Tillbaka på ruta 1

En vecka har nu passerat sedan dagen M. M som i mens, m som i minus. S som i Sorg.

Om det är ngt jag iaf blivit bra på under detta år av behandlingar, så är det att gå vidare. Nåja, bra och bra... bättre iaf. Redan samma dag som misslyckandet var ett faktum ringde jag till SU för att diskutera nästa behandling. Jag behöver ett nytt mål, nya datum att räkna ned till för att orka. Och nu har jag det. Skönt.

Tyvärr kan min kropp aldrig samarbeta och låta mig gå vidare eftersom den tycks ha bestämt sig för att inte bete sig normalt. Även misslyckandet, mensen och kroppen, har betett sig underligt denna vecka. Och vips, så är oron där igen. Hur känns egentligen ett utomkveds? Kan jag ha sådan otur? I helgen var jag helt säker på att ngt var fel. Oron finns där fortfarande, men jag har iaf lugnat ner mig lite. Och orsaken? Jo:

• Mensen - Denna mens har varit allt annat än normal. En normal mens för mig är riklig, med mkt levrat blod och en hel del mensvärk i 2 dagar och sedan trappas den snabbt ner och är borta inom ytterligare 3-4 dagar. Det naturliga vore att - som de flesta andra - blöda lite extra efter stimuleringen, men så har det alltså inte varit för mig. Denna mens har från första stund enbart varit röd, färskt blod alltså, inget levrat alls. Det har aldrig tidigare hänt mig, under alla år av menscykler! Istället har denna mens varit mer utdragen, och även idag, dag 7 måste jag använda skydd. Visserligen bara trosskydd, men det är ändå inte som det brukar vara.
• Smärtan - Trots mindre mens har mensvärken varit värre än vanligt. I helgen var den näst intill outhärdlig och det enda tillfälle då jag fick lite lugn och ro var efter morfintabletten i lördags. Jag har haft ovanligt mkt värk i ländryggen dessutom. Nu är den molande värken så gott som borta sedan ngr dagar, men det hugger fortfarande till i livmodertrakten ngr ggr per dag: när jag skrattar, hostar, sträcker mig osv. Det oroar mig och jag tycker inte alls om det!
• Huvudvärken - Jag har fortfarande huvudvärk varje jävla dag, och jag känner mig helt slut vid det här laget! Sist jag hade så här var för 6-7 år sedan när jag var deprimerad och gick med huvudvärk varje dag i 3-4 månader (fråga mig inte hur jag stod ut). Nu hoppades jag ju förstår att huvudvärken var hormonell, men uppenbarligen inte, så jag förstår inte varför den envist hänger kvar.
• Tempen - Detta är det som jag tycker har varit konstigast. Jag har fortsatt ta min temp varje morgon eftersom jag fortfarande dras med de jobbiga svettningarna, och den har inte sjunkit förrän idag! Imorse visade den 36,6, vilket är ungefär som vanligt. Men hela veckan har den pendlat mellan 36,8 och 37,0 och det är helt klart högre än min vanliga temp. Jag tycker att det är helskumt! Det finns ju ingen som helst anledning till högre kroppstemp längre, eller? Det är en vecka sedan jag slutade med vaggisarna och så länge sitter de väl inte i?

Den futtiga mensen tillsammans med de andra knepiga symptomen har resulterat i stora utomkvedsoron denna vecka. Jag tog ett nytt gravtest igår och det var precis lika mkt minus som de tidigare, så nu börjar jag kunna släppa det lite. För visst borde det vara plus vid det här laget om det var utomkveds?

Usch, vad jag grubblar över allt. På onsdag nästa vecka ska jag iaf till dr Lars och planera vår nästa - sista - behandling, så oroar jag mig fortfarande då så får jag väl be honom ta en titt.

Annars är det nu bara ny väntan som gäller. Läkarbesök på onsdag alltså, sedan ny mens om ca 3 veckor (om kroppen samarbetar) och spraystart på dag 21 i den cykeln. Vi är redan preliminärbokade för ÄP vecka 18 eller 19, för att ha en garanterad plats. ÄP i vår allra första IVF gjordes vecka 19, 2008. Vi är alltså tillbaka där vi började den här IVF-resan, om man bortser ifrån "den lilla detaljen" att ett år har gått. Blä!