tisdag, maj 06, 2008

Ge inte upp!

Älskling, min älskling! Detta skriver jag direkt till dig, direkt ur mitt hjärta.

Ge inte upp oss! Släng inte bort allt det vi har tillsammans bara för att allt inte går som på räls. Ge mig en chans, ge oss en chans!

Jag önskar så att jag kunde nå fram till dig. Att du kunde släppa taget om din stolthet och rädsla och släppa in mig i ditt innersta. Att du kunde våga fullt ut, ta mig i handen och hoppa och låta det som händer hända, "bara vi är tillsammans"! Jag vet inte varför du är som du är, - precis som du omöjligen fullt ut kan förstå varför jag är som jag är och reagerar som jag gör i vissa situationer - jag vet inte vad som hänt dig i ditt förflutna som har gjort dig till den slutna mussla du blivit och väljer att fortsätta vara. Jag önskar att jag visste det, att jag fick ta del av det som sker inom dig, det du måste brottas med. Jag önskar att du kunde lita på mig, låta mig hjälpa dig, låta mig dela din börda. Jag finns här för dig!

Du betyder allt för mig, jag hoppas att du vet det, att du verkligen vet det! Att du inser vad det innebär.

Jag kan inte låta bli att låna Pipperonis ord i hennes inlägg "Jag ska älska dig och ingenting annat spelar någon roll". Hela hennes inlägg beskriver så bra vad jag känner för dig och hur också jag ser på kärleken. Kärleken är inte enkel, inget som kommer spontant utan ngt vi måste lära oss, ngt vi måste vårda och kämpa för. Just nu är det kämpigt, det har varit kämpigt från och till en längre tid. Men kärleken finns ju kvar! Om vi inte lyckats ta död på den med allt som hänt så har vi ju det viktigaste kvar att bygga på! Och det är ingen liten byggsten - det är själva grunden. Om så allt annat rasar så ska jag älska dig ändå och därifrån kan vi bygga upp allt på nytt. Det är en befriande tanke tycker jag, och jag menar det verkligen!

"Jag ska älska dig och ingenting annat spelar någon roll. Jag ska älska dig om du är dum, om du halkar och ramlar på näsan, om du begår misstag, om du beter dig som en människa - jag ska älska dig i alla fall."

Jag kan vänta med familj och barn, jag ger blanka fan (rent ut sagt) i pengar och i vilka bilar och båtar du vill lägga dem på, bara jag får vara med dig så spelar ingenting annat ngn roll. Bara vi tar oss upp till ytan igen - tillsammans - så får allt annat stå åt sidan tills dess.

Visst vet jag att jag också kan vara svår att leva med; envis som en åsna och med ett stort kontrollbehov. Nog får du utstå mkt med min dominans och bestämda vilja och jag är dig evigt tacksam för att du orkat med mig och velat kämpa tillsammans med mig. Jag vet att jag har en lång väg kvar och mkt att jobba med innan jag kan släppa taget, lita på dig till 100% och låta dig ta beslut och ansvar helt på egen hand, men jag har också kommit långt! Nog måste du också se förändringen i mig? Ge mig en chans och jag lovar dig att jag ska kämpa hårdare än någonsin, jag ska bli en bättre jag!

Jag älskar dig mest av allt. Jag älskar dig, den du är, precis som du är. Ibland undrar jag om du förstår det. Jag tror att du tror att du måste bli ngn annan för att vi ska kunna fungera, att det är det jag kräver av dig. Men det är fel! Jag önskar bara att du ska bli en öppnare och lyckligare du, för din egen skull. Att du ska kunna kommunicera för din egen skull, för att få ur dig hur du känner, hur du mår, vad du vill. Jag måste så ofta leka gissningslek och om det är jobbigt för mig att inte veta vad som försigår inom dig, så måste det ju vara ännu jobbigare för dig att inte kunna få ur dig det. Jag önskar så att du förstod att det inte finns ngt du inte kan visa för mig, inget som kan få mig att älska dig mindre. Så länge det är ärligt och rakt från hjärtat så kan du berätta vad som helst för mig och jag skulle aldrig, aldrig hålla det emot dig.

Jag är övertygad om att om du bara vågade prata med mig, om du bara lärde dig att släppa taget och våga så skulle också allt annat falla på plats. Kommunikationen är det enda vi saknar - så som jag ser det iaf! Det är bristen på den som orsakar alla missförstånd oss emellan. Du är inte lätt att läsa och så är inte heller jag, så vi måste lära oss att hjälpa varann att förstå! Minns du i början, när vi nyss blivit ett par och du inte ville ngt hellre än att kunna öppna dig för mig? När vi låg sida vid sida i sängen och du grät och bad mig om hjälp att kunna öppna dig för mig? Jag finns fortfarande här och jag vill hjälpa dig! Om jag bara visste hur så hade jag gjort det för längesen, men jag tänker inte ge upp! Vi kan hitta ett sätt, en lösning tillsammans, det vet jag! Allt annat finns ju där: kärleken, framtidsvisionerna, omtanken, glädjen, humorn, passionen! Vi får inte låta det drunkna i svårigheterna, vi får inte låta det jobbiga ta över!

Om vi så hade försökt allt, och vi fortfarande inte fick ihop det, då skulle jag inte tvivla på att det enda rätta var att gå skilda vägar, men varken du eller jag kan ju säga att vi gjort det! Det finns så mkt kvar att testa, och det är inte fult att söka hjälp! Om det blir vår räddning, är det inte värt det då? Om ngn annan kan hjälpa oss att nå igenom skalet, att släppa ut den vackra, starka man som jag vet finns i dig, innanför den hårda muren - är det inte värt det då? Det får ta den tid det tar, jag ger dig all min tid. För jag tror på dig, jag tror på oss och jag ger inte upp!

10 kommentarer:

Anonym sa...

Så vacker text, så starka känslor!
Det är en snårig djungel att ta sig igenom det här, men man kan klara det.
Men då måste man tala, det har du rätt i.
vi vacklar också ofta, av samma orsak som ni.
Hoppas ni hittar varandra, hoppas du lyckas hitta nyckeln till hans innersta.
Lycka till!

kram av oinloggad Tingeling

Barnets mamma sa...

Oerhört fint skrivet. Jag gråter så att jag knappt kan läsa texten nu...
Hoppas att ni hittar ett sätt att nå fram till varandra. Situationen ni (vi) befinner er i är mer påfrestande för förhållandet än man inser själv när man är mitt uppe i det. Prata, prata, prata om det är det enda råd jag kan ge.

För vår del "lossnade" det tidigt i våras, efter vår totalt misslyckade stimulreningsperiod som inte resulterade i ett enda ägg. Då fick vi oss en rejäl tankeställare och hamnade plötsligt på samma nivå. Kan inte förklara det bättre..

Stor stor kram

Åsa sa...

Vad vackert du beskriver din kärlek. Jag hoppas han läser och tar till sig. Kram

Anonym sa...

oj vilka fina ord...jag blir rörd

Anonym sa...

Vilka fina ord du skriver!
Känner hoppet men samtidigt din förtvivlan. Hoppas att de tar skruv!
Kram!!

Anonym sa...

Damn! Häller man ur sig allt detta på sin blogg har man verkligen problems... Gå vidare säger jag. Låter inte som att han vill ge 100% för dig och dina ev. barn i framtiden.

Pipperoni sa...

Tänker på dig lilla systerdotter. Det är mycket som är jobbigt nu. Jag hoppas det blir bättre. Stor kram.

Anonym sa...

Lilla J min rara systerdotter och allrararaste J(pojkvännen din som jag hoppas läser även min kommentar).
Var rädda om varandra. Vi har bara ett liv och vi vet inte hur långt det blir. Slösa inte bort er vackra kärlek som jag tror på utan håll om varandra. Gråt tillsammans över detta svåra att inte kunna kommunicera och ge inte upp. Livet är så oerhört skört och får inte kastas bort på petitesser. Det enda som är riktigt viktigt är människor och att ta vara på kärleken och relationen till dom. Så rara J prata med lillaJ och försök komma vidare.Jag har nog sällan läst en så vacker kärleksförklaring som den hon skriver till dig i detta inlägg. Jag följer er och tänker på er. Kramar från moster Skräppan

Barnets mamma sa...

Fint skrivet moster Skräppan.

Lyssna på henne!

Lilla J sa...

Kära vänner och medsystrar! Tack för era fina kommentarer och all omtanke. Tack och lov är det bättre nu, vi har äntligen lyckats förstå varann och tagit beslut om framtiden. Idag känns det mkt ljusare! Men den som någonsin påstått att kärlek är enkelt har nog inte upplevt kärlek!

Kära moster Skräppan - Tack för dina ord, du är alltid lika klok. Du har så rätt i det du skriver! Jag ska se till att också J läser! Många kramar!

Sofia - Damn! Har man inget bättre för sig än att läsa bloggar man stör sig på bara för att få kläcka ur sig blåsta kommentarer på svengelska à la Victoria Silvstedt så har man verkligen problems... Tycker nästan synd om dig, du verkar vara en mkt ensam och bitter människa. Har du inget bättre att lägga dig tid på så fortsätt gärna läsa och kommentera min blogg, men i framtiden kommer jag inte lägga så mkt som en sekund av MIN tid på att läsa dina kommentarer.