lördag, oktober 31, 2009

Infertilitetens värsta biverkningar

Ingen berättar för en om de psykologiska och sociala biverkningar som infertiliteten för med sig. De många biverkningar som hormoner i spray- och sprutform för med sig är ingenting jämfört med sorgen, rädslan, maktlösheten och förlusten av vänner.

Jag är rädd att det är dit jag har kommit igen, till den punkt då barnlösheten slukat en vänskap.

För ganska exakt ett år sedan fick jag en ny vän. Hon började på mitt dåvarande jobb och vi fann varandra direkt. Vi blev oskiljaktiga på jobbet och hade otroligt roligt ihop. Jag slutade på jobbet vid årsskiftet men vi höll kontakten och det blev många luncher och fikor under våren. Vi lärde känna varandra bättre och jag trivdes verkligen i hennes sällskap. Vi har många gemensamma åsikter och intressen och är nog ganska lika. Hon är en fantastisk tjej som alltid fick mig att bli glad och må bra!

Jag kände mig trygg med henne och vi har pratat mycket om barnlösheten och våra behandlingar och även om föräldraskap och framtid. Jag trodde verkligen att hon förstod.

Under sommaren blev vår kontakt mer sporadisk och nu i höst har vi bara hörts av någon enstaka gång på facebook och sms. Vi har båda haft mycket på vårt eget håll och det har inte blivit av att träffas sedan i våras. Nu inser jag att det kanske inte bara varit en slump från hennes sida.

I förrgår gick jag in på hennes facebooksida och möttes av logginlägg från folk som gratulerade henne till graviditeten. Trots att min gravidradar är på topp och jag kände på mig att hon var gravid så slog chocken till stenhårt och jag blev alldeles kallsvettig. Jag känner mig oerhört sårad. Jag trodde verkligen att hon förstod och att hon inte ens hört av sig till mig och berättat visar ju tyvärr att det gjorde hon inte alls. Än en gång får jag det bekräftat att det finns inte någon i min närhet som förstår. Det kan bara den göra som själv gått eller går igenom den här jävla skiten.

Men jag trodde att hon i alla fall förstod hur övergiven och utanför man känner sig när alla andra omkring en bildar familj på löpande band, för just det har vi pratat om. Jag trodde att hon förstod att man vill vara bland de första som får veta, att det är det man behöver för att kunna tackla det och vänja sig vid tanken. För även det har vi pratat om. Vi har nämligen en gemensam vän i Mammavännen och vi har pratat mycket om hur jag hanterat hennes graviditet och att hon nu blivit mamma. Och jag vet att jag nämnt att det betydde oerhört mycket för mig att jag var en av de allra första som fick veta att hon var gravid.

Men nu kunde alltså min vän inte ens ta sig tiden, modet, eller vad det nu är som saknats, och berätta för mig. Ännu en gång har en vän smugit upp ur soffan och lämnat mig, sovande och lam, och sorgen tar över. Jag känner mig som världens mest ensamma människa och jag är rädd att infertiliteten inte kommer att vara nöjd förrän jag är helt utan vänner.

Dessutom känner jag mig dum som uppenbarligen värderat vår vänskap högre än vad vännen gjorde. Trots att vi inte känt varandra speciellt länge såg jag henne som en riktig vän och jag såg en lång vänskap framför mig. Men kanske gjorde aldrig hon det, och nu vet jag inte hur jag ska göra. Höra av mig till henne och säga vad jag känner? Låta det bero och vänta på att hon ska höra av sig? Hur som helst känns det som att detta förstört mina chanser till att uppriktigt glädjas med henne, för hur ska jag kunna det när hon inte ens varit intresserad av att dela glädjen med mig?

Den senaste tiden har jag mått ganska bra och lyckats leva med barnlösheten istället för att låta barnlösheten leva av mig. Men i och med detta påmindes jag om det som är min mörka verklighet och att tro att jag skulle kunna undvika den var idioti.

7 kommentarer:

Eludie sa...

Jag förstår hur du känner dig. Jag vet inte om det är till större tröst, men jag finns kvar här. Lite av ett "i vått och torrt".

Ändå, om vännen. Det är tråkigt att hon inte vågade låta dig få veta i ett tidigare skede. Alla har inte det modet i sig, tyvärr.

Kramar.

Moi sa...

puh.. jag vet vad du menar. Och jag antar på något vis att det tyvärr är så att man upptäcker konstiga saker hela tiden.. och att man inte vet hur man kan reagera fast man trodde det.

Som tex när min kompis berättade att hon hade något hon ville berätta på min telefonsvarare. Jag fick skriva ett brev till henne och be om ursäkt för att jag just idag inte klarade av att vara den där vännen hon skulle vilja att jag var.. und so weiter.

och så visade det sig att hon förlovat sig. Jag kände mig skitdum och tyvärr.. lättad.

Anonym sa...

Jag har läst lite här och blir så ledsen för din skull, för du är jag för några år sedan. Precis det här som du berättar om förstår ingen, nånsin. Det är inte nog med att man inte får det där barnet, eller barnen, att man måste gå igenom behandlingar, att man måste ta ställning till om man vill frysa ner sina barn, att man måste bråka om saker med sin partner som andra, mer lyckligt lottade, slipper. Man blir också av med vänner och man drar sig undan så många man kan, för att slippa se det man gått miste om. Jag tycker ändå att du var modig som litade på din vän. Jag vågade inte ens göra det - jag pratade inte med nån. Och fortfarande, när jag och min man fått ett barn från utomlands och är så lyckliga över det, finns det så mycket i vår historia som ingen förstår. Och aldrig kommer att förstå. Men jag vet hur du har det. Jag känner ibland fortfarande den där isande kylan, allt blod rinner ur kinderna, och jag kan fortfarande tänka att andra har haft det så lätt och det är inte rimligt att det skall vara så orättvist. Jag önskar dig all lycka till./Snöret

Anonym sa...

Här är en till som förstår dig till fullo.
Jag tror att hur mycket folk än vill förstå hur det är att vara ofrivilligt barnlös så kan de inte det. Jag är helt säker på att hon inte vill såra dig men vet inte hur hon ska bete sig och då är det enklast att hålla sig undan.
Och det gör ONT!

Läste ett tidigare inlägg där du skriver "ännu en barnlös jul". och just julen är apjobbig att vara barnlös på så jag vill varmt rekommendera att om ni har möjlighet, res bort, långt, till värmen, det gjorde vi förra året och det var helt underbart.

Stor Kram
Maria

Anonym sa...

hej,
tyvärr så känner jag igen mig. Vi är i samma sits och just ensamheten i vänskapen är nog det som känns allra värst för oss just nu och som inte går att förklara för våra vänner som inte har några problem att få barn.
Önskar dig allt gott.
/Marie

Anonym sa...

Hej

Jag förstår dig till fullo. Jag är 36 år och vi har misslyckats 3 gånger med IVF. Mina så kallade vänner har gett mig "goda" råd som att "slappna av", "det är bara att kämpa på" och vissa har utryckt sig att det är lyxproblem (de sjäva skulle inte vilja leva ett liv utan barn.

Just nu sitter jag ensam, för att jag har tagit avstånd. Sådanna vänner kan jag vara utan. Jag har försökt tänka positiv men då kommer nästa motgång, jag blir arbetslös...

Tredje motgång blir att vi kan nog inte adoptera ett barn för min man är för gammal. Blir det adoption så är det minst ett 6 årigt barn.

Det är som du skrivet, vissa bara glider runt och inte anstänger sig ett skit och tar allt förgivet. Medans andra för kämpa för allt..

Jag kan bara säga en sak som gör att man orkar gå från hopp till förtvivlan hela tiden och det är att vi är starka personer, vi fixar detta vi orkar...vet flera som inte skulle göra detta...

Ett litet tips från mig:
Jag blev mycket gladare och piggare när jag gick på zonterapi.

Lycka till och jag ska verkligen följa din blog.

Kram
Agge

Teres sa...

jag håller med dig och känner med dig, har varit i precis samma sits. Nu har vi fått embryon äntligen frysta och nu har vi gjort 4 försök... än så länge har tre redan misslyckats.

Ger all styrka jag har att ge till dig.
Kram