Omtumlande veckor och nystart

Jag har inte skrivit på ett tag nu. Vanligtvis när jag har ett blogguppehåll så är det för att livet varit händelselöst, men denna gång är det just motsatsen. De senaste veckorna har varit oerhört omtumlande, med mkt tårar, tankar och en del överraskningar som jag hade kunnat vara utan.

För att inte hänga ut min älskling och mig själv, så kommer jag inte att gå in på ngr detaljer. Men vi har haft ngr rejäla duster sedan han kom hem från Falun. Istället för att komma hem och be om ursäkt för sitt beteende de senaste veckorna - som jag var övertygad om att han skulle göra - så kom han hem och anklagade mig för att vara för manisk kring barnlösheten. Jag, som hade väntat mig en ursäkt, slog bakut rejält och kunde inte ta till mig hans åsikter alls. Efter 3 dagar med kylig stämning där hemma, gick Älsklingen ut genom dörren och bestämde sig för att inte komma tillbaka. Det är inte första gången detta händer, men iaf över ett år sedan senast. Återigen blev det tydligt vilka enorma problem han har med att kommunicera och berätta vad han känner. Istället väljer han den enkla vägen och ger upp. För första gången tror jag dock att hans uppbrott var precis vad vi behövde, vad jag behövde.

Det fick mig nämligen att stanna upp och tänka efter. Vad är viktigast för mig här i livet? Vad fick honom att resa sig och gå just nu? Ligger det ngt i hans anklagelser (som jag först såg dem som) om att jag är manisk? Hur kan vi reparera alla de skador åren av sorg åsamkat vårt förhållande?

Svaren är enkla:

• Älsklingen är självklart viktigast, Älsklingen och mitt eget välmående: två saker som drunknat totalt i IVF-helvetet. Jag har varit så totalt uppslukad av barnlösheten och IVF:andet att det inte funnits ngt utrymme kvar till ngt annat. När jag ställdes inför risken att förlora Älsklingen så gick det upp för mig, det som borde ha varit självklart hela tiden: ett barn är inte värt det om vi ska förlora varandra på vägen! Jag lever hellre ett barnlöst liv med Älsklingen än ett liv utan honom. För den sakens skull inte sagt att jag/vi vill lägga ned försöken, men jag har äntligen fått lite distans till dem. För första gången på över ett år kan jag ärligt säga att IVF inte styr mitt liv, utan jag styr IVF-processen. Vilken befrielse!
• Jag har varit manisk kring barnlösheten (den har som sagt totalt styrt mitt liv) och när han väl vågade få ur sig att han kände så (även om det kom ut på fel sätt), så kunde jag inte ta det till mig och det var därför han fick nog och gav upp. Han orkade inte med min mani och han såg inte hur det någonsin skulle kunna bli annorlunda.
• Enbart den sista frågan är svår att besvara: hur kan vi reparera alla skador åren av sorg åsamkat vårt förhållande? Jag vet inte riktigt, men jag vet att jag verkligen vill försöka. Tack och lov har även Älsklingen bestämt sig för att han vill detsamma.

Det första vi gjorde för att bryta oss ur den onda cirkel vi hamnat i var att bestämma oss för att skjuta upp vår sista landstingsfinansierade IVF. Ett beslut taget på mitt initiativ! Jag som kastat mig på telefonen till SU så fort en behandling har misslyckats, för att kunna planera in nästa. Jag som ägnade hela förra sommaren åt att räkna ned dagarna till nästa IVF, istället för att njuta av semestern. Jag som ständigt jämfört mig med andra omkring mig och "tävlat" om att bli förälder först. Jag som såg varje ny graviditet i bekantskapskretsen som ett svek mot mig. Jag skulle ljuga om jag skrev att stressen inte finns kvar, det är klart att den gör, men den är iaf just nu en mkt mindre del av mitt liv än den har varit. Den styr mig inte längre. Jag styr den.

Så, den nya tidsplanen ser ut som följer:
Nästa mens beräknas till 18 april
Spraystart dag 21 ~8 maj
Prel. ÄP vecka 24

Vecka 24 är sista inplanerade ÄP-vecka innan SU stänger för sommaren. Så vad händer om mensen blir försenad? Antingen får jag börja spraya på dag 1 istället och spraya ett par extra veckor eller så skjuter vi upp det hela till efter sommaren. Och det känns faktiskt helt ok. Det skulle innebära ett antal månader ytterligare att komma i form på, att må bra igen. En sommar att njuta av varandra och kanske den sista sommaren att göra just det: njuta av bara varandra. Självklart skulle jag helst vara gravid, men en sommar utan illamående och andra krämpor känns faktiskt också ganska lockande.

Gräsänka

Jag sitter i min soffa med laptopen i knäet och en snusande (ja som i ljudet alltså, inte tobak) underbar liten vovveklump bredvid mig i soffan. Jag är ikväll hundvakt till moster Pipperonis underbara lilla Elsa Pälsa. Jag har nyss ätit en god middag (rotfrukter och grönsaker i ugn med vitlök, rosmarin, timjan och mängder med olivolja; och till det en laxfilé) och sitter och njuter av ett glas gott rött vin för första gången på mkt länge. Jag slutade mer eller mindre helt med alkohol då vi började försöka bli med barn - för snart 3 år sedan - men idag tyckte jag att jag var värd ett glas rött.

Mkt i mitt liv känns just nu bättre än på länge. Igår började jag ett nytt jobb, på gymmet i huset bredvid vårt. Nu i början gäller det enbart gyminstruktioner och det blir bara ngr timmar per vecka, men jag älskar att vara tillbaka i gymmiljön - min hemmiljö! Igår höll jag i två instruktioner och idag har det blivit tre. Jag hade nästan glömt hur roligt det är att instruera folk i gymmet, att hjälpa dem att känna sig trygga med utrustningen och övningarna, att ge dem inspiration och motivation att ta sig till gymmet och därmed få ett bättre och längre liv. Det är en underbar känsla av bekräftelse när de efteråt tackar och säger att det var en jättebra instruktion. Bekräftelse som jag inser att jag fått väldigt lite av det senaste året.

Redan för en dryg vecka sedan fann jag även min egen motivation igen och tog tag i kost och träning, för första gången sedan jag fick min hypotyreosdiagnos - och det är längesedan nu! Jag har hittills bara kört hemträning i form av yoga och coreträning, samt en och annan långpromenad, men det känns härligt att vara igång. Efter de senaste två dagarna i gymmet känner jag nu också ett oerhört sug efter styrketräningen, så imorn blir det premiärpasset i gymmet! I samband med min nystart för en dryg vecka sedan, tog jag mitt midjemått för att kunna sätta upp ett tydligt mål. Hemska fakta: det var på 81 cm, så stor har jag aldrig varit. Hade det inte varit för den kommande IVF:en så hade jag satt mitt mål till 70 cm om 2 månader (kanske låter tufft men jag vet att jag hade klarat det), men eftersom jag om ca 1-1,5 månad kommer att börja med hemskesprayen igen så blir det omöjligt och jag satte därför målet till 75 cm istället. Men tro det eller ej: när jag mätte mig igår lydde måttet 78 cm! Fantastiskt! Så att komma under 75 cm innan det är dags för nästa IVF känns faktiskt inte omöjligt. Nu gäller det bara att få med Älsklingen i min nya livsstil, för han behöver den bra mkt mer än jag...

Tillsammans med min nyfunna motivation till hälsa har jag också funnit motivationen att på riktigt ta itu med det spektakel som vi kallar hem. För den som inte redan vet, så bor vi alltså i en 1:a (med sovalkov) på 40 kvm och det är katastrofalt för litet! Det är bokstavligen grejer ÖVERALLT! Jag har länge hävdat att det går att iaf hålla bättre ordning än den vi har nu och att det förstås aldrig kan bli bra eftersom vi har mer grejer än plats, men iaf bättre. Men Älsklingen hävdar bestämt att det inte är ngn idé. Nu har iaf jag bestämt mig för att inte leva så här längre och redan idag har jag börjat ta itu med köket. Nu jävlar!

Den del i mitt liv som tyvärr inte känns så bra just nu är relationen med Älsklingen som har blivit rejält sarjad under detta års första två månader. Den känns faktiskt inte bra alls. Mina klagomål förrförra helgen kunde ju ha efterföljts av mer umgänge och uppmärksamhet från hans sida, men har tyvärr efterföljts av ingenting annat än motsatsen. Förra helgen såg jag knappt röken av honom och pricken över i: igår beslutade han sig för att packa sin väska och sticka till Falun över helgen. Han vet hur besviken jag är på honom efter förra och förrförra helgen, men väljer alltså ändå att åka på nöjesresa. Hur jag än vrider och vänder på det hela så kan jag inte förstå hans prioriteringar och jag känner mig oerhört sårad och övergiven.
Till högen av olösta problem oss emellan lägges ännu ett problem och jag orkar inte ens skriva om det just nu.
Som om inte detta var nog har jag den senaste veckan gjort vissa upptäckter som får mig att starkt tvivla på att han ens är den jag trodde att han var.
Jag önskar av hela mitt hjärta att vi ska kunna lösa all skit som ligger och ruttnar mellan oss, men i dagsläget vet jag ärligt talat inte hur det ska gå till. Jag har tappat mitt förtroende för honom och det kommer att ta tid att bygga upp det igen. Jag hoppas bara att han ger mig verktygen att göra det...

Griper efter halmstrån igen

Jag klarar inte av att vara maktlös. Det är helt enkelt inte min grej. Jag är och har alltid varit en kontrollmänniska. På gott och ont förstås. Jag har oerhört svårt för att slappna av och låta det som händer hända. Jag kan inte lägga mitt liv i ngn annans händer och fullt ut lita på den människan. Jag är inte sådan. Speciellt inte när det kommer till så livsavgörande frågor som mitt föräldraskaps vara eller icke vara. Jag får ingen ro i kroppen. Läkarna (och ödet) har all kontroll och det passar inte mig. Så nu gör jag ytterligare ett försök att ta saken i egna händer. Jag griper på nytt efter halmstrån.

Sedan ca en vecka tillbaka proppar jag i Älsklingen följande (och han sväljer snällt):

• 2 tabletter Mitt val man
• 1 tablett zink 60 mg
• 2 tabletter folsyra 500 µg
• 1 kapsel bidrottninggelé 1000 mg

Folsyran och zinket ger vi en ny chans baserat på dels studien jag skrivit om tidigare och dels preparatet Menevit som har tagits fram av en australiensisk läkare.

Bidrottninggelé har jag blivit tipsad om både via FL och hälsokosten, och jag vet egentligen inte om jag tror så mkt på dess effekt. Men vi har inte testat det innan och det kan ju inte skada att göra ett försök.

Igår hittade jag även en tråd på FL om ett mkt intressant ämne: effekten av l-arginin på kassa ägg. I tråden finns ett gäng kvinnor som fått sina bästa IVF-resultat någonsin när de ätit l-arginin. Det finns även studier gjorda kring detta ämne och efter att ha läst denna, så bestämde jag mig för att testa det också. Jag hittade även information som visade att l-arginin dessutom kan förbättra spermiekvaliteten så nu ska det testas på oss båda! Vi borde ju egentligen börjat med tillskottet för en månad sedan för att få full effekt, men jag hoppas att det iaf ska kunna göra ngn nytta. Preparatet säljs för övrigt egentligen som lusthöjande och det kan ju inte heller skada... Ja ja, ytterligare 500 kr fattigare per månad, men vad gör man inte? Här ska testas ALLT!

Glädjeämnen = sorgeämnen

Den här dagen verkar ha bestämt sig för att vända allt roligt i mitt liv till sorg.

Jag lyckades på ngt sätt samla ihop spillrorna av mig själv ikväll och åkte till veckans körövning. Jag vet att även om jag är låg och inte alls känner för att sjunga, så brukar det ändå kännas skönt när jag väl är där. Man får tänka på ngt annat ett tag, koncentrera sig på sången. Och jag älskar ju att sjunga!

Förra våren förvandlades min älskade kör, mitt glädjeämne, tyvärr till ytterligare ett sorgeämne i mitt liv. En körmedlem väntade barn. Jag orkade inte se hennes mage växa från vecka till vecka och mitt deltagande i kören blev ganska sporadiskt. Inte förrän under hösten, när hon gått på mammaledighet, kunde jag njuta av kören igen.

Och idag var det alltså dags igen. Där var den helt plötsligt: en misstänkt rund mage. Mitt framför ögonen på mig var den, när jag just kommit in i körsalen, och därefter följde en körövning med noll fokus på sången. Luften gick ur mig för andra gången idag.

Jag älskar min kör, jag älskar att sjunga. Varför kan jag inte åtminstone få behålla detta glädjeämne nu när jag verligen behöver det?

Ett år har gått sedan förra gravidmagen förstörde mitt nöje, och nu när det är dags för nästa så påminns jag om att jag inte har rört mig ur fläcken sedan dess. Återigen kommer jag att få iaktta en mage växa från vecka till vecka medan min egen förblir tom (men visserligen fet ändå). Hur ska jag orka?

Glädjebesked = sorgebesked

Den här veckan har börjat iaf lite bättre än den förra slutade, men idag nådde jag rock bottom igen.

Förmiddagen började med att det väntade och fruktade mms:et dök upp: Gravida vännen är inte längre Gravida vännen utan Mammavännen. Hon har fått en son. BF var imorgon så det var fullt väntat att det kunde hända när som helst. Jag var beredd, men vad fan hjälpte det?

Första reaktionen när jag fick mms:et var trots allt glädje, så en del av mig lyckas iaf vara glad för hennes skull. Men samtidigt är det med en enorm sorg som jag tittar på mobilkamerabilden av deras lille son. Den påminner mig om det vi själva saknar, det vi själva inte är ens i närheten av, det vi själva knappt ens vågar drömma om längre. Deras lille son, deras första barn skulle ha varit 4 månader när vårt första barn skulle ha kommit till världen. Men vårt första barn kommer inte till världen om 4 månader, Lillgrodan kommer inte att komma till världen alls och deras sons ankomst är en påminnelse.

Bara ngr minuter efter mms:ets ankomst var det dags för mig att ge mig ut genom dörren för ett besök på SU. Planeringsbesök med dr Lars. Planering av vår 4:e och allra sista ICSI på SU. Min vana trogen hade jag en lång lista med frågor och funderingar att ta upp, förslag på vad vi skulle kunna ändra denna sista behandling. Men dr Lars avfärdade alla mina idéer (förmodligen helt korrekt) och behandling nr 4 blir så gott som identisk med behandling nr 3. Jag får starta på 225 IE Menopur precis som förra gången, enda skillnaden blir att vi inte sänker dosen dag 4 utan fortsätter med 225 IE till första blodprovet. Jag hade känt mig iaf lite hoppfull om han hade bestämt att dosen skulle höjas denna gång, men icke.

Hans svar på mina frågor kring immunförsvaret gjorde mig inte mkt klokare. Det finns inga direkta belägg för att ett förhöjt TNF-alfa ställer till det, enligt dr Lars, så ngt sådant prov blir inte aktuellt att ta. Forskningen som finns är fortfarande inte speciellt omfattande och ngr experiment räcker helt enkelt inte SU:s resurser till så därför testas inga preparat mot överaktivt immunförsvar alls just nu. Kortison var fortfarande för nytt och oforskat omkring och inte ngt de erbjuder på SU - precis som jag visste att han skulle svara. Och angående Trombyl så är det inte alls helt utan risker, som jag uppfattat det, utan tvärt om: det finns en liten risk att man istället får motsatt effekt av detta preparat och var gränsen går i dos är olika från individ till individ. De hade experimenterat en del med Trombyl tidigare år på SU men inte fått ngr positiva resultat och i dagsläget är det inte heller ngt de skriver ut. Han sa att risken att det bir omvänd effekt är så liten så att om vi ville experimentera med det på eget bevåg så var det fritt fram, men han kunde inte stå för det och ville därför inte skriva ut det. Helt rätt från hans sida, men med dödandet av alla mina teorier dog också hoppet.

Samma behandling igen känns nästan meningslöst. Samma behandling kommer ju säkert att resultera i samma skruttiga ägg och samma kassa befruktning. Jag vill hoppas, men just nu gör jag inte det.

Efter läkarbesöket begav jag mig ner till stan för att uträtta ett par ärenden. Jag fixade det jag skulle och traskade slutligen in på Lindex för att se om jag kunde hitta ngt fint att ge Mammavännens nya lilla son i present, men det borde jag inte ha gjort. När jag gick omkring där inne bland alla miniplagg och mammor med barnvagnar så kom den stora sorgen över mig. Tårarna svämmade upp i ögonen och jag stapplade ut ur affären, satte ipoden på högsta volym och gick med radiostyrda steg hemåt. Väl hemma kastade jag av mig kläderna, stupade i sängen, drog täcket över huvudet och bölade.

Jag känner mig som att jag sprungit ett maratonlopp. Helt jävla slut.

Deppig tråksöndag

Usch, idag är jag deppig.

Dagen började väl okej egentligen, men nu ett antal timmar senare känns det bara skit. Gråten sitter som en klump i halsen och jag vet egentligen inte varför. Eller jo, egentligen har jag ju många anledningar att vara deppig, det är ju bara att välja en... Men varför jag helt plötsligt fick denna superdipp i humöret, just nu, vet jag faktiskt inte själv. Jag känner mig bara så ensam. Övergiven och utanför. Värdelös. Meningslös.

Älsklingen har inte varit hemma på hela dagen. Han har åkt iväg med halva släkten för att kolla på bandy i Vänersborg. Jag är verkligen totalt ointresserad av bandy och ville absolut inte följa med, men att jag inte ens fick frågan sårar mig lite. Ytterligare en helg har gått och vi har knappt umgåtts. Var på bio igår kväll visserligen, men då har man ju inte direkt uppmärksamheten riktad mot varann och gå på bio är typ det enda vi gör nu för tiden, om vi inte ligger hemma i soffan och kollar film... Jag ser alltid fram emot helgerna och tid för varann, tid att åka på utflykt (vart är inte så viktigt), hitta på ngt roligt för en gångs skull, men det blir aldrig så. Inte denna helg heller. Vi sitter stenhårt fast i gamla trista vanor och handlingsförlamning. Det tråkigaste är att det tycks bara vara jag som besväras av det. Är alla karlar så här tråkiga? =(

Tillbaka på ruta 1

En vecka har nu passerat sedan dagen M. M som i mens, m som i minus. S som i Sorg.

Om det är ngt jag iaf blivit bra på under detta år av behandlingar, så är det att gå vidare. Nåja, bra och bra... bättre iaf. Redan samma dag som misslyckandet var ett faktum ringde jag till SU för att diskutera nästa behandling. Jag behöver ett nytt mål, nya datum att räkna ned till för att orka. Och nu har jag det. Skönt.

Tyvärr kan min kropp aldrig samarbeta och låta mig gå vidare eftersom den tycks ha bestämt sig för att inte bete sig normalt. Även misslyckandet, mensen och kroppen, har betett sig underligt denna vecka. Och vips, så är oron där igen. Hur känns egentligen ett utomkveds? Kan jag ha sådan otur? I helgen var jag helt säker på att ngt var fel. Oron finns där fortfarande, men jag har iaf lugnat ner mig lite. Och orsaken? Jo:

• Mensen - Denna mens har varit allt annat än normal. En normal mens för mig är riklig, med mkt levrat blod och en hel del mensvärk i 2 dagar och sedan trappas den snabbt ner och är borta inom ytterligare 3-4 dagar. Det naturliga vore att - som de flesta andra - blöda lite extra efter stimuleringen, men så har det alltså inte varit för mig. Denna mens har från första stund enbart varit röd, färskt blod alltså, inget levrat alls. Det har aldrig tidigare hänt mig, under alla år av menscykler! Istället har denna mens varit mer utdragen, och även idag, dag 7 måste jag använda skydd. Visserligen bara trosskydd, men det är ändå inte som det brukar vara.
• Smärtan - Trots mindre mens har mensvärken varit värre än vanligt. I helgen var den näst intill outhärdlig och det enda tillfälle då jag fick lite lugn och ro var efter morfintabletten i lördags. Jag har haft ovanligt mkt värk i ländryggen dessutom. Nu är den molande värken så gott som borta sedan ngr dagar, men det hugger fortfarande till i livmodertrakten ngr ggr per dag: när jag skrattar, hostar, sträcker mig osv. Det oroar mig och jag tycker inte alls om det!
• Huvudvärken - Jag har fortfarande huvudvärk varje jävla dag, och jag känner mig helt slut vid det här laget! Sist jag hade så här var för 6-7 år sedan när jag var deprimerad och gick med huvudvärk varje dag i 3-4 månader (fråga mig inte hur jag stod ut). Nu hoppades jag ju förstår att huvudvärken var hormonell, men uppenbarligen inte, så jag förstår inte varför den envist hänger kvar.
• Tempen - Detta är det som jag tycker har varit konstigast. Jag har fortsatt ta min temp varje morgon eftersom jag fortfarande dras med de jobbiga svettningarna, och den har inte sjunkit förrän idag! Imorse visade den 36,6, vilket är ungefär som vanligt. Men hela veckan har den pendlat mellan 36,8 och 37,0 och det är helt klart högre än min vanliga temp. Jag tycker att det är helskumt! Det finns ju ingen som helst anledning till högre kroppstemp längre, eller? Det är en vecka sedan jag slutade med vaggisarna och så länge sitter de väl inte i?

Den futtiga mensen tillsammans med de andra knepiga symptomen har resulterat i stora utomkvedsoron denna vecka. Jag tog ett nytt gravtest igår och det var precis lika mkt minus som de tidigare, så nu börjar jag kunna släppa det lite. För visst borde det vara plus vid det här laget om det var utomkveds?

Usch, vad jag grubblar över allt. På onsdag nästa vecka ska jag iaf till dr Lars och planera vår nästa - sista - behandling, så oroar jag mig fortfarande då så får jag väl be honom ta en titt.

Annars är det nu bara ny väntan som gäller. Läkarbesök på onsdag alltså, sedan ny mens om ca 3 veckor (om kroppen samarbetar) och spraystart på dag 21 i den cykeln. Vi är redan preliminärbokade för ÄP vecka 18 eller 19, för att ha en garanterad plats. ÄP i vår allra första IVF gjordes vecka 19, 2008. Vi är alltså tillbaka där vi började den här IVF-resan, om man bortser ifrån "den lilla detaljen" att ett år har gått. Blä!