HCG-provet visade bara 81... det är "lite lågt" för att citera BM som jag pratade med, men vad jag har förstått är det faktiskt ordentlig lågt! Vid det här laget borde det ligga på minst 1000. Så det är nog dags att börja inse att allt inte står rätt till. Det blir nog ingen julibebis för oss nästa år. Det blir nog ett 2009 som börjar med vår tredje IVF istället.
Jag ska tillbaka till SU på måndag och ta nytt prov att jämföra dagens med, men jag vet redan att det inte kommer ha stigit som det borde. Jag känner att detta inte kommer att gå vägen.
Hur ska jag kunna ta farväl av Lillgrodan? Mitt livs första graviditet och jag hann knappt börja glädjas innan paniken tog över.
Idag tycker jag synd om mig själv.
fredag, oktober 31, 2008
Förvirrad över räkningen
Pratade med SU igen precis och de hade inte alls räknat som jag vad gäller graviditetsveckor. Jag utgick ifrån att man såg ÄP-dagen som ÄL, men BM sa att man räknar ET + 14. Alltså ET-dagen som ÄL då?
Gör jag det så får jag istället BF den 2 juli och 5+0 idag. Men BM sa att det stod i deras papper att jag hade BF den 4 juli... men det kan ju inte vara ET + 14? Eller? Usch så förvirrande det blev. Jag kommer iaf räkna ET som ÄL i mina uträkningar från och med nu, och skulle nu Lillgrodan leva där inne (jag ber, jag ber, jag ber) så blir jag säkert flyttad längre fram ändå så skit samma.
Nu ska jag iaf knalla upp till SU för att ta ett hCG-prov eftersom jag fortfarande är så fruktansvärt orolig och iaf vill ha ngt gjort innan vul:et på torsdag.
Gör jag det så får jag istället BF den 2 juli och 5+0 idag. Men BM sa att det stod i deras papper att jag hade BF den 4 juli... men det kan ju inte vara ET + 14? Eller? Usch så förvirrande det blev. Jag kommer iaf räkna ET som ÄL i mina uträkningar från och med nu, och skulle nu Lillgrodan leva där inne (jag ber, jag ber, jag ber) så blir jag säkert flyttad längre fram ändå så skit samma.
Nu ska jag iaf knalla upp till SU för att ta ett hCG-prov eftersom jag fortfarande är så fruktansvärt orolig och iaf vill ha ngt gjort innan vul:et på torsdag.
torsdag, oktober 30, 2008
Blödningen börjar avta (5+1)
Äntligen verkar det som att blödningen börjar avta ngt.
Redan imorse kom det mindre än det gjort tisdag och onsdag morgon och under dagen har det avtagit ytterligare. Jag springer fortfarande på toa stup i kvarten och idag har faktiskt tre toabesök varit droppfria, inte helt blodfria, det har kommit lite på papperet, men iaf inte så mkt så att det droppat i toan. Det känns bra att det iaf går åt rätt håll.
Mensvärken har också minskat betydligt. Jag har egentligen bara haft lite ont imorse, knappt ngt alls sedan dess. Jag hoppas att även detta är ett gott tecken.
Jag hoppas.... Ja, jag gör ju faktiskt det. Jag surfar runt som en galning på FL och läser i olika trådar om blödningar som inte lett till missfall - och om de som gjort det. Jag slukar historia efter historia även om jag inser att det är helt meningslöst. Hälften av historierna är ju positiv och hälften negativa och det är omöjligt att gissa sig till vad som är fallet just med Lillgrodan. Hur jobbigt det än är så kan vi inte göra ntg annat än vänta och se... och det SUGER!!
Idag är det en vecka till vul:et på SU, en hel vecka... och inte är det säkert att det ens går att se ngt då heller. Fast ser de inget då så är det nog bara att inse att det är kört. Att man kanske inte ser hjärtslagen, det är jag inställd på, men vid det laget borde det verkligen synas hinnsäck och gulesäck och så iaf. Så även om vi kanske inte kommer att få ett klart besked, så kommer vi iaf få ngt att ställa in oss på, och det är det jag saknar mest just nu. En aning. En liten aning om hur det står till med Lillgrodan. Snälla vecka, gå fort!
Redan imorse kom det mindre än det gjort tisdag och onsdag morgon och under dagen har det avtagit ytterligare. Jag springer fortfarande på toa stup i kvarten och idag har faktiskt tre toabesök varit droppfria, inte helt blodfria, det har kommit lite på papperet, men iaf inte så mkt så att det droppat i toan. Det känns bra att det iaf går åt rätt håll.
Mensvärken har också minskat betydligt. Jag har egentligen bara haft lite ont imorse, knappt ngt alls sedan dess. Jag hoppas att även detta är ett gott tecken.
Jag hoppas.... Ja, jag gör ju faktiskt det. Jag surfar runt som en galning på FL och läser i olika trådar om blödningar som inte lett till missfall - och om de som gjort det. Jag slukar historia efter historia även om jag inser att det är helt meningslöst. Hälften av historierna är ju positiv och hälften negativa och det är omöjligt att gissa sig till vad som är fallet just med Lillgrodan. Hur jobbigt det än är så kan vi inte göra ntg annat än vänta och se... och det SUGER!!
Idag är det en vecka till vul:et på SU, en hel vecka... och inte är det säkert att det ens går att se ngt då heller. Fast ser de inget då så är det nog bara att inse att det är kört. Att man kanske inte ser hjärtslagen, det är jag inställd på, men vid det laget borde det verkligen synas hinnsäck och gulesäck och så iaf. Så även om vi kanske inte kommer att få ett klart besked, så kommer vi iaf få ngt att ställa in oss på, och det är det jag saknar mest just nu. En aning. En liten aning om hur det står till med Lillgrodan. Snälla vecka, gå fort!
onsdag, oktober 29, 2008
Fin ordning på SU!!
Hur i helvete ska man känna sig trygg på SU i fortsättningen?!?!
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=454666
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=454666
Lika osäkert som igår (5+0)
Min enda önskan just nu, att kroppen ska vara tydligare, har inte slagit in. Blödningen fortsätter som igår, varken mer eller mindre. Fortfarande mörkrött blod utan levrade klumpar, bara en enda som kom igår em. Ingen tydlighet här alltså.
Febern är så gott som borta också, 36,9 när jag vaknade och det är ju fortfarande lite högre än min vanliga temp, men jag känner mig inte det minsta febrig längre.
Med gravsymtomen är det precis som innan: yrseln hänger kvar och imorse kände jag ett lätt illamående, men det gör jag ofta när jag är hungrig så det har säkert inget med Lillgrodan att göra.
Jag vill bara veta! NU! Jag hatar den här ovissheten. Att ena stunden vara säker på att det är kört och planera för nästa IVF, bara för att nästa stund luras av den där lilla smulan hopp som grävt in sig i hjärtat. Jag vill bara veta...
Menssmärtan har helt klart avtagit. Redan igår kväll noterade jag att det inte gjort ont på ett tag. Så länge jag ligger ner så håller den sig borta men när jag är uppe och går molar det till litegrand ibland, men inte alls som i måndags. Den där lilla smulan dyker genast upp och försöker intala mig att det borde göra mer ont om det var missfall på gång... men så här tidigt i graviditeten kanske det inte gör det? Eller - hemska tanke - så kanske det faktiskt rör sig om ett ofullständigt missfall eller min största skräck: utomkveds!
Hur jag än vrider och vänder på det hela - i tanken, inte i hjärtat - så har jag hemskt svårt att tro att Lillgrodan kan ha överlevt där inne. Lillgrodan mindre än en myra som fightas med livmoderkramper och blod.... hur kan det sluta väl? Min lilla lilla Lillgroda...
Den 6:e, nästa torsdag fick vi vul-tid på SU. Vi åker utomlands den 8:e, till min systers bröllop och jag vill inget hellre än att få besked innan dess. Så även om jag bara kommer vara på dag 6+1 och det finns en risk att det fortfarande är för tidigt för att se ngt, så gav den snälla BM mig tiden för att jag iaf ska få en chans att slippa oroa mig hela resan. Men det är mer än en hel vecka kvar till den 6:e och jag vägrar tro att tillståndet ska vara oförändrat tills dess, det får det bara inte. Nu måste det snart ta fart ordentligt eller - snälla snälla bebis-Gud - avta och sluta blöda. Jag måste få veta!
Febern är så gott som borta också, 36,9 när jag vaknade och det är ju fortfarande lite högre än min vanliga temp, men jag känner mig inte det minsta febrig längre.
Med gravsymtomen är det precis som innan: yrseln hänger kvar och imorse kände jag ett lätt illamående, men det gör jag ofta när jag är hungrig så det har säkert inget med Lillgrodan att göra.
Jag vill bara veta! NU! Jag hatar den här ovissheten. Att ena stunden vara säker på att det är kört och planera för nästa IVF, bara för att nästa stund luras av den där lilla smulan hopp som grävt in sig i hjärtat. Jag vill bara veta...
Menssmärtan har helt klart avtagit. Redan igår kväll noterade jag att det inte gjort ont på ett tag. Så länge jag ligger ner så håller den sig borta men när jag är uppe och går molar det till litegrand ibland, men inte alls som i måndags. Den där lilla smulan dyker genast upp och försöker intala mig att det borde göra mer ont om det var missfall på gång... men så här tidigt i graviditeten kanske det inte gör det? Eller - hemska tanke - så kanske det faktiskt rör sig om ett ofullständigt missfall eller min största skräck: utomkveds!
Hur jag än vrider och vänder på det hela - i tanken, inte i hjärtat - så har jag hemskt svårt att tro att Lillgrodan kan ha överlevt där inne. Lillgrodan mindre än en myra som fightas med livmoderkramper och blod.... hur kan det sluta väl? Min lilla lilla Lillgroda...
Den 6:e, nästa torsdag fick vi vul-tid på SU. Vi åker utomlands den 8:e, till min systers bröllop och jag vill inget hellre än att få besked innan dess. Så även om jag bara kommer vara på dag 6+1 och det finns en risk att det fortfarande är för tidigt för att se ngt, så gav den snälla BM mig tiden för att jag iaf ska få en chans att slippa oroa mig hela resan. Men det är mer än en hel vecka kvar till den 6:e och jag vägrar tro att tillståndet ska vara oförändrat tills dess, det får det bara inte. Nu måste det snart ta fart ordentligt eller - snälla snälla bebis-Gud - avta och sluta blöda. Jag måste få veta!
tisdag, oktober 28, 2008
Tvära kast mellan hopp och förtvivlan (4+6)
Hoppet är det sista som lämnar människan, sägs det. Och trots att jag försöker intala mig själv att det inte är ngn idé så finns det där långt långt inne i bakhuvudet, i hjärtat: en liten smula hopp. Jag vill inte att den ska finnas där. Jag vill - som läkaren igår sa - förbereda mig mentalt på missfall, men jag vet inte hur man gör.
Jag önskar att min kropp kunde vara tydlig. Ska jag få missfall så kan det väl sätta ordentlig fart nu? Jag har ju aldrig fått missfall så jag vet visserligen inte hur det "ska" vara, men det jag läst och hört (senast av BM på SU imorse) är att det ska märkas bra mkt mer än så här. Speciellt efter en IVF och all stimulering. Det borde komma mkt blod och klumpar, eller hur? Enligt BM som en kraftig mens. (Efter förra IVF:n hade jag verkligen det, mkt mer än vanligt) Inte lite småsipprande som nu. Det har varken avtagit eller ökat sedan igår och jag håller på att bli tokig!
De få gravsymtom jag haft vågar jag inte heller lita på längre. Eftersom jag har feber så kan yrseln ju lika gärna bero på det. 37,1 imorse så den har iaf sjunkit ganska fort, även om den fortfarande är långt ifrån min vanliga temp.
Dagen har jag spenderat i sängen. Jag har ingen matlust men lyckades iaf trycka i mig en skål yoghurt vid 11-tiden. Har legat och kollat på "Allt om min mamma" och precis som varje gång jag ser den filmen blivit påmind om varför den är en av mina absoluta favoriter. För första gången noterade jag dock att hela filmen handlar om barn och graviditet... eller är det bara jag som är IVF-skadad?
Försöker ställa in mig på att börja från början igen. Från början med spray, sprutor, biverkningar, undersökningar, oro, ÄGGPLOCK och all annan skit... Dessutom nu också en gigantisk oro över utebliven befruktning, med tanke på hur det gick denna gång! Hur fan ska jag orka? Hur ska vi orka?
Älsklingen, min älskade älskling... han är tapper och positiv och ägnar all sin energi åt att trösta och lugna mig. Jag har svårt att tro att han innerst inne är så positiv och så säker på att vi kommer att få bli föräldrar en dag, som han visar. Jag undrar vad han känner långt där inne under all tapperhet. Min fina älskade Groda, du är det bästa jag har!
Barnlöshet och IVF är inte enkelt för förhållandet, och många är de som går skilda vägar pga påfrestningen. Men om det kommer ngt positivt ur allt det här så är det att iaf jag känner att vi kommer varandra närmare och närmare för varje motgång. Varje gång du finns där och stöttar mig genom jobbiga äggplock, oro och undersökningar, så blir jag mer och mer säker på att det är dig jag vill dela resten av mitt liv med. Och all ömhet och omtanke jag får från dig visar mig bara återigen det jag redan vet - att du skulle bli världens bästa pappa! Jag önskar så att du ska få chansen att bli det!
Jag önskar att min kropp kunde vara tydlig. Ska jag få missfall så kan det väl sätta ordentlig fart nu? Jag har ju aldrig fått missfall så jag vet visserligen inte hur det "ska" vara, men det jag läst och hört (senast av BM på SU imorse) är att det ska märkas bra mkt mer än så här. Speciellt efter en IVF och all stimulering. Det borde komma mkt blod och klumpar, eller hur? Enligt BM som en kraftig mens. (Efter förra IVF:n hade jag verkligen det, mkt mer än vanligt) Inte lite småsipprande som nu. Det har varken avtagit eller ökat sedan igår och jag håller på att bli tokig!
De få gravsymtom jag haft vågar jag inte heller lita på längre. Eftersom jag har feber så kan yrseln ju lika gärna bero på det. 37,1 imorse så den har iaf sjunkit ganska fort, även om den fortfarande är långt ifrån min vanliga temp.
Dagen har jag spenderat i sängen. Jag har ingen matlust men lyckades iaf trycka i mig en skål yoghurt vid 11-tiden. Har legat och kollat på "Allt om min mamma" och precis som varje gång jag ser den filmen blivit påmind om varför den är en av mina absoluta favoriter. För första gången noterade jag dock att hela filmen handlar om barn och graviditet... eller är det bara jag som är IVF-skadad?
Försöker ställa in mig på att börja från början igen. Från början med spray, sprutor, biverkningar, undersökningar, oro, ÄGGPLOCK och all annan skit... Dessutom nu också en gigantisk oro över utebliven befruktning, med tanke på hur det gick denna gång! Hur fan ska jag orka? Hur ska vi orka?
Älsklingen, min älskade älskling... han är tapper och positiv och ägnar all sin energi åt att trösta och lugna mig. Jag har svårt att tro att han innerst inne är så positiv och så säker på att vi kommer att få bli föräldrar en dag, som han visar. Jag undrar vad han känner långt där inne under all tapperhet. Min fina älskade Groda, du är det bästa jag har!
Barnlöshet och IVF är inte enkelt för förhållandet, och många är de som går skilda vägar pga påfrestningen. Men om det kommer ngt positivt ur allt det här så är det att iaf jag känner att vi kommer varandra närmare och närmare för varje motgång. Varje gång du finns där och stöttar mig genom jobbiga äggplock, oro och undersökningar, så blir jag mer och mer säker på att det är dig jag vill dela resten av mitt liv med. Och all ömhet och omtanke jag får från dig visar mig bara återigen det jag redan vet - att du skulle bli världens bästa pappa! Jag önskar så att du ska få chansen att bli det!
måndag, oktober 27, 2008
Gynakuten (4+5)
Vid lunchtid idag hände det som inte får hända: det bruna förbyttes till rött, klarrött! Rött äckligt elakt blod som droppade ner i toaletten! Och jag frös till is...
Ngr timmar senare när jag dessutom fick huggsmärta i bröstkorgen i höjd med underdelen av bröstbenet, då åkte vi upp till gynakuten. Jag minns att ngn sagt att smärta just där förknippas med utomkveds så jag vågade inte chansa.
Väl där fick vi vänta i två timmar ungefär, och efter ca en timme fick jag svimningskänsla och blev tilldelad en bår - i korridoren, mysigt! Hade dessutom ordentlig frossa och låg med jacka och halsduk på och huttrade. En sköterska kom och tog tempen i örat på mig och mkt riktigt visade den feber, 38,2 till skillnad från mina vanliga ~36,5.
Strax efter fick vi komma in till läkaren. Blev nog upprioriterad en del, så Gud vet hur länge vi hade fått vänta annars...
Hursomhelst blev vi inte det minsta klokare av läkarbesöket. Precis som jag redan visste sa han att det var alldeles för tidigt att se ngt och han kunde varken säga bu eller bä. Undersökningen visade inte helt överraskande på en "mensliknande blödning från livmodern" men vul:et visade inte ett smack. Han klämde och kände också på livmodern och tack och lov var den iaf inte öm.
Men som väntat sa han att vi skulle förbereda oss mentalt på missfall (hur gör man det?!) och boka ett återbesök på IVF-mottagningen om två veckor och skulle det då visa ngt annat så vore ju det en positiv överraskning. Två veckor... hur ska jag överleva i två veckor?!! Det ingick tyvärr inte i informationen.
Nu ligger jag nedbäddad i min säng och svettas efter 2 Panodil och känner mig som att jag ska dö av sorg vilken sekund som helst!
Varför? Varför? Varför?
Ngr timmar senare när jag dessutom fick huggsmärta i bröstkorgen i höjd med underdelen av bröstbenet, då åkte vi upp till gynakuten. Jag minns att ngn sagt att smärta just där förknippas med utomkveds så jag vågade inte chansa.
Väl där fick vi vänta i två timmar ungefär, och efter ca en timme fick jag svimningskänsla och blev tilldelad en bår - i korridoren, mysigt! Hade dessutom ordentlig frossa och låg med jacka och halsduk på och huttrade. En sköterska kom och tog tempen i örat på mig och mkt riktigt visade den feber, 38,2 till skillnad från mina vanliga ~36,5.
Strax efter fick vi komma in till läkaren. Blev nog upprioriterad en del, så Gud vet hur länge vi hade fått vänta annars...
Hursomhelst blev vi inte det minsta klokare av läkarbesöket. Precis som jag redan visste sa han att det var alldeles för tidigt att se ngt och han kunde varken säga bu eller bä. Undersökningen visade inte helt överraskande på en "mensliknande blödning från livmodern" men vul:et visade inte ett smack. Han klämde och kände också på livmodern och tack och lov var den iaf inte öm.
Men som väntat sa han att vi skulle förbereda oss mentalt på missfall (hur gör man det?!) och boka ett återbesök på IVF-mottagningen om två veckor och skulle det då visa ngt annat så vore ju det en positiv överraskning. Två veckor... hur ska jag överleva i två veckor?!! Det ingick tyvärr inte i informationen.
Nu ligger jag nedbäddad i min säng och svettas efter 2 Panodil och känner mig som att jag ska dö av sorg vilken sekund som helst!
Varför? Varför? Varför?
Lycka bytt till skräck (4+5)
Hade inte tänkt publicera de här inläggen riktigt än, men nu har allt tagit en annan vändning tyvärr, så här kommer inläggen under datumen jag skrev dem. Utgår givetvis ifrån att du som läser här och känner mig IRL, håller allt för dig själv!!
Min rädsla för missfall är nu tiodubblad!
Igår tilltog de bruna flytningarna ordentligt, från att i förrgår bara varit lite rostbrunt i trosorna till att igår komma komma större mängder på papperet när jag torkade mig. På em började jag dessutom få rejäla kramper i livmodertrakten, som rejäl mensvärk! Typiskt molande som höll i sig 5-15 sekunder för att sedan försvinna och återkomma efter ngn minut. Smärtan blev värre och värre och på kvällen var det så illa så jag fick andas mig igenom kramperna.
Tog ett nytt gravtest imorse kl 7 och det var ngr starkare än det förra, men det vet man ju att även om det skulle vara missfall på gång så sitter gravhormonerna kvar ändå, så inte blev jag tryggare för det.
En timme senare när jag gick på toa kom det mer brunt på papperet och denna gång lite "trådigt". Inga klumpar, men ändå...
Ringde SU och pratade med en BM, men hon kunde ju inte göra mig lugnare - precis som jag redan visste. Det kunde vara fullt normalt och ingen fara, men det kunde också vara början på ett missfall. Det enda jag kunde göra var att avvakta och hoppas på det bästa... Än så länge är det för tidigt att se ngt på varken vul eller blodprov.
Inga direkta symtom har jag heller. Inget illamående, inte minsta lilla ömhet i brösten. Det enda är yrsel.
Jag är så jävla rädd nu så jag vet inte vad jag ska ta mig till! Funderade starkt på att stanna hemma från jobbet idag, för om det börjar komma färskt blod när jag är på jobbet så vet jag inte vad jag ska göra! Men om jag stannar hemma så kommer jag bara kolla trosorna en gång var femte minut och vara ett vrak när Älsklingen kommer hem. Så det blir nog jobbet ändå...
Snälla, ni som läser: berätta hur det var för er!! Hade ni så här i början? Hade ni också ont om symtom i vecka 5? Hur gick det sedan? Om det så slutade i missfall så berätta ändå! Jag vill veta ALLT!!
Min rädsla för missfall är nu tiodubblad!
Igår tilltog de bruna flytningarna ordentligt, från att i förrgår bara varit lite rostbrunt i trosorna till att igår komma komma större mängder på papperet när jag torkade mig. På em började jag dessutom få rejäla kramper i livmodertrakten, som rejäl mensvärk! Typiskt molande som höll i sig 5-15 sekunder för att sedan försvinna och återkomma efter ngn minut. Smärtan blev värre och värre och på kvällen var det så illa så jag fick andas mig igenom kramperna.
Tog ett nytt gravtest imorse kl 7 och det var ngr starkare än det förra, men det vet man ju att även om det skulle vara missfall på gång så sitter gravhormonerna kvar ändå, så inte blev jag tryggare för det.
En timme senare när jag gick på toa kom det mer brunt på papperet och denna gång lite "trådigt". Inga klumpar, men ändå...
Ringde SU och pratade med en BM, men hon kunde ju inte göra mig lugnare - precis som jag redan visste. Det kunde vara fullt normalt och ingen fara, men det kunde också vara början på ett missfall. Det enda jag kunde göra var att avvakta och hoppas på det bästa... Än så länge är det för tidigt att se ngt på varken vul eller blodprov.
Inga direkta symtom har jag heller. Inget illamående, inte minsta lilla ömhet i brösten. Det enda är yrsel.
Jag är så jävla rädd nu så jag vet inte vad jag ska ta mig till! Funderade starkt på att stanna hemma från jobbet idag, för om det börjar komma färskt blod när jag är på jobbet så vet jag inte vad jag ska göra! Men om jag stannar hemma så kommer jag bara kolla trosorna en gång var femte minut och vara ett vrak när Älsklingen kommer hem. Så det blir nog jobbet ändå...
Snälla, ni som läser: berätta hur det var för er!! Hade ni så här i början? Hade ni också ont om symtom i vecka 5? Hur gick det sedan? Om det så slutade i missfall så berätta ändå! Jag vill veta ALLT!!
lördag, oktober 25, 2008
Oro (4+3)
Hade inte tänkt publicera de här inläggen riktigt än, men nu har allt tagit en annan vändning tyvärr, så här kommer inläggen under datumen jag skrev dem. Utgår givetvis ifrån att du som läser här och känner mig IRL, håller allt för dig själv!!
Tog ett nytt test imorse, med morgonurin! Använde CB precis som vid första testet i förrgår och denna gång var det ett mkt tydligt plus, definitivt starkare än det första. Och min oro släppte taget för ett tag...
...bara för att återkomma under dagen då jag upptäckte brunt i trosorna. Fan vad man kastas mellan hopp och förtvivlan, ska det vara så här i 9 månader nu??
Försökte intala mig själv att det var fullt normalt och inget att nojja över och lyckades ganska bra faktiskt. Tills nu ikväll. Det har kommit mer brunt och jag har ont i magen, det sticker och har sig. Varför kan det inte vara tydligt vilken sorts ont som är bra och vilken sort som är dålig? Jag tycker kroppen är elak som inte ger en minsta lilla ledtråd...
Nu ska jag gå och lägga mig och sova så att jag slipper grubbla mer. Sänder en bön till Gudarna igen om att låta Lillgrodan stanna kvar!!
Tog ett nytt test imorse, med morgonurin! Använde CB precis som vid första testet i förrgår och denna gång var det ett mkt tydligt plus, definitivt starkare än det första. Och min oro släppte taget för ett tag...
...bara för att återkomma under dagen då jag upptäckte brunt i trosorna. Fan vad man kastas mellan hopp och förtvivlan, ska det vara så här i 9 månader nu??
Försökte intala mig själv att det var fullt normalt och inget att nojja över och lyckades ganska bra faktiskt. Tills nu ikväll. Det har kommit mer brunt och jag har ont i magen, det sticker och har sig. Varför kan det inte vara tydligt vilken sorts ont som är bra och vilken sort som är dålig? Jag tycker kroppen är elak som inte ger en minsta lilla ledtråd...
Nu ska jag gå och lägga mig och sova så att jag slipper grubbla mer. Sänder en bön till Gudarna igen om att låta Lillgrodan stanna kvar!!
fredag, oktober 24, 2008
Jävla dr Idiot!!!
Alltså, nu får det räcka!! Jag trodde inte att jag kunde bli mer förbannad på den jävla dr Idiot, men tji fick jag!
Fick idag hem min journal som jag beställt från SU. Ville ha hem den först och främst för att vi ska anmäla just denne dr Idiot till patientnämnden pga hans felbehandling som jag skrivit om tidigare, men också för att jag vill ha koll på vad som skrivs om mig....
Och uppenbarligen skrivs det ofta sådant man inte får veta!!
I just samme dr Idiots anteckning finns att läsa:
"Båda ovarierna med PCO-utseende"
Say what?!! Varför, varför har jag aldrig fått höra detta?! Anser läkarkåren inte att det är av intresse för mig att veta att jag har PCO?! Eller är detta ytterligare en felbedömning av dr Idiot, eftersom jag aldrig fått höra det av ngn annan läkare och inte heller kan läsa det ngn annanstans i min journal?
Jag blir så jävla trött nu....
Hur kan man tycka att det inte är relevant för en ofrivilligt barnlös att veta att man har PCO och därmed kanske också PCO-S? Jag vet ju med mig att jag alltid haft en del av symtomen: manlig fettsammansättning (allt sätter sig mitt på magen, inget på rumpa och lår) framför allt.
Hur kan man skriva en sådan sak i journalen utan att så mkt som knysta om det för patienten?
Jag kokar!! Jävla idiot!!!
Tillägg 081028: Ser ingen anledning att skydda dr Idiot, utan desto större anledning att varna andra för honom så här kommer hans namn: Aliahkbar Dayani (Dayani i efternamn) och han arbetar alltså på SU Reproduktionsmedicin. Så var det sagt!
Fick idag hem min journal som jag beställt från SU. Ville ha hem den först och främst för att vi ska anmäla just denne dr Idiot till patientnämnden pga hans felbehandling som jag skrivit om tidigare, men också för att jag vill ha koll på vad som skrivs om mig....
Och uppenbarligen skrivs det ofta sådant man inte får veta!!
I just samme dr Idiots anteckning finns att läsa:
"Båda ovarierna med PCO-utseende"
Say what?!! Varför, varför har jag aldrig fått höra detta?! Anser läkarkåren inte att det är av intresse för mig att veta att jag har PCO?! Eller är detta ytterligare en felbedömning av dr Idiot, eftersom jag aldrig fått höra det av ngn annan läkare och inte heller kan läsa det ngn annanstans i min journal?
Jag blir så jävla trött nu....
Hur kan man tycka att det inte är relevant för en ofrivilligt barnlös att veta att man har PCO och därmed kanske också PCO-S? Jag vet ju med mig att jag alltid haft en del av symtomen: manlig fettsammansättning (allt sätter sig mitt på magen, inget på rumpa och lår) framför allt.
Hur kan man skriva en sådan sak i journalen utan att så mkt som knysta om det för patienten?
Jag kokar!! Jävla idiot!!!
Tillägg 081028: Ser ingen anledning att skydda dr Idiot, utan desto större anledning att varna andra för honom så här kommer hans namn: Aliahkbar Dayani (Dayani i efternamn) och han arbetar alltså på SU Reproduktionsmedicin. Så var det sagt!
Blandade känslor (ET+14)
Hade inte tänkt publicera de här inläggen riktigt än, men nu har allt tagit en annan vändning tyvärr, så här kommer inläggen under datumen jag skrev dem. Utgår givetvis ifrån att du som läser här och känner mig IRL, håller allt för dig själv!!
Idag är det 14 dagar sedan ET, eller enligt det nya räknesätt som förhoppningsvis kommer att vara mitt för en lång tid framöver: 4 + 2. 5:e veckan. 2:a graviditetsmånaden. 249 dagar till BF... helt sjukt!
Igår kände jag stundom (nej jag är inte 85, ibland passar gamla rostiga ord bäst) bubblande glädje och förväntan, och stundom rädsla. Idag blev det lite mer rädsla, då jag fick för mig att testa igen - denna gång med sticka från läkarmottagning - och plusset (nåja, andrastrecket) först inte dök upp alls för att sedan svagt svagt visa sig. Inte alls i närheten av kontrollstrecket i styrka och mkt svagare än plusset på CB igår. Panik!!
Jag försöker intala mig själv att det inte är ngn idé att stressa upp sig. 1) Man bör inte jämföra olika slags tester. 2) Igår testade jag med morgonurin, idag på kvällen med bara ngn timme sedan senaste toabesök. 3) Inte så mkt som ett spår av mens, bara lite ljusrosa flytningar igår och i förrgår. 4) Jag har känt av yrsel i tre dagar nu. Men vem försöker jag lura? Hur kan jag inte vara nervös?!
Imorn blir det till att testa med morgonurin och med CB igen så att jag kan jämföra med styrkan på gårdagens plus. Och om det fortfarande är plus och iaf inte svagare än igår så ska jag ligga lågt med testandet till ordinarie testdag, dvs på måndag. Är det ett fint plus då så ska här inte testas ngt mer... alls!! Gud, vad man håller på...
Lilla älskade Lillgrodan... stanna hos oss!!
Idag är det 14 dagar sedan ET, eller enligt det nya räknesätt som förhoppningsvis kommer att vara mitt för en lång tid framöver: 4 + 2. 5:e veckan. 2:a graviditetsmånaden. 249 dagar till BF... helt sjukt!
Igår kände jag stundom (nej jag är inte 85, ibland passar gamla rostiga ord bäst) bubblande glädje och förväntan, och stundom rädsla. Idag blev det lite mer rädsla, då jag fick för mig att testa igen - denna gång med sticka från läkarmottagning - och plusset (nåja, andrastrecket) först inte dök upp alls för att sedan svagt svagt visa sig. Inte alls i närheten av kontrollstrecket i styrka och mkt svagare än plusset på CB igår. Panik!!
Jag försöker intala mig själv att det inte är ngn idé att stressa upp sig. 1) Man bör inte jämföra olika slags tester. 2) Igår testade jag med morgonurin, idag på kvällen med bara ngn timme sedan senaste toabesök. 3) Inte så mkt som ett spår av mens, bara lite ljusrosa flytningar igår och i förrgår. 4) Jag har känt av yrsel i tre dagar nu. Men vem försöker jag lura? Hur kan jag inte vara nervös?!
Imorn blir det till att testa med morgonurin och med CB igen så att jag kan jämföra med styrkan på gårdagens plus. Och om det fortfarande är plus och iaf inte svagare än igår så ska jag ligga lågt med testandet till ordinarie testdag, dvs på måndag. Är det ett fint plus då så ska här inte testas ngt mer... alls!! Gud, vad man håller på...
Lilla älskade Lillgrodan... stanna hos oss!!
torsdag, oktober 23, 2008
Jag tror knappt att det är sant (ET+13)
Hade inte tänkt publicera de här inläggen riktigt än, men nu har allt tagit en annan vändning tyvärr, så här kommer inläggen under datumen jag skrev dem. Utgår givetvis ifrån att du som läser här och känner mig IRL, håller allt för dig själv!!
Otålig som jag är kunde jag förstås inte hålla mig ända till testdag. Jag är faktiskt t o m lite stolt över mig själv att jag kunde hålla mig såpass länge som till idag. Men imorse åkte det alltså fram: CB-testet inköpt dagen till ära (annars testar jag alltid med de där tråkiga sjukvårdsstickorna) och döm om min förvåning när ett tydligt plus uppenbarade sig!!
Självklart blev jag lite småstressad över att det skulle röra sig om ett falskt plus eftersom jag testade så tidigt, så jag slängde mig på telefonen till SU. BM lät inte förvånad över mitt tjuvtestande och gratulerade glatt. Jag bad henne om en bedömning över risken att det är falskt och hon tänkte ett tag och svarade sedan: "10... nej 5%. Max."
Så jag antar att jag kan lita på plusset?
Det känns helt overkligt! BM sa att det var lika bra att boka in en ultraljudstid med en gång, den 19 november blir det... kan inte ens tänka mig att vi kan få höra Lillgrodans hjärtslag så snart! Det måste bli så! Ngt annat skulle jag inte orka. Det bara måste vara vår tur nu, på riktigt!
Jag ber till alla fertilitets- och bebisgudar som finns att Lillgrodan ska få växa och frodas och må bra här inne i min mage i många många månader! Jag ber att ett barn, mitt barn, ska läggas i mina armar kring den 30 juni nästa år! Snälla rara gudar, ge oss detta så ska jag vara snäll för all framtid!
Otålig som jag är kunde jag förstås inte hålla mig ända till testdag. Jag är faktiskt t o m lite stolt över mig själv att jag kunde hålla mig såpass länge som till idag. Men imorse åkte det alltså fram: CB-testet inköpt dagen till ära (annars testar jag alltid med de där tråkiga sjukvårdsstickorna) och döm om min förvåning när ett tydligt plus uppenbarade sig!!
Självklart blev jag lite småstressad över att det skulle röra sig om ett falskt plus eftersom jag testade så tidigt, så jag slängde mig på telefonen till SU. BM lät inte förvånad över mitt tjuvtestande och gratulerade glatt. Jag bad henne om en bedömning över risken att det är falskt och hon tänkte ett tag och svarade sedan: "10... nej 5%. Max."
Så jag antar att jag kan lita på plusset?
Det känns helt overkligt! BM sa att det var lika bra att boka in en ultraljudstid med en gång, den 19 november blir det... kan inte ens tänka mig att vi kan få höra Lillgrodans hjärtslag så snart! Det måste bli så! Ngt annat skulle jag inte orka. Det bara måste vara vår tur nu, på riktigt!
Jag ber till alla fertilitets- och bebisgudar som finns att Lillgrodan ska få växa och frodas och må bra här inne i min mage i många många månader! Jag ber att ett barn, mitt barn, ska läggas i mina armar kring den 30 juni nästa år! Snälla rara gudar, ge oss detta så ska jag vara snäll för all framtid!
måndag, oktober 20, 2008
Det känns inte bra (ET+10)
Jag började få känningar i magen igår. Tror mensen är på ingång...
Har kollat trosorna säkert 20 ggr under dagen och haft hjärtat i halsgropen varje gång. Än så länge inga blodspår, men magen molar vidare... och jag har tagit ut förlusten i förskott.
Känns som att vi aldrig kommer att få bli föräldrar.
Har kollat trosorna säkert 20 ggr under dagen och haft hjärtat i halsgropen varje gång. Än så länge inga blodspår, men magen molar vidare... och jag har tagit ut förlusten i förskott.
Känns som att vi aldrig kommer att få bli föräldrar.
söndag, oktober 19, 2008
Kort uppdatering (ET+9)
Har inte skrivit på länge nu och inte heller läst alla nya inlägg i era bloggar (många inlägg blir det på en dryg vecka!).
Jag har "roat" mig med följande sedan ET:
Jag har "roat" mig med följande sedan ET:
- Blivit ett år äldre (meningsfullt)
- Jobbat lååååånga och sena dagar (borde ju hjälpt tiden att gå fortare, men jag tycker den sniglar sig fram som alltid när man väntar)
- Fått massa finnar i ansiktet (progesteronet kanske?)
- Kletat, kletat och kletat lite till med vaggisarna...
- ...och gått över till "rumpisar" istället (mindre trevligt införande, men mkt mindre kladd och trosskyddsåtgång)
- Börjat sjunga i min kör igen (har inte orkat under behandlingen)
- Haft ontont i magen i en hel vecka efter ET, nu äntligen är det bra igen
- Kalasat x 2 (med mammas släkt förra helgen, med Älsklingens igår och dessutom bär det av till min pappas släkt om en halvtimme för firande nr 3, sedan har jag äntligen fyllt klart för i år)
- Känt ngr rejäla stick i livmodertrakten i tisdags (4 dagar efter ET, så vill gärna tro att det var Lillgrodan som fäste, men vågar som vanligt inte riktigt hoppas)
- Varit hos frissan och klippt tillbaka helluggen som jag övergav för 3-4 år sedan (mkt nöjd!)
- Väntat otåligt på att tiden ska gå
- Väntat lite till...
- ...och lite till!
fredag, oktober 10, 2008
Nu orkar jag inte mer!
Av 10 perfekta ägg (11 enligt personalen på ÄP, men det var visst fel) befruktades bara 4 och endast 1 delade sig som det skulle! ETT...
Precis som förra gången alltså.
Många fina ägg (till skillnad från bara 4 förra gången) och jag fick faktiskt upp hoppet litegrann, bara för att få det totalgrusat igen.
Jag orkar inte mer nu!
Inte hjälper det direkt att jag fortfarande har svinont. Sängläge är det enda som känns ok, även om det inte är smärtfritt det heller. Fick dessutom mer ont efter ET. Det minns jag inte alls att jag hade efter förra ET:t. Vad kan det bero på? Har ni andra - mina kära bloggsystrar - också fått det ngn gång?
Nu ska jag gå och dra ngt gammalt över mig och Lillgrodan (embryot i magen, som jag hoppas kunna glädjas åt om ngr dagar)...
Precis som förra gången alltså.
Många fina ägg (till skillnad från bara 4 förra gången) och jag fick faktiskt upp hoppet litegrann, bara för att få det totalgrusat igen.
Jag orkar inte mer nu!
Inte hjälper det direkt att jag fortfarande har svinont. Sängläge är det enda som känns ok, även om det inte är smärtfritt det heller. Fick dessutom mer ont efter ET. Det minns jag inte alls att jag hade efter förra ET:t. Vad kan det bero på? Har ni andra - mina kära bloggsystrar - också fått det ngn gång?
Nu ska jag gå och dra ngt gammalt över mig och Lillgrodan (embryot i magen, som jag hoppas kunna glädjas åt om ngr dagar)...
ET om en timme
ET-dagen idag. Vi ska vara på SU 14.30. Supernervös imorse över att de skulle ringa, men telefonen höll sig tyst tack och lov!
Har fortfarande skitont i äggstockarna och känner mig helt invalid. Kan inte sitta utan att det känns som knivar i magen och böja sig till golvet är uteslutet. Tur att jag har en så tålmodig sambo som springer ärenden och passar upp.
Ska jobba i helgen och fattar just nu inte hur det ska gå faktiskt.
Har fortfarande skitont i äggstockarna och känner mig helt invalid. Kan inte sitta utan att det känns som knivar i magen och böja sig till golvet är uteslutet. Tur att jag har en så tålmodig sambo som springer ärenden och passar upp.
Ska jobba i helgen och fattar just nu inte hur det ska gå faktiskt.
onsdag, oktober 08, 2008
Mardröm i repris (ÄP-dagen)
Just nu är jag skitförbannad på SU och deras snåla och själviska inställning till smärtlindring! Äggplocket blev en mardrömsupplevelse igen och nu ligger jag här i sängen fullproppad med Panodil men har ändå skitont!
Tack och lov fick jag iaf lön för mödan denna gång. 11 ägg blev det.
Skriver mer imorn när jag inte har så ont...
Tack och lov fick jag iaf lön för mödan denna gång. 11 ägg blev det.
Skriver mer imorn när jag inte har så ont...
tisdag, oktober 07, 2008
Dan före dan
Pregnyl-meckandet gick problemfritt, fast det var lite nervöst. Bryta ampuller och fixa med olika nålar... men, nu kan man alltså det också! Hade blivit lite uppskrämd över själva sprutan, men den kändes inte mer än Gonal-F-pennan. Däremot känns det rejält idag. Det syns ingenting men känns som ett ordentligt blåmärke! Idag har jag spenderat hela dagen i sängen precis som igår. Magen ömmar rejält och så fort jag flekterar bålen det minsta hugger det till, så jag försöker helt enkelt undvika det och hålla mig i horisontellt läge. Halvligga i sängen med datorn i knäet fungerar, men sitta i soffan är inte alls skönt just nu.
Jag måste erkänna att jag är lite småorolig för överstimulering denna gång. Så här svullen som jag är nu har jag nog aldrig varit och jag känner av äggstockarna hela tiden, även i liggande position. Missförstå mig inte nu, jag är supertacksam för att stimuleringen har fungerat bättre denna gång, men det vore ju också typiskt min otur att den t o m fungerat för bra. Mardrömscenariot är ju förstås att det blir totalfrys och jag inte kan få tillbaka ngt embryo på fredag. Men det vill jag inte ens tänka just nu.
Den som tror att jag överdriver, ta en titt:
Vilken månad?Se där, nu fick t o m jag publicera en magbild på min blogg! (Kanske inte riktigt den sorts magbild jag skulle vilja, men men.)
Nu blir det säsongsstart av "Brothers and sisters"!
Håll tummarna för mig imorn runt 11-tiden, för då ska den här hönan plockas (ja, inte på fjädrar då alltså)...
I mitt innersta...
Sanningens ögonblick...
- Almanacka
- Plånbok
- Cerat
- Läppglans i en ljust beigerosa nyans
- Hårband och hårnålar
- Tandtråd
- Liten flaska med mintdroppar (in case of andedräktskris)
- Mobiler
- Rosa band (ja jag vet att man ska ha det på jackan och inte i väskan, men när jag köpte det hade jag skinnjacka på mig och den ville jag inte sticka i)
- Fickspegel
- Liten flaska med handkräm
- Etui med visitkort
- Tampongväska innehållande tamponger (duh!) och trosskydd (den med svampar på)
- Extra Drops
- Tårgas (olagligt, jag vet, men det är inte direkt det man tänker på när man är ute och går i mörkret)
- USB-minne
- Liten fickkniv (denna älskar jag, den har allt: nagelfil, skruvmejsel, pincett, sax och kniv förstås)
- Ask med värktabletter (Panodil, Ipren och Eeze. Även om de enda jag vågar använda nu under IVF:n är Panodil)
- Ask med plåster och Magnecyl - första hjälpen vid getingstick (den avlånga asken med gubben på, ursprungligen en tuggumiask från Star bucks)
- Två blyerts- och en bläckpenna
- Liten rosa påse med våtservetter, pappersnäsdukar och ask med tvålpapper (tvål i arkform, kanongrej från Designtorget)
- Nycklar (i detta fall bara en knippa, den med hem-, bil- och cykelnycklar samt nycklar till min mamma)
Puh, det var nog allt just nu... Jobbdagar innehåller den diverse nycklar och passerkort, beroende på vilket jobb som gäller just den dagen.
På vintern finns där garanterat en flaska låsolja och tändare!
Förmodligen den mest välutrustade väskan i bloggvärlden! Vänner och jobbarkompisar skrattar gärna gott åt alla grejer jag har i väskan, men det är praktiskt när de har ont i huvudet, har ngt fast mellan tänderna, behöver spegel, tampong eller dyl. =)
Tack Ting, för utmaningen, den här var riktigt rolig!
Nu har förmodligen ngn mer där ute listat ut vem jag är, men so what?
måndag, oktober 06, 2008
~15 äggblåsor! (Spraydag 26, ÄL-injektion)
Ultraljudet gick bra men gjorde ont så det märks att det är rejält svullet och ömt därinne, ser inte fram emot äggplocket direkt, men denna gång är jag ju lovad lustgas så förhoppningsvis ska det vara mindre plågsamt än förra gången.
Läkaren hittade ca 15 äggblåsor av varierande storlek, varav 6-7 st på 17 mm (hmm, det är väl mm va?), så jag är minst sagt nöjd. Det är ju en ordentlig skillnad från mina 5-6 blåsor förra gången (som ju resulterade i 4 ägg). Tänk att ämnesomsättningen påverkade min kropp så oerhört! Jag har ju fått samma preparat och samma dos denna gång som förra och ändå svarade jag så mkt bättre nu. Jävla dr Idiot, säger jag bara!! Nåja, nu gäller det iaf att se framåt och hoppas att denna IVF forstätter lika smidigt som den börjat.
ÄL-injektionen ikväll kl 23.30 och ÄP på onsdag. Äntligen ser vi slutet på behandlingen. Är lite lagom nervös för Pregnyl-fixandet ikväll. Förra gången fick jag Ovitrelle och det var ju en färdig spruta som bara var att ta upp ur asken och injicera. Men denna gång ska det brytas ampuller och blandas vätskor med pulver och fixas och donas med olika nålar... gulp... Men det ska jag väl fixa det också.
Kl 9.00 på onsdag ska vi infinna oss på SU för ÄP nr 2 (och förhoppningsvis sista). Fina landstingskläder och roliga knästrumpor iklädes och sedan in och lägga upp sig för det som förra gången bara kan beskrivas som mardrömsupplevelsen. Gissa om man är nervös...?
Nu har jag bäddat ner mig och min ömma och svullna mage i sängen och ska slänga på en av mina gamla favoriter "High Fidelity" och njuta av bra film med bra musik...
Läkaren hittade ca 15 äggblåsor av varierande storlek, varav 6-7 st på 17 mm (hmm, det är väl mm va?), så jag är minst sagt nöjd. Det är ju en ordentlig skillnad från mina 5-6 blåsor förra gången (som ju resulterade i 4 ägg). Tänk att ämnesomsättningen påverkade min kropp så oerhört! Jag har ju fått samma preparat och samma dos denna gång som förra och ändå svarade jag så mkt bättre nu. Jävla dr Idiot, säger jag bara!! Nåja, nu gäller det iaf att se framåt och hoppas att denna IVF forstätter lika smidigt som den börjat.
ÄL-injektionen ikväll kl 23.30 och ÄP på onsdag. Äntligen ser vi slutet på behandlingen. Är lite lagom nervös för Pregnyl-fixandet ikväll. Förra gången fick jag Ovitrelle och det var ju en färdig spruta som bara var att ta upp ur asken och injicera. Men denna gång ska det brytas ampuller och blandas vätskor med pulver och fixas och donas med olika nålar... gulp... Men det ska jag väl fixa det också.
Kl 9.00 på onsdag ska vi infinna oss på SU för ÄP nr 2 (och förhoppningsvis sista). Fina landstingskläder och roliga knästrumpor iklädes och sedan in och lägga upp sig för det som förra gången bara kan beskrivas som mardrömsupplevelsen. Gissa om man är nervös...?
Nu har jag bäddat ner mig och min ömma och svullna mage i sängen och ska slänga på en av mina gamla favoriter "High Fidelity" och njuta av bra film med bra musik...
Ultraljud idag (Spraydag 26)
Senaste blodprovet var uppenbarligen bättre, för vi fick behålla tidsplanen denna gång. Så 10.45 idag är det vul som gäller. Hoppas hoppas att allt ser bra ut och att det är många fina mogna ägg!
Jag har oroat mig rejält de senaste dagarna. För 2-3 dagar sedan satte det igång att göra riktigt ont i äggstockarna, så fort jag rör mig hugger det till. Dessutom har jag fått ordentliga ÄL-flytningar och bröstvårtorna är så ömma så de inte ens går att torka med handduken. Man har ju läst om de som fått ÄL av sig själva i förtid och eftersom jag inte känner igen de här symtomen alls från förra gången så har jag gått runt som ett nojjigt vrak de senaste dagarna! Det fattas ju bara att denna IVF också går åt skogen pga andra orsaker än "de vanliga" (dålig befruktningsgrad, att embryot inte fäster). Det vore ju typsikt vår vanliga otur!
Igår berättade Älsklingen äntligen om vår situation för sin mamma (som jag utgår ifrån i sin tur berättade för pappan). Vi var där på middag och hade planerat att berätta men Älsklingen vågade inte utan det blev istället över msn när vi väl var hemma igen. Jag förstår att det inte är lätt för honom, så msn får väl duga, huvudsaken är ju att de vet nu! Hon blev nog ganska chockad för hon reagerade inte riktigt så som vi hade väntat oss av henne. Jag antar att det kommer att komma hundra frågor framöver när hon har smält det lite. Igår frågade hon knappt ngt alls, och vi båda utgick ifrån att hon skulle vilja veta allt om behandlingar, utredning och allt annat, för det är sådan hon är.
Däremot fick vi bekräftat just det jag anat hela tiden: det var inte planerat att det skulle vara 5 år mellan Älsklingen och hans lillebror, det tog mkt längre tid än de hade hoppats på. Så jag antar att det betyder att Dr Lars Nilssons spekulationer om att Älsklingens försämrade spermakvalitet och -mängd är ärftligt stämmer. När Älsklingen blev till var hans pappa bara 21 år och precis som för Älsklingen (som ju har 2 aborter bakom sig: en som 15-åring och en som 20-åring) var simmarna uppenbarligen i form då! Enligt Lars finns det ett kromosomfel (hmm, tror jag att det var iaf) som gör att simmarna är i god form i ung ålder men sedan kraftigt försämras. Och det verkar ju inte bättre än att Älsklingen ärvt detta fel från sin far. Tyvärr innebär ju detta att även vår ev. framtida son kan ärva samma fel. Likaså Älsklingens bror. Så det är väl dags att berätta även för honom så att han vet vad som kanske väntar honom i framtiden...
Hursomhelst så känns det väldigt skönt att de äntligen vet! Jag har mått väldigt dåligt det senaste året av att dölja sorgen för Älsklingens del av familjen. Det har ju bara gjort känslan ännu värre. Speciellt som det är uppenbart att hans mamma längtar ihjäl sig efter barnbarn, det finns inte ett enda tillfälle som vi ses som hon inte nämner bebisar. Alltid är det ngn i bekantskapskretsen som fått barn, blivit med barn, döpt sitt barn, varit och hälsat på med sitt barn osv osv. Även om hon är finkänslig nog att inte fråga oss eller "tigga" om barnbarn (nej, det skulle hon aldrig göra), så svider det ju varje gång hon drar igång med bebissnacket. Igår sa Älsklingen äntligen till henne att inte prata bebissnack när vi är i närheten. Skönt! Nu ser jag faktiskt fram emot att kunna berätta vår historia för henne och att kunna hålla dem uppdaterade om hur det går. Tidigare har Älsklingen inte alls velat berätta för dem, han har velat vänta tills vi kan komma med goda nyheter och göra dem glada, men nu märks det att även han oroar sig mer och börjar känna ett behov av stöd under processen. Och även om han säger att han inte besväras av hennes ständiga bebissnack så tror jag att det stressar honom.
Nu måste jag klä på mig och traska iväg till SU. Håll tummarna för mig nu!
Jag har oroat mig rejält de senaste dagarna. För 2-3 dagar sedan satte det igång att göra riktigt ont i äggstockarna, så fort jag rör mig hugger det till. Dessutom har jag fått ordentliga ÄL-flytningar och bröstvårtorna är så ömma så de inte ens går att torka med handduken. Man har ju läst om de som fått ÄL av sig själva i förtid och eftersom jag inte känner igen de här symtomen alls från förra gången så har jag gått runt som ett nojjigt vrak de senaste dagarna! Det fattas ju bara att denna IVF också går åt skogen pga andra orsaker än "de vanliga" (dålig befruktningsgrad, att embryot inte fäster). Det vore ju typsikt vår vanliga otur!
Igår berättade Älsklingen äntligen om vår situation för sin mamma (som jag utgår ifrån i sin tur berättade för pappan). Vi var där på middag och hade planerat att berätta men Älsklingen vågade inte utan det blev istället över msn när vi väl var hemma igen. Jag förstår att det inte är lätt för honom, så msn får väl duga, huvudsaken är ju att de vet nu! Hon blev nog ganska chockad för hon reagerade inte riktigt så som vi hade väntat oss av henne. Jag antar att det kommer att komma hundra frågor framöver när hon har smält det lite. Igår frågade hon knappt ngt alls, och vi båda utgick ifrån att hon skulle vilja veta allt om behandlingar, utredning och allt annat, för det är sådan hon är.
Däremot fick vi bekräftat just det jag anat hela tiden: det var inte planerat att det skulle vara 5 år mellan Älsklingen och hans lillebror, det tog mkt längre tid än de hade hoppats på. Så jag antar att det betyder att Dr Lars Nilssons spekulationer om att Älsklingens försämrade spermakvalitet och -mängd är ärftligt stämmer. När Älsklingen blev till var hans pappa bara 21 år och precis som för Älsklingen (som ju har 2 aborter bakom sig: en som 15-åring och en som 20-åring) var simmarna uppenbarligen i form då! Enligt Lars finns det ett kromosomfel (hmm, tror jag att det var iaf) som gör att simmarna är i god form i ung ålder men sedan kraftigt försämras. Och det verkar ju inte bättre än att Älsklingen ärvt detta fel från sin far. Tyvärr innebär ju detta att även vår ev. framtida son kan ärva samma fel. Likaså Älsklingens bror. Så det är väl dags att berätta även för honom så att han vet vad som kanske väntar honom i framtiden...
Hursomhelst så känns det väldigt skönt att de äntligen vet! Jag har mått väldigt dåligt det senaste året av att dölja sorgen för Älsklingens del av familjen. Det har ju bara gjort känslan ännu värre. Speciellt som det är uppenbart att hans mamma längtar ihjäl sig efter barnbarn, det finns inte ett enda tillfälle som vi ses som hon inte nämner bebisar. Alltid är det ngn i bekantskapskretsen som fått barn, blivit med barn, döpt sitt barn, varit och hälsat på med sitt barn osv osv. Även om hon är finkänslig nog att inte fråga oss eller "tigga" om barnbarn (nej, det skulle hon aldrig göra), så svider det ju varje gång hon drar igång med bebissnacket. Igår sa Älsklingen äntligen till henne att inte prata bebissnack när vi är i närheten. Skönt! Nu ser jag faktiskt fram emot att kunna berätta vår historia för henne och att kunna hålla dem uppdaterade om hur det går. Tidigare har Älsklingen inte alls velat berätta för dem, han har velat vänta tills vi kan komma med goda nyheter och göra dem glada, men nu märks det att även han oroar sig mer och börjar känna ett behov av stöd under processen. Och även om han säger att han inte besväras av hennes ständiga bebissnack så tror jag att det stressar honom.
Nu måste jag klä på mig och traska iväg till SU. Håll tummarna för mig nu!
fredag, oktober 03, 2008
Utmaning
Min vana trogen är jag sen med att besvara även denna utmaning. Men nu gör jag slag i saken och besvarar både Lilla Knyttet och Ragetti:
Reglerna:
Svara på alla frågor
Välj ut 4 personer som du vill ska svara och utmana dem i deras bloggar. Be dem läsa din.
Låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen.
1. Vilken mat äter du ofta?
Hmmm, det har slarvats mkt med maten på sistone, och dessutom jobbar jag mkt kvällar och då blir det sällan ordentlig mat när jag kommer hem. Men i "vanliga" fall är det väl lax som är det som slinker ner oftast. Har alltid frysen laddad med sådana där 4-pack med laxfiléer.
2. När du är på kalas, är du den som sitter eller hjälper du till att duka av?
Det beror helt på vem jag är hos och vilken sorts kalas det är. Vi har släktkalas stup i kvarten i min släkt och hyfsat ofta även med Älsklingens släkt, därför blir det väldigt avslappnat och "hemma" och alla hjälps åt.
3. Var sitter du helst när du bloggar?
Nästan alltid i soffan med datorn i knäet.
4. Köper du ofta Triss.
Nej, nästan aldrig nu för tiden.
5. Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
Hmmm, vet ärligt talat inte. Har varit mängder av ggr i Storbritannien och bara älskar det, men roligaste semestern däremot var egentligen ingen semester alls utan en 2-veckorskurs på Cypern 2006. Vi hade bara ett par lediga dagar och em, men kursen i sig var så rolig och givande så jag skulle lätt gå den igen om den inte kostade så mkt!
6. Vilken TV-kanal tittar du mest på?
5:an nu på hösten med alla TV-serier. Men en hel del på 3:an och 4:an också.
Jag är lite trotsig och bryter mot regeln att utmana vidare, men med tanke på att jag är så sen med att besvara så är ändå alla andra redan utmanade.
Reglerna:
Svara på alla frågor
Välj ut 4 personer som du vill ska svara och utmana dem i deras bloggar. Be dem läsa din.
Låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen.
1. Vilken mat äter du ofta?
Hmmm, det har slarvats mkt med maten på sistone, och dessutom jobbar jag mkt kvällar och då blir det sällan ordentlig mat när jag kommer hem. Men i "vanliga" fall är det väl lax som är det som slinker ner oftast. Har alltid frysen laddad med sådana där 4-pack med laxfiléer.
2. När du är på kalas, är du den som sitter eller hjälper du till att duka av?
Det beror helt på vem jag är hos och vilken sorts kalas det är. Vi har släktkalas stup i kvarten i min släkt och hyfsat ofta även med Älsklingens släkt, därför blir det väldigt avslappnat och "hemma" och alla hjälps åt.
3. Var sitter du helst när du bloggar?
Nästan alltid i soffan med datorn i knäet.
4. Köper du ofta Triss.
Nej, nästan aldrig nu för tiden.
5. Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
Hmmm, vet ärligt talat inte. Har varit mängder av ggr i Storbritannien och bara älskar det, men roligaste semestern däremot var egentligen ingen semester alls utan en 2-veckorskurs på Cypern 2006. Vi hade bara ett par lediga dagar och em, men kursen i sig var så rolig och givande så jag skulle lätt gå den igen om den inte kostade så mkt!
6. Vilken TV-kanal tittar du mest på?
5:an nu på hösten med alla TV-serier. Men en hel del på 3:an och 4:an också.
Jag är lite trotsig och bryter mot regeln att utmana vidare, men med tanke på att jag är så sen med att besvara så är ändå alla andra redan utmanade.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
