Tre dagar sedan ET nu och magen har så sakteliga börjat anta normal form igen. Den är fortfarande svullen som en boll, men iaf inte som en badboll längre! Men ont gör den fortfarande. Det är svårt att gå på toa och nysningar försöker jag undvika till varje pris. Aj! Jag tycker att det är konstigt att jag alltid får dessa överstimuleringssymptom trots att jag uppenbarligen INTE är det minsta överstimulerad. 5 ägg kan ju definitivt inte räknas som överstimulering - snarare lite understimulering. Jag fattar inte varför min kropp beter sig så konstigt. De har ju inte hittat ngt fel på mig så jag borde ju kunna producera massor med fina ägg. Jag är så jävla besviken på min kropp, den är fullkomligt oduglig! Att den dessutom blivit ful som fan under åren med hypotyreos och barnlöshet gör ju inte saken bättre. Usch! Jag vill byta mot en ny.
Dag 3 idag alltså och om Trazan och/eller Banarne vill stanna i mig så borde de fästa imorn eller på tisdag. Förra gången kände jag tydligt ett par kraftiga stick i livmodern när Lillgrodan fäste, de gick inte att ta miste på. Jag kommer med andra ord att vara en hysterisk "stickletare" imorn och på tisdag. Och känner jag ingenting så vet jag inte vad jag gör, då kommer jag nog räkna med att det gått åt helvete.
Den 16:e har jag testdag om jag ska lyda SU och vänta i 18 dagar, men det kommer aldrig att hända. Så väl känner jag mig själv att jag vet att jag aldrig kan hålla mig i 18 dagar, det har ju bara gått 3! Nä, jag har iaf lovat mig själv att inte tjuvtesta före den 12:e, men jag ska försöka hålla mig till den 14:e. Ett plus på alla hjärtans dag vore härligt!
Imorn ska jag till Stina - psykologen på SU - igen. Det ska bli skönt, det är alltid skönt att prata med henne. Även om jag oftast är mer ledsen när jag går där ifrån än när jag går dit. Men det är ju inte så konstigt när man medvetet drar fram alla de känslor som man annars dagligen kämpar för att undertrycka. Det borde man inte - jag vet! Men hur ska man annars ta sig igenom dagarna?
Nu ska jag åka på släktkalas och fira kusin E. Moster Skräppans dotter, som fyllde 18 år igår. Jag kan bara föreställa mig hur det måste kännas att fira 18-årsdagen när ens mamma dött två veckor tidigare =( Jag hoppas att vi ska kunna ha ett trevligt och positivt kalas iaf. Och jag hoppas att ingen frågar mig om behandlingen, jag vill verkligen inte prata om det med hela släkten! Om jag hade fått välja hade de inte ens känt till våra försök, det är för privat...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Vilken lyckos du är som börjar få en "normal" mage igen. Min är lika svullen fortfarande om inte mer, men så vart jag ju överstimulerad, de plockade ut 22ägg och lämnade kvar minst två. Fy satan vad ont det gjorde - mardöm. Men trots alla dessa ägg ändå bara fyra till frysen. Känns snopet när de fann så många. Man får vara glad för det lilla antar jag. Du behöver verkligen lära dig att tycka om dig själv, inte klanka ner på dig så. Det är inte ditt fel att saker strular.Om du försonas med dig själv så kanske din kropp reagerar på ett annat sätt. Vad vet jag, är själv inte så duktig på att tycka om mig själv. Men vi får båda två försöka. Lycka till och hoppas att det sticker till.
kram
Håller tummarna på att det sticks riktigt rejält i veckan. KRAM från Jenny.
Misshopeful - Du menar kanske väl, men delar av din kommentar gör mig faktiskt riktigt irriterad! Jag förstår inte på vilket sätt jag är "lyckos"? Vi har på 3 hela hormonbehandlingar inte fått ETT enda embryo i frysen trots sammanlagt 20 ägg. Det mesta vi fått ut på ett ÄP är 10 ägg och övriga två försök då alltså 5 och trots detta har jag alla 3 ggr fått överstimuleringssymptom vilket känns som ett hån. Att du då klagar i min blogg över att du BARA fått 4 i frysen detta försök tycker jag är rätt taktlöst! Om du fick ut 22 ägg var du uppenbarligen ordentligt överstimulerad och det är i det läget allt annat än ovanligt att INGET av äggen duger för befruktning och ni fick 5 fina embryon!
Sen vill jag bara fråga vad du menar med "Om du försonas med dig själv så kanske din kropp reagerar på ett annat sätt"?! Menar du att min sambos simmare mirakulöst skulle bli bättre om jag inte var besviken på min kropp för att den inte samarbetar som en friskförklarad 27-åring kropp borde?
Kanske har jag missuppfattat dig, men tänk i fortsättningen på hur du formulerar dig när det gäller andras problem och livskriser, speciellt i deras egna känsloventiler, som bloggen är för mig.
Tack för lyckönskningen iaf och lycka till du också!
Jenny - Tack ska du ha! Hoppas allt är fint med dig! Kramar
Bra rutet, Lilla J.
Ibland är det verkligen skäl att se lite utanför sin egen verklighet innan man öppnar munnen, även om man menar väl.
I det här fallet var det rätt onödigt att jämföra sådär.
Lyckos är du inte, inte jämfört med Misshopeful som fick ett fantastiskt resultat.
Kram.
Ting - Tack för medhållet! Det var precis så jag kände...
Ber så hemskt mycket om ursäkt för min klumipa kommentar. Det var inte illa menat när jag skrev att du ska försonas med dig själv.Vad jag menade var den att om man lär sig att trots alla svårigheter runt omkring en försöka fokusera på de positiva som finns så kanske man inte faller lika djupt ner i depressionen som följer med att man har svårigheter med att bli gravid.
Till Tingeling vill jag bara säga att du har sååå fel när du tror att jag bara befinner mig i min egna lilla verklighet. Visst jag fick många ägg, det var ju skönt. För mig var det här första ivf-behandlingen och har inte en aning om vad som är normalt eller inte. Min mening har aldrig varit att såra någon! Att bli gravid normalt utan IVF har hänt mig två gånger men inte ledit till några fullgångna graviditeter..Det kanske inte bara är jag som ska tänka mig för hur man utrycker sig.
Lycka till.
Känner igen det där med taggarna utåt - jag går och väntar på ET idag (hoppas jag iaf, hade inte så många ägg denna gång:-() och igår var jag barnvakt åt syrrans barn och blev till och med sur och tvär mot hennes 7-årige son av egentligen ingen orsak. Det fick mig att tänka till lite.
Höll på att explodera på en kompis häromdagen som återigen frågade om det inte vi har börjat fundera på att skaffa barn. Började nästan gråta av ilska och sa att så där får man INTE fråga!!! Tror hon fattade vinken...
Hur som helst så är det ingen som menar något illa, men är man fullproppad med hormoner och känslor behövs det inte mkt för att man ska irritera sig.
Irritationen blir som störst när gravida klagar över sitt illamående eller trötthet. Jag skulle kunna spy varje dag i 9 månader bara jag blev gravid!!!
Jag håller tummarna för dig, så hoppas jag att vi snart är glada båda två:)
Kramar från en förhoppningsvis snart ruvande medsyster.
Skicka en kommentar