ICSI nr 4

14/10 började jag spraya för vår fjärde och sista landstingsfinansierade IVF. Kanske rent av vår sista IVF över huvud taget. Imorgon tar jag första sprutan. Äggplock (ve och fasa) v. 46...

Beslutet att genomföra behandlingen som planerat var allt annat än självklart men känns rätt. Framför allt känns det inte speciellt stort. Anledningen till det är egentligen ganska sorglig och den är att varken jag eller Älsklingen väntar oss någonting av den här behandlingen. Med åren har hysterin lagt sig - och det är riktigt skönt - men även hoppet och förväntan har blåsts bort. Det enda jag tänker på är beslutet vi måste ta efter den här behandlingen: fortsätta privat eller lägga ner? Adoption lär inte bli aktuellt.

Alla tidigare IVF:er har jag hoppats så otroligt mycket och hela tiden önskat att jag kunde låta bli att investera hela min själ i det, för det har ju ändå alltid slutat med sorg. Nu önskar jag istället att jag kunde tro på detta iaf lite grann.

Å andra sidan blir jag hellre positivt överraskad än besviken. Det har varit så otroligt mycket besvikelse i mitt liv de senaste åren. Kanske har jag byggt upp en så enorm mur runt barnlöshetssorgen (och alla andra känslor också för den delen) att jag tappat varje liten känsla av förväntan också. Förmodligen har jag en kraschlandning utan dess like att se fram emot(?) när jag står inför minuset igen om en månad.