Ingen berättar för en om de psykologiska och sociala biverkningar som infertiliteten för med sig. De många biverkningar som hormoner i spray- och sprutform för med sig är ingenting jämfört med sorgen, rädslan, maktlösheten och förlusten av vänner.
Jag är rädd att det är dit jag har kommit igen, till den punkt då barnlösheten slukat en vänskap.
För ganska exakt ett år sedan fick jag en ny vän. Hon började på mitt dåvarande jobb och vi fann varandra direkt. Vi blev oskiljaktiga på jobbet och hade otroligt roligt ihop. Jag slutade på jobbet vid årsskiftet men vi höll kontakten och det blev många luncher och fikor under våren. Vi lärde känna varandra bättre och jag trivdes verkligen i hennes sällskap. Vi har många gemensamma åsikter och intressen och är nog ganska lika. Hon är en fantastisk tjej som alltid fick mig att bli glad och må bra!
Jag kände mig trygg med henne och vi har pratat mycket om barnlösheten och våra behandlingar och även om föräldraskap och framtid. Jag trodde verkligen att hon förstod.
Under sommaren blev vår kontakt mer sporadisk och nu i höst har vi bara hörts av någon enstaka gång på facebook och sms. Vi har båda haft mycket på vårt eget håll och det har inte blivit av att träffas sedan i våras. Nu inser jag att det kanske inte bara varit en slump från hennes sida.
I förrgår gick jag in på hennes facebooksida och möttes av logginlägg från folk som gratulerade henne till graviditeten. Trots att min gravidradar är på topp och jag kände på mig att hon var gravid så slog chocken till stenhårt och jag blev alldeles kallsvettig. Jag känner mig oerhört sårad. Jag trodde verkligen att hon förstod och att hon inte ens hört av sig till mig och berättat visar ju tyvärr att det gjorde hon inte alls. Än en gång får jag det bekräftat att det finns inte någon i min närhet som förstår. Det kan bara den göra som själv gått eller går igenom den här jävla skiten.
Men jag trodde att hon i alla fall förstod hur övergiven och utanför man känner sig när alla andra omkring en bildar familj på löpande band, för just det har vi pratat om. Jag trodde att hon förstod att man vill vara bland de första som får veta, att det är det man behöver för att kunna tackla det och vänja sig vid tanken. För även det har vi pratat om. Vi har nämligen en gemensam vän i Mammavännen och vi har pratat mycket om hur jag hanterat hennes graviditet och att hon nu blivit mamma. Och jag vet att jag nämnt att det betydde oerhört mycket för mig att jag var en av de allra första som fick veta att hon var gravid.
Men nu kunde alltså min vän inte ens ta sig tiden, modet, eller vad det nu är som saknats, och berätta för mig. Ännu en gång har en vän smugit upp ur soffan och lämnat mig, sovande och lam, och sorgen tar över. Jag känner mig som världens mest ensamma människa och jag är rädd att infertiliteten inte kommer att vara nöjd förrän jag är helt utan vänner.
Dessutom känner jag mig dum som uppenbarligen värderat vår vänskap högre än vad vännen gjorde. Trots att vi inte känt varandra speciellt länge såg jag henne som en riktig vän och jag såg en lång vänskap framför mig. Men kanske gjorde aldrig hon det, och nu vet jag inte hur jag ska göra. Höra av mig till henne och säga vad jag känner? Låta det bero och vänta på att hon ska höra av sig? Hur som helst känns det som att detta förstört mina chanser till att uppriktigt glädjas med henne, för hur ska jag kunna det när hon inte ens varit intresserad av att dela glädjen med mig?
Den senaste tiden har jag mått ganska bra och lyckats leva med barnlösheten istället för att låta barnlösheten leva av mig. Men i och med detta påmindes jag om det som är min mörka verklighet och att tro att jag skulle kunna undvika den var idioti.
lördag, oktober 31, 2009
torsdag, oktober 08, 2009
Jag är en blödig jävel
Japp, jag erkänner. Blödigare jävel än jag är nog svårt att hitta faktiskt.
Jag lipar eller åtminstone blir tårögd flera flera ggr varje dag. Över småsaker, över världen, över orättvisor, över sådant som är vackert, över fina gester, över stora känslor - över alla mina känslor egentligen. Jag är helt enkelt blödig.
Jag har just lipat mig igenom en repris av Grey's anatomy. Avsnittet då Derek och Meredith ger bort sitt bröllop till Issie och Alex. Visst, det är ett lipigt och vackert avsnitt, men jag lipar mig igenom varje Grey's-avsnitt. Jag lipar mig igenom de flesta Vänner-avsnitt också (ja jag vet att det är en humorserie), för att inte tala om min favoritserie genom tiderna: Sex and the City. Japp, mycket tårar där också.
Jag lipar till och med till TV-reklam. Till reklamen för "Friends" (visst heter den så, antimobbningsföreningen?) till exempel. Den med den lille pojken som har ryggsäcken full med elaka ord som han har fått kastade över sig hela dagen. Den lille pojken som en dag äntligen får plocka upp ett "Hej" ur ryggsäcken. Jeeesus, vad jag kan lipa av den reklamen. Och den med barnen som bär på så tunga bördor att hela bussen tyngs ned, att billarmen sätter igång när de går förbi och att betongtrappan vittrar sönder under deras fötter.
När Älsklingen är med försöker jag oftast svälja och blinka bort tårarna. Jag känner mig fånig som sitter och lipar över den lilla hunden som har förlamade bakben och katten som föddes helt utan. Man kan ju inte lipa över allt!
Men när jag är själv, som idag, då är det fritt fram och jag bölar, snyftar och snörvlar till Issies och Alex bröllop. Och tanken slår mig: hur ska jag en vacker dag klara av mitt eget bröllop?! Hur vackert är det med en snorig brud som inte ens kan pressa fram ett "ja"?
Jag lipar eller åtminstone blir tårögd flera flera ggr varje dag. Över småsaker, över världen, över orättvisor, över sådant som är vackert, över fina gester, över stora känslor - över alla mina känslor egentligen. Jag är helt enkelt blödig.
Jag har just lipat mig igenom en repris av Grey's anatomy. Avsnittet då Derek och Meredith ger bort sitt bröllop till Issie och Alex. Visst, det är ett lipigt och vackert avsnitt, men jag lipar mig igenom varje Grey's-avsnitt. Jag lipar mig igenom de flesta Vänner-avsnitt också (ja jag vet att det är en humorserie), för att inte tala om min favoritserie genom tiderna: Sex and the City. Japp, mycket tårar där också.
Jag lipar till och med till TV-reklam. Till reklamen för "Friends" (visst heter den så, antimobbningsföreningen?) till exempel. Den med den lille pojken som har ryggsäcken full med elaka ord som han har fått kastade över sig hela dagen. Den lille pojken som en dag äntligen får plocka upp ett "Hej" ur ryggsäcken. Jeeesus, vad jag kan lipa av den reklamen. Och den med barnen som bär på så tunga bördor att hela bussen tyngs ned, att billarmen sätter igång när de går förbi och att betongtrappan vittrar sönder under deras fötter.
När Älsklingen är med försöker jag oftast svälja och blinka bort tårarna. Jag känner mig fånig som sitter och lipar över den lilla hunden som har förlamade bakben och katten som föddes helt utan. Man kan ju inte lipa över allt!
Men när jag är själv, som idag, då är det fritt fram och jag bölar, snyftar och snörvlar till Issies och Alex bröllop. Och tanken slår mig: hur ska jag en vacker dag klara av mitt eget bröllop?! Hur vackert är det med en snorig brud som inte ens kan pressa fram ett "ja"?
Gräsänka
14.40 lyfter Älsklingens plan mot London. Han åker med sin pappa och pappans polare och ska vara borta till på söndag. Ursprungsplanen var att det hela skulle vara en fotbollsresa, men Älsklingens klantiga pappa kollade inte upp om det gick någon match denna helg, innan han bokade resan i somras. De är alla tre Arsenal-fans och hoppades förstås på att få se en Arsenal-match, men någon sådan spelas inte i London denna helg. Det skulle visa sig att ingen Premier League-match spelas i London denna helg! Det spelas inga Premier League-matcher alls någonstans! Det är nämligen speluppehåll pga VM-kval. Karlar och planering...
Så nu vet de inte riktigt vad de ska göra i London över huvud taget. Även Sverige spelar ju VM-kval denna helg, t o m en "måstematch", så nu ska de försöka leta upp någon pub eller sportbar där det går att se Sverige-matchen. Man kan ju inte annat än skratta åt så klantiga karlar! Jämfört med sin pappa är Älsklingen faktiskt riktigt förutseende och även om äpplet inte har fallit jättelångt från trädet, så i alla fall en liten bit.
Stackars Älsklingen såg inte alls fram emot resan nu utan grämde sig mest över att han kommer att missa sin kickboxningsträning på söndag. Jag hoppas att han i alla fall får en rolig resa.
Jag önskar bara att vi hade haft lite trevligare vår sista dag och kväll ihop innan han åkte. Men gårdagen och förmiddagen idag ägnades mest åt bråk tyvärr. Om vad vill jag inte ens skriva, men som så många ggr förr handlar det om saker som får mig att känna att han inte är den jag en gång trodde och det gör mig så oerhört ledsen och besviken.
Därför kände jag att det skulle bli ganska skönt att han åkte, att jag skulle få tid för mig själv till att tänka. Men nu saknar jag honom redan och ångrar att jag varit så kall och avståndstagande det senaste dygnet. Men saknaden är ju nyttig den också och förmodligen precis vad jag behöver just nu. Hade han varit kvar hemma hade jag fortfarande varit förbannad och avståndstagande, men nu får jag istället chansen att tänka igenom det hela i lugn och ro. Och dessutom chansen att sova ordentligt några nätter utan snarkmonster!
Så nu vet de inte riktigt vad de ska göra i London över huvud taget. Även Sverige spelar ju VM-kval denna helg, t o m en "måstematch", så nu ska de försöka leta upp någon pub eller sportbar där det går att se Sverige-matchen. Man kan ju inte annat än skratta åt så klantiga karlar! Jämfört med sin pappa är Älsklingen faktiskt riktigt förutseende och även om äpplet inte har fallit jättelångt från trädet, så i alla fall en liten bit.
Stackars Älsklingen såg inte alls fram emot resan nu utan grämde sig mest över att han kommer att missa sin kickboxningsträning på söndag. Jag hoppas att han i alla fall får en rolig resa.
Jag önskar bara att vi hade haft lite trevligare vår sista dag och kväll ihop innan han åkte. Men gårdagen och förmiddagen idag ägnades mest åt bråk tyvärr. Om vad vill jag inte ens skriva, men som så många ggr förr handlar det om saker som får mig att känna att han inte är den jag en gång trodde och det gör mig så oerhört ledsen och besviken.
Därför kände jag att det skulle bli ganska skönt att han åkte, att jag skulle få tid för mig själv till att tänka. Men nu saknar jag honom redan och ångrar att jag varit så kall och avståndstagande det senaste dygnet. Men saknaden är ju nyttig den också och förmodligen precis vad jag behöver just nu. Hade han varit kvar hemma hade jag fortfarande varit förbannad och avståndstagande, men nu får jag istället chansen att tänka igenom det hela i lugn och ro. Och dessutom chansen att sova ordentligt några nätter utan snarkmonster!
onsdag, oktober 07, 2009
Nix nej, no IVF
Idag (tisdag) blev samtalet med Älsklingen äntligen av. Och resultatet? Uppskjuten IVF... igen. Han vill inte innan jag har fått nytt jobb, men jag är övertygad om att det inte är hela sanningen. Själv ser jag det dessutom bara som en fördel att få chansen att göra denna IVF utan att behöva tajma in det med jobb, utan att behöva ljuga. Dessutom skulle jag vara hemskt förvånad om jag inte har nytt jobb innan årets slut.
Men, vill han inte så vill han inte och det är ju inte bara mig det handlar om. Jag är besviken, förstås. Jag var helt inställd på att göra behandlingen nu. Inställd på att få den överstökad och börja nästa år med nya fräscha tag. Ja, jag räknade i första hand med att behöva fortsätta IVF:andet, på privatklinik. Men om vi trots allt skulle ha lyckats så hade det ju varit ett ännu bättre sätt att påbörja det nya året. Nu blir det väl till att påbörja även 2010 med en ny IVF på SU. Inte precis vad jag hade tänkt mig.
Ännu en jul som ofrivilligt barnlös med andra ord. Inte ens ett litet myrsteg närmare målet. Trött trött trött.
Men, vill han inte så vill han inte och det är ju inte bara mig det handlar om. Jag är besviken, förstås. Jag var helt inställd på att göra behandlingen nu. Inställd på att få den överstökad och börja nästa år med nya fräscha tag. Ja, jag räknade i första hand med att behöva fortsätta IVF:andet, på privatklinik. Men om vi trots allt skulle ha lyckats så hade det ju varit ett ännu bättre sätt att påbörja det nya året. Nu blir det väl till att påbörja även 2010 med en ny IVF på SU. Inte precis vad jag hade tänkt mig.
Ännu en jul som ofrivilligt barnlös med andra ord. Inte ens ett litet myrsteg närmare målet. Trött trött trött.
söndag, oktober 04, 2009
IVF-funderingar
Ännu en kväll med laptopen i knäet och snarkande älskling bredvid. Denna kväll har jag visserligen tro på att även jag ska kunna somna i hyfsad tid eftersom jag vaknade samtidigt som Älsklingen i morse. Men först ska jag kolla klart på "Bourne"-filmen som går på tv.
Funderar över vår sista IVF (sista på SU). Som jag skrev i augusti så har vi vår sista IVF inbokad nu i oktober/november, men jag har varit fullt inställd på att skjuta upp den ytterligare. Jag har varit inställd på att detta år skulle få bli helt IVF-fritt och att vi skulle börja på nytt efter nyår. Men efter mitt besök hos mammavännen och underbara Guldklimpen så har jag vacklat i min beslutsamhet. Så pass så att jag den senaste månaden helt har lutat åt att faktiskt genomföra den nu i höst.
Eftersom jag inte själv riktigt vetat vad jag vill så har jag inte tagit upp frågan med Älsklingen, förrän i förra veckan. Jag hade väntat mig att han skulle ha samma inställning som han alltid haft, dvs att lämna alla beslut till mig. Men denna gång möttes jag av en helt annan reaktion än väntat. Han tycker absolut att vi ska vänta till efter nyår. Och jag som just insett att det vill jag inte alls! Har försökt ta upp frågan igen ett par ggr men inte mötts av någon vidare vilja att prata om det, tvärt om.
Vi har haft en minst sagt stormig sommar vad gäller vår relation och på ett sätt förstår jag om han vill vara lite försiktig och avvakta till vi är mer stabila. Själv känner jag att vår stormiga sommar lämnat efter sig ett lugn och en säkerhet som jag saknat tidigare i vår relation; en säkerhet om att vi kan ta oss igenom vad som helst och att vårt förhållande faktiskt är starkare än någonsin. Vår stora kris fick mig att vakna upp och inse en hel del om mig själv och sedan dess har jag också jobbat mycket med min egen utveckling och har nu en helt ny syn på livet och relationen. Just därför känner jag mig säkrare än någonsin vad gäller oss, för den jag är idag skulle aldrig reagera som jag gjorde i somras (lång historia) och jag tror verkligen att vi aldrig kommer att hamna i en liknande kris igen. Andra kriser, ja självklart, men inte baserade på skitsaker, som det faktiskt rörde sig om i somras. Jag kommer aldrig att reagera så starkt som jag gjorde över skitsaker igen, det är ett som är jävligt säkert! Därför ser jag ingen anledning att skjuta upp IVF:n pga relationen.
Min orsak har varit att jag inte känt mig mogen igen, varken fysiskt eller psykiskt. Men eftersom jag inte känner så längre så blev jag i ärlighetens namn ganska paff när Älsklingen sa att han vill vänta.
Jag tror att oron över vår relation inte är hela sanningen. Jag tror att han är rädd. Rädd att jag ska bli den hysteriska, desperata kvinna som jag varit under våra tidigare behandlingar. Då allt kretsade kring IVF och jag var ett riktigt nervvrak. Det är precis den rädslan som ju har stoppat mig från att vilja ge mig in i skiten igen. Men jag är inte rädd längre. Även inför IVF känner jag ett lugn just nu. Det blir som det blir. Självklart kommer jag känna en enorm sorg om det misslyckas igen - det ska jag inte sticka under stol med - men jag är också helt inställd på att så kan bli fallet. Jag känner mig mer förberedd än tidigare. Jag känner inte samma behov av att ställa världens högsta krav på Älsklingen - och mig själv - inför behandlingen, som jag gjort tidigare. Jag tror att jag under denna behandling för första gången kommer att lyckas med att just "slappna av och leva som vanligt" som det ständigt tjatas om på kliniken. För jag har äntligen insett att den lilla lilla fördel som alla mina idéer kring hur man bör leva inför och under IVF (Inte äta ditt, inte äta datt. Inte dricka en droppe. Inte basta. Äta 7327 olika vitaminer osv.) kanske för med sig, den kan aldrig mäta sig med den psykiska press, den psykiska terror, som man utsätter sig själv - och sin partner - för. Det är helt enkelt inte värt det! Går det så går det! Och gör det inte det... ja då har vi förbrukat våra landstingsförsök och får börja gräva djupt i plånböckerna om vi vill fortsätta och först då kanske det kan finnas idé att experimentera lite mer med hälsokostpreparat, akupunktur, homeopati m.m. Men just nu varken orkar jag, eller har någon lust och jag är övertygad om att det i alla fall inte kan skada om jag är lite mer lugn och harmonisk och lite mindre hysterisk under nästa behandling. Om inte annat så kommer i alla fall både jag och Älsklingen må tusen ggr bättre av det. Så Älsklingen behöver inte vara rädd, inte för det här i alla fall!
Förmodligen ligger det fler saker bakom hans ovilja också, sådant som han inte vågar tänka på. Samma oro som självklart finns kvar hos mig, samma rädsla för att misslyckas, för att alltid misslyckas. Men jag är i alla fall inte längre rädd för att försöka!
Dessutom inser jag att det rent praktiskt vore ganska lämpligt att genomföra behandlingen nu. Jag har ju för tillfället inget jobb och just i IVF-sammanhang känns det faktiskt som en fördel. Jag behöver inte ljuga och sjukskriva mig för maginfluensa eller liknande när det är dags för ÄP och ET. Jag har en helt annan möjlighet att ta det lite extra lugnt under sprutperioden om det skulle behövas, och det känns skönt.
Får jag sedan jobbet som jag hoppas på så börjar jag inte förrän 1:e december och då är vi klara med skiten och jag kan koncentrera mig på att göra ett bra jobb. Med eller utan bebis i magen.
Imorgon ska jag se till att ta upp ämnet till diskussion och så får vi se vad vi kommer överens om. För hur gärna jag än hade velat ge Älsklingen lite mer tid att fundera över vad det är han egentligen känner och en möjlighet att överväga alternativen, så måste beslutet tas för om vi kör nu så ska jag börja spraya på onsdag! Jesus, vad tiden springer iväg!
Funderar över vår sista IVF (sista på SU). Som jag skrev i augusti så har vi vår sista IVF inbokad nu i oktober/november, men jag har varit fullt inställd på att skjuta upp den ytterligare. Jag har varit inställd på att detta år skulle få bli helt IVF-fritt och att vi skulle börja på nytt efter nyår. Men efter mitt besök hos mammavännen och underbara Guldklimpen så har jag vacklat i min beslutsamhet. Så pass så att jag den senaste månaden helt har lutat åt att faktiskt genomföra den nu i höst.
Eftersom jag inte själv riktigt vetat vad jag vill så har jag inte tagit upp frågan med Älsklingen, förrän i förra veckan. Jag hade väntat mig att han skulle ha samma inställning som han alltid haft, dvs att lämna alla beslut till mig. Men denna gång möttes jag av en helt annan reaktion än väntat. Han tycker absolut att vi ska vänta till efter nyår. Och jag som just insett att det vill jag inte alls! Har försökt ta upp frågan igen ett par ggr men inte mötts av någon vidare vilja att prata om det, tvärt om.
Vi har haft en minst sagt stormig sommar vad gäller vår relation och på ett sätt förstår jag om han vill vara lite försiktig och avvakta till vi är mer stabila. Själv känner jag att vår stormiga sommar lämnat efter sig ett lugn och en säkerhet som jag saknat tidigare i vår relation; en säkerhet om att vi kan ta oss igenom vad som helst och att vårt förhållande faktiskt är starkare än någonsin. Vår stora kris fick mig att vakna upp och inse en hel del om mig själv och sedan dess har jag också jobbat mycket med min egen utveckling och har nu en helt ny syn på livet och relationen. Just därför känner jag mig säkrare än någonsin vad gäller oss, för den jag är idag skulle aldrig reagera som jag gjorde i somras (lång historia) och jag tror verkligen att vi aldrig kommer att hamna i en liknande kris igen. Andra kriser, ja självklart, men inte baserade på skitsaker, som det faktiskt rörde sig om i somras. Jag kommer aldrig att reagera så starkt som jag gjorde över skitsaker igen, det är ett som är jävligt säkert! Därför ser jag ingen anledning att skjuta upp IVF:n pga relationen.
Min orsak har varit att jag inte känt mig mogen igen, varken fysiskt eller psykiskt. Men eftersom jag inte känner så längre så blev jag i ärlighetens namn ganska paff när Älsklingen sa att han vill vänta.
Jag tror att oron över vår relation inte är hela sanningen. Jag tror att han är rädd. Rädd att jag ska bli den hysteriska, desperata kvinna som jag varit under våra tidigare behandlingar. Då allt kretsade kring IVF och jag var ett riktigt nervvrak. Det är precis den rädslan som ju har stoppat mig från att vilja ge mig in i skiten igen. Men jag är inte rädd längre. Även inför IVF känner jag ett lugn just nu. Det blir som det blir. Självklart kommer jag känna en enorm sorg om det misslyckas igen - det ska jag inte sticka under stol med - men jag är också helt inställd på att så kan bli fallet. Jag känner mig mer förberedd än tidigare. Jag känner inte samma behov av att ställa världens högsta krav på Älsklingen - och mig själv - inför behandlingen, som jag gjort tidigare. Jag tror att jag under denna behandling för första gången kommer att lyckas med att just "slappna av och leva som vanligt" som det ständigt tjatas om på kliniken. För jag har äntligen insett att den lilla lilla fördel som alla mina idéer kring hur man bör leva inför och under IVF (Inte äta ditt, inte äta datt. Inte dricka en droppe. Inte basta. Äta 7327 olika vitaminer osv.) kanske för med sig, den kan aldrig mäta sig med den psykiska press, den psykiska terror, som man utsätter sig själv - och sin partner - för. Det är helt enkelt inte värt det! Går det så går det! Och gör det inte det... ja då har vi förbrukat våra landstingsförsök och får börja gräva djupt i plånböckerna om vi vill fortsätta och först då kanske det kan finnas idé att experimentera lite mer med hälsokostpreparat, akupunktur, homeopati m.m. Men just nu varken orkar jag, eller har någon lust och jag är övertygad om att det i alla fall inte kan skada om jag är lite mer lugn och harmonisk och lite mindre hysterisk under nästa behandling. Om inte annat så kommer i alla fall både jag och Älsklingen må tusen ggr bättre av det. Så Älsklingen behöver inte vara rädd, inte för det här i alla fall!
Förmodligen ligger det fler saker bakom hans ovilja också, sådant som han inte vågar tänka på. Samma oro som självklart finns kvar hos mig, samma rädsla för att misslyckas, för att alltid misslyckas. Men jag är i alla fall inte längre rädd för att försöka!
Dessutom inser jag att det rent praktiskt vore ganska lämpligt att genomföra behandlingen nu. Jag har ju för tillfället inget jobb och just i IVF-sammanhang känns det faktiskt som en fördel. Jag behöver inte ljuga och sjukskriva mig för maginfluensa eller liknande när det är dags för ÄP och ET. Jag har en helt annan möjlighet att ta det lite extra lugnt under sprutperioden om det skulle behövas, och det känns skönt.
Får jag sedan jobbet som jag hoppas på så börjar jag inte förrän 1:e december och då är vi klara med skiten och jag kan koncentrera mig på att göra ett bra jobb. Med eller utan bebis i magen.
Imorgon ska jag se till att ta upp ämnet till diskussion och så får vi se vad vi kommer överens om. För hur gärna jag än hade velat ge Älsklingen lite mer tid att fundera över vad det är han egentligen känner och en möjlighet att överväga alternativen, så måste beslutet tas för om vi kör nu så ska jag börja spraya på onsdag! Jesus, vad tiden springer iväg!
lördag, oktober 03, 2009
Nattugglan rapporterar
Sömnlös igen, förstås. Älsklingen snarkar som en gris och jag sitter bredvid i sängen med laptopen i knäet.
Vakenheten är totalt meningslös. Jag surfar lite på Tradera, slöläser bloggar. Håller för näsan på Älsklingen för att se om det biter på snarkningarna. Zappar mellan våra 78 kanaler bara för att finna att alla filmkanaler visar porr så här dags. Fastnar med ett halvt öga på "Gifta på låtsas" - tråkfilm. Håller för munnen på Älsklingen för att se om det ger bättre resultat. Funderar lite över vad jag ska hitta på imorn, men det är omöjligt att planera eftersom jag inte vet hur död jag kommer att vara. Död? Ja, men en 4:a eller en 8:a på dödskalan? Klarsynta tankar inte fullt så klarsynta när klockan närmar sig 2. Håller för näsan och munnen på Älsklingen och han blir äntligen tyst i några sekunder, bara för att snarka ännu värre när jag släpper. Räknas det som självförsvar om man mördar någon som snarkar sönder ens öron?
Note to self: ring fastighetsbolaget på måndag för att tjata om större lägenhet!
Avundsjuk på Andie MacDowells hår. Vackra mörkbruna lockar. Vill också ha lockar! Mitt tjocka tagelhår är bara (litelite) lockigt om jag låter det självtorka när jag sover. Men efter någon timme i lodrät position har det tunga jävla håret hängt ut sig och lockarna är ett minne blott. Blä.
Klockan har passerat 2 och nu måste jag sova! Vare sig min hjärna är med på noterna eller ej... Förra natten var fylld med obehagliga drömmar och jag vaknade snyftande och med en känsla av total ensamhet. Hela jag tycks vara i obalans just nu. Ser inte direkt fram emot sömnen och det underlättar ju förstås inte.
"Gifta på låtsas" är faktiskt lite underhållande ändå. 30 min återstår av filmen och sen kan väl ändå John Blund komma och hälsa på? Snälla snälla John, har du tid med mig?
Vakenheten är totalt meningslös. Jag surfar lite på Tradera, slöläser bloggar. Håller för näsan på Älsklingen för att se om det biter på snarkningarna. Zappar mellan våra 78 kanaler bara för att finna att alla filmkanaler visar porr så här dags. Fastnar med ett halvt öga på "Gifta på låtsas" - tråkfilm. Håller för munnen på Älsklingen för att se om det ger bättre resultat. Funderar lite över vad jag ska hitta på imorn, men det är omöjligt att planera eftersom jag inte vet hur död jag kommer att vara. Död? Ja, men en 4:a eller en 8:a på dödskalan? Klarsynta tankar inte fullt så klarsynta när klockan närmar sig 2. Håller för näsan och munnen på Älsklingen och han blir äntligen tyst i några sekunder, bara för att snarka ännu värre när jag släpper. Räknas det som självförsvar om man mördar någon som snarkar sönder ens öron?
Note to self: ring fastighetsbolaget på måndag för att tjata om större lägenhet!
Avundsjuk på Andie MacDowells hår. Vackra mörkbruna lockar. Vill också ha lockar! Mitt tjocka tagelhår är bara (litelite) lockigt om jag låter det självtorka när jag sover. Men efter någon timme i lodrät position har det tunga jävla håret hängt ut sig och lockarna är ett minne blott. Blä.
Klockan har passerat 2 och nu måste jag sova! Vare sig min hjärna är med på noterna eller ej... Förra natten var fylld med obehagliga drömmar och jag vaknade snyftande och med en känsla av total ensamhet. Hela jag tycks vara i obalans just nu. Ser inte direkt fram emot sömnen och det underlättar ju förstås inte.
"Gifta på låtsas" är faktiskt lite underhållande ändå. 30 min återstår av filmen och sen kan väl ändå John Blund komma och hälsa på? Snälla snälla John, har du tid med mig?
fredag, oktober 02, 2009
Sleepless in Götet
Jag kan inte sova.
En sysslolös vecka räcker för att vända upp-och-ned på min dygnsrytm. Jag är en äkta nattuggla och har varit det så länge jag själv kan minnas. Dödstrött på mornarna och klarvaken och som mest klartänkt runt midnatt.
Imorse skulle jag ju dock upp på jobbintervju så för säkerhets skull tog jag en insomningstablett igår kväll för att inte ligga vaken till kl 3 som natten innan, och jag somnade som en stock. Trots det var jag i morse lika morgontrött som alltid, det ligger väl helt enkelt i mina gener. Dessutom kände jag mig småfull av tabletten och hade ännu svårare än vanligt att masa mig ur sängen.
Då kan man kanske tro att det skulle leda till att jag enkelt kunde somna ikväll, men icke sa Nicke. Jag var dödstrött vid 20-tiden, men det kändes ju lite väl tidigt att gå och lägga sig redan då. Så nu när jag borde sova är jag förstås pigg igen. Och imorn kommer jag väl att sova bort halva dagen igen. Usch, ibland blir jag så trött på mig själv.
Älsklingen ligger ett par meter bort och snarkar så att rutorna skallrar, och jag är avundsjuk på honom. Han hör till den där bortskämda sorten som kan somna var och när som helst, bara han blundar några sekunder.
Inte nog med att det är allmänt orättvist, hans snarkningar à la grizzlybjörn underlättar ju inte direkt för en sömnlös jävel som jag...
Så, här sitter jag och kollar på kassa b-filmer på filmkanalerna och bloggar om ingenting alls.
En sysslolös vecka räcker för att vända upp-och-ned på min dygnsrytm. Jag är en äkta nattuggla och har varit det så länge jag själv kan minnas. Dödstrött på mornarna och klarvaken och som mest klartänkt runt midnatt.
Imorse skulle jag ju dock upp på jobbintervju så för säkerhets skull tog jag en insomningstablett igår kväll för att inte ligga vaken till kl 3 som natten innan, och jag somnade som en stock. Trots det var jag i morse lika morgontrött som alltid, det ligger väl helt enkelt i mina gener. Dessutom kände jag mig småfull av tabletten och hade ännu svårare än vanligt att masa mig ur sängen.
Då kan man kanske tro att det skulle leda till att jag enkelt kunde somna ikväll, men icke sa Nicke. Jag var dödstrött vid 20-tiden, men det kändes ju lite väl tidigt att gå och lägga sig redan då. Så nu när jag borde sova är jag förstås pigg igen. Och imorn kommer jag väl att sova bort halva dagen igen. Usch, ibland blir jag så trött på mig själv.
Älsklingen ligger ett par meter bort och snarkar så att rutorna skallrar, och jag är avundsjuk på honom. Han hör till den där bortskämda sorten som kan somna var och när som helst, bara han blundar några sekunder.
Inte nog med att det är allmänt orättvist, hans snarkningar à la grizzlybjörn underlättar ju inte direkt för en sömnlös jävel som jag...
Så, här sitter jag och kollar på kassa b-filmer på filmkanalerna och bloggar om ingenting alls.
torsdag, oktober 01, 2009
Intervjun avklarad
Jaha, då är det bara att vänta... Var på jobbintervjun idag och nu måste jag vänta i tre veckor på att få besked.
Av oss tre som var där var jag helt klart högst kvalificerad och när vi pratade lite medan arbetsgivaren inte var i rummet, så visade det sig att jag hade blivit erbjuden en högre lön än de andra två. Men det är ju för den sakens skull ingen garanti.
Kan varken säga bu eller bä om själva intervjun. Det där är så himla svårt! Jag hatar jobbintervjuer, man vet aldrig vad de vill höra och jag får alltid blackout när jag ska svara på deras frågor.
Det värsta jag vet är när de frågar vad man har för dåliga egenskaper. Jag kan komma på ett helt gäng, men de har alltid bara med relationer och privatliv att göra och därför sitter jag alltid som ett frågetecken och kan inte komma på något. Hur ödmjukt verkar det? Men ärligt talat, vad vill de egentligen att man ska säga?! De vill väl knappast höra att man är en lat jävel, aldrig kommer i tid, inte kan ta kritik, är långsam, eller någon annan skit? Så varför frågar de egentligen?
Jag drog till med att jag är pedant (vilket det i och för sig ligger något bakom) och har svårt att släppa ifrån mig saker innan jag är helt nöjd. Får väl hoppas att det svaret gick hem... Tjejen var ett riktigt stone face.
Vänta vänta vänta... Jag är duktig på att vänta. Är vi inte alla det, vi ofrivilligt barnlösa?
Av oss tre som var där var jag helt klart högst kvalificerad och när vi pratade lite medan arbetsgivaren inte var i rummet, så visade det sig att jag hade blivit erbjuden en högre lön än de andra två. Men det är ju för den sakens skull ingen garanti.
Kan varken säga bu eller bä om själva intervjun. Det där är så himla svårt! Jag hatar jobbintervjuer, man vet aldrig vad de vill höra och jag får alltid blackout när jag ska svara på deras frågor.
Det värsta jag vet är när de frågar vad man har för dåliga egenskaper. Jag kan komma på ett helt gäng, men de har alltid bara med relationer och privatliv att göra och därför sitter jag alltid som ett frågetecken och kan inte komma på något. Hur ödmjukt verkar det? Men ärligt talat, vad vill de egentligen att man ska säga?! De vill väl knappast höra att man är en lat jävel, aldrig kommer i tid, inte kan ta kritik, är långsam, eller någon annan skit? Så varför frågar de egentligen?
Jag drog till med att jag är pedant (vilket det i och för sig ligger något bakom) och har svårt att släppa ifrån mig saker innan jag är helt nöjd. Får väl hoppas att det svaret gick hem... Tjejen var ett riktigt stone face.
Vänta vänta vänta... Jag är duktig på att vänta. Är vi inte alla det, vi ofrivilligt barnlösa?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
