2008 har varit det värsta året i mitt liv, utan tvekan. Visst fanns det goda stunder, men de förmörkas tyvärr totalt av allt elände, all den klibbiga svarta sorgen som lägger sig som en hinna över hela ens tillvaro. När jag orkar ska jag skriva en utvärdering av året som gick, jag behöver det.
Jag har varit fast besluten om att 2009 ska bli ett bättre år, det måste bli det. Men jag har naivt förträngt vetskapen om att det tyvärr kommer att börja så mkt värre än förra året. Det som har nalkats under 2008 ramlar nu över oss med ett brak. Min älskade moster Skräppan har inte långt kvar. Cancern har till slut vunnit, hoppet är ute. Jag har inte velat, inte kunnat, acceptera det tidigare. Jag har klamrat mig stenhårt fast vid hoppet, men nu är det dags att släppa taget. Nu ligger hon på Kungsbacka sjukhus och väntar in det oundvikliga. Kanske tar det ngr veckor, kanske bara ngr dagar, men det är slutet som nalkas. Slutet på denna underbara människas liv. Alldeles för tidigt.
Efter sig lämnar hon tre barn, en ung vuxen och två tonåringar. Och en hel släkt i sorg.
Idag ska jag åka till sjukhuset och ta farväl. Hur gör man det?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jävligt sorgligt att höra. Önskar det fanns nåt bättre att säga, men det är ju bara för sorgligt. Hoppas och tror på att du ska få glädje och lycka sen!
Nej nej nej nej nej. Hon skulle ju ha till sommaren i alla fall. Jag skulle halsa pa ordentligt nar jag kommer hem i april. NEJ.
Ge alla du traffar av slaktingarna en kram fran mig.. speciellt Elin. Jag onskar att jag var hemma..
Fy, vad jobbigt! Lider med dig. En gammal vis kvinna sa en gång till mig; när någon dör, så föds det inom en snar framtid en ny liten människa. Det kanske inte är någon tröst alls just nu i din situation men låt inte sorgen tynga ner dig. Du behöver dina krafter. Allt sker av en mening även om det i stunden inte känns så. Din moster kommer säkert alltid vaka vid din sida. Det tror jag ialla fall.
Jag ger dig en award för din fina blogg. Kanske kan glädja dig lite mitt i bedrövelsen. kram
Oj nej, herre du milde en så eländeslänga du har hamnat i. Jag önskar att jag kunde komma och ta bort dig därifrån. Men, då det inte går vill jag säga att jag är väldigt ledsen för din och er skull. Jag hoppas att du snart skall finna en tröst i att din högts älskade moster kommer till en plats där det jordliga lidandet tar slut.
Många, många kramar.
ja hur tar man förväl? Vet iinte fast jag tagit en tragiskt förväl av min pappa - när jag var ung vuxen ch lillebror tonåring
Det viktiga är nog att man ändå tar farväl
Skicka en kommentar