Undrar om det har börjat gro en liten knodd inne i mig nu...
Jag tror ju egentligen inte det, men någonstans långt inne börjar det där eländiga hoppet gro igen. Den där orealistiska dumma känslan som smyger sig på månad efter månad bara för att försäkra mig om ett ordentligt brak varje gång drömmen går i kras. Varför kan jag inte leva på den här planeten ngn gång?
Samtidigt tror jag att det är det där lilla hoppet som gör att man orkar fortsätta, ta sig upp igen och blicka framåt. Så egentligen ska jag kanske vara glad att jag fortfarande vågar hoppas, iaf litegrann.
Kanske kanske kanske har folsyran och zinket gjort underverk med Älsklingen? Kanske har allt som måste klaffa klaffat just denna månad? Kanske är det vår tur nu?
Önskar att jag hade en tidsmaskin så att jag kunde åka förbi de 14 dagarna av väntan och undran som man måste ta sig igenom varje månad. Hade inte det varit fantastiskt? Då hade jag passat på att spola fram ett par månader extra när jag ändå höll på, så att vi kom fram i IVF-kön och fick sätta igång! Så att vi äntligen fick testa ngt som vi kan vänta oss resultat av och inte bara gå här och "låtsas-försöka". Fast det är ju iaf en trevlig syssla.
Trevlig helg!
Nu ska jag kolla vilka som går vidare i "Let's dance". Heja Tina!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Hoppet är starkare än någon annan känsla. I vissa stunder är det otroligt tungt, men oftast är det ju något som får oss att orka vidare. Även om jag fått besked om att mina äggledare är hopväxta så finns ett liiitet hopp om att vi kanske kan lyckas få barn på egen hand. Det är bara så dumt, men "finns det liv så finns det hopp" som man så fint säger.
Att spola fram pratade jag och maken om igår. Jag sa att jag ville spola fram till nästa försök och då kontrade han med "då kommer du ju förlora en massa tid med mig" så tanken kändes inte så lockande längre.
Jag hoppas med dig iaf. Kram
Jag hoppas så att några riktigt fina exemplar av simmarna kom fram och gjorde ett bra jobb
Åsa - Visst är det så! Utan hopp hade man ju inte orkat leva.
Vad gulligt sagt av din man! Skönt att han är så positiv och tycks se det goda i allt! En sån person är upplyftande att ha i sin närhet!
Tisalen - Tack tack, hoppas du får rätt! Fattar inte hur jag ska kunna vänta en dryg vecka till med att få veta. Hur orkar man det varje månad egentligen?
Såg att du lämnat en kommentar på min blogg! Din blogg var ny för mig men det var trevligt med en ny blogg att följa! Och förstås så önskar jag er all lycka!
Dea - Ja, jag har spanat runt hos dig litegrann då och då!
Tack för lyckönskningen och detsamma!
Skicka en kommentar