Dumma Sahlgrenska! (Bittra tankar)

Minuset är ett faktum. Det blir ingen februari-marsbebis. Jag är inte så mkt som ett myrsteg närmare att bli mamma än vad jag var för två år sedan. Tillbaka på ruta 1. Ruta 0.

Att lilla "Knubben" inte fäste är så här i efterhand egentligen ingen överraskning. Jag var och tog om mina ämnesomsättningsprover (på eget initiativ) för en dryg vecka sedan, och de var inte alls bra! Mitt TSH har gått upp igen - trots höjd Levaxin-dos - och ligger nu på 2,6. Inför IVF vill de att det ska ligga under 1. Chansen att ett embryo fäster och börjar växa är kraftigt försämrad om TSH-värdet är för högt, likaså risken för missfall. Så hur kommer det sig att SU inte har stenkoll på detta värde?!! Varför drar de igång en IVF överhuvudtaget? Jag är faktiskt lite förbannad! Är det verkligen meningen att jag själv ska behöva gå till en annan läkarmottagning och hålla koll på detta och meddela dem att det inte är perfekta förutsättningar för att köra igång en IVF?! Usch, blir så himla arg! Här har man plågat sig med mediciner och mått skit; elakt äggplock och förhoppningar; förlorade arbetsinkomster m.m, och så har det varit lönlöst från början för att läkarna på SU inte kan ordinera ett sketans prov! Och då var det ändå på SU vi gjorde vår fertilitetsutredning dessutom...

Visst, vi kanske lyckas på försök nr två eller tre, men jag får ju inte tillbaka de veckor jag gått runt och mått skit. Vi får inte igen all den energi vi lagt ner på det här, oron, stressen och pressen vi gått igenom. Och om vi inte lyckas på försök två eller tre? Då kommer jag gräma mig ngt sanslöst över det här förlorade försöket.

Den som ändå vore oberoende av pengar och kunde vända sig privat med en gång och tacka nej till landstingsförsöken. För just nu känner jag mig allt annat än väl omhändertagen.

Ingen tvekan längre

OBS! Äckelvarning!

Det råder ingen tvekan om saken längre: det är mens jag fått.

Den överjävliga mensvärken igår var kanske tecken nog egentligen, men jag blödde ju inte speciellt mkt, och dessutom mest brunt.

Imorse kom det färskt blod. Mkt blod. Och klumpar.

När jag satte mig på toa så kändes det konstigt i underlivet, det liksom tryckte nedåt på ett sätt jag aldrig känt förut. Jag krystade till och slurp så kom det en stor klump ur mig. Då gick det upp för mig på riktigt: att det inte skulle bli ngn bebis! Vårt lilla embryo, vår lilla "Knubben" landade i toan och kommer aldrig mer att komma tillbaka...

Fy fan vad det suger!!

Det är kört

Blod.

Inte små spottings som man tydligen kan få av Crinone, nej, vi pratar blod. Och för jävlig mensvärk så det råder ingen tvekan om saken. Det är kört.

Jag har kört på duktigt med Crinone och de senaste dagarna känt mig precis som vanligt, fortfarande lite svullen bara. Lyckades t o m hålla mig från att analysera, väntade tålmodigt in söndagen och testdag. Men nu, 11 dagar efter ET är det slut för denna gång.

Jag mådde bra i morse och tog mitt Crinone, men hux flux nu i em fick jag jätteont i magen à la mensvärk och en timme senare var där mkt riktigt blod...

Och inga ägg fick vi ju i frysen heller, så nu blir det till att börja om från början igen efter sommaren.

FAN!

Det ljusnar i öst

Äntligen börjar svullnaden och smärtan avta. Jag kan fortfarande inte ha vilka byxor som helst, men jag ser iaf inte ut som i femte månaden längre. Ingen mer kallsvett eller illamående heller, tack och lov. Nog känner jag mig fortfarande lite extra trött, men det är nog allergin som spökar också.

8 dagar har nu gått sedan ET, 6 dagar kvar till testdag... det börjar närma sig. Jag är förvånad över att jag har klarat det så bra hittills, jag som brukar vara så otålig och älta och grubbla och analysera minsta lilla detalj... Jag är nästan lite stolt över mig själv! Känner inte ens ngn lust att analysera och leta symptom, det är ju bara meningslöst så här tidigt ändå. Tänk att jag inte insett det tidigare! He he, jag sitter väl här om ett par dar och analyserar ändå... den som lever får se.

Är faktiskt på allmänt gott humör idag. Lite trött efter en lång arbetsdag men imorn är det ledigt ihop med Älsklingen. Vi ska på stan och shoppa lite och senare på dagen ska vi iväg och titta på ett hus utåt havet, härligt!

Till sist, en gammal goding från min barndoms favoriter Toffelhjältarna.


share your files at box.net

Ballongen hänger med

Ballongmagen alltså...

Kändes bättre igår, men idag är det värre igen. Jag trodde verkligen att det var på väg att bli bättre, men nu undrar man ju! Magen är återigen svullen som en äkta gravidmage och jag har inga kläder som passar. Ont gör det också...

Var hos farbror Dr igår och vid vul:et konstaterades att jag har ganska svullna äggstockar och dessutom en hel del vätska.

"Det verkar som att du har reagerat på stimuleringen", sa farbror Dr.
"Men, jag kan väl inte vara överstimulerad? Jag fick ju bara ut 4 mogna ägg", sa jag.
"Nej, det är ju konstigt förstås" replikerade farbror Dr...

Jag fick i uppgift att ta det lite extra lugnt och höra av mig om jag blev sämre och/eller började känna mig allmänt sjuk.

Det gjorde jag imorse. Mådde illa och kallsvettades hela fm. Valde iaf att avvakta, har ingen lust att ränna till sjukhuset stup i kvarten. Vad kan de göra åt det dessutom? Nej, det är nog bara att bita ihop och vänta ut det.

Själva smärtan och svullnaden är faktiskt inte det som oroar mig mest... utan själva reaktionen. Hur kan min kropp få symptom som vid överstimulering när bara 4 ynkans ägg var mogna? Jag är rädd att det innebär att jag är svårstimulerad och att jag aldrig kommer att få fler ägg än så här!

Javisst, det här lilla embryot som finns i mig just nu kanske duger, det kanske resulterar i ett livs levande barn... men sen då? Våra familjedrömmar slutar inte där. Det kanske är "åpet" att som infertilt par önska sig fler barn, men det gör vi. Ett till åtminstone. Så det innebär ju att oavsett om vi lyckas med detta första försök eller ej, så kommer vi att göra fler försök i framtiden. Det är väl typiskt mig att ta ut det i förskott, men kommer varje försök alltså ge så här dåligt resultat? Och ändå orsaka överstimuleringssymptom? Usch, jag hoppas så att det inte blir så...

Ont, det gör ont

Aj aj aj. Jag har fortfarande ganska ont i äggstockstrakten och börjar verkligen undra om det ska vara så här. Sedan ÄP i fredags har smärtan inte minskat alls, snarare ökat ngt. Det borde den väl inte göra? Magen är dessutom svullen som en boll hela tiden! Jag har visserligen en rätt krånglig mage som ofta är svullen på kvällarna, men nu ser det ut som att jag är i femte månaden redan när jag vaknar på mornarna! Kommer jag åt magen eller böjer mig kraftigt gör det jätteont. Har dessutom ont i ländryggen à la mensvärk...

Känns osannolikt att jag skulle vara överstimulerad, fick ju knappt ut ngr ägg. Ringde iaf SU imorse för att höra vad de trodde och om det fanns ngt jag skulle göra - eller inte göra - för att få det att gå över. De ville absolut "kolla på mig", som barnmorskan sa, så nu ska jag dit imorn fm. Hoppas de inte vill sjukskriva mig, kommer bli tokig om jag ska gå hemma! Det har bara gått två dagar sedan ET än så länge och tiden kommer ju snigla sig fram om jag ska gå hemma... Nä, hoppas att de säger att det snart kommer att gå över. Det jobbigaste är nästan svullnaden, magen är nästan omöjlig att klä just nu...

Sista etappen

Vårt första ET blev av idag vid 14-tiden. Så nu "ruvar" (hatar det ordet så det är sista gången ni kommer få se det i min blogg vill jag lova) jag på ett fyrcelligt embryo!

Men ändå känner jag mig totaldeppad. Är övertygad om att detta inte kommer att funka, jag bara vet det. Inte ett enda ägg till frysen fick vi heller, inte ett enda... Av de fem äggen var ett inte ens moget nog att befrukta och av de andra fyra var det bara två som delade sig. Fick alltså tillbaka ett fyrcelligt, men det andra var bara tvåcelligt så det fryser de inte ens ner. Så misslyckas vi nu måste vi börja om från början igen och göra om hela skiten... Fan! Helvetes jävla fucking kukskit!!!

Jag lär få vara "barnlösa lilla J" en lång tid framöver. Önskar mig bara lite tur för en gångs skull. Jag vet att det inte är kört. Javisst, jag fick ju tillbaka ett, och förhoppningsvis kommer jag kunna glädjas åt detta om ngr dagar men just nu är det bara mörkt. Jag känner mig förfärligt misslyckad! Inte ens 27 år gammal är jag och jag som borde ha massa mottagliga ägg som bara väntar på att få mogna och bli befruktade kunde bara klämma fram fem ynkans fattiga ägg, och då var det dessutom bara ett som dög. ETT!! Uselt...

Dagen efter, dagen före

Idag mår jag bättre! Jag är väldigt öm om äggstockarna fortfarande men det var rätt väntat. Har jobbat och levt som vanligt utan problem. Är väldigt trött, men det är nog inte så konstigt efter gårdagens strapatser.

Hoppas mina små ägg mår bra nu, där de ligger och väntar på oss på SU. Hoppas hoppas att de alla börjat dela sig fint och ser fram emot att bli våra efterlängtade barn! Imorn får vi veta...

Kl. 13 imorn ska vi infinna oss på SU för vårt första ET. Vi hade funderingar på att skippa ET denna gång och be SU frysa alla äggen och spara dem till efter sommaren. Utnyttja sommarmånaderna till att reda ut våra problem och försöka närma oss ytan igen. Men efter gårdagens skräckupplevelse kan vi inte annat än fullfölja detta nu. Vi kan bara inte försämra våra chanser genom att skippa vårt enda färskförsök med de här äggen. Tänk om de inte skulle klara nedfrysning och upptining och hela det här försöket skulle vara förgäves? Nej, det kan vi inte riskera. Så nu gör vi det ändå... Lyckas vi (tummar, tummar, tummar) så har vi ju trots allt 9 månader till att komma tillrätta med problemen, gå i terapi och lära oss prata med varann. Och det känns att vi redan är på rätt spår.

Helvetets alla plågor! Nåja, typ iaf.

Kl. 7.30 i morse kom vi till SU för den näst sista etappen av vårt första IVF-försök: äggplock!

Jag kände mig inte speciellt nervös igår, men uppenbarligen kände min kropp annorlunda för jag låg och vred mig till kl 3 - 3.30 ungefär innan jag äntligen lyckades somna. Tre timmar senare var det bara att masa sig ur sängen igen och ge sig iväg.

Väl på SU blev jag tilldelad en säng i en typisk sjukhussal för tre. Jag fick sätta på mig underbart vackra landstingkläder och krypa ner under täcket efter att ha tagit två Pamol (paracetamol). Den rara, men lite mesiga, barnmorskan satte en kanyl i armen på mig och sedan var det bara att vänta.

8.30 var det dags och vi fick komma in i operationsrummet. Älsklingen i tjusig grön rock och lustigt hårnät. Sköterskan gav mig morfin intravenöst och sa att det skulle kännas som "två glas vin". Snurr, snurr och huvudet kändes som en hel vinflaska! Lite lokalbedövning senare var det dags för elaka nålen...

Jag är i vanliga fall en mkt smärttålig person och ojar mig sällan för lite tillfällig smärta (rotfyllning utan bedövning, jovisst), men detta går inte att jämföra med ngt annat jag upplevt! Det kändes som tusen knivar som karvade i mina stackars äggstockar och jag låg spänd som en pinne en dm ovanför gynstolen. Läkaren och sköterskorna var trygga och duktiga och Älsklingen gjorde så gott han kunde för att trösta och lugna mig men smärtan var näst intill outhärdlig. Sköterskan fyllde på med morfin tre ggr, men smärtan hängde sig kvar och tårarna bara rann och rann. Jag hade inte på långa vägar väntat mig att det skulle vara så här plågsamt!

20 minuter och många tårar senare var jag tillbaka i min lilla sjukhussäng. För att inte skrämma upp de stackars tjejer som låg i samma rum (jag var först ut av tre) höll jag tillbaka tårarna och försökte att inte gnälla för mkt om smärtan. Men en halvtimme senare hade jag lika ont (som mensvärk x 10) och låg fortfarande som en planka i sängen så Älskligen gick iväg och bad barnmorskan om ngt smärtlindrande. Eftersom jag var fastande sedan midnatt igår blev det Voltaren som stolpiller - det var också en ny upplevelse! En kvart senare hade pillret börjat verka och jag kunde äntligen slappna av och få i mig lite te och macka. Allt som allt låg jag kvar 2½ timme efter själva äggplocket innan jag pallade att resa mig och ta mig ut till bilen.

Nu ligger jag nedbäddad i sängen med en godispåse och min vetekudde på magen och det känns iaf lite bättre. Har sett "Döda poeters sällskap" för 132:a gången och snyftat lite. Snart kommer Älsklingen hem igen och vi ska mumsa på räkor.

Och resultatet efter dagens plågor? Fem ägg.... fem! =(
Nu gäller det att hålla tummar och tår för att de alla ska bli befruktade och dela sig fint. På söndag får vi veta... och får förhoppningsvis ett tillbaka.

Min recension om äggplock: en överkryssad fyr!

Ge inte upp!

Älskling, min älskling! Detta skriver jag direkt till dig, direkt ur mitt hjärta.

Ge inte upp oss! Släng inte bort allt det vi har tillsammans bara för att allt inte går som på räls. Ge mig en chans, ge oss en chans!

Jag önskar så att jag kunde nå fram till dig. Att du kunde släppa taget om din stolthet och rädsla och släppa in mig i ditt innersta. Att du kunde våga fullt ut, ta mig i handen och hoppa och låta det som händer hända, "bara vi är tillsammans"! Jag vet inte varför du är som du är, - precis som du omöjligen fullt ut kan förstå varför jag är som jag är och reagerar som jag gör i vissa situationer - jag vet inte vad som hänt dig i ditt förflutna som har gjort dig till den slutna mussla du blivit och väljer att fortsätta vara. Jag önskar att jag visste det, att jag fick ta del av det som sker inom dig, det du måste brottas med. Jag önskar att du kunde lita på mig, låta mig hjälpa dig, låta mig dela din börda. Jag finns här för dig!

Du betyder allt för mig, jag hoppas att du vet det, att du verkligen vet det! Att du inser vad det innebär.

Jag kan inte låta bli att låna Pipperonis ord i hennes inlägg "Jag ska älska dig och ingenting annat spelar någon roll". Hela hennes inlägg beskriver så bra vad jag känner för dig och hur också jag ser på kärleken. Kärleken är inte enkel, inget som kommer spontant utan ngt vi måste lära oss, ngt vi måste vårda och kämpa för. Just nu är det kämpigt, det har varit kämpigt från och till en längre tid. Men kärleken finns ju kvar! Om vi inte lyckats ta död på den med allt som hänt så har vi ju det viktigaste kvar att bygga på! Och det är ingen liten byggsten - det är själva grunden. Om så allt annat rasar så ska jag älska dig ändå och därifrån kan vi bygga upp allt på nytt. Det är en befriande tanke tycker jag, och jag menar det verkligen!

"Jag ska älska dig och ingenting annat spelar någon roll. Jag ska älska dig om du är dum, om du halkar och ramlar på näsan, om du begår misstag, om du beter dig som en människa - jag ska älska dig i alla fall."

Jag kan vänta med familj och barn, jag ger blanka fan (rent ut sagt) i pengar och i vilka bilar och båtar du vill lägga dem på, bara jag får vara med dig så spelar ingenting annat ngn roll. Bara vi tar oss upp till ytan igen - tillsammans - så får allt annat stå åt sidan tills dess.

Visst vet jag att jag också kan vara svår att leva med; envis som en åsna och med ett stort kontrollbehov. Nog får du utstå mkt med min dominans och bestämda vilja och jag är dig evigt tacksam för att du orkat med mig och velat kämpa tillsammans med mig. Jag vet att jag har en lång väg kvar och mkt att jobba med innan jag kan släppa taget, lita på dig till 100% och låta dig ta beslut och ansvar helt på egen hand, men jag har också kommit långt! Nog måste du också se förändringen i mig? Ge mig en chans och jag lovar dig att jag ska kämpa hårdare än någonsin, jag ska bli en bättre jag!

Jag älskar dig mest av allt. Jag älskar dig, den du är, precis som du är. Ibland undrar jag om du förstår det. Jag tror att du tror att du måste bli ngn annan för att vi ska kunna fungera, att det är det jag kräver av dig. Men det är fel! Jag önskar bara att du ska bli en öppnare och lyckligare du, för din egen skull. Att du ska kunna kommunicera för din egen skull, för att få ur dig hur du känner, hur du mår, vad du vill. Jag måste så ofta leka gissningslek och om det är jobbigt för mig att inte veta vad som försigår inom dig, så måste det ju vara ännu jobbigare för dig att inte kunna få ur dig det. Jag önskar så att du förstod att det inte finns ngt du inte kan visa för mig, inget som kan få mig att älska dig mindre. Så länge det är ärligt och rakt från hjärtat så kan du berätta vad som helst för mig och jag skulle aldrig, aldrig hålla det emot dig.

Jag är övertygad om att om du bara vågade prata med mig, om du bara lärde dig att släppa taget och våga så skulle också allt annat falla på plats. Kommunikationen är det enda vi saknar - så som jag ser det iaf! Det är bristen på den som orsakar alla missförstånd oss emellan. Du är inte lätt att läsa och så är inte heller jag, så vi måste lära oss att hjälpa varann att förstå! Minns du i början, när vi nyss blivit ett par och du inte ville ngt hellre än att kunna öppna dig för mig? När vi låg sida vid sida i sängen och du grät och bad mig om hjälp att kunna öppna dig för mig? Jag finns fortfarande här och jag vill hjälpa dig! Om jag bara visste hur så hade jag gjort det för längesen, men jag tänker inte ge upp! Vi kan hitta ett sätt, en lösning tillsammans, det vet jag! Allt annat finns ju där: kärleken, framtidsvisionerna, omtanken, glädjen, humorn, passionen! Vi får inte låta det drunkna i svårigheterna, vi får inte låta det jobbiga ta över!

Om vi så hade försökt allt, och vi fortfarande inte fick ihop det, då skulle jag inte tvivla på att det enda rätta var att gå skilda vägar, men varken du eller jag kan ju säga att vi gjort det! Det finns så mkt kvar att testa, och det är inte fult att söka hjälp! Om det blir vår räddning, är det inte värt det då? Om ngn annan kan hjälpa oss att nå igenom skalet, att släppa ut den vackra, starka man som jag vet finns i dig, innanför den hårda muren - är det inte värt det då? Det får ta den tid det tar, jag ger dig all min tid. För jag tror på dig, jag tror på oss och jag ger inte upp!

Slödag och blå mage (Injektionsdag 9, spraydag 29)

Idag är både jag och Älsklingen lediga. Jag hade sett en fin dag framför mig, utflykt i det fina vädret, lite romantik. Men när jag slog (nåja slog och slog, tvingade) upp ögonen i morse var det bara för att mötas av grå himmel och regn. Suck. Här har man jobbat de senaste 2 veckorna och tittat ut genom fönstret och längtat ut i det fina vädret, och när man väl är ledig är det regn. Det är väl typiskt. Men vi fick göra lite nytta i stället och knep en tvättid nere i tvättstugan och har tvättat 6 maskiner, det var välbehövt det också!

Jag känner mig verkligen som en urvriden trasa idag, så trött, så trött. Jag dröjde mig kvar i sängen in i det sista "i morse" och kravlade mig upp först vid halv 1-tiden när Älsklingen hade "frunchen" på bordet. Inte är jag piggare trots sovmorgonen heller, jag längtar redan till kvällen när jag ska få sova igen. Om jag inte var 100% säker på att det är omöjligt hade jag trott att det enda som kunde orsaka en sådan här trötthet var en graviditet. Men uppenbarligen ger hormonbehandling + pollenmedicin samma effekt. Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.....

Lyckades visst pricka riktigt illa med sprutan igår för idag har jag ett stort fult blåmärke på magen. Tjusigt! Hoppas jag prickar bättre idag, annars känner jag mig väl inte bara som en nåldyna utan ser snart ut som en också!

Imorn jobbar jag låååång dag, 9-19.05 men sedan har jag ledig helg!! Oj vad jag ska njuta! =)