detta, detta är inte vanlig mensvärk. Det enda jag har att jämföra med är missfallet, när vi förlorade Lillgrodan, och smärtan är definitivt i samma klass. Hela fm idag har jag bara legat och skruvat mig i sängen och gnytt. Värken är hemsk! Den sitter runt hela bäckenet och inte minst i ländryggen, som jag tror går av snart. Smärtan strålar ner i låren och ut mot höfterna. Över ett dygn har gått och det har inte blivit bättre, jag känner mig illamående, knäsvag och stundtals även svimfärdig. Högsta dos Panodil + Diklofenak gav mig iaf lite lindring under ett par timmar, men nu är smärtan tillbaka i full styrka igen och jag resignerade till slut och svalde en av morfintabletterna som Älsklingen fått av en (halvskum) vän. Förhoppningsvis kommer iaf det att hjälpa och jag kan däcka för natten snart.

Jag förstår mig inte på den här konstiga värken faktiskt. Efter vårt första försök var mensen som vilken mens som helst. Jag har faktiskt aldrig någonsin varit med om sådan här mensvärk. Men om det nu rör sig om ett andra missfall så borde väl testen iaf visa svaga plus? Förra gången testade jag visserligen på dag 13, men plusset var starkare på dag 15 även om det var då missfallet satte fart. Jag hade gärna velat veta om det rör sig om ett missfall igen, men det kommer jag väl aldrig att få nu.

Jag ringde SU igår och BM tyckte att jag skulle fortsätta med vaggisarna och testa igen på måndag. Jag tänkte först göra som hon sagt men efter vaggisen imorse fick det vara, det känns bara som att det kommer att dra ut på skiten. Fortsätter jag med progesteron så kanske det håller tillbaka mensen till en viss del och tanken på att smärtan då skulle sitta i längre än nödvändigt är outhärdlig. Så nu accepterar jag faktum, dissar vaggisarna och blöder ut skiten så fort som möjligt. Det finns ju faktiskt ingen som helst möjlighet att det finns ngt levande kvar i mig, det är bara att inse.

Eländet fortsätter och lagom till 1-årsdagen i vår "IVF-karriär" kommer det att bli dags att sätta igång med försök nr 4. Pest!

Och så rasar världen sönder (ET+15)

Det är bara att inse sig besegrad. Jag är inte gravid.

Kl. 13 var det dags... ljusbrunt på papperet förbyttes mot mörkbrunt i trosskyddet och på papperet och mensvärken satte igång. Ordentligt!

Väl hemma igen testade jag, för att få veta om det är mens eller nytt missfall. Mens. Minus på CB och minus på ännu känsligare sjukvårdsstickan.

Det har inte kommit ngt mer än, men mensvärken blir värre och värre så det är bara en tidsfråga. Trazan och Banarne hamnar på samma ställe som Lillgrodan och Knubben: i toaletten.

Det är väl bara att tillskriva progesteronet alla symptom, och min dumma jävla ärthjärna som tycks njuta av att spela min kropp spratt efter spratt. Det konstiga är att jag inte hade dessa symptom vid försök nr 1. Men men, de flesta av symptomen var iaf som bortblåsta redan när jag vaknade imorse, innan jag ens upptäckt det bruna. Ingen huvudvärk, inget illamående. Men iof svettningarna, men det är väl progesteronet då.

Pga alla symptom kände jag mig nästa övertygad om ett plus och att detta inte var mens utan missfall nr 2. Men vad spelar det för roll egentligen? Misslyckande som misslyckande.

Stressnivå 110% (ET+15)

Lite ljusbrunt på toapapperet imorse = panik!

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!

Stora tålamodspokalen (ET+14)

Japp, den förtjänar jag big time! Jag har inte tjuvtestat idag. =) Det trodde jag aldrig att jag skulle klara. Min gamla disciplin börjar komma tillbaka!

Älsklingen tyckte att jag skulle hålla mig till lördag så nu blir det så. Då är han dessutom hemma och kan vara med. Jag har alltid testat ensam tidigare, men det känns bra att göra det tillsammans denna gång. Jag har byggt upp ett så stort hopp kring detta nu så att jag vet inte hur jag kommer att ta det om det blir ett jävla minus, och tanken på att ha Älsklingen där då känns bra.

Nu till dagens analys:

• Illamåendet: Igår höll det i sig in på eftermiddagen. Ena frukostmackan åkte i papperskorgen och jag konstaterade att keso och ägg inte var aktuellt som pålägg. När det var dags för lunch hade jag ingen matlust och det blev en tallrik Cultura-fil istället. När det var dags för middag kl 18 var jag vrålhungrig och aptiten var tillbaka. Imorse vaknade jag med samma lätta illamående igen, men fil och macka med ost, skinka och grönsaker gick iaf ner utan problem. Känner mig dock lite småuschlig nu efteråt.
• Molvärken: Den har helt klart avtagit nu och värkarna av missfallsklass är borta, skönt! Igår fick jag bara ngr småattacker med molande då jag stressade och åt för snabbt och på kvällen när jag var på körövning och sjöng "med magen", vilket inte var helt oväntat. En ny sorts värk har dock dykt upp och den oroar mig lite. Två kvällar i rad nu har den dykt upp när jag gått och lagt mig: en stickande känsla ganska långt till vänster i magen. Det är inte en tarmvärk som jag känner igen och därför börjar jag genast nojja och oron nu är för utomkveds. Det känns liksom som att värken sitter alldeles för långt åt sidan för att vara bra värk. Aldrig är man nöjd...
• Huvudvärken: Det här är nog det tydligaste symptomet eftersom det är en värk som inte är vanlig för mig. Jag har sällan huvudvärk nu för tiden och när jag har det är det alltid migrän (och det är en helt annan värk, ni som har det vet vad jag menar). Igår hängde den med under fm och kom tillbaka på kvällen och imorse vaknade jag med den. Oskönt men skönt!
• Yrsel, darrighet: Känner mig svagare idag och darret i händerna sitter kvar.
• Svettningarna: Puh! Det är verkligen som att vara tillbaka i nedregleringsklimakteriet! Det är fortfarande värst när jag ligger i sängen och försöker sova, men också på morgonen. Igår kväll på kören fick jag värsta svettattacken! Fläktade och fläktade med noterna och kände hur det hettade galet mkt under huden i ansiktet och på bröstet. Blurk!

Jag ber till alla tänkbara gudar och gudinnor där ute att allt detta är goda tecken och att lördag blir en Alla hjärtans dag och inte Alla smärtans dag!

Berg-och-dal-bana (ET+13)

Och som i en berg-och-dal-bana vänder det upp igen. Strax efter att jag skrivit mitt förra inlägg så lade sig värken igen och resten av kvällen höll den sig borta så när som på en liten lätt värk då och då. Puh!

När vi gick och lade oss så var förstås svettningarna tillbaka och jag fick för mig att kolla min temp. Döm om min förvåning då den visar 37,4! Kvällstempen är visserligen alltid högre än morgontempen, men min brukar alltid ligga under 37. Och genast steg hoppet igen! Nu imorse tog jag om den och mkt riktigt: 37,0. Min normala morgontemp ligger snarare kring 36,5, så nog har jag förhöjd temp allt. Men jag känner mig inte det minsta sjuk eller febrig. Hoppas hoppas hoppas att det är min nya graviditetstemp! =)

Nu ligger jag i sängen och låter vaggisen smälta ett tag innan jag ska äta en sen frukost. Mår lite småilla och är påtagligt darrig i händerna och känner mig tung och svag i armarna. De knepiga symptomen blir alltså fler och fler, härligt!

Drömde en mardröm inatt igen. Denna gång blev jag knivstucken av en kollega från Åhléns. Ha ha, vilka grejer man drömmer!

Idag ska jag traska till Apoteket och inhandla CB-test inför mitt ev. tjuvtestande imorn. Jag har redan en hög gravstickor från sjukvården, liggandes i badrumsskåpet men det känns mer på riktigt med CB på ngt sätt och lite lyxigare. Älsklingen tycker absolut inte att jag ska testa före testdag, dvs på måndag, men sorry dude... never gonna happen ;) Jag är stolt över mig själv att jag hållit mig så här länge och inte svikit min egen deal med mig själv om att första tjuvtest är tillåtet först imorn. Nu får vi se om jag t o m lyckas hålla mig ett par dagar till, ett plus på Alla hjärtans dag hade ju varit kanon!

Nåja, nu ska jag kolla mina favorittrådar på FL och sedan försöka få i mig lite frukostgröt.

Jag lär väl återkomma ikväll med uppdatering...

Tillägg 11.30: Jaha, då smög sig huvudvärken på igen då. Första gången någonsin som jag faktiskt blivit lite glad av huvudvärk!

Nervvrak (ET+12)

Usch, nu är jag ett äkta nervvrak igen! Molvärken har tagit fart som sjutton nu ikväll. I klass med missfallsvärken, helt klart. Buhu buhu, jag vill inte...

Jag önskar så att jag inte hade missfallet att jämföra med, för känslan är alltför lik tyvärr.

Ett litet hopp börjar tändas (ET+12)

Analys, analys, analys...

Jag tog mig igenom dag 11 utan katastrofer! Blev ju lite trött på mig själv efter att ha kollat trosorna var 5-30 minut hela dagen, men det var det värt. Inte ett spår av mens än så länge och fast jag vet att det inte betyder någonting - den kan ju t o m komma idag - så börjar jag våga hoppas nu. Jag känner mig ju faktiskt lite annorlunda, ngt annat vore lögn.

Symptomen jag har påminner ju mer om förra gången - då jag blev gravid men fick missfall - än om den första. Molvärken är nog ngt mildare än vad jag kommer ihåg den och det försöker jag se som ett gott tecken. Jag vet ju faktiskt inte hur tidigt missfallet satte igång, jag hade ju ljusrosa flytningar redan dagen då jag testade positivt men då såg jag det inte som ngt konstigt. Nu är det fortfarande oftast en mildare molvärk av mer stickande karaktär än mesvärk. Enda undantaget är när jag sträcker på mig, som igår när jag skulle ta en tallrik från översta hyllan i skåpet, då började det mola utav bara helvete så att jag var tvungen att vika mig dubbel. Livrädd kollade jag trosorna 100 ggr den närmaste timmen, men inte ett spår tack och lov.

Inatt drömde jag världens mardröm. Det var fruktansvärt obehagligt och som alltid när jag drömmer mardrömmar drömde jag att jag skrek och skrek men det kom bara ett klent hest litet ljud. Förmodligen det ljud som jag också gjorde, som brukar väcka mig ur mardrömmarna, men som denna gång var så lågt att varken jag själv eller Älsklingen vaknade av det. Jag hatar mardrömmar, jag blir så oerhört skräckslagen i drömmarna och känslorna kan sitta i länge efter att jag har vaknat. Även denna gång får jag obehagskänslor nu efteråt då jag tänker på det. Men så kom jag på det: mardrömmar är ju vanliga när man är gravid! Det kan ju precis lika gärna vara en slump, men nu är jag iaf inte arg på mardrömmen längre. =)

Och svettningarna! Gud, dessa svettningar! De känns verkligen precis som nedregleringsvallningarna. Det riktigt hettar under huden, i ansiktet, på låren, på bröstet. Sitter i ngn minut och sedan är det borta igen. Hade riktigt svårt att somna igår kväll pga detta. Det var täcke av, täcke på, täcke av, täcke på, svett, svett, svett...

I övrigt kände jag imorse en liten gnutta illamående och det sitter fortfarande i. Jag försöker hålla mig på jorden och påminna mig själv om att det ju faktiskt kan vara nervositet lika gärna som gravidillamående. Men även detta bidrar till det där lilla hoppet som börjat spira.

Låt det nu inte grusas igen, snälla fertilitetsgudar!

Känner mig sviken och övergiven

Så var det då dags igen. Fick idag bekräftat min misstanke om att ytterligare en vän ska bli förälder.

Denna gång är det min fd killbästis som ska bli pappa. Jag skriver fd eftersom det är så det är och har varit länge nu. Det var evigheter sedan vi sågs och även evigheter sedan vi ens pratade i telefon. Han har som så många andra långsamt glidit ur mitt liv i och med barnlösheten.

Och nu fick jag alltså idag bekräftat att han ska bli pappa.... genom Facebook! Återigen får jag bekräftat att ingen förstår vilken kris det är vi är mitt uppe i, och att ingen faktiskt orkar fråga hur de bäst kan stötta.

Istället blir man sist med att få veta. Man får t o m inte ens höra det personligen, utan genom ett gästboksinlägg från en vän till en annan. Det är väl jobbigt att berätta för mig, det förstår jag. Men jag var också så naiv att jag trodde att man därför förstod att det skulle kännas ännu jobbigare att bli sist med att få veta. Och att man känner sig rätt sviken när en vän inte ens kan övervinna det jobbiga för sig själv och berätta personligen.

Hade han varit en engagerad vän och stöttat mig under barnlöshetskrisen hade han också vetat hur man tänker. Att man mår bäst av att vara först med att veta. Att man inte vill bli ignorerad - men det kanske man kan räkna ut? Att ngn annans glädje faktiskt kan spä på ens egen sorg och känslan av utanförskap. Men, jag inser att ingen av mina vänner kan hantera min livskris, och tyvärr är de inte många som ens orkar försöka. (Den som förtjänar en eloge är Gravida vännen. Hon är den enda som verkligen försöker förstå och riktigt engagerar sig) Jag faller i glömska och får klara mig själv. Det är som när man förlorat en närstående och folk inte klarar av att se en i ögonen. Jag känner mig som en spetälsk.

Det känns som att jag är förlamad. Som att jag varit förlamad sedan hela det här barnlöshetshelvetet gjorde intåg i mitt liv. Och de vänner som tidigare suttit bredvid mig i soffan - många inte ens intresserade av sina egna ben den dagen då jag började gråta över mina - börjar nu helt plötsligt en efter en att resa sig, springa iväg och lämna mig ensam kvar. De flesta vänder sig inte ens om för att ta farväl. Om de inte ser mina odugliga ben kan de springa med lättare steg på sina egna...

Om de bara hade tagit sig tiden att sätta sig in i min situation. Att om så bara för en dag låtsas att de själva hade odugliga ben och testa hur det skulle kännas att leva mitt liv. Då kanske de hade kunnat förstå en gnutta. De kanske hade kunnat ta sig lite extra tid med just mig, där i soffan och förvarna. Informera mig om att de nu själva tröttnat på soffan och börjat fundera på att testa sina ben. De hade kunnat vända sig till mig som första person och sagt: "Nu reser jag mig och går". Istället för att smyga upp och tassa därifrån när jag sover.

Jag tillskriver barnlöshetshelvetet ytterligare en förlorad vänskap, ett förlorat förtroende och konstaterar att det snart inte finns ngr kvar att förlora...

Farliga dag 11 (ET+11)

Så är den alltså här. Farliga dag 11. Dagen då drömmarna grusades första gången. Nåja, definitivt inte första gången egentligen, om man räknar de otaliga ggr mensen gjort mig ledsen innan vi började med IVF. Men iaf första gången då vi verkligen byggt upp hoppet om att det äntligen var vår tur.

Dag 11. Den har på något sätt blivit milstolpen i denna behandling. Förra gången hade jag inte alls sjåsat upp den så och jag har ingen aning om varför jag gjort det denna gång. Jag vet ju egentligen att bara för att mensen inte kommer idag så betyder inte det att den inte kan göra det imorn istället. Men ändå är det idag som jag har fasat så för. Knepigt.

Jag har bara varit vaken sedan 9.45 och ändå har jag redan hunnit kolla trosorna 30 ggr. Utan överdrift! Jag tycker hela tiden att det känns som att det börjar sippra och får panik, men hittills: ingenting. Jag kommer att vara galen innan denna dag är slut om jag ska fortsätta så här... Kommer mensen så kommer den och det finns ju ingenting jag kan göra åt det. Men ändå blir jag sådan här. Hur störd är man inte?

Magen känns konstig dessutom och jag tycker inte om det. Jag vill inte känna ngt alls. Så länge inget känns är det iaf inte mens, för den känns. Nu molar det på ett konstigt ovanligt sätt. Det känns på båda sidorna men inget i mitten. Wierd. Har också haft lite värk i ländryggen, som jag brukar få vid mens. Men alla dessa konstiga symptom är ju omöjliga att tolka och jag borde sluta analysera ihjäl det. Men hur gör man?

Snälla, söv mig ngn och väck mig om en vecka när jag vet säkert! Varför ingår inte ett treveckors IVF-koma i behandlingen?

Tillägg: Glömde dokumentera två symptom: huvudvärk hela dagen igår och i förrgår. Sedan igår har jag också börjat få värmevallningar igen, precis som de man har under nedreglering. Detta är ngt helt nytt som jag inte känt tidigare försök och jag tycker att det är helskumt, men hoppas att det är positivt.

Rädslan växer (ET+10)

Bara för att jag igår skrev att jag inte kände så mkt molvärk längre så började det förstås att mola som sjutton igen sent igår kväll. Precis som mensvärk känns det och det skrämmer livet ur mig. Nu när jag tänker efter så föredrar jag helt klart ingen molvärk framför den mensvärksliknande skrämselsmärtan. Den stickande känslan är den enda som jag ser som positiv, men den har jag inte känt av på ett tag, när jag tänker efter. Typiskt!

Bröstvårtorna är förresten inte alls ömma längre, det försvann för ngr dagar sedan.

Just nu har jag inte alls ngn positiv känsla. Klart att jag hoppas, men jag börjar bli mer och mer övertygad om att det blir mens och inte plus om ngr dagar. Skulle mensen hålla sig borta imorn - den kritiska 11:e dagen då mensen gjorde sitt intåg efter första IVF:n - så kanske jag vågar tro lite på det igen. Men idag är en dålig dag, en dag med rädsla och ont om tro.

Halvvägs (ET+9)

Sitter i soffan och plågas av den alltid lika värdelösa Melodifestivalen som Älsklingen envisas med att titta på. Jag förundras varje år över att det skrivs så många menlösa låtar och att det varje år tycks gå hem hos folk ändå. Ge mig en melodifestival med t ex Kent, Robyn, Anna Ternheim och Laleh och det hade varit en fröjd att titta/lyssna. Men det kommer ju aldrig att hända. Vi lär få dras med töntiga Alcazar, överspelande Caroline af Ugglas och menlösa Shirley Clamp i ngr år till, tills det dyker upp nya menlösa artister redo att anta scenen. Suck! Nästa lördag är det jag som bestämmer kvällsaktivitet...

Dag 9 sedan ET idag och 9 dagar kvar till officiell testdag. Jag är alltså halvvägs! =) Men det är nu de svåra dagarna börjar. Det är nu mensen kan dyka upp när som helst och rasera allt för femtielfte gången. Första försöket kom mensen på dag 11. Jag hoppas slippa uppleva det igen.

Molvärken har helt klart avtagit sedan i onsdags. Jag antar att det är sviterna efter ÄP som nu helt ebbat ut. Kvar nu är en lättare molvärk som inte kommer lika ofta, men ändå till och från varje dag och jag hoppas så att det är ett gott tecken! Den stickande känslan kommer också då och då och ibland sticker det också lite i ljumskarna. Jag vill så gärna att det ska vara bra symptom!

Förra gången hade jag kraftig mensvärk dagarna innan plusset, men jag vet ju inte om det var positivt av graviditeten eller ngt som tydde på missfallet som skulle komma. Så jag önskar att det kommer att kännas annorlunda denna gång. Mensvärkskänslan skrämmer mig och är inget positivt i mitt minne från min korta graviditet. Tredje gången gillt och jag önskar mig ngt nytt som jag inte har känt förut!

Analys och ilska (ET+6)

Analysfreaket är tillbaka. Om jag inte får utlopp för analysfreaket i mig åtminstone en gång om dagen så blir jag koko, så det kommer nog bli ett sådant här inlägg per dag.

Igår tilltog molvärken rejält på em. Typisk mensvärkssmärta fast kortare "intervaller" eller vad man ska kalla det. Det molar till ordentligt i ngr sekunder - stundtals riktigt kraftigt, i klass med smärtorna jag hade vid missfallet - och sedan sjunker det undan igen. Jag har märkt ett tydligt samband mellan smärtorna och rörelse. Om jag t ex suttit ett tag och reser mig kommer molvärken. Eller när jag vänder mig i sängen. Jag har t o m vaknat ett par ggr inatt när jag vänt mig i sömnen och molvärken tagit fart.

Utöver den vanliga molvärken har jag också känt en mer stickande känsla till och från. Först och främst på ett och samma ställe, lite till höger i magen där jag kände av de kraftigare sticken i förrgår kväll. Jag vill så gärna tro att det är ett av mina små embryon som håller på att borra sig in, men jag vet att det lika gärna kan vara ngt helt annat.

Det är ju det som är så jobbigt med symptom man kan få så här tidigt, de kan lika gärna vara tecken på att det inte lyckats, det är omöjligt att veta. Jag har haft liknande symptom efter alla 3 ET och första gången blev det ju ingen graviditet, men den andra blev det just det. Vilket det blir denna gång är ju alltså helt omöjligt att säga. Kan inte tiden bara gå FORT så att jag får veta?!

Bröstvårtorna är småömma som de varit ända sedan ET. Innan ÄP var de ju rejält ömma men ömheten avtog och har varit konstant sedan ET. Verkan av progesteronet förmodligen.

Det enda symptom som jag inte riktigt kan minnas om jag känt efter tidigare ET är stickningar i själva underlivet. Jag har främst märkt dem när jag ligger och ska sova. Det känns nästan som små små muskelryckningar.

Nåja, 6 dagar sedan ET idag, 8 dagar kvar till ev. tjuvtest...

Nu till ngt helt annat: igår skickade jag ett mkt arg mail till min mamma. Jag har varit arg och besviken länge och kände nu att jag var tvungen att sätta stopp för henne. Jag och Älsklingen har valt att berätta om det vi går igenom för ngr utvalda personer i vår omgivning. Dessa personer har alla förstått att detta är oerhört privat och - iaf så vitt jag vet - inte skvallrat till höger och vänster om vårt privatliv. Alla utom min mamma!

Det började under första IVF:n då jag blev totalt tagen på sängen vid en middag hemma hos mamma då mina bröder var och hälsade på från Sthlm, där de bor. Hux flux pratade mamma om vår IVF och det blev tydligt att mina bröder redan kände till det! Antingen mamma eller hennes man (mina bröders pappa) hade alltså berättat. Fy så sviken jag kände mig! Jag ville ju inte att de skulle veta!

Jag borde väl ha tagit upp det med henne redan då och ångrar verkligen att jag inte gjorde det. Men jag orkade väl helt enkelt inte med en jobbig grej till mitt i IVF:n och valde väl att fria hellre än att fälla denna gång och tog för givet att det inte skulle hända igen.

Men, nu har det blivit uppenbart att hela jävla släkten är väl insatt i vår barnlöshet och våra behandlingar!! I söndags var det mormor som kom fram och frågade om behandlingen och gjorde mig helt ställd! Jag vill inte få frågor från höger och vänster från folk som jag inte ens vill ska veta. Och hur lätt är det att försöka tänka på annat och släppa oron om så bara för ngr timmar på ett släktkalas om alla ska fråga om det hela jävla tiden?

Dessutom ska man nu vara ett samtalsämne mellan släktingarna när man själv inte är med. Man är helt plötsligt den alla pratar om och tycker synd om och jag hatar att vara den människan!

Jag har alltså inte själv fått välja vilka som ska få ta del av mitt privataste privatliv! Jag känner mig kränkt och är så jävla förbannad!!

Att min mamma är så jävla trög att hon inte fattar hur privat detta är, det hade jag aldrig kunnat tro och jag ångrar nu bittert att jag ens berättat för henne. Jag har aldrig haft ngn toppenrelation med min mamma och nu är det lilla förtoende jag hade som bortblåst...

Tillägg: Lillasyster Square, detta gäller inte dig även om jag antar att det var mamma som berättade för dig också. Inte heller dig, moster Pipperoni, det var ju jag själv som "bjöd in" dig till min blogg genom att skriva i din.
Om du hör till min släkt/bekantskapskrets IRL och INTE är ngn JAG berättat för så kan du räkna med att du hör till dem som jag inte vill ska veta. Läser du detta så är du också på min ANONYMA blogg oinbjuden och jag vill att du respekterar min vilja och slutar att läsa!

Stick? (ET+5)

Jag vet att jag har hakat upp mig på det här med sticken, och jag är tacksam för att ni påmint mig om att det faktiskt inte måste sticka till. Jag har blivit så insnöad på att det ska kännas eftersom det gjorde det så tydligt förra gången. Men å andra sidan finns det ju inget som säger att det absolut var "fäststick" jag kände den gången, det är ju min amatöranalys. Jag är duktig på att analysera, som vi kommit fram till tidigare.

Hursomhelst, här kommer dagens analys:
Igår kväll när jag låg och försökte sova trots Älsklingens snarkmaraton så kände jag det jag hade väntat på - tror jag, det var svårare att definiera känslan i liggande position. Men det jag tror att jag kände var iaf stick. Först ett ganska kraftigt, som var det som fick mig att bli klarvaken och börja fundera. Därefter ngr småstick under ca 15 min. Det kraftiga sticket kändes lite åt höger sida till och de små sticken satt på samma ställe, förutom ett par st som kändes mer till vänster. Jag vill så gärna tro att det var Trazan och/eller Banarne som boade in sig! Men om jag ska vara realistisk så vet jag ju att det lika gärna kan ha varit den sedvanliga gasbollen som är min mage varje kväll, som spökade. Det enda som talar emot det är att det kändes på höger sida och tarmbråket brukar kännas mer åt vänster.
I övrigt så har molvärken tilltagit idag. Hittills iaf.
Slut analys.

Inga stick idag (ET+4)

Bläää, livmodern har varit helt stickfri hela dagen! Molvärken kommer och går som den har gjort sedan ÄP, men har börjat avta lite. Svullnaden är oförändrad sedan igår och jag kan fortfarande inte ha ngt annat på mig än mina baggyjeans och en jeanskjol som hänger på höften. Men mestadels blir det mjukisar så att inget klämmer obekvämt på magen.

Idag var jag hos Stina igen. Både hon och jag märkte att min sinnesstämning inte var så i botten som förra gången jag var där. Jag kunde t o m skratta litegrand när vi kom in på t ex stereotypa könsroller som jag och Älsklingen lyckats hamna i. Det var ett bra samtal och för första gången kände jag mig gladare när jag gick därifrån och inte deppigare som jag brukar. Jag traskade hem i lagom takt och njöt av solen som sken.

Jag fick en hel del tänkvärt att ta med mig och arbeta med denna gång. T ex föreslog hon att jag skulle försöka att inte grubbla för mkt över framtiden just nu utan istället lägga upp en plan enbart för de här två jobbiga veckorna av ovisshet som jag är mitt uppe i. Det är ett gott råd för jag är ett riktigt analysfreak och tenderar att alltid tänka ut olika scenarier av varje situation redan innan man har någon som helst möjlighet att veta åt vilket höll situationen kommer att gå. Jag grubblar redan över allt man kan tänka sig att grubbla över om vi skulle lyckas nu, och likaså över allt man kan tänka sig att grubbla över om vi inte lyckas nu, och om vi skulle lyckas men få mf igen osv. osv. Och man behöver ju inte ha ngn examen i psykologi för att fatta att det inte är speciellt hälsosamt. Så nu ska jag iaf försöka följa Stinas råd och inte planera längre fram än till testdag.

ET+3

Tre dagar sedan ET nu och magen har så sakteliga börjat anta normal form igen. Den är fortfarande svullen som en boll, men iaf inte som en badboll längre! Men ont gör den fortfarande. Det är svårt att gå på toa och nysningar försöker jag undvika till varje pris. Aj! Jag tycker att det är konstigt att jag alltid får dessa överstimuleringssymptom trots att jag uppenbarligen INTE är det minsta överstimulerad. 5 ägg kan ju definitivt inte räknas som överstimulering - snarare lite understimulering. Jag fattar inte varför min kropp beter sig så konstigt. De har ju inte hittat ngt fel på mig så jag borde ju kunna producera massor med fina ägg. Jag är så jävla besviken på min kropp, den är fullkomligt oduglig! Att den dessutom blivit ful som fan under åren med hypotyreos och barnlöshet gör ju inte saken bättre. Usch! Jag vill byta mot en ny.

Dag 3 idag alltså och om Trazan och/eller Banarne vill stanna i mig så borde de fästa imorn eller på tisdag. Förra gången kände jag tydligt ett par kraftiga stick i livmodern när Lillgrodan fäste, de gick inte att ta miste på. Jag kommer med andra ord att vara en hysterisk "stickletare" imorn och på tisdag. Och känner jag ingenting så vet jag inte vad jag gör, då kommer jag nog räkna med att det gått åt helvete.

Den 16:e har jag testdag om jag ska lyda SU och vänta i 18 dagar, men det kommer aldrig att hända. Så väl känner jag mig själv att jag vet att jag aldrig kan hålla mig i 18 dagar, det har ju bara gått 3! Nä, jag har iaf lovat mig själv att inte tjuvtesta före den 12:e, men jag ska försöka hålla mig till den 14:e. Ett plus på alla hjärtans dag vore härligt!

Imorn ska jag till Stina - psykologen på SU - igen. Det ska bli skönt, det är alltid skönt att prata med henne. Även om jag oftast är mer ledsen när jag går där ifrån än när jag går dit. Men det är ju inte så konstigt när man medvetet drar fram alla de känslor som man annars dagligen kämpar för att undertrycka. Det borde man inte - jag vet! Men hur ska man annars ta sig igenom dagarna?

Nu ska jag åka på släktkalas och fira kusin E. Moster Skräppans dotter, som fyllde 18 år igår. Jag kan bara föreställa mig hur det måste kännas att fira 18-årsdagen när ens mamma dött två veckor tidigare =( Jag hoppas att vi ska kunna ha ett trevligt och positivt kalas iaf. Och jag hoppas att ingen frågar mig om behandlingen, jag vill verkligen inte prata om det med hela släkten! Om jag hade fått välja hade de inte ens känt till våra försök, det är för privat...

Trazan och Banarne (ET)

Nu dansar äntligen Banarne, det fyrcelliga praktexemplaret, omkring inne i min livmoder tillsammans med sitt lite trasigare syskon Trazan, som hade lite bråttom och delade sig till sex celler redan nu på dag 2.

Resultatet blev alltså inte bättre denna gång trots Menopur. 5 ägg ut, 2 befruktade, 1 "good quality embryo" - precis som vid IVF nr 1 med andra ord. Förmodligen är detta så bra resultat som vi kan få, det finns ju inte så mkt mer att ändra på nu, om ngt alls? Flera embryon av samma kvalité som lilla Trazan har vid tidigare försök åkt i papperskorgen och detta skulle också ha blivit Trazans öde om det inte var för att detta är vårt tredje försök. Skulle detta nu gå åt skogen även denna gång så blir det alltså hela hormonskiten från början igen. Usch, jag orkar inte ens tänka på det!

Så, nu har jag gnällt av mig för denna gång och ska försöka hålla humöret uppe under de många långa dagarna fram till testdag. 16 februari om jag håller mig till SU:s direktiv och väntar 18 dagar, men jag är nöjd om jag lyckas hålla mig till den 12:e, det är 14 dagar efter ET och ska vara helt säkert! Nedräkningen kan börja...

Älskade små embryon, stanna hos mamma!

Lättnadens suck

Telefonen har varit tyst! Njae, nu ljög jag. Det har ringt tre ggr och jag trodde jag skulle skita ner mig varje gång, men det var inte SU ngn av gångerna. Det betyder att vi åtminstone har ett dugligt embryo som väntar på oss! Jag kan andas ut. Skulle ett under ha skett och två embryon har delat sig som de ska så är vi lovade båda tillbaka. I så fall vågar jag kanske t o m hoppas lite på att ngt av dem ska fästa. Men det där känns avlägset. Ett steg i taget...

Äggplock igår

Nu är det överstökat! Igår gjordes äggplock nr 3 på 9 månader. Det känns konstigt att tänka att jag hade kunnat bli mamma om ngr veckor om det första försöket hade lyckats. Men, istället har vi alltså hunnit genomföra 2 hela försök ytterligare under denna tid.

Men igår var det iaf dags för helvetesingreppet en tredje gång och jag var förstås jätterädd innan. Tack och lov togs min smärta på allvar denna gång och de snålade inte med medicinerna, iaf inte under själva operationen. Synd bara att man ska behöva gå igenom ett helvete två ggr för att bli tagen på allvar...

När vi kom till SU 7.30 fick jag utöver de två obligatoriska Pamol-tabletterna också en lugnande och sövande tablett, Flunitrazepam. Den hade uppenbarligen sin verkan, för när BM kom för att hämta in oss till ÄP:t hade jag somnat.

Väl inne på operationsrummet fick jag klättra upp i hemska stolen som vanligt och därefter sattes arsenalen in! Jag fick först av allt lustgasmasken och tydliga instruktioner hur jag skulle andas. När jag tagit ngr djupa andetag förstärktes min redan dåsiga känsla. Därefter fick jag i kanylen utöver det sedvanliga morfinet, Rapifen, också Dormicum, som är ett lugnande/sövande preparat. När det väl var dags för lokalbedövningen var jag redan så borta så jag minns inte ens att de satte den. Jag minns inte mkt från själva äggplocket alls faktiskt, bara små lösryckta fragment. Jag minns att det gjorde lite ont när läkaren började med äggstock nr 2, den högra som har varit ömmast de tidigare gångerna också, och att jag då fick mer morfin och dåsade bort. Vid ett tillfälle försökte jag titta på monitorn men allt var suddigt så jag blundade instinktivt med ena ögat och kisade för att se bättre, varpå hela rummet skrattade lite åt mig. Jag minns också att embryologen sa "ägg" när hon hittat det första ägget. För övrigt minns jag ingenting förrän det var dags att klättra ner ur stolen och stappla in till vårdrummet igen.

Tyvärr blev det lika illa som tidigare ÄP efter ingreppet när smärtlindringen släppte. Jag hade inte mer än lagt mig i sängen innan smärtan i magen blev olidlig. Älsklingen hämtade BM och jag fick en tablett Diklofenak. Efter en halvtimme hade jag fortfarande lika ont och då kom BM äntligen in med det som jag bett om flera veckor tidigare inför ÄP:t - långtidsverkande morfin. På ngr sekunder var smärtan som bortblåst! Enda problemet efter det var för Älsklingen att få mig att vakna till liv, äta ett par mackor och åka hem, när han efter ngn timme var så uttråkad så att han höll på att få spader. Men, hem kom vi och sedan sov jag som en stock till kl sju på kvällen och idag har jag sovit så gott som hela dagen. Välbehövt!

Och resultatet... fem ägg. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte är besviken. Vid vul:et i söndags syntes åtminstone 9 äggblåsor varav 7 var i lagom storlek, och så blev det bara 5. Det är lika få som första gången och hälften så många som förra... och det som oroar mig är att jag vet hur det slutade de gångerna. Med bara ett dugligt embryo. Imorn får vi veta om det slutar likadant denna gång, eller rent av sämre. Mellan 9 och 10 imorn ska de ringa om det inte blir ngn ET. Jag kommer att gå som på nålar hela förmiddagen. Förhoppningsvis håller telefonen tyst och vi kan åka till SU kl 14 som planerat och jag kan få tillbaka ett eller två embryon. Ngt annat orkar jag inte ens föreställa mig just nu.

Det närmar sig och rädslan ökar (Injektionsdag 9, spraydag 29)

Blodprov och vul idag. Östradiolvärdet hade stigit som det skulle, men vul:et gick sådär. Dr Lars hittade bara 4 äggblåsor som var lite större, mellan 11 och 15 mm. Där fanns också en del små, under 10 mm, men de räknade han inte. Så nu blir det höjd Menopur-dos igen, till 225 IE som jag hade från början, och nytt vul på söndag. ÄP tisdag eller onsdag.

Jag börjar bli riktigt nervös nu. Det finns så mkt som kan gå fel och så liten chans att allt går rätt. Vi lyckades ju trots allt förra gången, så chansen att jag ska bli gravid denna gång också är ju statistiskt sett ganska liten. Befruktningen har vid de båda tidigare försöken gått riktigt dåligt, så chansen att den helt plötsligt skulle gå bra är också ganska liten. Problemet har (förmodligen) varit för omogna ägg, och att de idag var mindre än de borde så här dags i behandlingen bådar ju inte direkt gott för mognaden denna gång. Det finns så mkt som kan gå fel och så liten chans att allt går rätt.

Största skräcken är ändå att vi ska lyckas, att jag ska bli gravid igen... och att det ska sluta som förra gången. Jag är så fruktansvärt rädd för att få missfall igen, jag vet inte om jag skulle klara det. Men ju mer jag tänker på det som hände, desto mer övertygad blir jag att det inte var fel på embryot utan att det är hos mig problemet ligger. Mitt superimmunförsvar som redan givit sig på sköldkörteln och håller mig så gott som helt frisk från förkylningar, maginfluensor och annat, gav sig säkert på embryot också... och gör det i så fall garanterat igen. En del av mig önskar faktiskt att det inte ska lyckas nu, det är tryggare så. Jag kan den här grejen nu, IVF:andet har blivit vardag. Jag är inte rädd för det längre. Det är bekant och tryggt.

Med en graviditet kommer nya rädslor att tackla. Förra gången var jag inte gravid länge nog för att hinna bli rädd, jag hann inte ens greppa att jag var gravid innan jag helt plötsligt inte var det längre. Och ändå blev sorgen så stor - är sorgen så stor. Om det skulle hända igen så skulle jag gå under.

En vän råkade idag ut för en av IVF:ns många skräckscenarion: när det nu var dags för ÄP av deras första IVF så fanns där inga ägg kvar. De hade lossat i förtid och allt de fick ut var ett litet omoget ägg. Jag var med henne på vul:et i måndags, eftersom hennes man jobbade, och då fanns 9-10 äggblåsor i nästan färdig storlek. Men idag - tomma. Jag tycker så oerhört synd om dem, vilken mardröm! Det lilla ägg de fick ut var omoget och har tyvärr små chanser att ens bli befruktat. Hela skiten i onödan med andra ord, precis som vid vår första IVF. Det är en fruktansvärd känsla. Jag hade inte velat vara i hennes skor nu, stackaren!

I mina skor just nu är det helt ok. Vallningarna är så gott som borta och likaså huvudvärken. Magen är svullen och ömmar, men jag känner tydligt att det inte är lika mkt aktivitet där inne som förra gången, då kunde jag knappt böja mig vid det här laget och hade rejält ont. Det är visserligen skönt att slippa, men oroar också en del. Jag vill ju inte få ett sämre resultat denna gång. Ikväll sprutar jag iaf åter igen med 225 IE och hoppas innerligt att det ska ge ett bra resultat till på söndag.

Imorn har jag en riktigt svår grej på schemat. Jag ska till Onsala och se moster, eller rättare sagt se kroppen som inte längre är moster. Jag har aldrig sett en död människa, så jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig. Men jag känner att jag behöver det, för att förstå. För att se att hon faktiskt inte är där längre. Kanske kan jag greppa det då.

En sista sång

Älskade moster somnade in i natt. Strax före midnatt drog hon sitt sista andetag. Hon kom till ro innan hon dog och hennes bortgång var stilla och fridfull.

Moster älskade att höra mig sjunga, så den här sången är tillägnad henne.

Vila i frid, älskade moster.

"The rose"

share your files at box.net

Käre gamle Gyn (Injektionsdag 3, spraydag 23)

Allt gick bra hos Gyn igår. Han hittade (troligtvis) knölen. Svårt att säga med 100% säkerhet eftersom jag omöjligt kunde känna på den och visa samtidigt som han kände. Men han är skicklig min gynekolog, så jag litar på att det var den han kände.

Det känns så skönt att ha varit där och kollat den! Precis som Emma skrev i sin kommentar, så var det inget annat än en svullen körtel och helt ofarligt. Gud så skönt! Nu kan jag släppa det orosmomentet helt och hållet.

Det kändes bra att träffa min gamla Gyn. Jag har gått igenom mkt hos honom under åren. Han var min ständiga räddning under de jobbiga år då jag av ngn anledning fick svampinfektion på svampinfektion på ännu jobbigare svampinfektion (hur orkade jag?). Han var den som tog hand om mig när en svampinfektion visade sig vara herpes och inte alls svampinfektion. Han tog sig tid långt efter mottagningens stängningstid för att trösta mig och ge mig så mkt information som möjligt. Han stöttade mig och tog mig på allvar när jag hade haft samlagssmärtor och oroade mig för endometrios (om jag inte minns fel så sa han efteråt att han skulle äta upp sin sko om jag hade endometrios). Han var den som satte in mig på Levaxin efter att noggrannt ha utrett allt annat som kan ha orsakat mitt mensbortfall. Han stöttade mig och höll tummarna för att vi skulle lyckas bli med barn när mensen väl kommit tillbaka. Och han var den som slutligen remitterade oss vidare till SU, och beklagade att han inte kunde göra ngt mer för oss.

Och nu när jag kom dit så frågade han nästan omedelbart hur det hade gått för oss. Jag berättade om IVF:erna och han antecknade och frågade. Gjorde ett vul, när han ändå var "där nere" och kollade, och sa att allt såg bra ut. Han fick mig att lova att höra av mig och berätta hur det går för oss denna gång, eftersom SU Repro tydligen inte skickar ngr remissvar (konstigt). När jag skulle gå klappade han mig på kinden, tog min hand i sina händer och önskade lycka till och sa att han verkligen höll tummarna för oss.

Käre gamle Gyn. Han är verkligen kanon!

Menopur-meckandet gick bättre igår, eller iaf mindre nervöst. Men jag lyckas fortfarande inte få upp den där sista minidroppen ur ampullerna. Men efter era kommentarer (tack Tingeling och Saga för era tips och råd) så har jag insett att det förmodligen inte är hela världen. Hur jag än vrider och vänder på den där nålen (har även testat det som minivfsaga tipsade om att tömma sprutan på luft och testa igen) så blir det en minimal droppe kvar, och nu får det bli det!

Igår hade jag dock problem med själva injektionsnålen som jag lyckades sticka i fingret! (Ja, jag vet, den ska vara i magen.) Jag hade satt nålen på kanylen och skulle ta av nålskyddet, men det satt som berget och när jag ryckte så lyckades jag på ngt sätt sticka mig i tummen och blodade ner mig själv på magen när jag skulle "klämma fettet" för att ta sprutan. Vilket trassel =) Ikväll gick det trasselfritt, tredje gången gillt! Träffade lite halvilla dock och det kändes en del, men det har man ju lärt sig att stå ut med.

Moster, lilla moster... ännu hänger hon kvar, men det är bara en tidsfråga. Hon har mkt svårt att andas nu och kroppen kommer att ge upp inom de närmaste dagarna. Det finns inga ord.