Lille Guldklimpen

Gravida vännen födde sin förste son den 25:e februari i år och fövandlades därmed till "Mammavännen".

25:e februari blev hon mamma och igår träffade jag för första gången hennes lille son. Ja och träffade henne för första gången sedan hon blev mamma dessutom!

De har flyttat till radhus en bit utanför stan och igår var jag i deras område för att träffa min revisor och passade på att åka och hälsa på.

Min första tanke när jag kom dit var "varför har jag inte gjort det här tidigare?". Och även om det faktiskt känns avlägset just nu så vet jag svaret: för att jag har mått för dåligt. Tack och lov, så känns det faktiskt avlägset just nu! Jag skulle ljuga om jag sa att det var helt utan sorg jag beundrade deras lille guldklimp, men mest av allt gjorde han mig faktiskt glad! För hur kan man inte bli glad av att ha en skrattande, gurglande liten halvårsklump med glittrande ögon studsande i knäet? Barn är verkligen helt fantastiska!

Jag tror också att psykologens råd faktiskt var helt klockrent för min del. Hon sa: "Du behöver faktiskt inte vara den första som är där och grattar och gullar med hennes bebis. Vänta tills barnet är 3-6 månader, då är det en egen person och det brukar vara väldigt tydligt att barnet inte har någonting med dig att göra och då blir man inte avundsjuk på samma sätt. Ett litet spädbarn är jobbigare för någon i din situation, för det är så lätt att tänka att 'det kunde lika gärna varit mitt barn'. Din vän kommer att ha fullt upp med att hitta sin mammaroll och lära känna sitt barn de första månaderna ändå, så hon kommer inte att ta illa upp. Hon vet ju din sits och kommer att förstå." Jag hoppas och tror att Mammavännen förstår.

Jag hade kunnat tvinga mig själv att hälsa på tidigare, i somras, men jag är glad att jag inte gjorde det. Hade jag åkt dit då, när jag var deppad och bitter, så hade det bara varit av pliktkänsla och förmodligen inte blivit ett speciellt trevligt besök. Jag behövde helt enkelt de här månaderna för att bli redo. Och nu kan jag knappt vänta tills jag får träffa Guldklimpen igen - och Mammavännen förstås, min fina vän!

Jag har på sistone inte ens velat tänka på IVF-helvetet och att det återigen ska göra inträde i mitt liv. Att det måste göra det om jag någonsin ska få bära titeln "mamma". Men efter igår känner jag för första gången på månader - många månader - en liten gnutta motivation. Hoppet har ännu inte lyckats leta sig tillbaka till mig, men efter att ha fått ta del av Guldklimpen och Mammavännens underbart vanliga Svenssonliv, så har jag iaf blivit påmind om varför jag någonsin skulle vilja utsätta mig för hela skiten igen. Och faktiskt kan jag för första gången på länge till och med tillåta mig själv att tänka om. Tänk om jag faktiskt blir överraskad och skiten funkar denna gång och det är jag som har en guldklimp om ett år!

Tänk om...