Blodprov och vul idag. Östradiolvärdet hade stigit som det skulle, men vul:et gick sådär. Dr Lars hittade bara 4 äggblåsor som var lite större, mellan 11 och 15 mm. Där fanns också en del små, under 10 mm, men de räknade han inte. Så nu blir det höjd Menopur-dos igen, till 225 IE som jag hade från början, och nytt vul på söndag. ÄP tisdag eller onsdag.
Jag börjar bli riktigt nervös nu. Det finns så mkt som kan gå fel och så liten chans att allt går rätt. Vi lyckades ju trots allt förra gången, så chansen att jag ska bli gravid denna gång också är ju statistiskt sett ganska liten. Befruktningen har vid de båda tidigare försöken gått riktigt dåligt, så chansen att den helt plötsligt skulle gå bra är också ganska liten. Problemet har (förmodligen) varit för omogna ägg, och att de idag var mindre än de borde så här dags i behandlingen bådar ju inte direkt gott för mognaden denna gång. Det finns så mkt som kan gå fel och så liten chans att allt går rätt.
Största skräcken är ändå att vi ska lyckas, att jag ska bli gravid igen... och att det ska sluta som förra gången. Jag är så fruktansvärt rädd för att få missfall igen, jag vet inte om jag skulle klara det. Men ju mer jag tänker på det som hände, desto mer övertygad blir jag att det inte var fel på embryot utan att det är hos mig problemet ligger. Mitt superimmunförsvar som redan givit sig på sköldkörteln och håller mig så gott som helt frisk från förkylningar, maginfluensor och annat, gav sig säkert på embryot också... och gör det i så fall garanterat igen. En del av mig önskar faktiskt att det inte ska lyckas nu, det är tryggare så. Jag kan den här grejen nu, IVF:andet har blivit vardag. Jag är inte rädd för det längre. Det är bekant och tryggt.
Med en graviditet kommer nya rädslor att tackla. Förra gången var jag inte gravid länge nog för att hinna bli rädd, jag hann inte ens greppa att jag var gravid innan jag helt plötsligt inte var det längre. Och ändå blev sorgen så stor - är sorgen så stor. Om det skulle hända igen så skulle jag gå under.
En vän råkade idag ut för en av IVF:ns många skräckscenarion: när det nu var dags för ÄP av deras första IVF så fanns där inga ägg kvar. De hade lossat i förtid och allt de fick ut var ett litet omoget ägg. Jag var med henne på vul:et i måndags, eftersom hennes man jobbade, och då fanns 9-10 äggblåsor i nästan färdig storlek. Men idag - tomma. Jag tycker så oerhört synd om dem, vilken mardröm! Det lilla ägg de fick ut var omoget och har tyvärr små chanser att ens bli befruktat. Hela skiten i onödan med andra ord, precis som vid vår första IVF. Det är en fruktansvärd känsla. Jag hade inte velat vara i hennes skor nu, stackaren!
I mina skor just nu är det helt ok. Vallningarna är så gott som borta och likaså huvudvärken. Magen är svullen och ömmar, men jag känner tydligt att det inte är lika mkt aktivitet där inne som förra gången, då kunde jag knappt böja mig vid det här laget och hade rejält ont. Det är visserligen skönt att slippa, men oroar också en del. Jag vill ju inte få ett sämre resultat denna gång. Ikväll sprutar jag iaf åter igen med 225 IE och hoppas innerligt att det ska ge ett bra resultat till på söndag.
Imorn har jag en riktigt svår grej på schemat. Jag ska till Onsala och se moster, eller rättare sagt se kroppen som inte längre är moster. Jag har aldrig sett en död människa, så jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig. Men jag känner att jag behöver det, för att förstå. För att se att hon faktiskt inte är där längre. Kanske kan jag greppa det då.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Håller tummarna för er och att allt går vägen! Du kommer säkert att få mer symtom under helgen det är ju ändå några sprutningar med högre dos dit.
Första gången jag såg en död människa var förvånansvärt naturligt. Det kändes så självklart att det är något som sker oavsett hur, när och varför. Det blir säkert ett fint avslut för dig. /kram z
Jag hoppas verkligen att det går vägen för dig! jag upplever dig så himla stark, du kommer fixa en graviditet strålande!
När jag såg min pappa när han hade gått bort kändes det bara som ett tomt skal men det var absolut inte obehagligt, bara rofyllt. Han slapp lida längre..
Lycka till!
ps. har hittat tråden och läser ofta..
Hej systerdotter,
Håller tummarna för dig.
Jag hade inte heller sett någon död människa tidigare, men efter att ha sett K med ansiktet förvridet av smärta dagen innan, så kändes det nästan som en lättnad att se henne med ett fridfullt utryck i ansiktet. Det var inte alls hemskt, även om det var ledsamt. Och det var väldigt tydligt att det bara var ett "skal", att det som var K inte längre fanns där. Det är nästan så att jag önskar att jag hade ett foto på henne, för bilden börjar redan blekna och det börjar kännas overkligt igen.
Kram, moster E.
Hoppas allt kommer gå vägen för dig den här gången. Håller tummarna.
Ja, det är skrämmande när det finns så mycket som kan gå fel med IVF. Men det finns så mycket som kan gå RÄTT också, så fantastiskt rätt!
Håller tummarna för att det är precis så det ska bli för er den här gången.
All kraft inför det tunga du har framför dig imorgon!
kram
Jag önskar jag kunde skicka över lite positiva tankar till dig. Tänk att det SKA gå bra. Att det SKA gå vägen den här gången. Och den här gången kommer det att funka hela vägen. Positiva tankar is the shit :o)
Jag hoppas det inte blir alltför jobbigt för dig imorgon.
Varma kramar, m.
Jag känner så väl igen din oro för att lyckas igen för att man inte tror sig orka med ett missfall till. Vet inte vad jag ska säga till dig utan vi får helt enkelt samla mod och hoppa.
Håller tummarna för att allt ska gå bra och hoppas du fick ett fint avslut med din moster.
Kram
Jag håller mina tummar, alla mina tummar för dig och er. Många, många varma kramar.
Oh vad jag håller tummarna för er!! Kram från Jenny.
Håller tummarna på alla plan.
Skicka en kommentar