Känner mig sviken och övergiven

Så var det då dags igen. Fick idag bekräftat min misstanke om att ytterligare en vän ska bli förälder.

Denna gång är det min fd killbästis som ska bli pappa. Jag skriver fd eftersom det är så det är och har varit länge nu. Det var evigheter sedan vi sågs och även evigheter sedan vi ens pratade i telefon. Han har som så många andra långsamt glidit ur mitt liv i och med barnlösheten.

Och nu fick jag alltså idag bekräftat att han ska bli pappa.... genom Facebook! Återigen får jag bekräftat att ingen förstår vilken kris det är vi är mitt uppe i, och att ingen faktiskt orkar fråga hur de bäst kan stötta.

Istället blir man sist med att få veta. Man får t o m inte ens höra det personligen, utan genom ett gästboksinlägg från en vän till en annan. Det är väl jobbigt att berätta för mig, det förstår jag. Men jag var också så naiv att jag trodde att man därför förstod att det skulle kännas ännu jobbigare att bli sist med att få veta. Och att man känner sig rätt sviken när en vän inte ens kan övervinna det jobbiga för sig själv och berätta personligen.

Hade han varit en engagerad vän och stöttat mig under barnlöshetskrisen hade han också vetat hur man tänker. Att man mår bäst av att vara först med att veta. Att man inte vill bli ignorerad - men det kanske man kan räkna ut? Att ngn annans glädje faktiskt kan spä på ens egen sorg och känslan av utanförskap. Men, jag inser att ingen av mina vänner kan hantera min livskris, och tyvärr är de inte många som ens orkar försöka. (Den som förtjänar en eloge är Gravida vännen. Hon är den enda som verkligen försöker förstå och riktigt engagerar sig) Jag faller i glömska och får klara mig själv. Det är som när man förlorat en närstående och folk inte klarar av att se en i ögonen. Jag känner mig som en spetälsk.

Det känns som att jag är förlamad. Som att jag varit förlamad sedan hela det här barnlöshetshelvetet gjorde intåg i mitt liv. Och de vänner som tidigare suttit bredvid mig i soffan - många inte ens intresserade av sina egna ben den dagen då jag började gråta över mina - börjar nu helt plötsligt en efter en att resa sig, springa iväg och lämna mig ensam kvar. De flesta vänder sig inte ens om för att ta farväl. Om de inte ser mina odugliga ben kan de springa med lättare steg på sina egna...

Om de bara hade tagit sig tiden att sätta sig in i min situation. Att om så bara för en dag låtsas att de själva hade odugliga ben och testa hur det skulle kännas att leva mitt liv. Då kanske de hade kunnat förstå en gnutta. De kanske hade kunnat ta sig lite extra tid med just mig, där i soffan och förvarna. Informera mig om att de nu själva tröttnat på soffan och börjat fundera på att testa sina ben. De hade kunnat vända sig till mig som första person och sagt: "Nu reser jag mig och går". Istället för att smyga upp och tassa därifrån när jag sover.

Jag tillskriver barnlöshetshelvetet ytterligare en förlorad vänskap, ett förlorat förtroende och konstaterar att det snart inte finns ngr kvar att förlora...