Det stormar återigen i mitt liv.
Det är aldrig stiltje speciellt länge mellan stormbyarna och jag börjar bli fruktansvärt trött på det.
Denna gång är det på jobbet det stormar. Mitt nya jobb sedan 4 månader tillbaka. Ett jobb som jag tycker är roligt och trivs med. Jag har jättekul med mina kollegor och på själva arbetsplatsen, men det har mer och mer gått upp för mig att vår chef är en psykopat, och igår fick vi detta bekräftat med dunder och brak.
Nu är världens process igång med facket inblandat och jag letar med ljus och lykta efter ett nytt jobb igen - allt för att komma ifrån dårhuset så snart som möjligt.
Fan fan fan... vad trött jag är på detta!
Just som jag började tro att tillvaron var på väg att ordna upp sig, just som jag började känna mig nöjd med iaf en del av mitt liv igen... då ska självklart hela helvetet braka löst.
För så är det att vara "Lilla J": stormar, höga vågor som hotar att kantra båten, sjösjuka och endast ngn enstaka lugn natt då och då i en gästhamn... ett ständigt sökande efter den trygga hemmahamnen som aldrig går att finna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Vad jobbigt att det visar sig så att chefen kanske inte var den man trodde från början.
Och jobbigt att du trivs men nu måste söka dig om efter annat.
Ibland blir man ju less, kan det aldrig mojna så man får guppa omkring i båten och njuta av solen bara?
Har ni pratat något mer om IVF till hösten, ifall ni orkar eller så?
Kram!
Oj du. Jag seglar också lite hamnlös, fortfarande. Jag är ändå glad att se att du finns och lämnar avtryck.
Jag hopaps det reder upp sig på jobbet!
Kramar.
KRAM till världens bästa Lilla J från mig.
Skicka en kommentar