Glädjebesked = sorgebesked

Den här veckan har börjat iaf lite bättre än den förra slutade, men idag nådde jag rock bottom igen.

Förmiddagen började med att det väntade och fruktade mms:et dök upp: Gravida vännen är inte längre Gravida vännen utan Mammavännen. Hon har fått en son. BF var imorgon så det var fullt väntat att det kunde hända när som helst. Jag var beredd, men vad fan hjälpte det?

Första reaktionen när jag fick mms:et var trots allt glädje, så en del av mig lyckas iaf vara glad för hennes skull. Men samtidigt är det med en enorm sorg som jag tittar på mobilkamerabilden av deras lille son. Den påminner mig om det vi själva saknar, det vi själva inte är ens i närheten av, det vi själva knappt ens vågar drömma om längre. Deras lille son, deras första barn skulle ha varit 4 månader när vårt första barn skulle ha kommit till världen. Men vårt första barn kommer inte till världen om 4 månader, Lillgrodan kommer inte att komma till världen alls och deras sons ankomst är en påminnelse.

Bara ngr minuter efter mms:ets ankomst var det dags för mig att ge mig ut genom dörren för ett besök på SU. Planeringsbesök med dr Lars. Planering av vår 4:e och allra sista ICSI på SU. Min vana trogen hade jag en lång lista med frågor och funderingar att ta upp, förslag på vad vi skulle kunna ändra denna sista behandling. Men dr Lars avfärdade alla mina idéer (förmodligen helt korrekt) och behandling nr 4 blir så gott som identisk med behandling nr 3. Jag får starta på 225 IE Menopur precis som förra gången, enda skillnaden blir att vi inte sänker dosen dag 4 utan fortsätter med 225 IE till första blodprovet. Jag hade känt mig iaf lite hoppfull om han hade bestämt att dosen skulle höjas denna gång, men icke.

Hans svar på mina frågor kring immunförsvaret gjorde mig inte mkt klokare. Det finns inga direkta belägg för att ett förhöjt TNF-alfa ställer till det, enligt dr Lars, så ngt sådant prov blir inte aktuellt att ta. Forskningen som finns är fortfarande inte speciellt omfattande och ngr experiment räcker helt enkelt inte SU:s resurser till så därför testas inga preparat mot överaktivt immunförsvar alls just nu. Kortison var fortfarande för nytt och oforskat omkring och inte ngt de erbjuder på SU - precis som jag visste att han skulle svara. Och angående Trombyl så är det inte alls helt utan risker, som jag uppfattat det, utan tvärt om: det finns en liten risk att man istället får motsatt effekt av detta preparat och var gränsen går i dos är olika från individ till individ. De hade experimenterat en del med Trombyl tidigare år på SU men inte fått ngr positiva resultat och i dagsläget är det inte heller ngt de skriver ut. Han sa att risken att det bir omvänd effekt är så liten så att om vi ville experimentera med det på eget bevåg så var det fritt fram, men han kunde inte stå för det och ville därför inte skriva ut det. Helt rätt från hans sida, men med dödandet av alla mina teorier dog också hoppet.

Samma behandling igen känns nästan meningslöst. Samma behandling kommer ju säkert att resultera i samma skruttiga ägg och samma kassa befruktning. Jag vill hoppas, men just nu gör jag inte det.

Efter läkarbesöket begav jag mig ner till stan för att uträtta ett par ärenden. Jag fixade det jag skulle och traskade slutligen in på Lindex för att se om jag kunde hitta ngt fint att ge Mammavännens nya lilla son i present, men det borde jag inte ha gjort. När jag gick omkring där inne bland alla miniplagg och mammor med barnvagnar så kom den stora sorgen över mig. Tårarna svämmade upp i ögonen och jag stapplade ut ur affären, satte ipoden på högsta volym och gick med radiostyrda steg hemåt. Väl hemma kastade jag av mig kläderna, stupade i sängen, drog täcket över huvudet och bölade.

Jag känner mig som att jag sprungit ett maratonlopp. Helt jävla slut.