Ultraljud idag (Spraydag 26)

Senaste blodprovet var uppenbarligen bättre, för vi fick behålla tidsplanen denna gång. Så 10.45 idag är det vul som gäller. Hoppas hoppas att allt ser bra ut och att det är många fina mogna ägg!

Jag har oroat mig rejält de senaste dagarna. För 2-3 dagar sedan satte det igång att göra riktigt ont i äggstockarna, så fort jag rör mig hugger det till. Dessutom har jag fått ordentliga ÄL-flytningar och bröstvårtorna är så ömma så de inte ens går att torka med handduken. Man har ju läst om de som fått ÄL av sig själva i förtid och eftersom jag inte känner igen de här symtomen alls från förra gången så har jag gått runt som ett nojjigt vrak de senaste dagarna! Det fattas ju bara att denna IVF också går åt skogen pga andra orsaker än "de vanliga" (dålig befruktningsgrad, att embryot inte fäster). Det vore ju typsikt vår vanliga otur!

Igår berättade Älsklingen äntligen om vår situation för sin mamma (som jag utgår ifrån i sin tur berättade för pappan). Vi var där på middag och hade planerat att berätta men Älsklingen vågade inte utan det blev istället över msn när vi väl var hemma igen. Jag förstår att det inte är lätt för honom, så msn får väl duga, huvudsaken är ju att de vet nu! Hon blev nog ganska chockad för hon reagerade inte riktigt så som vi hade väntat oss av henne. Jag antar att det kommer att komma hundra frågor framöver när hon har smält det lite. Igår frågade hon knappt ngt alls, och vi båda utgick ifrån att hon skulle vilja veta allt om behandlingar, utredning och allt annat, för det är sådan hon är.

Däremot fick vi bekräftat just det jag anat hela tiden: det var inte planerat att det skulle vara 5 år mellan Älsklingen och hans lillebror, det tog mkt längre tid än de hade hoppats på. Så jag antar att det betyder att Dr Lars Nilssons spekulationer om att Älsklingens försämrade spermakvalitet och -mängd är ärftligt stämmer. När Älsklingen blev till var hans pappa bara 21 år och precis som för Älsklingen (som ju har 2 aborter bakom sig: en som 15-åring och en som 20-åring) var simmarna uppenbarligen i form då! Enligt Lars finns det ett kromosomfel (hmm, tror jag att det var iaf) som gör att simmarna är i god form i ung ålder men sedan kraftigt försämras. Och det verkar ju inte bättre än att Älsklingen ärvt detta fel från sin far. Tyvärr innebär ju detta att även vår ev. framtida son kan ärva samma fel. Likaså Älsklingens bror. Så det är väl dags att berätta även för honom så att han vet vad som kanske väntar honom i framtiden...

Hursomhelst så känns det väldigt skönt att de äntligen vet! Jag har mått väldigt dåligt det senaste året av att dölja sorgen för Älsklingens del av familjen. Det har ju bara gjort känslan ännu värre. Speciellt som det är uppenbart att hans mamma längtar ihjäl sig efter barnbarn, det finns inte ett enda tillfälle som vi ses som hon inte nämner bebisar. Alltid är det ngn i bekantskapskretsen som fått barn, blivit med barn, döpt sitt barn, varit och hälsat på med sitt barn osv osv. Även om hon är finkänslig nog att inte fråga oss eller "tigga" om barnbarn (nej, det skulle hon aldrig göra), så svider det ju varje gång hon drar igång med bebissnacket. Igår sa Älsklingen äntligen till henne att inte prata bebissnack när vi är i närheten. Skönt! Nu ser jag faktiskt fram emot att kunna berätta vår historia för henne och att kunna hålla dem uppdaterade om hur det går. Tidigare har Älsklingen inte alls velat berätta för dem, han har velat vänta tills vi kan komma med goda nyheter och göra dem glada, men nu märks det att även han oroar sig mer och börjar känna ett behov av stöd under processen. Och även om han säger att han inte besväras av hennes ständiga bebissnack så tror jag att det stressar honom.

Nu måste jag klä på mig och traska iväg till SU. Håll tummarna för mig nu!