Sitter och slöar i min soffa och lyssnar på Gavin DeGraw och känner mig allmänt nere.
Besviken. Sviken. Trött.
Utled på att aldrig kunna känna mig nöjd, riktigt nöjd. Är det fel av mig att önska det? Är det mina höga krav på allt och alla - i synnerhet mig själv - som spökar igen?
Är det jag som är otacksam? Borde inte det jag har räcka för att göra mig lycklig: en man som jag älskar och som älskar mig; en man som vill leva med mig, dela sitt liv med mig. Är det för mkt begärt av mig att han ska vilja dela mitt liv också, vilja ta del av det som är viktigt för mig?
Jag tycker inte att det är det! Villkorslös kärlek må låta vackert, men det är inte verkligt! Och när gjorde det egentligen ngn lycklig?
Gavin sjunger:
"So, since you want to be with me
You'll have to follow through
With every word you say
And I, all I really want is you
For you to stick around
I'll see you everyday
But you have to follow through"
Ge och ta. Det är väl det ett förhållande handlar om? Åtminstone det som får ett förhållande att fungera; fungera för båda två, år efter år. Just nu känns det som det inte blir så värst mkt ta från min sida och det är det som gör att jag sitter här och känner mig som jag känner mig.
Besviken. Sviken. Trött.
Jag är så trött på att det som är viktigt för mig inte räknas. Jag känner mig halv och han vill inte vara min andra halva. Jag har kämpat hela mitt liv för att känna mig som en del av en familj och jag är trött nu, trött på slitet. Jag längtar så efter att få känna mig nöjd. Lycklig. Undrar när jag någonsin ska nå fram, om jag någonsin kommer komma dit. Just nu ser det mörkt ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hej älskade Lilla J!
Stå på dig!
Om han älskar dig vill han väl att du skall känna det? Tala om vad du behöver för att känna dig älskad. Vill han inte alls svara upp mot det måste du ifrågasätta hans kärlek. Man kan alltid skryta om kärlek men man måste faktiskt visa den i praktiken också. Jag tror att han egentligen vill det. Han måste bara fås att förstå hur man gör. Och hur du känner inför hans prioriteringar och brist på prioriteringar.
Från en som sörjer över vad du har måst sakna i livet och som önskar att hon varit bättre på att ge dig det.
Din Sus
Hej kära systerdotter,
Jag känner så väl igen mig. Jag känner igen känslan av att inte vara riktigt nöjd, önskan att ha en egen familj och längtan efter en "andra halva" som finns där och delar ens liv på samma sätt som man själv finns där i deras liv. Jag tror precis som Sus att du måste försöka förklara för honom hur du känner och vad du behöver. Kram, E.
Sus - Ja, jag brukar säga just det där till honom: att det inte spelar ngn roll om han säger att han älskar mig stup i kvarten om han inte visar det. Tror väl egentligen också att han vill men inte fattar hur, men han kunde ju anstränga sig mer för att göra det!
Pipperoni - Tror det är en ganska vanlig känsla hos oss kvinnor, det där att inte känna sig prioriterad. Men det gör den ju inte mer uthärdlig för det, och jag tycker inte man ska behöva nöja sig med att känna sig "i andra hand". Att det ska vara så svårt att få en man att fatta det...
Skicka en kommentar