onsdag, februari 04, 2009

Analys och ilska (ET+6)

Analysfreaket är tillbaka. Om jag inte får utlopp för analysfreaket i mig åtminstone en gång om dagen så blir jag koko, så det kommer nog bli ett sådant här inlägg per dag.

Igår tilltog molvärken rejält på em. Typisk mensvärkssmärta fast kortare "intervaller" eller vad man ska kalla det. Det molar till ordentligt i ngr sekunder - stundtals riktigt kraftigt, i klass med smärtorna jag hade vid missfallet - och sedan sjunker det undan igen. Jag har märkt ett tydligt samband mellan smärtorna och rörelse. Om jag t ex suttit ett tag och reser mig kommer molvärken. Eller när jag vänder mig i sängen. Jag har t o m vaknat ett par ggr inatt när jag vänt mig i sömnen och molvärken tagit fart.

Utöver den vanliga molvärken har jag också känt en mer stickande känsla till och från. Först och främst på ett och samma ställe, lite till höger i magen där jag kände av de kraftigare sticken i förrgår kväll. Jag vill så gärna tro att det är ett av mina små embryon som håller på att borra sig in, men jag vet att det lika gärna kan vara ngt helt annat.

Det är ju det som är så jobbigt med symptom man kan få så här tidigt, de kan lika gärna vara tecken på att det inte lyckats, det är omöjligt att veta. Jag har haft liknande symptom efter alla 3 ET och första gången blev det ju ingen graviditet, men den andra blev det just det. Vilket det blir denna gång är ju alltså helt omöjligt att säga. Kan inte tiden bara gå FORT så att jag får veta?!

Bröstvårtorna är småömma som de varit ända sedan ET. Innan ÄP var de ju rejält ömma men ömheten avtog och har varit konstant sedan ET. Verkan av progesteronet förmodligen.

Det enda symptom som jag inte riktigt kan minnas om jag känt efter tidigare ET är stickningar i själva underlivet. Jag har främst märkt dem när jag ligger och ska sova. Det känns nästan som små små muskelryckningar.

Nåja, 6 dagar sedan ET idag, 8 dagar kvar till ev. tjuvtest...

Nu till ngt helt annat: igår skickade jag ett mkt arg mail till min mamma. Jag har varit arg och besviken länge och kände nu att jag var tvungen att sätta stopp för henne. Jag och Älsklingen har valt att berätta om det vi går igenom för ngr utvalda personer i vår omgivning. Dessa personer har alla förstått att detta är oerhört privat och - iaf så vitt jag vet - inte skvallrat till höger och vänster om vårt privatliv. Alla utom min mamma!

Det började under första IVF:n då jag blev totalt tagen på sängen vid en middag hemma hos mamma då mina bröder var och hälsade på från Sthlm, där de bor. Hux flux pratade mamma om vår IVF och det blev tydligt att mina bröder redan kände till det! Antingen mamma eller hennes man (mina bröders pappa) hade alltså berättat. Fy så sviken jag kände mig! Jag ville ju inte att de skulle veta!

Jag borde väl ha tagit upp det med henne redan då och ångrar verkligen att jag inte gjorde det. Men jag orkade väl helt enkelt inte med en jobbig grej till mitt i IVF:n och valde väl att fria hellre än att fälla denna gång och tog för givet att det inte skulle hända igen.

Men, nu har det blivit uppenbart att hela jävla släkten är väl insatt i vår barnlöshet och våra behandlingar!! I söndags var det mormor som kom fram och frågade om behandlingen och gjorde mig helt ställd! Jag vill inte få frågor från höger och vänster från folk som jag inte ens vill ska veta. Och hur lätt är det att försöka tänka på annat och släppa oron om så bara för ngr timmar på ett släktkalas om alla ska fråga om det hela jävla tiden?

Dessutom ska man nu vara ett samtalsämne mellan släktingarna när man själv inte är med. Man är helt plötsligt den alla pratar om och tycker synd om och jag hatar att vara den människan!

Jag har alltså inte själv fått välja vilka som ska få ta del av mitt privataste privatliv! Jag känner mig kränkt och är så jävla förbannad!!

Att min mamma är så jävla trög att hon inte fattar hur privat detta är, det hade jag aldrig kunnat tro och jag ångrar nu bittert att jag ens berättat för henne. Jag har aldrig haft ngn toppenrelation med min mamma och nu är det lilla förtoende jag hade som bortblåst...

Tillägg: Lillasyster Square, detta gäller inte dig även om jag antar att det var mamma som berättade för dig också. Inte heller dig, moster Pipperoni, det var ju jag själv som "bjöd in" dig till min blogg genom att skriva i din.
Om du hör till min släkt/bekantskapskrets IRL och INTE är ngn JAG berättat för så kan du räkna med att du hör till dem som jag inte vill ska veta. Läser du detta så är du också på min ANONYMA blogg oinbjuden och jag vill att du respekterar min vilja och slutar att läsa!

8 kommentarer:

Anonym sa...

Förstår att det känns obehagligt. Barnlöshet och behandlingar är något som är så privat att man bör få berätta det själv. Det är brist på respekt att föra sånt vidare. Och av samma anledning bloggar man ju anonymt om det, för att det är privat.

MochM sa...

Känner igen symptomanalysen, så lär det ju fortsätta i 8 dagar till tyvärr. Men det är kanske också ett sätt att bearbeta det på. Det ska gå bra den här gången, hela vägen.

Förstår att du är besviken på din mamma, hon har verkligen svikit ditt förtroende. Och jag hoppas verkligen att du inte har oinbjudna i bekantskapskretsen som läser bloggen utan att säga till, det borde vara förbjudet...

Hejar på dig!

m.

Tudorienne sa...

Fy fan vad vidrigt, blir så arg.

Anonym sa...

håller koll på dig med hållna tummar (trots avsaknad av kommentarer fån mig) du finns i mina tankar

Pipperoni sa...

Hej söta systerdotter,

Jag förstår nog ganska väl hur du känner... Kan inte direkt påstå att min relation med min mamma/din mormor är toppen heller. Det sista man vill är att någon ska tycka synd om eller ömka en och det är bara allt för uppenbart hur min mamma tycker synd om stackars mig som varken har man eller barn. Hon är nu överdrivet glad över att jag i alla fall har hittat ett jobb som jag trivs med. Suck.

Det jag vill säga är nog att det är svårt med mamma-dotter relationer. Känsligt. I mitt fall är det en helt annan sak med din mamma/min syster. Det känns ok att hon läser (även om jag inte tror att hon gör det längre), för hon är mer på samma plan som mig på nåt vis. Det är svårt att sätta fingret på, men även om min barnlöshet är av helt annat slag än din (åtminstone än så länge), så tror jag att jag förstår ganska bra...

Stor kram. Ses imorgon.

Anonym sa...

forza questa bella e brava ragazza....// M

Barnets mamma sa...

Nej, fy vad tråkigt.... Okänsligt. Du måste prata med henne om det.

Tänker på dig och Trazan (du såg väl min gamla kommentar om ett "icke-optimalt" ägg som blev en Rut?) och Banarne!

Kram

Rut Blomqvist sa...

Förstår delvis hur du känner, även om jag ju inte kan förstå just din situation med barnlösheten och att det är det hon pratat om. Mamma har liksom ett behov av att prata med människor om sånt hon bekymrar sig för, och sånt hon är glad över, och hon tänker inte alltid på de andra det rör.
Hon berättade t ex för mormor att jag "skulle" plugga psykologi, när jag bara nämnt det i förbifarten för mamma, som ett intresse. Sen var det så klart en grej som alla pratade om, och plötsligt var hela släkten iblandade i mina tankar.
Men hon menade inget illa antar jag...

Jag tror verkligen på er förresten. Har en stark känsla av att det kommer bli er tur. Vet inte om jag tror på gud men.. på nåt.
Kram!