Tiden går och såren efter året som gått har så sakta börjat läka.
Jag har börjat i KBT och det känns suveränt! Tror det kommer att göra mig mycket gott.
Älsklingen tog sig själv i kragen när jag gjorde slut och en vecka senare var han ren. Vi har under sommaren hittat tilbaka till varandra och nu står hans namn på vår dörr igen precis som det ska.
Vägen tillbaka är inte spikrak, det som hänt har lärt oss att aldrig mer blunda för det faktum att han är och alltid kommer att vara en missbrukare. Livet kommer att föra med sig nya motgångar och kriser i framtiden, och utan tillräcklig vård, personlig utveckling och stöd så ökar risken att han ska trilla dit igen.
Just nu känns det som att vi äntligen är på rätt spår igen. Tillsammans. Vi. Med i bagaget har vi en större kännedom om oss själva och varandra; en nyvunnen ärlighet; och bättre kommunikation än vi någonsin haft.
Tillsammans. Vi.
tisdag, oktober 26, 2010
lördag, juni 12, 2010
Jag = medberoende
Vill börja med att skriva ett stort TACK! Tack för alla era fina tröstande ord, de betyder så mycket!
Jag mår redan mycket bättre och är mer säker än någonsin på att mitt beslut var det enda rätta.
Hur det blev så här och varför är en oerhört lång historia, en historia som sträcker sig mer än 20 år tillbaka i tiden, långt innan jag och Älsklingen hade träffats. Av respekt för honom kommer jag aldrig att kunna berätta allt här på bloggen, men lite kort ligger det till så här:
Min älskling har ett mångårigt drogmissbruk bakom sig. Det började i nedre tonåren och ett antal år var han riktigt illa ute. Jag lärde känna honom när han var 23 år och då hade han lämnat det livet bakom sig för bara ett par år sedan.
Jag har hela tiden känt till hans bakgrund, men också varit överygad om att det varit just det: bakgrund. När det i vintras började bli klart för mig att jag inte längre levde med en exmissbrukare utan med en missbrukare, och ändå stannade kvar, det var då jag på riktigt började förlora mig själv.
Det var först när jag för bara ett par veckor sedan läste ett inlägg i Medberoendebloggen som jag såg mig själv för den jag blivit:
Vad är "möjliggörare"?
Som anhörig kan vi ibland gå hur långt som helst för att försöka rädda den vi älskar. Vi försöker hålla en annan person under vingarna, dag och natt, medan personen själv ofta inte verkar intresserad av att ta hand om sig själv. Då gör vi det.
Som anhörig dräneras jag på energi, ibland kan det kännas som att jag inte har ett eget liv, utan lever enbart för att rädda någon annans liv. I bland kan det leda till att jag blir "möjliggörare".
Har läst en bok som heter Botten upp av Lena Holfve, har ni inte läst den så rekommenderar jag den till er! Den handlar om att vi räddar människor från deras eget ansvar. Vi tar hand om saker som den andre vuxne personen borde ta hand om själva. Vi skyddar dem från konsekvenserna av deras eget missbruk. Och när vi skyddar dem från konsekvenserna av deras missbruk så underlättar vi missbruket. Genom att slippa ta konsekvenserna kan alkoholisten/narkomanen fortsätta dricka/ta droger utan att behöva ta itu med sina problem. Ofta är det vårat dåliga samvete och våra skuldkänslor som tar över handen och gör att vi rycker in och tar hand om missbrukarens liv. Det gör så ont att stå bredvid och vara maktlös.
Men att ta över en annan persons liv hindrar den personen från att ta eget ansvar och att växa. Ju tydligare konsekvenser missbruket får för missbrukaren, ju fortare behöver personen ta itu med problemet. Annars kan han/hon med lätthet hävda att det är inget problem. Maten står ju på bordet, hyran blir betald, huset städat, sociala kontakter skötta, ekonomin fungerar ändå och den beroendes tid och pengar kan gå raka vägen till mer alkohol eller droger.
Första gången jag läste inlägget grät jag hejdlöst. Det var som om någon iaktagit mig det senaste halvåret och skrivit om den person de såg. Andra gången jag läste bestämde jag mig för att göra det jag så länge känt att jag måste, men inte trott att jag kunnat. Samma dag bytte jag lås på dörren och gjorde slut.
Det var det absolut svåraste jag gjort i hela mitt liv. Att göra slut med den man älskar och vill leva med kändes så fel, fast mitt förstånd tillät inget annat. Men känslan av att ha svikit honom var i början enorm. När jag hade honom här hade jag ju i alla fall kontroll. Låg han i vår säng och var neddrogad så visste jag ju i alla fall att han levde - jag kunde ju sitta vaken hela natten och kolla att han andades... När han fortfarande var "min" kunde jag i alla fall kräva att han skulle meddela sig till mig när han var ute och festade.
Att allt han sa, alla hans löften om att han inte tagit något och kunde "pissa grönt utan problem", var lögner, det ville jag inte se. Att han gång på gång ignorerade mina oroliga samtal och sms när han var ute på krogen och valde att sova hos olika polare (som jag nu vet sitter i samma skit som han gjorde) istället för att komma hem, det sa han alltid berodde på mitt enorma kontrollbehov och till slut trodde en del av mig att det var så. Kanske var det p g a mig som han mådde så dåligt? Kanske skulle allt bli bra och han skulle finna motivation till att arbeta med sig själv om bara jag jobbade på mig själv och blev en bättre flickvän? För om jag var perfekt kanske han skulle komma ihåg varför han älskade mig?
Att jag blivit en typisk medberoende och att mitt kontrollbehov och mina skuldkänslor är en produkt av hans missbruk, det tog tid att inse. Att det jag försökt inbilla mig själv var kontroll var just motsatsen var svårt att erkänna. Först när jag äntligen insett och accepterat att den enda person som kan ändra på honom är han själv, och att den jag måste ta hand om och rädda innan det är för sent är mig själv - först då fick jag kraft att ta mig ur den onda cirkeln.
Att mitt beslut visade sig ha enorm kraft och att det redan burit med sig så mycket gott, det kommer i nästa inlägg.
Gud, ge mig sinnesro att
acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
Jag mår redan mycket bättre och är mer säker än någonsin på att mitt beslut var det enda rätta.
Hur det blev så här och varför är en oerhört lång historia, en historia som sträcker sig mer än 20 år tillbaka i tiden, långt innan jag och Älsklingen hade träffats. Av respekt för honom kommer jag aldrig att kunna berätta allt här på bloggen, men lite kort ligger det till så här:
Min älskling har ett mångårigt drogmissbruk bakom sig. Det började i nedre tonåren och ett antal år var han riktigt illa ute. Jag lärde känna honom när han var 23 år och då hade han lämnat det livet bakom sig för bara ett par år sedan.
Jag har hela tiden känt till hans bakgrund, men också varit överygad om att det varit just det: bakgrund. När det i vintras började bli klart för mig att jag inte längre levde med en exmissbrukare utan med en missbrukare, och ändå stannade kvar, det var då jag på riktigt började förlora mig själv.
Det var först när jag för bara ett par veckor sedan läste ett inlägg i Medberoendebloggen som jag såg mig själv för den jag blivit:
Vad är "möjliggörare"?
Som anhörig kan vi ibland gå hur långt som helst för att försöka rädda den vi älskar. Vi försöker hålla en annan person under vingarna, dag och natt, medan personen själv ofta inte verkar intresserad av att ta hand om sig själv. Då gör vi det.
Som anhörig dräneras jag på energi, ibland kan det kännas som att jag inte har ett eget liv, utan lever enbart för att rädda någon annans liv. I bland kan det leda till att jag blir "möjliggörare".
Har läst en bok som heter Botten upp av Lena Holfve, har ni inte läst den så rekommenderar jag den till er! Den handlar om att vi räddar människor från deras eget ansvar. Vi tar hand om saker som den andre vuxne personen borde ta hand om själva. Vi skyddar dem från konsekvenserna av deras eget missbruk. Och när vi skyddar dem från konsekvenserna av deras missbruk så underlättar vi missbruket. Genom att slippa ta konsekvenserna kan alkoholisten/narkomanen fortsätta dricka/ta droger utan att behöva ta itu med sina problem. Ofta är det vårat dåliga samvete och våra skuldkänslor som tar över handen och gör att vi rycker in och tar hand om missbrukarens liv. Det gör så ont att stå bredvid och vara maktlös.
Men att ta över en annan persons liv hindrar den personen från att ta eget ansvar och att växa. Ju tydligare konsekvenser missbruket får för missbrukaren, ju fortare behöver personen ta itu med problemet. Annars kan han/hon med lätthet hävda att det är inget problem. Maten står ju på bordet, hyran blir betald, huset städat, sociala kontakter skötta, ekonomin fungerar ändå och den beroendes tid och pengar kan gå raka vägen till mer alkohol eller droger.
Första gången jag läste inlägget grät jag hejdlöst. Det var som om någon iaktagit mig det senaste halvåret och skrivit om den person de såg. Andra gången jag läste bestämde jag mig för att göra det jag så länge känt att jag måste, men inte trott att jag kunnat. Samma dag bytte jag lås på dörren och gjorde slut.
Det var det absolut svåraste jag gjort i hela mitt liv. Att göra slut med den man älskar och vill leva med kändes så fel, fast mitt förstånd tillät inget annat. Men känslan av att ha svikit honom var i början enorm. När jag hade honom här hade jag ju i alla fall kontroll. Låg han i vår säng och var neddrogad så visste jag ju i alla fall att han levde - jag kunde ju sitta vaken hela natten och kolla att han andades... När han fortfarande var "min" kunde jag i alla fall kräva att han skulle meddela sig till mig när han var ute och festade.
Att allt han sa, alla hans löften om att han inte tagit något och kunde "pissa grönt utan problem", var lögner, det ville jag inte se. Att han gång på gång ignorerade mina oroliga samtal och sms när han var ute på krogen och valde att sova hos olika polare (som jag nu vet sitter i samma skit som han gjorde) istället för att komma hem, det sa han alltid berodde på mitt enorma kontrollbehov och till slut trodde en del av mig att det var så. Kanske var det p g a mig som han mådde så dåligt? Kanske skulle allt bli bra och han skulle finna motivation till att arbeta med sig själv om bara jag jobbade på mig själv och blev en bättre flickvän? För om jag var perfekt kanske han skulle komma ihåg varför han älskade mig?
Att jag blivit en typisk medberoende och att mitt kontrollbehov och mina skuldkänslor är en produkt av hans missbruk, det tog tid att inse. Att det jag försökt inbilla mig själv var kontroll var just motsatsen var svårt att erkänna. Först när jag äntligen insett och accepterat att den enda person som kan ändra på honom är han själv, och att den jag måste ta hand om och rädda innan det är för sent är mig själv - först då fick jag kraft att ta mig ur den onda cirkeln.
Att mitt beslut visade sig ha enorm kraft och att det redan burit med sig så mycket gott, det kommer i nästa inlägg.
Gud, ge mig sinnesro att
acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
onsdag, maj 26, 2010
Slut
Det senaste halvåret har varit ett helvete. Jag har tappat bort mig själv. Glömt bort mig själv. Och till slut fått nog.
Så igår gjorde jag slut med den jag älskar mest.
Mitt hjärta blöder.
Så igår gjorde jag slut med den jag älskar mest.
Mitt hjärta blöder.
lördag, november 07, 2009
Knäckt
Jag är helt knäckt. Avbruten på mitten och det enda som kan limma ihop mig igen är onåbart. Andra halkar in på bananskal. Det har inte varit många bananskal i mitt liv, jag kan faktiskt inte minnas några alls.
Jag dryper återigen av bitterhet. Badar i "synd-om-mig-tankar". Famlar efter något litet ljus i mörkaste mörkret. Tjippar efter luft.
Jag dryper återigen av bitterhet. Badar i "synd-om-mig-tankar". Famlar efter något litet ljus i mörkaste mörkret. Tjippar efter luft.
fredag, november 06, 2009
Rock bottom
Den här dagen har varit den jobbigaste dagen "barnlöshetsmässigt" sedan missfallet för 1 år sedan. Det har helt enkelt varit ett par jobbiga överraskningar för mycket och jag känner mig helt slut. Manglad.
Livet är för jävla orättvist och idag vill jag bara inte vara med. Jag orkar inte mer. Jag är trött på glada besked jag helst hade sluppit och svullna rödgråtna ögon.
Jag hatar att vara jag. Jag hatar mina känslor. Jag hatar min skitkropp. Jag hatar mig.
Livet är för jävla orättvist och idag vill jag bara inte vara med. Jag orkar inte mer. Jag är trött på glada besked jag helst hade sluppit och svullna rödgråtna ögon.
Jag hatar att vara jag. Jag hatar mina känslor. Jag hatar min skitkropp. Jag hatar mig.
lördag, oktober 31, 2009
Infertilitetens värsta biverkningar
Ingen berättar för en om de psykologiska och sociala biverkningar som infertiliteten för med sig. De många biverkningar som hormoner i spray- och sprutform för med sig är ingenting jämfört med sorgen, rädslan, maktlösheten och förlusten av vänner.
Jag är rädd att det är dit jag har kommit igen, till den punkt då barnlösheten slukat en vänskap.
För ganska exakt ett år sedan fick jag en ny vän. Hon började på mitt dåvarande jobb och vi fann varandra direkt. Vi blev oskiljaktiga på jobbet och hade otroligt roligt ihop. Jag slutade på jobbet vid årsskiftet men vi höll kontakten och det blev många luncher och fikor under våren. Vi lärde känna varandra bättre och jag trivdes verkligen i hennes sällskap. Vi har många gemensamma åsikter och intressen och är nog ganska lika. Hon är en fantastisk tjej som alltid fick mig att bli glad och må bra!
Jag kände mig trygg med henne och vi har pratat mycket om barnlösheten och våra behandlingar och även om föräldraskap och framtid. Jag trodde verkligen att hon förstod.
Under sommaren blev vår kontakt mer sporadisk och nu i höst har vi bara hörts av någon enstaka gång på facebook och sms. Vi har båda haft mycket på vårt eget håll och det har inte blivit av att träffas sedan i våras. Nu inser jag att det kanske inte bara varit en slump från hennes sida.
I förrgår gick jag in på hennes facebooksida och möttes av logginlägg från folk som gratulerade henne till graviditeten. Trots att min gravidradar är på topp och jag kände på mig att hon var gravid så slog chocken till stenhårt och jag blev alldeles kallsvettig. Jag känner mig oerhört sårad. Jag trodde verkligen att hon förstod och att hon inte ens hört av sig till mig och berättat visar ju tyvärr att det gjorde hon inte alls. Än en gång får jag det bekräftat att det finns inte någon i min närhet som förstår. Det kan bara den göra som själv gått eller går igenom den här jävla skiten.
Men jag trodde att hon i alla fall förstod hur övergiven och utanför man känner sig när alla andra omkring en bildar familj på löpande band, för just det har vi pratat om. Jag trodde att hon förstod att man vill vara bland de första som får veta, att det är det man behöver för att kunna tackla det och vänja sig vid tanken. För även det har vi pratat om. Vi har nämligen en gemensam vän i Mammavännen och vi har pratat mycket om hur jag hanterat hennes graviditet och att hon nu blivit mamma. Och jag vet att jag nämnt att det betydde oerhört mycket för mig att jag var en av de allra första som fick veta att hon var gravid.
Men nu kunde alltså min vän inte ens ta sig tiden, modet, eller vad det nu är som saknats, och berätta för mig. Ännu en gång har en vän smugit upp ur soffan och lämnat mig, sovande och lam, och sorgen tar över. Jag känner mig som världens mest ensamma människa och jag är rädd att infertiliteten inte kommer att vara nöjd förrän jag är helt utan vänner.
Dessutom känner jag mig dum som uppenbarligen värderat vår vänskap högre än vad vännen gjorde. Trots att vi inte känt varandra speciellt länge såg jag henne som en riktig vän och jag såg en lång vänskap framför mig. Men kanske gjorde aldrig hon det, och nu vet jag inte hur jag ska göra. Höra av mig till henne och säga vad jag känner? Låta det bero och vänta på att hon ska höra av sig? Hur som helst känns det som att detta förstört mina chanser till att uppriktigt glädjas med henne, för hur ska jag kunna det när hon inte ens varit intresserad av att dela glädjen med mig?
Den senaste tiden har jag mått ganska bra och lyckats leva med barnlösheten istället för att låta barnlösheten leva av mig. Men i och med detta påmindes jag om det som är min mörka verklighet och att tro att jag skulle kunna undvika den var idioti.
Jag är rädd att det är dit jag har kommit igen, till den punkt då barnlösheten slukat en vänskap.
För ganska exakt ett år sedan fick jag en ny vän. Hon började på mitt dåvarande jobb och vi fann varandra direkt. Vi blev oskiljaktiga på jobbet och hade otroligt roligt ihop. Jag slutade på jobbet vid årsskiftet men vi höll kontakten och det blev många luncher och fikor under våren. Vi lärde känna varandra bättre och jag trivdes verkligen i hennes sällskap. Vi har många gemensamma åsikter och intressen och är nog ganska lika. Hon är en fantastisk tjej som alltid fick mig att bli glad och må bra!
Jag kände mig trygg med henne och vi har pratat mycket om barnlösheten och våra behandlingar och även om föräldraskap och framtid. Jag trodde verkligen att hon förstod.
Under sommaren blev vår kontakt mer sporadisk och nu i höst har vi bara hörts av någon enstaka gång på facebook och sms. Vi har båda haft mycket på vårt eget håll och det har inte blivit av att träffas sedan i våras. Nu inser jag att det kanske inte bara varit en slump från hennes sida.
I förrgår gick jag in på hennes facebooksida och möttes av logginlägg från folk som gratulerade henne till graviditeten. Trots att min gravidradar är på topp och jag kände på mig att hon var gravid så slog chocken till stenhårt och jag blev alldeles kallsvettig. Jag känner mig oerhört sårad. Jag trodde verkligen att hon förstod och att hon inte ens hört av sig till mig och berättat visar ju tyvärr att det gjorde hon inte alls. Än en gång får jag det bekräftat att det finns inte någon i min närhet som förstår. Det kan bara den göra som själv gått eller går igenom den här jävla skiten.
Men jag trodde att hon i alla fall förstod hur övergiven och utanför man känner sig när alla andra omkring en bildar familj på löpande band, för just det har vi pratat om. Jag trodde att hon förstod att man vill vara bland de första som får veta, att det är det man behöver för att kunna tackla det och vänja sig vid tanken. För även det har vi pratat om. Vi har nämligen en gemensam vän i Mammavännen och vi har pratat mycket om hur jag hanterat hennes graviditet och att hon nu blivit mamma. Och jag vet att jag nämnt att det betydde oerhört mycket för mig att jag var en av de allra första som fick veta att hon var gravid.
Men nu kunde alltså min vän inte ens ta sig tiden, modet, eller vad det nu är som saknats, och berätta för mig. Ännu en gång har en vän smugit upp ur soffan och lämnat mig, sovande och lam, och sorgen tar över. Jag känner mig som världens mest ensamma människa och jag är rädd att infertiliteten inte kommer att vara nöjd förrän jag är helt utan vänner.
Dessutom känner jag mig dum som uppenbarligen värderat vår vänskap högre än vad vännen gjorde. Trots att vi inte känt varandra speciellt länge såg jag henne som en riktig vän och jag såg en lång vänskap framför mig. Men kanske gjorde aldrig hon det, och nu vet jag inte hur jag ska göra. Höra av mig till henne och säga vad jag känner? Låta det bero och vänta på att hon ska höra av sig? Hur som helst känns det som att detta förstört mina chanser till att uppriktigt glädjas med henne, för hur ska jag kunna det när hon inte ens varit intresserad av att dela glädjen med mig?
Den senaste tiden har jag mått ganska bra och lyckats leva med barnlösheten istället för att låta barnlösheten leva av mig. Men i och med detta påmindes jag om det som är min mörka verklighet och att tro att jag skulle kunna undvika den var idioti.
torsdag, oktober 08, 2009
Jag är en blödig jävel
Japp, jag erkänner. Blödigare jävel än jag är nog svårt att hitta faktiskt.
Jag lipar eller åtminstone blir tårögd flera flera ggr varje dag. Över småsaker, över världen, över orättvisor, över sådant som är vackert, över fina gester, över stora känslor - över alla mina känslor egentligen. Jag är helt enkelt blödig.
Jag har just lipat mig igenom en repris av Grey's anatomy. Avsnittet då Derek och Meredith ger bort sitt bröllop till Issie och Alex. Visst, det är ett lipigt och vackert avsnitt, men jag lipar mig igenom varje Grey's-avsnitt. Jag lipar mig igenom de flesta Vänner-avsnitt också (ja jag vet att det är en humorserie), för att inte tala om min favoritserie genom tiderna: Sex and the City. Japp, mycket tårar där också.
Jag lipar till och med till TV-reklam. Till reklamen för "Friends" (visst heter den så, antimobbningsföreningen?) till exempel. Den med den lille pojken som har ryggsäcken full med elaka ord som han har fått kastade över sig hela dagen. Den lille pojken som en dag äntligen får plocka upp ett "Hej" ur ryggsäcken. Jeeesus, vad jag kan lipa av den reklamen. Och den med barnen som bär på så tunga bördor att hela bussen tyngs ned, att billarmen sätter igång när de går förbi och att betongtrappan vittrar sönder under deras fötter.
När Älsklingen är med försöker jag oftast svälja och blinka bort tårarna. Jag känner mig fånig som sitter och lipar över den lilla hunden som har förlamade bakben och katten som föddes helt utan. Man kan ju inte lipa över allt!
Men när jag är själv, som idag, då är det fritt fram och jag bölar, snyftar och snörvlar till Issies och Alex bröllop. Och tanken slår mig: hur ska jag en vacker dag klara av mitt eget bröllop?! Hur vackert är det med en snorig brud som inte ens kan pressa fram ett "ja"?
Jag lipar eller åtminstone blir tårögd flera flera ggr varje dag. Över småsaker, över världen, över orättvisor, över sådant som är vackert, över fina gester, över stora känslor - över alla mina känslor egentligen. Jag är helt enkelt blödig.
Jag har just lipat mig igenom en repris av Grey's anatomy. Avsnittet då Derek och Meredith ger bort sitt bröllop till Issie och Alex. Visst, det är ett lipigt och vackert avsnitt, men jag lipar mig igenom varje Grey's-avsnitt. Jag lipar mig igenom de flesta Vänner-avsnitt också (ja jag vet att det är en humorserie), för att inte tala om min favoritserie genom tiderna: Sex and the City. Japp, mycket tårar där också.
Jag lipar till och med till TV-reklam. Till reklamen för "Friends" (visst heter den så, antimobbningsföreningen?) till exempel. Den med den lille pojken som har ryggsäcken full med elaka ord som han har fått kastade över sig hela dagen. Den lille pojken som en dag äntligen får plocka upp ett "Hej" ur ryggsäcken. Jeeesus, vad jag kan lipa av den reklamen. Och den med barnen som bär på så tunga bördor att hela bussen tyngs ned, att billarmen sätter igång när de går förbi och att betongtrappan vittrar sönder under deras fötter.
När Älsklingen är med försöker jag oftast svälja och blinka bort tårarna. Jag känner mig fånig som sitter och lipar över den lilla hunden som har förlamade bakben och katten som föddes helt utan. Man kan ju inte lipa över allt!
Men när jag är själv, som idag, då är det fritt fram och jag bölar, snyftar och snörvlar till Issies och Alex bröllop. Och tanken slår mig: hur ska jag en vacker dag klara av mitt eget bröllop?! Hur vackert är det med en snorig brud som inte ens kan pressa fram ett "ja"?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
