fredag, mars 06, 2009

Gräsänka

Jag sitter i min soffa med laptopen i knäet och en snusande (ja som i ljudet alltså, inte tobak) underbar liten vovveklump bredvid mig i soffan. Jag är ikväll hundvakt till moster Pipperonis underbara lilla Elsa Pälsa. Jag har nyss ätit en god middag (rotfrukter och grönsaker i ugn med vitlök, rosmarin, timjan och mängder med olivolja; och till det en laxfilé) och sitter och njuter av ett glas gott rött vin för första gången på mkt länge. Jag slutade mer eller mindre helt med alkohol då vi började försöka bli med barn - för snart 3 år sedan - men idag tyckte jag att jag var värd ett glas rött.

Mkt i mitt liv känns just nu bättre än på länge. Igår började jag ett nytt jobb, på gymmet i huset bredvid vårt. Nu i början gäller det enbart gyminstruktioner och det blir bara ngr timmar per vecka, men jag älskar att vara tillbaka i gymmiljön - min hemmiljö! Igår höll jag i två instruktioner och idag har det blivit tre. Jag hade nästan glömt hur roligt det är att instruera folk i gymmet, att hjälpa dem att känna sig trygga med utrustningen och övningarna, att ge dem inspiration och motivation att ta sig till gymmet och därmed få ett bättre och längre liv. Det är en underbar känsla av bekräftelse när de efteråt tackar och säger att det var en jättebra instruktion. Bekräftelse som jag inser att jag fått väldigt lite av det senaste året.

Redan för en dryg vecka sedan fann jag även min egen motivation igen och tog tag i kost och träning, för första gången sedan jag fick min hypotyreosdiagnos - och det är längesedan nu! Jag har hittills bara kört hemträning i form av yoga och coreträning, samt en och annan långpromenad, men det känns härligt att vara igång. Efter de senaste två dagarna i gymmet känner jag nu också ett oerhört sug efter styrketräningen, så imorn blir det premiärpasset i gymmet! I samband med min nystart för en dryg vecka sedan, tog jag mitt midjemått för att kunna sätta upp ett tydligt mål. Hemska fakta: det var på 81 cm, så stor har jag aldrig varit. Hade det inte varit för den kommande IVF:en så hade jag satt mitt mål till 70 cm om 2 månader (kanske låter tufft men jag vet att jag hade klarat det), men eftersom jag om ca 1-1,5 månad kommer att börja med hemskesprayen igen så blir det omöjligt och jag satte därför målet till 75 cm istället. Men tro det eller ej: när jag mätte mig igår lydde måttet 78 cm! Fantastiskt! Så att komma under 75 cm innan det är dags för nästa IVF känns faktiskt inte omöjligt. Nu gäller det bara att få med Älsklingen i min nya livsstil, för han behöver den bra mkt mer än jag...

Tillsammans med min nyfunna motivation till hälsa har jag också funnit motivationen att på riktigt ta itu med det spektakel som vi kallar hem. För den som inte redan vet, så bor vi alltså i en 1:a (med sovalkov) på 40 kvm och det är katastrofalt för litet! Det är bokstavligen grejer ÖVERALLT! Jag har länge hävdat att det går att iaf hålla bättre ordning än den vi har nu och att det förstås aldrig kan bli bra eftersom vi har mer grejer än plats, men iaf bättre. Men Älsklingen hävdar bestämt att det inte är ngn idé. Nu har iaf jag bestämt mig för att inte leva så här längre och redan idag har jag börjat ta itu med köket. Nu jävlar!

Den del i mitt liv som tyvärr inte känns så bra just nu är relationen med Älsklingen som har blivit rejält sarjad under detta års första två månader. Den känns faktiskt inte bra alls. Mina klagomål förrförra helgen kunde ju ha efterföljts av mer umgänge och uppmärksamhet från hans sida, men har tyvärr efterföljts av ingenting annat än motsatsen. Förra helgen såg jag knappt röken av honom och pricken över i: igår beslutade han sig för att packa sin väska och sticka till Falun över helgen. Han vet hur besviken jag är på honom efter förra och förrförra helgen, men väljer alltså ändå att åka på nöjesresa. Hur jag än vrider och vänder på det hela så kan jag inte förstå hans prioriteringar och jag känner mig oerhört sårad och övergiven.
Till högen av olösta problem oss emellan lägges ännu ett problem och jag orkar inte ens skriva om det just nu.
Som om inte detta var nog har jag den senaste veckan gjort vissa upptäckter som får mig att starkt tvivla på att han ens är den jag trodde att han var.
Jag önskar av hela mitt hjärta att vi ska kunna lösa all skit som ligger och ruttnar mellan oss, men i dagsläget vet jag ärligt talat inte hur det ska gå till. Jag har tappat mitt förtroende för honom och det kommer att ta tid att bygga upp det igen. Jag hoppas bara att han ger mig verktygen att göra det...

6 kommentarer:

Uniflora sa...

Det tär på förhållandet att göra ivf och tiden däremellan. Försök få tid tillsammans. Lättare sagt än gjort om han drar, men jag hoppas att ni hittar varandra igen och att det du upptäckt inte stämmer.

Kram

Anonym sa...

Det är hemskt när det blir sådär. Här kan det ibland bli som en ond cykel där han känner sig anklagad och jag känner mig ignorerad. Oftast brukar det lösa sig bara vi kommer igång och pratar. Men för att reda upp saker och ting förutsätter det ju att man träffas och tar sig den tiden. Kunde ju varit trevligare än att han flaxar upp hit över helgen.

Nyfiken som jag är så undrar jag vad som händer här i Falun under helgen. Kanske bara är jag som inte kommer ut på stan nog mycket.

*kramar*

Hanna sa...

Förstår att du känner dig sårad & övergiven. Hoppas verkligen att det löser sig för er!

Stor kram!

Anonym sa...

Vad skönt att höra att du tänker mer positivt nu. Jag tror man kommer till en gräns där man måste bestämma sig för att LEVA sitt liv med eller utan barn, istället för att bli bitter hemma och se på när Livet lever på utanför. Så är det iallafall för min del. Man måste fortsätta sitt liv i väntan på barn. De kommer inte fortare för att man tycker livet är orättvist. Men visst undrar man; vissa som absolut inte är lämpliga att överhuvudtaget bli föräldrar bara ploppar ut den ena efter den andra. Medans vi IVFare gör allt vi kan för att få ett. Men vi får inte ge upp livet. Det känns som att du helt klart är inne på rätt spår nu. Skönt!

Tråkigt med din sambo, hoppas det löser sig.

kram

smul sa...

Jag har varit i den där sitsen där jag upptäckt saker som gjorde att jag tvivlade, men jag kämpade och vi hittade det som är viktigt och jag inser ju nu att det var fruktansvärt svårt egentligen. Men för oss var det möjligt. Jag tror man vet om man tycker att det är värt det. jag tror också att om man är i en så jobbig sits som ni är just nu, blir andra problem större än de varit i ett annat läge kanske, fast jag vet ju inte. jag spekulerar bara.

jag tänker på dig. även fast jag aldrig gjort mig till känna förut så har jag läst här en del under sista tiden av försök.

Hittade hit via din moster.

Helga sa...

Skumläser lite på din blogg och får sådana flashbacks så jag knappt orkar läsa längre. För jag minns så väl hur det kändes! IVF-karusellen, tvivlen på relationen, nya diagnoser, nytt hopp, nya besvikelser, smärtan i att se andra bli gravida och få barn. Sorgen och smärtan som invaderar varenda aspekt av livet.

Men det tar slut. Jag mådde ungefär som du för några år sedan. Det är alldeles borta nu men minnet blir tydligt när jag läser din blogg.

Den dag du skrev detta inlägg fyllde min son tre år. När han kom vände allt. Hoppas din vändning kommer snart.