Det finns inga mirakel

Det finns inget paradis.

Orden är Peter LeMarcs, och jag är beredd att hålla med honom. Här finns i alla fall inget paradis, bara helvete.

Efter vul:et igår känns allt ännu värre. Och jag som trodde att det inte kunde bli värre... tji fick jag. Det verkar som att Skrutten bor kvar i min mage trots allt. Död. Min livmoder har blivit en grav. Tjock och fin slemhinna och en rund vit boll på 7 mm. I vecka 5+3 borde man kunna se mer än så enligt gynekologen. Den vita bollen borde vara fylld med svart (fostervatten?) och där borde finnas en liten fosterböna.

"Men tyvärr kan jag inte ge er något besked alls idag, det här kan gå hur som helst. Det enda ni kan göra är att vänta och se." Hon tyckte synd om oss, det märktes. Och hon svarade ett sorgset "nej" på min fråga om testerna som väl ändå inte borde bli svagare och svagare om allt var som det skulle? Och svagare blir de, med en faslig fart. På måndagsmorgonen var det ungefär som på 4+2, på eftermiddagen samma dag ungefär halva styrkan och igår efter vul:et var det nästan borta helt.

Symptomen är borta, förutom ett lätt illamående och ömheten i bröstvårtorna som envist - och elakt - hänger sig kvar och påminner mig om det som hade kunnat bli. Måndag och tisdag kom det knappt någon flytning, bara pyttelite gråbrunt på toapapperet ett par gånger. Och värken lös helt med sin frånvaro. I eftermiddags började den återigen smyga sig på i både rygg och mage. Kanske börjar min kropp förstå att det är dags att ge upp Skrutten nu. Jag har förstått.