Alla smärtans dag

Det är i allra högsta grad en alla smärtans dag och inte hjärtans. Blödningen satte igång ordentligt igår kväll, ingen liten futtflytning längre utan the real deal. Och med det: värken. Den fruktansvärda värken!

Jag har ofta mensvärk dag 1, men den går alltid att stå ut med och blir den för jobbig så kan jag mota tillbaka den med värktabletter. Men detta, detta är inte vanlig mensvärk. Det enda jag har att jämföra med är missfallet, när vi förlorade Lillgrodan, och smärtan är definitivt i samma klass. Hela fm idag har jag bara legat och skruvat mig i sängen och gnytt. Värken är hemsk! Den sitter runt hela bäckenet och inte minst i ländryggen, som jag tror går av snart. Smärtan strålar ner i låren och ut mot höfterna. Över ett dygn har gått och det har inte blivit bättre, jag känner mig illamående, knäsvag och stundtals även svimfärdig. Högsta dos Panodil + Diklofenak gav mig iaf lite lindring under ett par timmar, men nu är smärtan tillbaka i full styrka igen och jag resignerade till slut och svalde en av morfintabletterna som Älsklingen fått av en (halvskum) vän. Förhoppningsvis kommer iaf det att hjälpa och jag kan däcka för natten snart.

Jag förstår mig inte på den här konstiga värken faktiskt. Efter vårt första försök var mensen som vilken mens som helst. Jag har faktiskt aldrig någonsin varit med om sådan här mensvärk. Men om det nu rör sig om ett andra missfall så borde väl testen iaf visa svaga plus? Förra gången testade jag visserligen på dag 13, men plusset var starkare på dag 15 även om det var då missfallet satte fart. Jag hade gärna velat veta om det rör sig om ett missfall igen, men det kommer jag väl aldrig att få nu.

Jag ringde SU igår och BM tyckte att jag skulle fortsätta med vaggisarna och testa igen på måndag. Jag tänkte först göra som hon sagt men efter vaggisen imorse fick det vara, det känns bara som att det kommer att dra ut på skiten. Fortsätter jag med progesteron så kanske det håller tillbaka mensen till en viss del och tanken på att smärtan då skulle sitta i längre än nödvändigt är outhärdlig. Så nu accepterar jag faktum, dissar vaggisarna och blöder ut skiten så fort som möjligt. Det finns ju faktiskt ingen som helst möjlighet att det finns ngt levande kvar i mig, det är bara att inse.

Eländet fortsätter och lagom till 1-årsdagen i vår "IVF-karriär" kommer det att bli dags att sätta igång med försök nr 4. Pest!