Ett litet hopp börjar tändas (ET+12)

Analys, analys, analys...

Jag tog mig igenom dag 11 utan katastrofer! Blev ju lite trött på mig själv efter att ha kollat trosorna var 5-30 minut hela dagen, men det var det värt. Inte ett spår av mens än så länge och fast jag vet att det inte betyder någonting - den kan ju t o m komma idag - så börjar jag våga hoppas nu. Jag känner mig ju faktiskt lite annorlunda, ngt annat vore lögn.

Symptomen jag har påminner ju mer om förra gången - då jag blev gravid men fick missfall - än om den första. Molvärken är nog ngt mildare än vad jag kommer ihåg den och det försöker jag se som ett gott tecken. Jag vet ju faktiskt inte hur tidigt missfallet satte igång, jag hade ju ljusrosa flytningar redan dagen då jag testade positivt men då såg jag det inte som ngt konstigt. Nu är det fortfarande oftast en mildare molvärk av mer stickande karaktär än mesvärk. Enda undantaget är när jag sträcker på mig, som igår när jag skulle ta en tallrik från översta hyllan i skåpet, då började det mola utav bara helvete så att jag var tvungen att vika mig dubbel. Livrädd kollade jag trosorna 100 ggr den närmaste timmen, men inte ett spår tack och lov.

Inatt drömde jag världens mardröm. Det var fruktansvärt obehagligt och som alltid när jag drömmer mardrömmar drömde jag att jag skrek och skrek men det kom bara ett klent hest litet ljud. Förmodligen det ljud som jag också gjorde, som brukar väcka mig ur mardrömmarna, men som denna gång var så lågt att varken jag själv eller Älsklingen vaknade av det. Jag hatar mardrömmar, jag blir så oerhört skräckslagen i drömmarna och känslorna kan sitta i länge efter att jag har vaknat. Även denna gång får jag obehagskänslor nu efteråt då jag tänker på det. Men så kom jag på det: mardrömmar är ju vanliga när man är gravid! Det kan ju precis lika gärna vara en slump, men nu är jag iaf inte arg på mardrömmen längre. =)

Och svettningarna! Gud, dessa svettningar! De känns verkligen precis som nedregleringsvallningarna. Det riktigt hettar under huden, i ansiktet, på låren, på bröstet. Sitter i ngn minut och sedan är det borta igen. Hade riktigt svårt att somna igår kväll pga detta. Det var täcke av, täcke på, täcke av, täcke på, svett, svett, svett...

I övrigt kände jag imorse en liten gnutta illamående och det sitter fortfarande i. Jag försöker hålla mig på jorden och påminna mig själv om att det ju faktiskt kan vara nervositet lika gärna som gravidillamående. Men även detta bidrar till det där lilla hoppet som börjat spira.

Låt det nu inte grusas igen, snälla fertilitetsgudar!