Väntan...

Usch, jag hatar verkligen den här väntan. Nu har det gått 12 dagar sedan Skrutten sattes in och domedagen börjar närma sig.

Jag har ju inte alls trott på det här och därför varit helt inställd på mens. Men den här veckan har allting förändrats och hoppet har återigen kommit smygande. Jag har mått mer och mer illa för varje dag som gått, känt mig yr och matt, haft huvudvärk och enorma svettningar, framför allt på natten. Huvudvärken kan ju lika gärna vara en biverkning av Crinone, så den har jag inte lagt någon värdering i, men det övriga har förstås givit mig hoppet tillbaka. Tills igår...

Igår gick jag tillbaka i bloggen och läste om förra behandlingen. Det är ju 2,5 år sedan så minnena är inte direkt färska. Men där fanns det svart på vitt: varenda litet symptom som jag har nu hade jag också förra gången. Förra gången som slutade i minus.

Så nu väntar jag bara på mensen...