Det finns inga mirakel

Det finns inget paradis.

Orden är Peter LeMarcs, och jag är beredd att hålla med honom. Här finns i alla fall inget paradis, bara helvete.

Efter vul:et igår känns allt ännu värre. Och jag som trodde att det inte kunde bli värre... tji fick jag. Det verkar som att Skrutten bor kvar i min mage trots allt. Död. Min livmoder har blivit en grav. Tjock och fin slemhinna och en rund vit boll på 7 mm. I vecka 5+3 borde man kunna se mer än så enligt gynekologen. Den vita bollen borde vara fylld med svart (fostervatten?) och där borde finnas en liten fosterböna.

"Men tyvärr kan jag inte ge er något besked alls idag, det här kan gå hur som helst. Det enda ni kan göra är att vänta och se." Hon tyckte synd om oss, det märktes. Och hon svarade ett sorgset "nej" på min fråga om testerna som väl ändå inte borde bli svagare och svagare om allt var som det skulle? Och svagare blir de, med en faslig fart. På måndagsmorgonen var det ungefär som på 4+2, på eftermiddagen samma dag ungefär halva styrkan och igår efter vul:et var det nästan borta helt.

Symptomen är borta, förutom ett lätt illamående och ömheten i bröstvårtorna som envist - och elakt - hänger sig kvar och påminner mig om det som hade kunnat bli. Måndag och tisdag kom det knappt någon flytning, bara pyttelite gråbrunt på toapapperet ett par gånger. Och värken lös helt med sin frånvaro. I eftermiddags började den återigen smyga sig på i både rygg och mage. Kanske börjar min kropp förstå att det är dags att ge upp Skrutten nu. Jag har förstått.

Varför hoppas man ens?

Lördagen som ändå började ganska bra fortsatte desto sämre. Mensvärken i både mage och rygg var riktigt kraftig hela dagen och på kvällen kom det rött, massor av rött. Utspätt visserligen, inte alls som mens, men rött. Så mycket så att det droppade i toan. Och mensvärken höll i sig hela kvällen, lugnade sig inte ens vid sängläge.

När jag vaknade igår så kändes allt bara fel. Tomt. Inget illamående. Brösten mindre ömma. Hela dagen gick utan någon direkt värk vare sig i rygg eller mage, varken den dåliga eller den bra (stickande) sorten. Man kan ju tänka sig att det skulle kännas som något positivt, men när man hela tiden hoppats på att den där jobbiga värken är växtvärk, då känns det istället oroväckande när den försvinner. Flytningarna lös även de med sin frånvaro fram till kvällen, då kom det brunt och trådigt.

Imorse kom domen: svagare test. Jag kände det på mig.

Farväl älskade Skrutten! Farväl vårt lilla barn som aldrig fick bli.

Hoppet lever

Den stora frågan är om Skrutten gör detsamma. Den här väntan är verkligen outhärdlig.

Resten av veckan har fortsatt precis som innan. Ingen flytning/blod på nätterna och inget på mornarna. Sen har mensvärken satt fart i både mage och rygg när jag varit på jobbet, ibland redan vid kl 9, ibland först på em. I samband med värken har flytningarna kommit. Inte alls tjockt som mensblod (eller vid förra missfallet) utan mycket mer vattnig, som kraftigt utspädd mens ungefär. Oftast mest på den bruna skalan men ibland även ljusröd/orangeaktig.

Det konstigaste är att det nästan bara kommer när jag är på jobbet. När jag väl kommer hem vid 16-tiden så har det alltid avtagit och sen knappt kommit något alls på kvällarna. Jättekonstigt! Igår kom det inte så mycket som en droppe på hela kvällen och det har inte kommit något hittills idag. Däremot rejäl mensvärk i ländryggen.

Symptom i övrigt? Ja, det har faktiskt börjat smyga sig på en del symptom:

Har vaknat tre dagar i rad nu med en känsla av att vara "godisbakis", dvs när man proppat i sig för mycket snacks en kväll och vaknar med lätt illamående och en torr, men klistrig känsla i munnen morgonen efter. Illamåendet har sedan kommit och gått under dagen, men varit som värst tidig morgon och sen kväll.

Känner mig yr och lite matt till och från.

Brösten har börjat ömma lite de senaste dagarna, framför allt bröstvårtorna som känns som i början på ÄL. Bröstvårtorna är även påtagligt mörkare.

Stickande, ilande värk innanför blygdbenet, högre upp i magen och lite på insidan av låren (en värk som tydligt skiljer sig från den vanliga mensvärksliknande smärtan.)

Lätt huvudvärk.

Lätt halsbränna nattetid.

Träningsvärkskänsla i magmusklerna. Känns helskumt. Det märks framför allt när jag sjunger och ska använda magstödet, går inget vidare!

Även gravtesterna har blivit starkare och starkare, så rädslan för vanligt missfall är inte riktigt lika stor. Det jag nu fasar för är istället: MA, utomkveds eller druvbörd. Aldrig kan man vara lugn...

Vet att jag inte kommer att kunna fungera normalt ända fram till vul på SU den 21/12, så nu har jag bokat en tid hos en gyn (min egen älskade gyn har fått en hjärtattack så honom kunde jag tyvärr inte gå till) nu på tisdag. Om inget händer innan dess så är jag då i vecka 5+3 och chansen att hon ska se något är förstås inte så stor, men den lilla chansen som finns vill jag ta! För ser hon ingenting så får jag fortsätta vara ovetandes tills den 21:e veckan efter och det skulle jag ju få vara iaf så det är värt den risken för att få chansen att få se att hinnsäck och gulekropp sitter där det ska. Håll tummarna för vårt skrutt!

Delar av testarsenalen hittills:

Första plusset. 111201 em. 3+5
111202 morgonurin. 3+6

111205 morgonurin. 4+2
111207 em. 4+4

Tog även ett CB digital igår (4+6) på morgonurin och då hade det slagit om till "2-3 v".

Hopplöst

Snart orkar jag inte mer.

Jag vet fortfarande inte hur detta kommer att sluta. Jag vet inte om vår älskade skrutt lever eller ligger död i min kropp. Och det finns ingenting jag kan göra för att få veta heller.

Mensvärken och flytningarna har hållit i sig hela helgen. I söndags började det göra mer ont och då blev jag förstås övertygad om att det var kört.

Testade igen igår morse och var helt inställd på minus eller iaf ännu svagare plus, men då var det istället starkare. Och hoppet föddes igen. Hade ingen mensvärk på hela förmiddagen och kom bara pyttelite brun flytning och jag började nästan slappna av lite... men på eftermiddagen satte det fart igen: rejäl mensvärk i både mage och ländrygg och som ett brev på posten även blodblandad trådig flytning. Helt knäckt kröp jag ner i sängen när jag kom hem. Efter ca 30 minuters vila var värken borta igen och höll sig borta hela kvällen, även när jag var iväg på körövning. Flytningarna avtog dessutom.

Idag har det varit samma visa igen: varken blod eller värk hela förmiddagen och jag började på nytt att andas ut. Men efter lunch smög den sig på igen, den hemska mensvärken. Tre täta toalettbesök med samma resultat: trådigt blod på papperet. Och nu efter några timmar i hemmets lugna vrå är värken återigen borta och det har bara kommit lite brun flytning.

Jag fattar verkligen ingenting. Någon som varit med om något liknande? Orkar inte kastas mellan hopp och förtvivlan fler gånger, men känns inte som någon större idé att åka till gynakuten heller. Vad kan de egentligen se i vecka 4+3 liksom? I alla fall inget hjärta, och det är det enda som hade kunnat lugna mig nu.

Detta är verkligen psykisk terror...

I upplösningstillstånd!

Strax efter mitt inlägg igår så satte mensvärken igång - precis som väntat. Och vid nästa toabesök kom det mycket riktigt rosa på papperet - precis som väntat. Illamåendet var under eftermiddagen som bortblåst - precis som väntat.

Jag beslöt mig för att försöka få ett slut på det hela så fort som möjligt och göra ett gravtest när jag kom hem från jobbet. Jag vill hellre veta att det är kört än gå och hoppas ett par dagar till tills mensen sätter igång ordentligt.

Döm om min förvåning när TVÅ streck kommer fram på testet - inte alls som väntat! Inte med en gång, men efter ett par minuter kom där ett mycket mycket svagt, men ändå tydligt, andrastreck. Jag lät testet ligga kvar i badrummet och när Älsklingen kom hem ~10 min senare bad jag honom gå in och titta. "Ett starkt och ett svagt streck" sa han, "Vad betyder det?"

Ja, vad betyder det...?

Nu är jag nojjigare än någonsin. Skrutten har uppenbarligen fortsatt dela sig och fastnat. Men sen då? Varför ett så svagt streck? Och vad betyder de rosa (och nu bruna) flytningarna? Och mensvärken som kom från ingenstans helt plötsligt igår? Jag vill inte att det ska vara så, men jag misstänker starkt att det håller på att sluta precis som vår förra graviditet: med ett mycket tidigt missfall.

På kvällen igår åkte vi iväg och köpte ett CB digital. Jag ville ha det hela mer svart på vitt. Inga jobbiga streck att tolka... Så imorse kl 5.15 blev det dubbeltest: CB digital + samma sorts sticka som jag testade med igår. För att vara säker på att göra allting rätt denna gång så satte jag klockan på 5 min, för då var det dags att avläsa stickan enligt instruktionerna.

Älsklingen fick titta. Samma svaga streck (kanske t o m lite svagare?) och CB sa "Gravid 1-2 veckor". Ja, imorn är det ju 2 veckor sedan ET, men "1-2 veckor" är ju också samma sak som ett svagt streck. Dvs det finns hCG, men inte så mycket...

Och symptomen? Illamåendet smög sig på igen igår på kvällen och imorse fanns det där också. Men man kan ju undra om jag mår illa för att Skruttet lever eller om jag mår illa för att jag sett de där strecken...

Jag hatar verkligen den här ovissheten. Jag hatar den här rädslan som sitter där innanför bröstbenet som ett litet djur och river i mina inälvor. Jag inser genast att om nu inte mensen kommer, då kommer djuret ändå att vara mitt sällskap i många månader framöver...

Väntan...

Usch, jag hatar verkligen den här väntan. Nu har det gått 12 dagar sedan Skrutten sattes in och domedagen börjar närma sig.

Jag har ju inte alls trott på det här och därför varit helt inställd på mens. Men den här veckan har allting förändrats och hoppet har återigen kommit smygande. Jag har mått mer och mer illa för varje dag som gått, känt mig yr och matt, haft huvudvärk och enorma svettningar, framför allt på natten. Huvudvärken kan ju lika gärna vara en biverkning av Crinone, så den har jag inte lagt någon värdering i, men det övriga har förstås givit mig hoppet tillbaka. Tills igår...

Igår gick jag tillbaka i bloggen och läste om förra behandlingen. Det är ju 2,5 år sedan så minnena är inte direkt färska. Men där fanns det svart på vitt: varenda litet symptom som jag har nu hade jag också förra gången. Förra gången som slutade i minus.

Så nu väntar jag bara på mensen...

Fan fan fan...

Det är verkligen meningslöst att hoppas.

Av våra åtta ägg var bara ett i livet när det var dags. Ett skruttigt långsamt. Så istället för två fina embryon fick jag bara ett skruttigt tillbaka och övriga sju gick åt helvete.

Det känns inte som att det är meningen att vi ska få något barn.

Snart dags för ET

Klockan har passerat 12.

Klockan har passerat 12 och telefonen har förblivit tyst.

Klockan har passerat 12, telefonen har förblivit tyst och det innebär att åtminstone ett av våra åtta små ägg har blivit befruktat, fortsatt delat sig och kommer att återföras till min kropp om en och en halv timme.

Sedan får jag bära på liv. I åtminstone någon vecka får jag bära på... om inte liv så i alla fall hopp om liv. För nu finns det faktiskt där igen, hoppet.

Hönan plockad

8 ägg! Det var många fler än vi hade vågat hoppas på så jag känner mig mycket nöjd med resultatet för en gångs skull.

Själva plocket gick okej. Fick nog inte riktigt lika mycket smärtlindring i början som förra gången för minns att jag ryckte till ordentligt av smärta vid ett tillfälle och att de därefter tryckte i mig mer medicin i kanylen - så mycket så att jag tuppade av. När jag vaknade igen var det hela klart. De fick hämta min säng och mer eller mindre lyfta mig ur gynstolen och över till sängen som sedan kördes in på rummet. Lite långtidsverkande morfin och sedan sov jag i 2,5 timme.

Smärtan efteråt har dock varit något utöver det vanliga. Tidigare plock har jag haft som lätt mensvärk resten av dagen men sedan har det varit bra. Men denna gång... igår gjorde det så ont så att jag knappt kunde ta mig ur sängen på hela dagen. Det kändes som tusen knivar i magen så fort jag försökte sitta eller stå. Imorse kom jag inte ur sängen utan fick sjukskriva mig idag också. Magen är som en ballong och värken sitter i både mage och ländrygg. Så nu är det inte bara befruktningen av äggen som avgör om det blir återföring imorn eller inte...

Urk!

Det börjar närma sig slutet för den här gången. 12 dagar med Menopur avklarade. Igår ägglossningssprutan och imorn blir det äggplock.

Jag tycker att den här behandlingen har gått oväntat smärtfritt hittills. Har inte haft alls så mycket problem med biverkningar som de andra gångerna. Visst; värmevallningarna finns där som vanligt, huvudvärken har kommt och gått och jag har varit lipig och överkänslig... men ändå känns det inte alls lika jobbigt som tidigare. Förmodligen för att jag faktiskt tänker på annat än behandlingen också, och inte är helt uppslukad av den och allt den för med sig som jag alltid varit innan.

Men... sen i förrgår har det gått utför. Har ont som sjutton i äggstockstrakten och det är svårt att röra sig och att sitta. Sedan igår sitter smärtan rejält i ländryggen också, precis som mensvärk. Och idag kom illamåendet och yrseln. Det osar överstimulering lång väg. Urk... Hoppas verkligen inte att de lägger in mig imorn, det har jag varken tid eller lust med!

Äggplock imorn alltså... ska det bli fjärde gången gillt vad gäller smärtlindringen kanske? Förra gången gick ju själva plocket bra men smärtan efteråt var fruktansvärd. Nu gäller det verkligen att de gör som jag bett om och ger mig långtidsverkande morfin direkt efter plocket. Jag fattar inte att det ska vara så svårt att ge tillräckligt med smärtlindring. Försöker att inte stressa upp mig för mycket över detta, men samtidigt är jag hellre nervös inför smärtan än inför resultatet. Tänk om det inte blir något ET denna gång? Det har ju varit på håret förut...

ICSI nr 4

14/10 började jag spraya för vår fjärde och sista landstingsfinansierade IVF. Kanske rent av vår sista IVF över huvud taget. Imorgon tar jag första sprutan. Äggplock (ve och fasa) v. 46...

Beslutet att genomföra behandlingen som planerat var allt annat än självklart men känns rätt. Framför allt känns det inte speciellt stort. Anledningen till det är egentligen ganska sorglig och den är att varken jag eller Älsklingen väntar oss någonting av den här behandlingen. Med åren har hysterin lagt sig - och det är riktigt skönt - men även hoppet och förväntan har blåsts bort. Det enda jag tänker på är beslutet vi måste ta efter den här behandlingen: fortsätta privat eller lägga ner? Adoption lär inte bli aktuellt.

Alla tidigare IVF:er har jag hoppats så otroligt mycket och hela tiden önskat att jag kunde låta bli att investera hela min själ i det, för det har ju ändå alltid slutat med sorg. Nu önskar jag istället att jag kunde tro på detta iaf lite grann.

Å andra sidan blir jag hellre positivt överraskad än besviken. Det har varit så otroligt mycket besvikelse i mitt liv de senaste åren. Kanske har jag byggt upp en så enorm mur runt barnlöshetssorgen (och alla andra känslor också för den delen) att jag tappat varje liten känsla av förväntan också. Förmodligen har jag en kraschlandning utan dess like att se fram emot(?) när jag står inför minuset igen om en månad.

Osäkerhet

Så fort jag börjar känna minsta lilla trygghet in min tillvaro så händer något som får mitt liv att skaka i sina grundvalar. Man kan ju tro att jag skulle ha vant mig vid det här laget, men jag antar att jag till grunden törstar så efter trygghet att jag är snabb att inbilla mig den i minsta lilla tecken på normalitet.

Den här sommaren har varit bättre än på många år. Jag vill nästan sträcka mig till att kalla den underbar. Vädret sög i vanlig svensk anda, så jag och Älsklingen tog helt spontant bilen ner till Italien. Italien, Medelhavet och värmen... I Italien fick jag också frågan, löftet och ringen jag väntat på i så många år.

För en kort stund kände jag mig faktiskt... lycklig! Sen kom vi hem till vardagen igen och Älsklingen tog ett återfall. Nyförlovade och lyckliga, varför gör han då så här? Varken jag eller han själv förstår. Beroendesjukdomen är fruktansvärd och jag hatar den! Jag hatar att den klibbar sig fast i vårt liv som ett äckligt jävla tuggummi i håret! Jag hatar den till och med mer än barnlösheten.

Barnlösheten... Efter 2,5 års IVF-uppehåll har vi ju planerat in vår 4:e och sista "gratis"-IVF nu i höst och så händer detta. Så nu vet jag varken ut eller in. Genomföra behandlingen som planerat eller skjuta upp den igen? Gör vi fel om vi genomför behandlingen? Å andra sidan, hur länge kan vi gå och vänta på att gå vidare med våra liv? Kommer vi någonsin kunna känna oss säkra från de jävla drogerna, det gör man väl aldrig? Och om vi mot förmodan faktiskt skulle lyckas med denna IVF, ja då är det ju inte bara oss två det handlar om längre. Jag kan ju ge upp och lämna Älsklingen för gott om jag en dag känner att det är den enda utvägen, men vårt barn skulle ju för alltid vara hans barn.

Jag känner mig självisk som vill genomföra behandlingen iaf, samtidigt... visst är det av själviska anledningar som alla par vill ha barn? Och kanske kommer ett barn att göra Älsklingen gott och hjälpa honom att hålla sig ren och inte ta fler återfall? Det är iaf han själv övertygad om... Skulle han ens ha tagit det där stora återfallet för snart två år sedan om barnlösheten inte hade funnits i våra liv? Det får vi aldrig veta, men jag tror inte det.

Jag har så många frågor i mitt huvud just nu, men så få svar.

Vad fan ska man säga?

I lördags var vi hos min närmaste vän för att fira hennes 30-årsdag. Vad som kunde ha blivit en riktigt trevlig kväll slutade med att jag grät mig till sömns och fortfarande i skrivande stund känner mig riktigt nedstämd.

Och varför? Även den utan infertilitetsproblem hade nog tagit illa vid sig av en tjej som skämtar om ett nytt liv med orden "lille Adolf som växte" och "jag sa till gynekologen: sug ut skiten bara", för att sedan riktad mot mig och Älsklingen (som inte kände till varken graviditet eller abort) tillägga: "ja, jag var med barn där en liten stund" och sedan flamsa vidare.

Att man kan ha en sådan vidrig syn på vad ett nytt liv är värt gör mig riktigt förbannad, illamående och rent ut sagt bedrövad. Att hon dessutom kläckte ur sig sådan skit inför oss, som kämpat i snart 5,5 år med ofrivillig barnlöshet (vilket denna gamla vän mycket väl känner till) det gjorde mig helt förstummad och sedan var den kvällen totalförstörd. Behövde vi verkligen informeras om hennes abort? Nej, inte jag iaf, jag hade hellre levt utan vetskapen att ett nytt liv, som hade betytt ALLT för oss, är lika med skit för henne och att det inte rörde henne i ryggen att göra sig av med det!

Denna totala brist på respekt för andra människor och deras sorg... Värdinnan själv som är gravid igen efter ett missfall och kämpar med sina egna rädslor uppskattade inte heller direkt dessa uttalanden, men inte heller detta fanns i åtanke antar jag.

Respektlöst, så jävla respektlöst!

Sommar och sol!

Jag har noll inspiration för bloggen just nu, men det mesta är bra med mig i alla fall! Solen skiner, jag har ledigt ända till den 8:e augusti (då jag börjar på mitt nya jobb, fast anställd från scratch!) och det är bra mellan mig och Älsklingen.

Det mesta är bra med mig.

Men... lika barnlös som för 5 år sedan då hela den här skiten började. Och till hösten fyller jag 30, fy fan vilken ångest.