Älskade moster

Igår var jag alltså på sjukhuset och hälsade på min älskade moster. Det var jobbigt att se henne så sjuk, men jag är glad att jag fått träffa henne igen, prata lite med henne och berätta att jag tänker på henne. Älskade lilla moster...

När vi kom in på rummet satt hon i en vilstol iförd enbart en liten klänning - blommor på blå botten - trots svalkan inne på sjukhuset, men hon var varm, alltid varm numera. Hon såg ut att ha åldrats 10 år sedan jag träffade henne sist. Sist var hon hyfsat pigg. För bara 2 månader sedan. Hon satt med på släktkalaset och pratade och umgicks som vanligt. Det enda som avslöjade sjukdomen var det kala huvudet och de svullna hamsterliknande kinderna.

Nu. Så mkt sjukare. Armarna och axlarna magra och torra, huden såg ut som på en gammal kvinna, inte som den borde på ngn som fyllt 52 år för ett par veckor sedan. Magen svullen, ungefär som jag brukar se ut under och efter stimulering. Benen och fötterna svullna till tusen. Alla levermetastaser gör att hon samlar på sig vatten och fötterna såg ut som små knubbiga klumpar, benen som på en tjock människa. Ansiktet och kinderna fortfarande svullna som när jag sist såg henne. Hon får inte längre cellgifter - det är ingen idé - och hade börjat få hår på huvudet igen, lite stubb.

Hon satt i sin vilstol med stöd för benen och en kudde bakom huvudet. Såg oändligt trött ut. I handen en sådan där sjukhusspypåse, med en ring att hålla i och en korvliknande påse under. Kan varken äta eller dricka, allt kommer upp igen. Hon har inte kunnat äta på veckor. En liten klick risgrynsgröt på julafton och en köttbulle på juldagen, i övrigt bara fullnäringsdropp på natten. Nu, sedan hon kom till sjukhuset, enbart glukosdropp. Vatten enbart att skölja munnen med. Senaste veckorna har hon bara kräkts och kräkts, även om det inte funnits ngt att kräkas upp. Metastaserna finns överallt. Trycker på magsäck och matstrupe. Smärtar i nacken. Överallt.

Jävla helvetes skit! Jag vill bara skrika. JÄVLA HELVETES SKIT!!!!!! Var finns rättvisan egentligen?! Varför just hon? Varför just min underbara, omtänksamma, fantastiska, innerligt älskade moster?! Varför nu? Varför så tidigt? Varför skulle just hon drabbas av detta, av en cancersort så ovanlig att det inte finns ngn forskning kring den i hela världen. Varför? Jag finner inga ord, det finns inga ord. Bara ilska, sorg och maktlöshet.

Igår mådde hon bättre än de senaste dagarna, sa hon. Tänkte inte bara på att dö utan faktiskt lite på att leva också. Orkade prata med oss, även fast jag märkte att det var jobbigt. Jag sa till henne att hon inte behövde prata, men hon ville. Hon frågade hur jag mådde, hur det gick med behandlingen, sa att "Nu får vi hoppas igen då". Underbara moster! Även nu, när hon väntar på sitt eget slut, så har hon så mkt omtanke kvar. Trots den stora ansträngningen det är för henne att prata, så frågar hon om mig och önskar lycka till. Hälsar till Älsklingen. Min moster med världens största hjärta. "I ditt stora hjärta börjar slagen bli små."

Jag satt själv med henne en stund. Pratade om hennes barn, mina kusiner, om hur olika de tar hennes sjukdom. Höll hennes lilla hand i min, sa att jag tänker mkt på henne. Hjälpte henne att luta stolen. Gav henne vaseline till läpparna, vatten att skölja munnen med. Försökte få in i huvudet att det kanske var sista gången jag såg henne. Det gick inte. Det går fortfarande inte. Det kändes så konstigt att säga "hej då" och veta att det förmodligen är ett sista "hej då". Det känns som att det inte räcker till, som att man måste säga ngt mer, mkt mer. Men vad? Vad finns det mer att säga?

När vi kommit ner till bilen så kom min kusin E, moster Skräppans 17-åriga dotter, nedspringande och hämtade upp mamma igen. Moster ville ge henne någonting. Vi väntade i entrén och efter en stund kom mamma ned igen. Hon hade fått en ängel, en liten korsstygnsängel som rara moster hade broderat och ramat in. Hon hade broderat en till var och en av sina fyra systrar. De kommer att sitta i mammas och mina tre övriga mostrars hem och på så sätt kommer moster Skräppan alltid att vara med oss. På varje kalas och släktträff kommer jag att kunna titta på änglarna och minnas henne, ha henne där. Det är en fin tanke, men en klen tröst just nu.