lördag, juni 12, 2010

Jag = medberoende

Vill börja med att skriva ett stort TACK! Tack för alla era fina tröstande ord, de betyder så mycket!

Jag mår redan mycket bättre och är mer säker än någonsin på att mitt beslut var det enda rätta.

Hur det blev så här och varför är en oerhört lång historia, en historia som sträcker sig mer än 20 år tillbaka i tiden, långt innan jag och Älsklingen hade träffats. Av respekt för honom kommer jag aldrig att kunna berätta allt här på bloggen, men lite kort ligger det till så här:

Min älskling har ett mångårigt drogmissbruk bakom sig. Det började i nedre tonåren och ett antal år var han riktigt illa ute. Jag lärde känna honom när han var 23 år och då hade han lämnat det livet bakom sig för bara ett par år sedan.

Jag har hela tiden känt till hans bakgrund, men också varit överygad om att det varit just det: bakgrund. När det i vintras började bli klart för mig att jag inte längre levde med en exmissbrukare utan med en missbrukare, och ändå stannade kvar, det var då jag på riktigt började förlora mig själv.

Det var först när jag för bara ett par veckor sedan läste ett inlägg i Medberoendebloggen som jag såg mig själv för den jag blivit:

Vad är "möjliggörare"?

Som anhörig kan vi ibland gå hur långt som helst för att försöka rädda den vi älskar. Vi försöker hålla en annan person under vingarna, dag och natt, medan personen själv ofta inte verkar intresserad av att ta hand om sig själv. Då gör vi det.
Som anhörig dräneras jag på energi, ibland kan det kännas som att jag inte har ett eget liv, utan lever enbart för att rädda någon annans liv. I bland kan det leda till att jag blir "möjliggörare".
Har läst en bok som heter Botten upp av Lena Holfve, har ni inte läst den så rekommenderar jag den till er! Den handlar om att vi räddar människor från deras eget ansvar. Vi tar hand om saker som den andre vuxne personen borde ta hand om själva. Vi skyddar dem från konsekvenserna av deras eget missbruk. Och när vi skyddar dem från konsekvenserna av deras missbruk så underlättar vi missbruket. Genom att slippa ta konsekvenserna kan alkoholisten/narkomanen fortsätta dricka/ta droger utan att behöva ta itu med sina problem. Ofta är det vårat dåliga samvete och våra skuldkänslor som tar över handen och gör att vi rycker in och tar hand om missbrukarens liv. Det gör så ont att stå bredvid och vara maktlös.

Men att ta över en annan persons liv hindrar den personen från att ta eget ansvar och att växa. Ju tydligare konsekvenser missbruket får för missbrukaren, ju fortare behöver personen ta itu med problemet. Annars kan han/hon med lätthet hävda att det är inget problem. Maten står ju på bordet, hyran blir betald, huset städat, sociala kontakter skötta, ekonomin fungerar ändå och den beroendes tid och pengar kan gå raka vägen till mer alkohol eller droger.

Första gången jag läste inlägget grät jag hejdlöst. Det var som om någon iaktagit mig det senaste halvåret och skrivit om den person de såg. Andra gången jag läste bestämde jag mig för att göra det jag så länge känt att jag måste, men inte trott att jag kunnat. Samma dag bytte jag lås på dörren och gjorde slut.

Det var det absolut svåraste jag gjort i hela mitt liv. Att göra slut med den man älskar och vill leva med kändes så fel, fast mitt förstånd tillät inget annat. Men känslan av att ha svikit honom var i början enorm. När jag hade honom här hade jag ju i alla fall kontroll. Låg han i vår säng och var neddrogad så visste jag ju i alla fall att han levde - jag kunde ju sitta vaken hela natten och kolla att han andades... När han fortfarande var "min" kunde jag i alla fall kräva att han skulle meddela sig till mig när han var ute och festade.

Att allt han sa, alla hans löften om att han inte tagit något och kunde "pissa grönt utan problem", var lögner, det ville jag inte se. Att han gång på gång ignorerade mina oroliga samtal och sms när han var ute på krogen och valde att sova hos olika polare (som jag nu vet sitter i samma skit som han gjorde) istället för att komma hem, det sa han alltid berodde på mitt enorma kontrollbehov och till slut trodde en del av mig att det var så. Kanske var det p g a mig som han mådde så dåligt? Kanske skulle allt bli bra och han skulle finna motivation till att arbeta med sig själv om bara jag jobbade på mig själv och blev en bättre flickvän? För om jag var perfekt kanske han skulle komma ihåg varför han älskade mig?

Att jag blivit en typisk medberoende och att mitt kontrollbehov och mina skuldkänslor är en produkt av hans missbruk, det tog tid att inse. Att det jag försökt inbilla mig själv var kontroll var just motsatsen var svårt att erkänna. Först när jag äntligen insett och accepterat att den enda person som kan ändra på honom är han själv, och att den jag måste ta hand om och rädda innan det är för sent är mig själv - först då fick jag kraft att ta mig ur den onda cirkeln.

Att mitt beslut visade sig ha enorm kraft och att det redan burit med sig så mycket gott, det kommer i nästa inlägg.

Gud, ge mig sinnesro att
acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

17 kommentarer:

IVF-Karusell sa...

Oj - du är verkligen en stark människa! Att döma av det du skriver så känns det som att du gjorde det enda rätta. Hoppas verkligen att du kommer på fötter igen!

kram!

Tudorienne sa...

Att leva som medberoende är ingen väg framåt. Livet har mer att erbjuda dig, det är jag säker på!

Miss Hopeful sa...

Rätt val!
Vilken stark kvinna du är. Helt otroligt! Det finns inga hinder ivägen från att du ska bli lycklig det är först nu när du tillåter dig vara lycklig du kan bli det. På riktigt inte bara i illusionernas snärjande värld. Det kommer ta tid men du kommer komma stark ut ur det här.

Lycka till med allt!
Allt ljus till dig!
Kram

Åsa sa...

Bra att du tog dig ur det. Jag kan inte ens föreställa mig hur svårt det måste ha varit. Tack för att jag får läsa detta.

En sak - det är och var INTE ditt fel att han valde sitt missbruk. Att du fanns där för honom var stort. Att du lämnade är större. Du är stark. Du är otroligt beundrandsvärd. Jag hoppas du får hjälp nånstans ifrån också.

Kram /Å

Emma sa...

Vilket otroligt svårt beslut du har tagit! Jag är full av beundran inför din styrka och att du klarade av att "välja dig". Jag önskar dig all lycka nu och framöver!

Anna sa...

Starkt gjort! Och rätt...och bra...och den enda vägen! Levde själv med en "X-narkoman" som valde att ta återfall när jag var gravid i 2:a månaden. Som svårt medberoende gick jag tillbaka till honom både en och två gånger tills jag klippte för gott. Såhär fem år senare är jag oerhört tacksam att jag kom ur medberoendeträsket.
Du har gjort så rätt!! Ta hand om dig själv och fira (mitt i sorgen) att du från och med nu kan
lägga all energi på att utveckla ditt liv till något riktigt bra!

Hanna sa...

Har en bror som är nykter blandmissbrukare sedan ett par år så jag förstår situationen. Du är stark & har gjort något väldigt modigt! Du har absolut gjort rätt, oavsett hur tungt det kan kännas. Du kan inte hjälpa honom - bara han själv har makten att förändra sitt liv - om han vill... Stort lycka till till dig! Ser fram emot att höra om det positiva som hänt! :) Kram!

Sara sa...

Det värker i mitt hjärta av att läsa detta. Men fantastiskt starkt av dig att ta dig ur det, hur jobbigt det än var att ta steget.

Jag "säger" som Hanna, ser fram emot att läsa om det positiva som skett!

Kramar Sara

Lisa sa...

Jag har kikat in här då och då och undrat hur du har det. Jag kan inte föreställa mig vad du gått igenom. Men jag blir otroligt imponerad när jag läser ditt inlägg. Så starkt och rätt gjort av dig! Jag önskar att du har ljusa tider framför dig.

Anonym sa...

Som jag har tittat efter om du gjort någon uppdatering. Har tänkt så mycket på dig och hoppats du har haft det bra. Du är en enormt stark kvinna, du har min beundran.

Villemo

Stapplande Steg sa...

Starkt och modigt! Jag har kollat in på bloggen med jämna mellanrum för att se hur det är med dig. Ledsamt att du har haft det så tufft. Men jag är övertygad om att du kommer att komma ur det här starkare och gå en ljus framtid till mötes. Du har också min beundran.
Stor Kram!

Jenny sa...

Du milde tid Lilla J, vad du har gått igenom. Du skriver så fint, och med sådan respekt. Jag kan inget annat än att skicka en varm och stor kram från mig. KRAM KRAM

Moi sa...

Du är modig och duktig. Hejja dig och hurra för dig som valde dig själv!

Hedda sa...

Hittade din blogg idag och ser att du är en stark person som klarat många hårda prövningar. Jag önskar dig lycka till framöver! Kram.

Åsa sa...

Hej Lilla J.
Undrar hur det är med dig. Hur det går för dig.
Ta hand om dig!
KRAM /Å

IVF karusell sa...

Hej tjejen - kikar in och undrar också hur det är med dig?

Hanna sa...

Hur går det för dig? Hoppas du mår bättre nu! Kram Hanna