Nu dansar äntligen Banarne, det fyrcelliga praktexemplaret, omkring inne i min livmoder tillsammans med sitt lite trasigare syskon Trazan, som hade lite bråttom och delade sig till sex celler redan nu på dag 2.
Resultatet blev alltså inte bättre denna gång trots Menopur. 5 ägg ut, 2 befruktade, 1 "good quality embryo" - precis som vid IVF nr 1 med andra ord. Förmodligen är detta så bra resultat som vi kan få, det finns ju inte så mkt mer att ändra på nu, om ngt alls? Flera embryon av samma kvalité som lilla Trazan har vid tidigare försök åkt i papperskorgen och detta skulle också ha blivit Trazans öde om det inte var för att detta är vårt tredje försök. Skulle detta nu gå åt skogen även denna gång så blir det alltså hela hormonskiten från början igen. Usch, jag orkar inte ens tänka på det!
Så, nu har jag gnällt av mig för denna gång och ska försöka hålla humöret uppe under de många långa dagarna fram till testdag. 16 februari om jag håller mig till SU:s direktiv och väntar 18 dagar, men jag är nöjd om jag lyckas hålla mig till den 12:e, det är 14 dagar efter ET och ska vara helt säkert! Nedräkningen kan börja...
Älskade små embryon, stanna hos mamma!
torsdag, januari 29, 2009
Lättnadens suck
Telefonen har varit tyst! Njae, nu ljög jag. Det har ringt tre ggr och jag trodde jag skulle skita ner mig varje gång, men det var inte SU ngn av gångerna. Det betyder att vi åtminstone har ett dugligt embryo som väntar på oss! Jag kan andas ut. Skulle ett under ha skett och två embryon har delat sig som de ska så är vi lovade båda tillbaka. I så fall vågar jag kanske t o m hoppas lite på att ngt av dem ska fästa. Men det där känns avlägset. Ett steg i taget...
onsdag, januari 28, 2009
Äggplock igår
Nu är det överstökat! Igår gjordes äggplock nr 3 på 9 månader. Det känns konstigt att tänka att jag hade kunnat bli mamma om ngr veckor om det första försöket hade lyckats. Men, istället har vi alltså hunnit genomföra 2 hela försök ytterligare under denna tid.
Men igår var det iaf dags för helvetesingreppet en tredje gång och jag var förstås jätterädd innan. Tack och lov togs min smärta på allvar denna gång och de snålade inte med medicinerna, iaf inte under själva operationen. Synd bara att man ska behöva gå igenom ett helvete två ggr för att bli tagen på allvar...
När vi kom till SU 7.30 fick jag utöver de två obligatoriska Pamol-tabletterna också en lugnande och sövande tablett, Flunitrazepam. Den hade uppenbarligen sin verkan, för när BM kom för att hämta in oss till ÄP:t hade jag somnat.
Väl inne på operationsrummet fick jag klättra upp i hemska stolen som vanligt och därefter sattes arsenalen in! Jag fick först av allt lustgasmasken och tydliga instruktioner hur jag skulle andas. När jag tagit ngr djupa andetag förstärktes min redan dåsiga känsla. Därefter fick jag i kanylen utöver det sedvanliga morfinet, Rapifen, också Dormicum, som är ett lugnande/sövande preparat. När det väl var dags för lokalbedövningen var jag redan så borta så jag minns inte ens att de satte den. Jag minns inte mkt från själva äggplocket alls faktiskt, bara små lösryckta fragment. Jag minns att det gjorde lite ont när läkaren började med äggstock nr 2, den högra som har varit ömmast de tidigare gångerna också, och att jag då fick mer morfin och dåsade bort. Vid ett tillfälle försökte jag titta på monitorn men allt var suddigt så jag blundade instinktivt med ena ögat och kisade för att se bättre, varpå hela rummet skrattade lite åt mig. Jag minns också att embryologen sa "ägg" när hon hittat det första ägget. För övrigt minns jag ingenting förrän det var dags att klättra ner ur stolen och stappla in till vårdrummet igen.
Tyvärr blev det lika illa som tidigare ÄP efter ingreppet när smärtlindringen släppte. Jag hade inte mer än lagt mig i sängen innan smärtan i magen blev olidlig. Älsklingen hämtade BM och jag fick en tablett Diklofenak. Efter en halvtimme hade jag fortfarande lika ont och då kom BM äntligen in med det som jag bett om flera veckor tidigare inför ÄP:t - långtidsverkande morfin. På ngr sekunder var smärtan som bortblåst! Enda problemet efter det var för Älsklingen att få mig att vakna till liv, äta ett par mackor och åka hem, när han efter ngn timme var så uttråkad så att han höll på att få spader. Men, hem kom vi och sedan sov jag som en stock till kl sju på kvällen och idag har jag sovit så gott som hela dagen. Välbehövt!
Och resultatet... fem ägg. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte är besviken. Vid vul:et i söndags syntes åtminstone 9 äggblåsor varav 7 var i lagom storlek, och så blev det bara 5. Det är lika få som första gången och hälften så många som förra... och det som oroar mig är att jag vet hur det slutade de gångerna. Med bara ett dugligt embryo. Imorn får vi veta om det slutar likadant denna gång, eller rent av sämre. Mellan 9 och 10 imorn ska de ringa om det inte blir ngn ET. Jag kommer att gå som på nålar hela förmiddagen. Förhoppningsvis håller telefonen tyst och vi kan åka till SU kl 14 som planerat och jag kan få tillbaka ett eller två embryon. Ngt annat orkar jag inte ens föreställa mig just nu.
Men igår var det iaf dags för helvetesingreppet en tredje gång och jag var förstås jätterädd innan. Tack och lov togs min smärta på allvar denna gång och de snålade inte med medicinerna, iaf inte under själva operationen. Synd bara att man ska behöva gå igenom ett helvete två ggr för att bli tagen på allvar...
När vi kom till SU 7.30 fick jag utöver de två obligatoriska Pamol-tabletterna också en lugnande och sövande tablett, Flunitrazepam. Den hade uppenbarligen sin verkan, för när BM kom för att hämta in oss till ÄP:t hade jag somnat.
Väl inne på operationsrummet fick jag klättra upp i hemska stolen som vanligt och därefter sattes arsenalen in! Jag fick först av allt lustgasmasken och tydliga instruktioner hur jag skulle andas. När jag tagit ngr djupa andetag förstärktes min redan dåsiga känsla. Därefter fick jag i kanylen utöver det sedvanliga morfinet, Rapifen, också Dormicum, som är ett lugnande/sövande preparat. När det väl var dags för lokalbedövningen var jag redan så borta så jag minns inte ens att de satte den. Jag minns inte mkt från själva äggplocket alls faktiskt, bara små lösryckta fragment. Jag minns att det gjorde lite ont när läkaren började med äggstock nr 2, den högra som har varit ömmast de tidigare gångerna också, och att jag då fick mer morfin och dåsade bort. Vid ett tillfälle försökte jag titta på monitorn men allt var suddigt så jag blundade instinktivt med ena ögat och kisade för att se bättre, varpå hela rummet skrattade lite åt mig. Jag minns också att embryologen sa "ägg" när hon hittat det första ägget. För övrigt minns jag ingenting förrän det var dags att klättra ner ur stolen och stappla in till vårdrummet igen.
Tyvärr blev det lika illa som tidigare ÄP efter ingreppet när smärtlindringen släppte. Jag hade inte mer än lagt mig i sängen innan smärtan i magen blev olidlig. Älsklingen hämtade BM och jag fick en tablett Diklofenak. Efter en halvtimme hade jag fortfarande lika ont och då kom BM äntligen in med det som jag bett om flera veckor tidigare inför ÄP:t - långtidsverkande morfin. På ngr sekunder var smärtan som bortblåst! Enda problemet efter det var för Älsklingen att få mig att vakna till liv, äta ett par mackor och åka hem, när han efter ngn timme var så uttråkad så att han höll på att få spader. Men, hem kom vi och sedan sov jag som en stock till kl sju på kvällen och idag har jag sovit så gott som hela dagen. Välbehövt!
Och resultatet... fem ägg. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte är besviken. Vid vul:et i söndags syntes åtminstone 9 äggblåsor varav 7 var i lagom storlek, och så blev det bara 5. Det är lika få som första gången och hälften så många som förra... och det som oroar mig är att jag vet hur det slutade de gångerna. Med bara ett dugligt embryo. Imorn får vi veta om det slutar likadant denna gång, eller rent av sämre. Mellan 9 och 10 imorn ska de ringa om det inte blir ngn ET. Jag kommer att gå som på nålar hela förmiddagen. Förhoppningsvis håller telefonen tyst och vi kan åka till SU kl 14 som planerat och jag kan få tillbaka ett eller två embryon. Ngt annat orkar jag inte ens föreställa mig just nu.
torsdag, januari 22, 2009
Det närmar sig och rädslan ökar (Injektionsdag 9, spraydag 29)
Blodprov och vul idag. Östradiolvärdet hade stigit som det skulle, men vul:et gick sådär. Dr Lars hittade bara 4 äggblåsor som var lite större, mellan 11 och 15 mm. Där fanns också en del små, under 10 mm, men de räknade han inte. Så nu blir det höjd Menopur-dos igen, till 225 IE som jag hade från början, och nytt vul på söndag. ÄP tisdag eller onsdag.
Jag börjar bli riktigt nervös nu. Det finns så mkt som kan gå fel och så liten chans att allt går rätt. Vi lyckades ju trots allt förra gången, så chansen att jag ska bli gravid denna gång också är ju statistiskt sett ganska liten. Befruktningen har vid de båda tidigare försöken gått riktigt dåligt, så chansen att den helt plötsligt skulle gå bra är också ganska liten. Problemet har (förmodligen) varit för omogna ägg, och att de idag var mindre än de borde så här dags i behandlingen bådar ju inte direkt gott för mognaden denna gång. Det finns så mkt som kan gå fel och så liten chans att allt går rätt.
Största skräcken är ändå att vi ska lyckas, att jag ska bli gravid igen... och att det ska sluta som förra gången. Jag är så fruktansvärt rädd för att få missfall igen, jag vet inte om jag skulle klara det. Men ju mer jag tänker på det som hände, desto mer övertygad blir jag att det inte var fel på embryot utan att det är hos mig problemet ligger. Mitt superimmunförsvar som redan givit sig på sköldkörteln och håller mig så gott som helt frisk från förkylningar, maginfluensor och annat, gav sig säkert på embryot också... och gör det i så fall garanterat igen. En del av mig önskar faktiskt att det inte ska lyckas nu, det är tryggare så. Jag kan den här grejen nu, IVF:andet har blivit vardag. Jag är inte rädd för det längre. Det är bekant och tryggt.
Med en graviditet kommer nya rädslor att tackla. Förra gången var jag inte gravid länge nog för att hinna bli rädd, jag hann inte ens greppa att jag var gravid innan jag helt plötsligt inte var det längre. Och ändå blev sorgen så stor - är sorgen så stor. Om det skulle hända igen så skulle jag gå under.
En vän råkade idag ut för en av IVF:ns många skräckscenarion: när det nu var dags för ÄP av deras första IVF så fanns där inga ägg kvar. De hade lossat i förtid och allt de fick ut var ett litet omoget ägg. Jag var med henne på vul:et i måndags, eftersom hennes man jobbade, och då fanns 9-10 äggblåsor i nästan färdig storlek. Men idag - tomma. Jag tycker så oerhört synd om dem, vilken mardröm! Det lilla ägg de fick ut var omoget och har tyvärr små chanser att ens bli befruktat. Hela skiten i onödan med andra ord, precis som vid vår första IVF. Det är en fruktansvärd känsla. Jag hade inte velat vara i hennes skor nu, stackaren!
I mina skor just nu är det helt ok. Vallningarna är så gott som borta och likaså huvudvärken. Magen är svullen och ömmar, men jag känner tydligt att det inte är lika mkt aktivitet där inne som förra gången, då kunde jag knappt böja mig vid det här laget och hade rejält ont. Det är visserligen skönt att slippa, men oroar också en del. Jag vill ju inte få ett sämre resultat denna gång. Ikväll sprutar jag iaf åter igen med 225 IE och hoppas innerligt att det ska ge ett bra resultat till på söndag.
Imorn har jag en riktigt svår grej på schemat. Jag ska till Onsala och se moster, eller rättare sagt se kroppen som inte längre är moster. Jag har aldrig sett en död människa, så jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig. Men jag känner att jag behöver det, för att förstå. För att se att hon faktiskt inte är där längre. Kanske kan jag greppa det då.
Jag börjar bli riktigt nervös nu. Det finns så mkt som kan gå fel och så liten chans att allt går rätt. Vi lyckades ju trots allt förra gången, så chansen att jag ska bli gravid denna gång också är ju statistiskt sett ganska liten. Befruktningen har vid de båda tidigare försöken gått riktigt dåligt, så chansen att den helt plötsligt skulle gå bra är också ganska liten. Problemet har (förmodligen) varit för omogna ägg, och att de idag var mindre än de borde så här dags i behandlingen bådar ju inte direkt gott för mognaden denna gång. Det finns så mkt som kan gå fel och så liten chans att allt går rätt.
Största skräcken är ändå att vi ska lyckas, att jag ska bli gravid igen... och att det ska sluta som förra gången. Jag är så fruktansvärt rädd för att få missfall igen, jag vet inte om jag skulle klara det. Men ju mer jag tänker på det som hände, desto mer övertygad blir jag att det inte var fel på embryot utan att det är hos mig problemet ligger. Mitt superimmunförsvar som redan givit sig på sköldkörteln och håller mig så gott som helt frisk från förkylningar, maginfluensor och annat, gav sig säkert på embryot också... och gör det i så fall garanterat igen. En del av mig önskar faktiskt att det inte ska lyckas nu, det är tryggare så. Jag kan den här grejen nu, IVF:andet har blivit vardag. Jag är inte rädd för det längre. Det är bekant och tryggt.
Med en graviditet kommer nya rädslor att tackla. Förra gången var jag inte gravid länge nog för att hinna bli rädd, jag hann inte ens greppa att jag var gravid innan jag helt plötsligt inte var det längre. Och ändå blev sorgen så stor - är sorgen så stor. Om det skulle hända igen så skulle jag gå under.
En vän råkade idag ut för en av IVF:ns många skräckscenarion: när det nu var dags för ÄP av deras första IVF så fanns där inga ägg kvar. De hade lossat i förtid och allt de fick ut var ett litet omoget ägg. Jag var med henne på vul:et i måndags, eftersom hennes man jobbade, och då fanns 9-10 äggblåsor i nästan färdig storlek. Men idag - tomma. Jag tycker så oerhört synd om dem, vilken mardröm! Det lilla ägg de fick ut var omoget och har tyvärr små chanser att ens bli befruktat. Hela skiten i onödan med andra ord, precis som vid vår första IVF. Det är en fruktansvärd känsla. Jag hade inte velat vara i hennes skor nu, stackaren!
I mina skor just nu är det helt ok. Vallningarna är så gott som borta och likaså huvudvärken. Magen är svullen och ömmar, men jag känner tydligt att det inte är lika mkt aktivitet där inne som förra gången, då kunde jag knappt böja mig vid det här laget och hade rejält ont. Det är visserligen skönt att slippa, men oroar också en del. Jag vill ju inte få ett sämre resultat denna gång. Ikväll sprutar jag iaf åter igen med 225 IE och hoppas innerligt att det ska ge ett bra resultat till på söndag.
Imorn har jag en riktigt svår grej på schemat. Jag ska till Onsala och se moster, eller rättare sagt se kroppen som inte längre är moster. Jag har aldrig sett en död människa, så jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig. Men jag känner att jag behöver det, för att förstå. För att se att hon faktiskt inte är där längre. Kanske kan jag greppa det då.
söndag, januari 18, 2009
En sista sång
Älskade moster somnade in i natt. Strax före midnatt drog hon sitt sista andetag. Hon kom till ro innan hon dog och hennes bortgång var stilla och fridfull.
Moster älskade att höra mig sjunga, så den här sången är tillägnad henne.
Vila i frid, älskade moster.
"The rose"
share your files at box.net
Moster älskade att höra mig sjunga, så den här sången är tillägnad henne.
Vila i frid, älskade moster.
"The rose"
share your files at box.net
fredag, januari 16, 2009
Käre gamle Gyn (Injektionsdag 3, spraydag 23)
Allt gick bra hos Gyn igår. Han hittade (troligtvis) knölen. Svårt att säga med 100% säkerhet eftersom jag omöjligt kunde känna på den och visa samtidigt som han kände. Men han är skicklig min gynekolog, så jag litar på att det var den han kände.
Det känns så skönt att ha varit där och kollat den! Precis som Emma skrev i sin kommentar, så var det inget annat än en svullen körtel och helt ofarligt. Gud så skönt! Nu kan jag släppa det orosmomentet helt och hållet.
Det kändes bra att träffa min gamla Gyn. Jag har gått igenom mkt hos honom under åren. Han var min ständiga räddning under de jobbiga år då jag av ngn anledning fick svampinfektion på svampinfektion på ännu jobbigare svampinfektion (hur orkade jag?). Han var den som tog hand om mig när en svampinfektion visade sig vara herpes och inte alls svampinfektion. Han tog sig tid långt efter mottagningens stängningstid för att trösta mig och ge mig så mkt information som möjligt. Han stöttade mig och tog mig på allvar när jag hade haft samlagssmärtor och oroade mig för endometrios (om jag inte minns fel så sa han efteråt att han skulle äta upp sin sko om jag hade endometrios). Han var den som satte in mig på Levaxin efter att noggrannt ha utrett allt annat som kan ha orsakat mitt mensbortfall. Han stöttade mig och höll tummarna för att vi skulle lyckas bli med barn när mensen väl kommit tillbaka. Och han var den som slutligen remitterade oss vidare till SU, och beklagade att han inte kunde göra ngt mer för oss.
Och nu när jag kom dit så frågade han nästan omedelbart hur det hade gått för oss. Jag berättade om IVF:erna och han antecknade och frågade. Gjorde ett vul, när han ändå var "där nere" och kollade, och sa att allt såg bra ut. Han fick mig att lova att höra av mig och berätta hur det går för oss denna gång, eftersom SU Repro tydligen inte skickar ngr remissvar (konstigt). När jag skulle gå klappade han mig på kinden, tog min hand i sina händer och önskade lycka till och sa att han verkligen höll tummarna för oss.
Käre gamle Gyn. Han är verkligen kanon!
Menopur-meckandet gick bättre igår, eller iaf mindre nervöst. Men jag lyckas fortfarande inte få upp den där sista minidroppen ur ampullerna. Men efter era kommentarer (tack Tingeling och Saga för era tips och råd) så har jag insett att det förmodligen inte är hela världen. Hur jag än vrider och vänder på den där nålen (har även testat det som minivfsaga tipsade om att tömma sprutan på luft och testa igen) så blir det en minimal droppe kvar, och nu får det bli det!
Igår hade jag dock problem med själva injektionsnålen som jag lyckades sticka i fingret! (Ja, jag vet, den ska vara i magen.) Jag hade satt nålen på kanylen och skulle ta av nålskyddet, men det satt som berget och när jag ryckte så lyckades jag på ngt sätt sticka mig i tummen och blodade ner mig själv på magen när jag skulle "klämma fettet" för att ta sprutan. Vilket trassel =) Ikväll gick det trasselfritt, tredje gången gillt! Träffade lite halvilla dock och det kändes en del, men det har man ju lärt sig att stå ut med.
Moster, lilla moster... ännu hänger hon kvar, men det är bara en tidsfråga. Hon har mkt svårt att andas nu och kroppen kommer att ge upp inom de närmaste dagarna. Det finns inga ord.
Slutet är nära
Fick sms av min mamma. Hon är på väg till moster Skräppan på sjukhuset. Moster är nära slutet nu. Hon har ångest och andnöd.
Jag får ångest och andnöd.
Jag får ångest och andnöd.
onsdag, januari 14, 2009
Krångliga Menopur (Injektionsdag 1, spraydag 21)
Första Menopur-injektionen idag. Eftersom jag tidigare haft en simpel Gonal-F-penna var jag lite nojjig att det skulle trassla sig med blandandet, och förstås blev mina farhågor besannade. När jag provblandade på SU med BM så gick det utan problem, men då var det inte heller the real thing och en process som skulle avgöra vår bebis blivande eller icke blivande. Så, nu var det förstås lite mer som stod på spel.
Ok, här kommer det jag nojjar över: hur jag än bar mig åt när jag skulle dra upp lösningen tillbaka i sprutan efter att ha blandat, så kunde jag inte få med mig allt! Precis samma sak med alla tre ampuller (en ampull med vätska skulle blandas med tre ampuller Menopur). Det blev en liten liten minidroppe kvar i botten på ampullerna som inte ville upp i sprutan hur mkt jag än vred och vände på den. Istället fylldes sprutan bara med massa luft hela tiden. Tänk om jag inte fått i mig tillräcklig dos nu? Vad gör jag för fel? Jag minns inte att det blev ngt alls kvar när jag testblandade på SU. Förmodligen granskade jag inte ampullen så oerhört noga som jag gjorde nu, men ändå. Det kommer ju garanterat att bli samma sak imorn kväll och varje kväll efter det och jag kommer att nojja lika mkt varje gång. Fy fan vad jag är trött på det här nu!
Till slut fick jag iaf blandat och tagit den eländiga sprutan, men nu kommer jag ju oroa mig över detta hela behandlingen. Och blir det kasst med ägg och/eller kass befruktning även denna gång så kommer jag undra om det var mitt fel för att jag missade en droppe varje gång. Oron tar aldrig slut...
Imorn ska jag för övrigt till min vanliga gynekolog med en annan oro. Under förra behandlingen hittade jag en liten knöl i underlivet, ett orosmoment till - precis vad jag behövde! Den är väldigt liten och förmodligen ofarlig, men det som skrämmer mig är att jag aldrig känt den förut. Nu har kanske inte alla kvinnor stenkoll på sitt underliv (ibland är det rent av skrämmande hur nollkoll vissa har), men det har jag! Redan innan vi började med IVF och det blev vardagsmat att kladda runt därnere med diverse vagitorier, hade jag det eftersom jag har aktiv herpes (som tack och lov hållit sig borta i snart ett år, när jag väl kommer att tänka på det) och ofta har varit där nere och känt efter blåsor och kladdat salvor och annat kul. (Ursäkta detaljerna.) Hursomhelst så sitter den lilla knölen där och oroar mig.
I december när jag var hos dr Lars på SU för att planera denna IVF så bad jag honom kolla den, men han kunde inte hitta den! Situationen blev faktiskt smått pinsam och t o m lite obehaglig. Jag fick själv känna efter den för att kunna visa honom var den satt, men jag kunde inte känna den själv heller! När jag kom hem efteråt och kände efter så hittade jag den förstås med en gång... typiskt! Så inte nog med att jag oroar mig över knölen i sig, så finns där också en liten oro att samma scenario ska utspela sig imorn hos gyn.
Men jag försöker tänka att dr Lars ju faktiskt inte är "den sortens" gynekolog utan mer van vid fertilitetsbiten som ju är hans expertis, och att min gyn förmodligen är mer van vid den här sortens problem. Imorn ska jag iaf dit och jag hoppas verkligen att han hittar den utan problem och lätt kan avfärda den som en ofarlig broskknöl eller liknande.
Nu ska jag iaf hoppa i säng och hoppas att min ljudbok lyckas överrösta Älsklingens snarkningar så att jag kan lyssna en liten stund innan jag försöker sova.
Ok, här kommer det jag nojjar över: hur jag än bar mig åt när jag skulle dra upp lösningen tillbaka i sprutan efter att ha blandat, så kunde jag inte få med mig allt! Precis samma sak med alla tre ampuller (en ampull med vätska skulle blandas med tre ampuller Menopur). Det blev en liten liten minidroppe kvar i botten på ampullerna som inte ville upp i sprutan hur mkt jag än vred och vände på den. Istället fylldes sprutan bara med massa luft hela tiden. Tänk om jag inte fått i mig tillräcklig dos nu? Vad gör jag för fel? Jag minns inte att det blev ngt alls kvar när jag testblandade på SU. Förmodligen granskade jag inte ampullen så oerhört noga som jag gjorde nu, men ändå. Det kommer ju garanterat att bli samma sak imorn kväll och varje kväll efter det och jag kommer att nojja lika mkt varje gång. Fy fan vad jag är trött på det här nu!
Till slut fick jag iaf blandat och tagit den eländiga sprutan, men nu kommer jag ju oroa mig över detta hela behandlingen. Och blir det kasst med ägg och/eller kass befruktning även denna gång så kommer jag undra om det var mitt fel för att jag missade en droppe varje gång. Oron tar aldrig slut...
Imorn ska jag för övrigt till min vanliga gynekolog med en annan oro. Under förra behandlingen hittade jag en liten knöl i underlivet, ett orosmoment till - precis vad jag behövde! Den är väldigt liten och förmodligen ofarlig, men det som skrämmer mig är att jag aldrig känt den förut. Nu har kanske inte alla kvinnor stenkoll på sitt underliv (ibland är det rent av skrämmande hur nollkoll vissa har), men det har jag! Redan innan vi började med IVF och det blev vardagsmat att kladda runt därnere med diverse vagitorier, hade jag det eftersom jag har aktiv herpes (som tack och lov hållit sig borta i snart ett år, när jag väl kommer att tänka på det) och ofta har varit där nere och känt efter blåsor och kladdat salvor och annat kul. (Ursäkta detaljerna.) Hursomhelst så sitter den lilla knölen där och oroar mig.
I december när jag var hos dr Lars på SU för att planera denna IVF så bad jag honom kolla den, men han kunde inte hitta den! Situationen blev faktiskt smått pinsam och t o m lite obehaglig. Jag fick själv känna efter den för att kunna visa honom var den satt, men jag kunde inte känna den själv heller! När jag kom hem efteråt och kände efter så hittade jag den förstås med en gång... typiskt! Så inte nog med att jag oroar mig över knölen i sig, så finns där också en liten oro att samma scenario ska utspela sig imorn hos gyn.
Men jag försöker tänka att dr Lars ju faktiskt inte är "den sortens" gynekolog utan mer van vid fertilitetsbiten som ju är hans expertis, och att min gyn förmodligen är mer van vid den här sortens problem. Imorn ska jag iaf dit och jag hoppas verkligen att han hittar den utan problem och lätt kan avfärda den som en ofarlig broskknöl eller liknande.
Nu ska jag iaf hoppa i säng och hoppas att min ljudbok lyckas överrösta Älsklingens snarkningar så att jag kan lyssna en liten stund innan jag försöker sova.
tisdag, januari 13, 2009
Skitdag (Spraydag 20)
Gnäll gnäll gnäll.
Idag är inte en bra dag, så här kommer gnäll:
Jag mår apa av sprayen just nu. Tröttheten är förlamande och huvudvärken konstant sedan i förrgår. Svettningarna ska vi inte tala om.
Är sur på SU för att jag behöver gå igenom detta en vecka extra helt i onödan! När vi planerade detta försök visste vi att jul och nyår skulle komma emellan och jag var beredd på att få spraya extra länge. Jag började ju spraya på juldagen och om jag skulle följa samma schema som förra gången skulle jag alltså ta blodprov 8/1, i torsdags, på spraydag 15. Förra försöket var jag ordentligt nedreglerad vid det laget. Men, denna gång var jag tvungen att vänta till den 12/1, i måndags, eftersom de enligt BM inte öppnade för provtagning förrän då. Men nu har jag fått höra av andra på FL att de öppnade redan förra måndagen! Och mkt riktigt - igår när jag tog blodprov bekräftade sköterskan att de hade haft öppet för provtagning sedan förra måndagen. Så varför fick då inte jag ta blodprov förra veckan?!
Min gissning är att vecka 4 redan var fullbokad vad gäller ÄP, när vi planerade min behandling. Och det kan jag ta. Är det fullt så är det och då är det ju bara att finna sig i att det blir vecka 5. Men ljug för i h-lvete då inte för mig!! Jag blir så jävla irriterad på BM, varför kunde hon inte bara vara ärlig?
Som om inte detta räcker, så gjorde hon samma sak igår. Jag var alltså och tog blodprov och var mkt riktigt nedreglerad och trodde förstås att jag skulle få börja med sprutorna igår. Men nähä, det blir först imorn. "Varför får jag inte börja redan ikväll?" frågade jag. "Vi vill undvika att det blir ÄP på helgen" svarade BM (samma BM) och jag fick snällt godta det och lägga på. Bara för att en timme senare gå in på FL och SU-tråden (en tråd med kvinnor som alla genomgår IVF på SU) och läsa om en kvinna som också tagit blodprov igår men fått börja med sprutorna idag? What?! Varför är det alltid jag som ska få vänta och ska få allt uppskjutet? Och varför kan denna BM inte hålla sig till sanningen utan ska dra massa valser hela tiden? Fan vad irriterad jag blir... Känner mig som världens gnälligaste patient som klagar över ngt efter/under varje behandling, men jag kan inte hålla tyst när de behandlar oss patienter så här. Det finns verkligen nackdelar med deras löpande-band-klinik. Det känns ofta som att man bara är ett "fall" och inte individer med olika behov av information och tillvägagångssätt. Jag önskar att vi haft råd att gå privat i stället.
Usch, vad jag är less på allting idag. Tvättade en maskin nere i tvättstugan tidigare ikväll. När jag skulle ner och hämta tvätten ur torkrummet möts jag förstås av en stor rund gravidmage som sitter där och väntar på att få hänga upp sin tvätt. Återigen känner jag mig förföljd. Blev ledsen och dök djupt ner i glasspaketet när jag kom upp igen, och nu mår jag illa.
Blä för den här dagen!
Idag är inte en bra dag, så här kommer gnäll:
Jag mår apa av sprayen just nu. Tröttheten är förlamande och huvudvärken konstant sedan i förrgår. Svettningarna ska vi inte tala om.
Är sur på SU för att jag behöver gå igenom detta en vecka extra helt i onödan! När vi planerade detta försök visste vi att jul och nyår skulle komma emellan och jag var beredd på att få spraya extra länge. Jag började ju spraya på juldagen och om jag skulle följa samma schema som förra gången skulle jag alltså ta blodprov 8/1, i torsdags, på spraydag 15. Förra försöket var jag ordentligt nedreglerad vid det laget. Men, denna gång var jag tvungen att vänta till den 12/1, i måndags, eftersom de enligt BM inte öppnade för provtagning förrän då. Men nu har jag fått höra av andra på FL att de öppnade redan förra måndagen! Och mkt riktigt - igår när jag tog blodprov bekräftade sköterskan att de hade haft öppet för provtagning sedan förra måndagen. Så varför fick då inte jag ta blodprov förra veckan?!
Min gissning är att vecka 4 redan var fullbokad vad gäller ÄP, när vi planerade min behandling. Och det kan jag ta. Är det fullt så är det och då är det ju bara att finna sig i att det blir vecka 5. Men ljug för i h-lvete då inte för mig!! Jag blir så jävla irriterad på BM, varför kunde hon inte bara vara ärlig?
Som om inte detta räcker, så gjorde hon samma sak igår. Jag var alltså och tog blodprov och var mkt riktigt nedreglerad och trodde förstås att jag skulle få börja med sprutorna igår. Men nähä, det blir först imorn. "Varför får jag inte börja redan ikväll?" frågade jag. "Vi vill undvika att det blir ÄP på helgen" svarade BM (samma BM) och jag fick snällt godta det och lägga på. Bara för att en timme senare gå in på FL och SU-tråden (en tråd med kvinnor som alla genomgår IVF på SU) och läsa om en kvinna som också tagit blodprov igår men fått börja med sprutorna idag? What?! Varför är det alltid jag som ska få vänta och ska få allt uppskjutet? Och varför kan denna BM inte hålla sig till sanningen utan ska dra massa valser hela tiden? Fan vad irriterad jag blir... Känner mig som världens gnälligaste patient som klagar över ngt efter/under varje behandling, men jag kan inte hålla tyst när de behandlar oss patienter så här. Det finns verkligen nackdelar med deras löpande-band-klinik. Det känns ofta som att man bara är ett "fall" och inte individer med olika behov av information och tillvägagångssätt. Jag önskar att vi haft råd att gå privat i stället.
Usch, vad jag är less på allting idag. Tvättade en maskin nere i tvättstugan tidigare ikväll. När jag skulle ner och hämta tvätten ur torkrummet möts jag förstås av en stor rund gravidmage som sitter där och väntar på att få hänga upp sin tvätt. Återigen känner jag mig förföljd. Blev ledsen och dök djupt ner i glasspaketet när jag kom upp igen, och nu mår jag illa.
Blä för den här dagen!
torsdag, januari 08, 2009
Deppad (Spraydag 15)
Jag är nere. Jävligt nere. Djupt nere.
Det är för mkt just nu. Jag vill orka, men jag orkar inte. Jag har ingen energi. Noll. Nada. Ingen lust till någonting. Jag vill bara sova. Glömma allt jobbigt som är just nu. Allt jobbigt som varit och det jobbigaste som ännu inte har hänt.
Jag mår skit fysiskt. Jag är tröttare än tröttast. Har ont i höger axel, kan inte ligga på den alls just nu. Ont i ryggen. Ständigt ont i magen. Ont i huvudet. Men mest ont i hjärtat.
Det är så mkt på en gång och jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Så mkt som jag borde ta tag i, mitt i allt det svarta. Men jag orkar inte, så jag förtränger i stället. Sover återigen till 10-11 på dagarna, kollar på tv, sitter vid datorn. Räknar ut vilken vecka jag nu skulle ha varit i om inte Lillgrodan hade dött (vecka 16 idag).
Jag gör ingenting vettigt, alls.
Skäms när Älsklingen kommer hem från jobbet. "Har du inte gjort någonting idag?!"
"Nej, Älskling, jag har inte gjort någonting idag... heller."
Förlåt!
Aimee Mann - Save me
share your files at box.net
Det är för mkt just nu. Jag vill orka, men jag orkar inte. Jag har ingen energi. Noll. Nada. Ingen lust till någonting. Jag vill bara sova. Glömma allt jobbigt som är just nu. Allt jobbigt som varit och det jobbigaste som ännu inte har hänt.
Jag mår skit fysiskt. Jag är tröttare än tröttast. Har ont i höger axel, kan inte ligga på den alls just nu. Ont i ryggen. Ständigt ont i magen. Ont i huvudet. Men mest ont i hjärtat.
Det är så mkt på en gång och jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Så mkt som jag borde ta tag i, mitt i allt det svarta. Men jag orkar inte, så jag förtränger i stället. Sover återigen till 10-11 på dagarna, kollar på tv, sitter vid datorn. Räknar ut vilken vecka jag nu skulle ha varit i om inte Lillgrodan hade dött (vecka 16 idag).
Jag gör ingenting vettigt, alls.
Skäms när Älsklingen kommer hem från jobbet. "Har du inte gjort någonting idag?!"
"Nej, Älskling, jag har inte gjort någonting idag... heller."
Förlåt!
Aimee Mann - Save me
share your files at box.net
onsdag, januari 07, 2009
Älskade moster
Igår var jag alltså på sjukhuset och hälsade på min älskade moster. Det var jobbigt att se henne så sjuk, men jag är glad att jag fått träffa henne igen, prata lite med henne och berätta att jag tänker på henne. Älskade lilla moster...
När vi kom in på rummet satt hon i en vilstol iförd enbart en liten klänning - blommor på blå botten - trots svalkan inne på sjukhuset, men hon var varm, alltid varm numera. Hon såg ut att ha åldrats 10 år sedan jag träffade henne sist. Sist var hon hyfsat pigg. För bara 2 månader sedan. Hon satt med på släktkalaset och pratade och umgicks som vanligt. Det enda som avslöjade sjukdomen var det kala huvudet och de svullna hamsterliknande kinderna.
Nu. Så mkt sjukare. Armarna och axlarna magra och torra, huden såg ut som på en gammal kvinna, inte som den borde på ngn som fyllt 52 år för ett par veckor sedan. Magen svullen, ungefär som jag brukar se ut under och efter stimulering. Benen och fötterna svullna till tusen. Alla levermetastaser gör att hon samlar på sig vatten och fötterna såg ut som små knubbiga klumpar, benen som på en tjock människa. Ansiktet och kinderna fortfarande svullna som när jag sist såg henne. Hon får inte längre cellgifter - det är ingen idé - och hade börjat få hår på huvudet igen, lite stubb.
Hon satt i sin vilstol med stöd för benen och en kudde bakom huvudet. Såg oändligt trött ut. I handen en sådan där sjukhusspypåse, med en ring att hålla i och en korvliknande påse under. Kan varken äta eller dricka, allt kommer upp igen. Hon har inte kunnat äta på veckor. En liten klick risgrynsgröt på julafton och en köttbulle på juldagen, i övrigt bara fullnäringsdropp på natten. Nu, sedan hon kom till sjukhuset, enbart glukosdropp. Vatten enbart att skölja munnen med. Senaste veckorna har hon bara kräkts och kräkts, även om det inte funnits ngt att kräkas upp. Metastaserna finns överallt. Trycker på magsäck och matstrupe. Smärtar i nacken. Överallt.
Jävla helvetes skit! Jag vill bara skrika. JÄVLA HELVETES SKIT!!!!!! Var finns rättvisan egentligen?! Varför just hon? Varför just min underbara, omtänksamma, fantastiska, innerligt älskade moster?! Varför nu? Varför så tidigt? Varför skulle just hon drabbas av detta, av en cancersort så ovanlig att det inte finns ngn forskning kring den i hela världen. Varför? Jag finner inga ord, det finns inga ord. Bara ilska, sorg och maktlöshet.
Igår mådde hon bättre än de senaste dagarna, sa hon. Tänkte inte bara på att dö utan faktiskt lite på att leva också. Orkade prata med oss, även fast jag märkte att det var jobbigt. Jag sa till henne att hon inte behövde prata, men hon ville. Hon frågade hur jag mådde, hur det gick med behandlingen, sa att "Nu får vi hoppas igen då". Underbara moster! Även nu, när hon väntar på sitt eget slut, så har hon så mkt omtanke kvar. Trots den stora ansträngningen det är för henne att prata, så frågar hon om mig och önskar lycka till. Hälsar till Älsklingen. Min moster med världens största hjärta. "I ditt stora hjärta börjar slagen bli små."
Jag satt själv med henne en stund. Pratade om hennes barn, mina kusiner, om hur olika de tar hennes sjukdom. Höll hennes lilla hand i min, sa att jag tänker mkt på henne. Hjälpte henne att luta stolen. Gav henne vaseline till läpparna, vatten att skölja munnen med. Försökte få in i huvudet att det kanske var sista gången jag såg henne. Det gick inte. Det går fortfarande inte. Det kändes så konstigt att säga "hej då" och veta att det förmodligen är ett sista "hej då". Det känns som att det inte räcker till, som att man måste säga ngt mer, mkt mer. Men vad? Vad finns det mer att säga?
När vi kommit ner till bilen så kom min kusin E, moster Skräppans 17-åriga dotter, nedspringande och hämtade upp mamma igen. Moster ville ge henne någonting. Vi väntade i entrén och efter en stund kom mamma ned igen. Hon hade fått en ängel, en liten korsstygnsängel som rara moster hade broderat och ramat in. Hon hade broderat en till var och en av sina fyra systrar. De kommer att sitta i mammas och mina tre övriga mostrars hem och på så sätt kommer moster Skräppan alltid att vara med oss. På varje kalas och släktträff kommer jag att kunna titta på änglarna och minnas henne, ha henne där. Det är en fin tanke, men en klen tröst just nu.
När vi kom in på rummet satt hon i en vilstol iförd enbart en liten klänning - blommor på blå botten - trots svalkan inne på sjukhuset, men hon var varm, alltid varm numera. Hon såg ut att ha åldrats 10 år sedan jag träffade henne sist. Sist var hon hyfsat pigg. För bara 2 månader sedan. Hon satt med på släktkalaset och pratade och umgicks som vanligt. Det enda som avslöjade sjukdomen var det kala huvudet och de svullna hamsterliknande kinderna.
Nu. Så mkt sjukare. Armarna och axlarna magra och torra, huden såg ut som på en gammal kvinna, inte som den borde på ngn som fyllt 52 år för ett par veckor sedan. Magen svullen, ungefär som jag brukar se ut under och efter stimulering. Benen och fötterna svullna till tusen. Alla levermetastaser gör att hon samlar på sig vatten och fötterna såg ut som små knubbiga klumpar, benen som på en tjock människa. Ansiktet och kinderna fortfarande svullna som när jag sist såg henne. Hon får inte längre cellgifter - det är ingen idé - och hade börjat få hår på huvudet igen, lite stubb.
Hon satt i sin vilstol med stöd för benen och en kudde bakom huvudet. Såg oändligt trött ut. I handen en sådan där sjukhusspypåse, med en ring att hålla i och en korvliknande påse under. Kan varken äta eller dricka, allt kommer upp igen. Hon har inte kunnat äta på veckor. En liten klick risgrynsgröt på julafton och en köttbulle på juldagen, i övrigt bara fullnäringsdropp på natten. Nu, sedan hon kom till sjukhuset, enbart glukosdropp. Vatten enbart att skölja munnen med. Senaste veckorna har hon bara kräkts och kräkts, även om det inte funnits ngt att kräkas upp. Metastaserna finns överallt. Trycker på magsäck och matstrupe. Smärtar i nacken. Överallt.
Jävla helvetes skit! Jag vill bara skrika. JÄVLA HELVETES SKIT!!!!!! Var finns rättvisan egentligen?! Varför just hon? Varför just min underbara, omtänksamma, fantastiska, innerligt älskade moster?! Varför nu? Varför så tidigt? Varför skulle just hon drabbas av detta, av en cancersort så ovanlig att det inte finns ngn forskning kring den i hela världen. Varför? Jag finner inga ord, det finns inga ord. Bara ilska, sorg och maktlöshet.
Igår mådde hon bättre än de senaste dagarna, sa hon. Tänkte inte bara på att dö utan faktiskt lite på att leva också. Orkade prata med oss, även fast jag märkte att det var jobbigt. Jag sa till henne att hon inte behövde prata, men hon ville. Hon frågade hur jag mådde, hur det gick med behandlingen, sa att "Nu får vi hoppas igen då". Underbara moster! Även nu, när hon väntar på sitt eget slut, så har hon så mkt omtanke kvar. Trots den stora ansträngningen det är för henne att prata, så frågar hon om mig och önskar lycka till. Hälsar till Älsklingen. Min moster med världens största hjärta. "I ditt stora hjärta börjar slagen bli små."
Jag satt själv med henne en stund. Pratade om hennes barn, mina kusiner, om hur olika de tar hennes sjukdom. Höll hennes lilla hand i min, sa att jag tänker mkt på henne. Hjälpte henne att luta stolen. Gav henne vaseline till läpparna, vatten att skölja munnen med. Försökte få in i huvudet att det kanske var sista gången jag såg henne. Det gick inte. Det går fortfarande inte. Det kändes så konstigt att säga "hej då" och veta att det förmodligen är ett sista "hej då". Det känns som att det inte räcker till, som att man måste säga ngt mer, mkt mer. Men vad? Vad finns det mer att säga?
När vi kommit ner till bilen så kom min kusin E, moster Skräppans 17-åriga dotter, nedspringande och hämtade upp mamma igen. Moster ville ge henne någonting. Vi väntade i entrén och efter en stund kom mamma ned igen. Hon hade fått en ängel, en liten korsstygnsängel som rara moster hade broderat och ramat in. Hon hade broderat en till var och en av sina fyra systrar. De kommer att sitta i mammas och mina tre övriga mostrars hem och på så sätt kommer moster Skräppan alltid att vara med oss. På varje kalas och släktträff kommer jag att kunna titta på änglarna och minnas henne, ha henne där. Det är en fin tanke, men en klen tröst just nu.
tisdag, januari 06, 2009
2009 börjar med sorg
2008 har varit det värsta året i mitt liv, utan tvekan. Visst fanns det goda stunder, men de förmörkas tyvärr totalt av allt elände, all den klibbiga svarta sorgen som lägger sig som en hinna över hela ens tillvaro. När jag orkar ska jag skriva en utvärdering av året som gick, jag behöver det.
Jag har varit fast besluten om att 2009 ska bli ett bättre år, det måste bli det. Men jag har naivt förträngt vetskapen om att det tyvärr kommer att börja så mkt värre än förra året. Det som har nalkats under 2008 ramlar nu över oss med ett brak. Min älskade moster Skräppan har inte långt kvar. Cancern har till slut vunnit, hoppet är ute. Jag har inte velat, inte kunnat, acceptera det tidigare. Jag har klamrat mig stenhårt fast vid hoppet, men nu är det dags att släppa taget. Nu ligger hon på Kungsbacka sjukhus och väntar in det oundvikliga. Kanske tar det ngr veckor, kanske bara ngr dagar, men det är slutet som nalkas. Slutet på denna underbara människas liv. Alldeles för tidigt.
Efter sig lämnar hon tre barn, en ung vuxen och två tonåringar. Och en hel släkt i sorg.
Idag ska jag åka till sjukhuset och ta farväl. Hur gör man det?
Jag har varit fast besluten om att 2009 ska bli ett bättre år, det måste bli det. Men jag har naivt förträngt vetskapen om att det tyvärr kommer att börja så mkt värre än förra året. Det som har nalkats under 2008 ramlar nu över oss med ett brak. Min älskade moster Skräppan har inte långt kvar. Cancern har till slut vunnit, hoppet är ute. Jag har inte velat, inte kunnat, acceptera det tidigare. Jag har klamrat mig stenhårt fast vid hoppet, men nu är det dags att släppa taget. Nu ligger hon på Kungsbacka sjukhus och väntar in det oundvikliga. Kanske tar det ngr veckor, kanske bara ngr dagar, men det är slutet som nalkas. Slutet på denna underbara människas liv. Alldeles för tidigt.
Efter sig lämnar hon tre barn, en ung vuxen och två tonåringar. Och en hel släkt i sorg.
Idag ska jag åka till sjukhuset och ta farväl. Hur gör man det?
måndag, januari 05, 2009
Dröm
Minnet av nattens dröm kom just till mig: jag drömde att jag ammade mitt barn. Jag minns inte om det var en pojke eller en flicka, bara känslan av att det var mitt barn, mitt vackra barn. Jag drömde att det var lite krångel i början - som det ju ofta är vad jag förstått - och att jag fick hjälpa den lill* att få i sig mjölken genom att själv mjölka ur bröstet. Det fullkomligt sprutade i stora strålar rätt in i mitt barns mun (bisarrt, men i drömmen kändes det fullt normalt förstås) och jag minns känslan av glädje över att mjölken iaf räckte och blev över. Efter lite hjälp på traven funkade amningen perfekt, förutom att den lill* bet mig så hårt i bröstvårtan att jag skrek.
Drömmen var så verklig. Jag kunde känna lyckan i drömmen. Lyckan över mitt barn! Jag undrar om den drömmen någonsin blir sann?
Drömmen var så verklig. Jag kunde känna lyckan i drömmen. Lyckan över mitt barn! Jag undrar om den drömmen någonsin blir sann?
Back in town (Spraydag 12)
Hemma igen efter nyårsveckan i Lindvallen, Sälen. Jag, Älsklingen och halva hans släkt... kul, men ansträngande. Det är ju inte detsamma som ens egen släkt om man säger så... speciellt inte under sprayperioden.
Jag har aldrig varit ngn skidåkare, det var så gott som helt nytt för mig när vi var i Sälen för ett år sedan och pga dåligt väder och dålig utrustning blev det bara ngn timmes åkning på hela veckan (förutom på längden). Så det var bara att börja från scratch denna vecka. Första dagen hankade jag mig fram i de gröna backarna men efter en privatlektion med en av de duktiga skidlärarna på dag två, så lossnade det ordentligt och jag upptäckte hur kul det faktiskt var! På lördagen började det gå riktigt bra och jag vågade t o m ta en sväng i en röd backe, så det var allt lite synd att det bar av hemåt nästa dag. Men nog är det skönt att vara hemma! "Borta bra, men hemma bäst."
Sprayningen rullar på, dag 12 idag och förutom äckelpäckelsmaken är den enda biverkningen trötthet. Jag började märka av det ordentligt efter ngr dagar i Sälen då jag var tvungen att pausa två ggr i backen på väg upp till vår stuga. Tyvärr gick det ju ut en hel del över skidåkningen också och det blev inte många åk i backarna innan jag var i behov av en paus för att orka fortsätta igen. Trist. Jag hatar att känna mig begränsad! Jag är van att ha fullt av energi och känna mig stark och frisk. Nu när de senaste årens helvete med hypotyreosen äntligen är på väg bort så ska man proppa sig full med en massa hormoner som gör en lika trött ändå. Suck!
Mensen dök iaf upp igår, med dunder och brak och världens mensvärk. Mindre kul när hela dagen spenderades i bilen. Jag hatar mensvärk! Jag tycker dessutom att den varit värre under IVF:erna, så här ont brukar jag iaf inte ha och aldrig på dag 2. Jävla skitmens!
Dags att spraya igen...
Jag har aldrig varit ngn skidåkare, det var så gott som helt nytt för mig när vi var i Sälen för ett år sedan och pga dåligt väder och dålig utrustning blev det bara ngn timmes åkning på hela veckan (förutom på längden). Så det var bara att börja från scratch denna vecka. Första dagen hankade jag mig fram i de gröna backarna men efter en privatlektion med en av de duktiga skidlärarna på dag två, så lossnade det ordentligt och jag upptäckte hur kul det faktiskt var! På lördagen började det gå riktigt bra och jag vågade t o m ta en sväng i en röd backe, så det var allt lite synd att det bar av hemåt nästa dag. Men nog är det skönt att vara hemma! "Borta bra, men hemma bäst."
Sprayningen rullar på, dag 12 idag och förutom äckelpäckelsmaken är den enda biverkningen trötthet. Jag började märka av det ordentligt efter ngr dagar i Sälen då jag var tvungen att pausa två ggr i backen på väg upp till vår stuga. Tyvärr gick det ju ut en hel del över skidåkningen också och det blev inte många åk i backarna innan jag var i behov av en paus för att orka fortsätta igen. Trist. Jag hatar att känna mig begränsad! Jag är van att ha fullt av energi och känna mig stark och frisk. Nu när de senaste årens helvete med hypotyreosen äntligen är på väg bort så ska man proppa sig full med en massa hormoner som gör en lika trött ändå. Suck!
Mensen dök iaf upp igår, med dunder och brak och världens mensvärk. Mindre kul när hela dagen spenderades i bilen. Jag hatar mensvärk! Jag tycker dessutom att den varit värre under IVF:erna, så här ont brukar jag iaf inte ha och aldrig på dag 2. Jävla skitmens!
Dags att spraya igen...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
