Infertilitetens värsta biverkningar

Ingen berättar för en om de psykologiska och sociala biverkningar som infertiliteten för med sig. De många biverkningar som hormoner i spray- och sprutform för med sig är ingenting jämfört med sorgen, rädslan, maktlösheten och förlusten av vänner.

Jag är rädd att det är dit jag har kommit igen, till den punkt då barnlösheten slukat en vänskap.

För ganska exakt ett år sedan fick jag en ny vän. Hon började på mitt dåvarande jobb och vi fann varandra direkt. Vi blev oskiljaktiga på jobbet och hade otroligt roligt ihop. Jag slutade på jobbet vid årsskiftet men vi höll kontakten och det blev många luncher och fikor under våren. Vi lärde känna varandra bättre och jag trivdes verkligen i hennes sällskap. Vi har många gemensamma åsikter och intressen och är nog ganska lika. Hon är en fantastisk tjej som alltid fick mig att bli glad och må bra!

Jag kände mig trygg med henne och vi har pratat mycket om barnlösheten och våra behandlingar och även om föräldraskap och framtid. Jag trodde verkligen att hon förstod.

Under sommaren blev vår kontakt mer sporadisk och nu i höst har vi bara hörts av någon enstaka gång på facebook och sms. Vi har båda haft mycket på vårt eget håll och det har inte blivit av att träffas sedan i våras. Nu inser jag att det kanske inte bara varit en slump från hennes sida.

I förrgår gick jag in på hennes facebooksida och möttes av logginlägg från folk som gratulerade henne till graviditeten. Trots att min gravidradar är på topp och jag kände på mig att hon var gravid så slog chocken till stenhårt och jag blev alldeles kallsvettig. Jag känner mig oerhört sårad. Jag trodde verkligen att hon förstod och att hon inte ens hört av sig till mig och berättat visar ju tyvärr att det gjorde hon inte alls. Än en gång får jag det bekräftat att det finns inte någon i min närhet som förstår. Det kan bara den göra som själv gått eller går igenom den här jävla skiten.

Men jag trodde att hon i alla fall förstod hur övergiven och utanför man känner sig när alla andra omkring en bildar familj på löpande band, för just det har vi pratat om. Jag trodde att hon förstod att man vill vara bland de första som får veta, att det är det man behöver för att kunna tackla det och vänja sig vid tanken. För även det har vi pratat om. Vi har nämligen en gemensam vän i Mammavännen och vi har pratat mycket om hur jag hanterat hennes graviditet och att hon nu blivit mamma. Och jag vet att jag nämnt att det betydde oerhört mycket för mig att jag var en av de allra första som fick veta att hon var gravid.

Men nu kunde alltså min vän inte ens ta sig tiden, modet, eller vad det nu är som saknats, och berätta för mig. Ännu en gång har en vän smugit upp ur soffan och lämnat mig, sovande och lam, och sorgen tar över. Jag känner mig som världens mest ensamma människa och jag är rädd att infertiliteten inte kommer att vara nöjd förrän jag är helt utan vänner.

Dessutom känner jag mig dum som uppenbarligen värderat vår vänskap högre än vad vännen gjorde. Trots att vi inte känt varandra speciellt länge såg jag henne som en riktig vän och jag såg en lång vänskap framför mig. Men kanske gjorde aldrig hon det, och nu vet jag inte hur jag ska göra. Höra av mig till henne och säga vad jag känner? Låta det bero och vänta på att hon ska höra av sig? Hur som helst känns det som att detta förstört mina chanser till att uppriktigt glädjas med henne, för hur ska jag kunna det när hon inte ens varit intresserad av att dela glädjen med mig?

Den senaste tiden har jag mått ganska bra och lyckats leva med barnlösheten istället för att låta barnlösheten leva av mig. Men i och med detta påmindes jag om det som är min mörka verklighet och att tro att jag skulle kunna undvika den var idioti.